Woho

Godmorgon kära vänner.
Uppe före mitt alarm även idag, vad annars ska jag vänta mig? Det är på sätt och vis lite komiskt att jag lägger mig tidigare på mitt lov än vad jag gör i vanliga fall. Mamma gjorde en lyxfrukost och jag känner mig otroligt bortskämd. Dock var det inte lika kul efter jag tryckt i mig massa plättar. Det kändes inte sådär jätte genomtänkt eftersom jag fått något typ av seg plätt-koma nu. Men, det är väl bara att vänta ut den innan jag gör mitt dagliga försök till att springa. Idag hoppas jag att min fot är på min sida, annars blir jag faktiskt ledsen. Jag gillar inte när saker inte går som tänkt. Just nu är väl dock ingenting som tänkt. Latiffa ska komma på lunch och jag vet inte vad jag ska laga och tyvärr, så är jag nog lite för lat för att gå in i ett snötäcktsamhälle för att handla. Hur kunde jag bli så lat? När jag bodde ensam så var det aldrig ett problem och det spelade inte så stor roll vilket väder eller vad termometern visade. Jag hade inget annat val än att gå och jag gnällde inte heller över det. Dessutom var jag ett stort fan av att handla rätt tunga saker så det var inga lätta kassar att bära. I-landsproblem alltså. Nä, vi får se vad jag gör åt min lediga dag alltså.

Idag hatar jag snö

Tisdag.. Vilken dag alltså. En dag som började med samma besvikelse som gårdagen - jag kunde inte springa. Så, istället ägnade jag min tid åt att duscha och göra allt som jag skulle göra efter min timma på bandet. Sedan bar det iväg utanför Arjeplogs lilla samhälle för att fixa ryggen och jag känner mig som en helt ny människa. Hemvägen blev dock inte som tänkt eftersom mammas kära (med en ironisk ton) bil valde att gå sönder. Så där satt jag ett tag och frös, sådär lagomt tjurig eftersom jag ville komma hem och väntade tills vi fick bogsering (stavning?). Till industriområdet kom vi och sen gick en väldigt arg Helena hem med en oförstående hund. Jag fräste nog åt henne lite för många gånger för att tala om att det här var faktiskt inte någon av våra dagliga promenader utan bara ett misslyckande. Tillsist kom jag hem, tyckte synd om mig själv och inbillade mig att jag förfrusit mina tår. En promenad med Lada och mycket seriösa samtal blev det innan jag kom hem och vilade lite extra innan det bar av mot jobbet. Låt mig säga såhär, att jag inte var jätte peppad att gå till jobbet eftersom det kommit massvis med snö idag. Men visst är det väl en perfekt kombination? Jag brukar inte vara så att jag vill ha skjuts utan går mer än gärna men idag kände jag verkligen inte för att släpa mina små fötter genom snön. Det blev så att jag fick göra det ändå pågrund av den där jävla bilen. Trots alla besvikelser i den här dagen är jag faktiskt rätt nöjd såhär på kvällskvisten och jag hoppas att min fot är bättre imorgon så att jag kan springa. Jag har lite ondare i den nu och ser det som ett gott tecken. Det brukar ju kännas litegrann först och sedan bli värre och sist av allt bra igen! Jag får leva på hoppet ett tag hur som helst. Hoppas ni haft en fin tisdag, puss

''Spring din kossa''

Det här med lov och sovmorgon är så ute för min del. Jag har ett alarm som tjuter klockan åtta men jag lyckas alltid vakna innan det. Idag blev jag upp halv sju, gjorde frukost, tog ut hunden och konstaterade att min fot fortfarande gör ont. Jag ska göra ett försök till att springa iallafall. Jag vill inte få tillbaka den lata vanan helt och håller. Idag ska jag till en osteopat (lustigt ord) och göra något åt min sne rygg. Jag vet ju visserligen inte ens vad som är fel men jag hoppas verkligen att det går att fixa för jag orkar inte fortsätta vara sne och gå omkring och ha ont. Klockan 18.00 börjar jag jobba och annars vet jag inte alls hur dagen ska spenderas. Det vore klokt av mig att städa men jag får se om orken till det finns. Ni vet, Helena + städa går inte riktigt ihop.
 
Ha en fin tisdag gott folk

Fake a smile

Hur ska jag börja? Jag har ont i min fot. Min mamma sa att det kunde vara en inflammation (?) i någon sena. Jag klev upp halv åtta för att springa, men pågrund av min dumma fot så gick det inte alls så bra. Jag trodde att jag skulle palla det men det blev bara värre så jag la ner det projektet med en stor besvikelse. Lite senare följde jag min gamla nördiga mamma ut och fotade lite is. Jag ifrågasatte hur hon visste vart det fanns is, men ni vet facebook... Jag tänkte inte så långt helt enkelt. Klockan 14.00 är det dags för mig att jobba för resten av dagen. Det känns bra. Jag vill gärna hålla mig sysselsatt, jag blir rastlös annars och rastlösheten gör mig totalt knäpp.
 

Vad är grejen med att hela världen ska se det?

Jag kommer ihåg hur det var för några år sedan, på bilddagboken-tiden. Så fort man störde sig på en vän så pratade man oftast inte med personen utan lade upp någon random bild och skrev massa skit om personen. Idag vet jag inte riktigt om jag skulle göra på samma sätt. Men hur ska man ta det, när en nu, föredetta vän tar bort en från facebook och sedan lägger upp ett blogginlägg och berättar hur dum i huvudet man är, att allt som hänt är mitt fel och sådant?
 
Jag vet inte, men den principen tycker inte jag är okej. Visst är det ibland så att man fortfarande inte kan vara vänner men jag tycker ändå att man bör hålla en del grejer privat. Vad är grejen med att hela världen kan se det? Blir man en bättre person själv om man berättar felen ens vänner gjort på sin blogg? Sen vet jag inte ens om jag skulle vilja skriva ut så pass privata saker på min blogg. Alla som läser min blogg behöver inte veta hur det är mellan mig och mina vänner, har vi problem är det mellan oss och inte alla som trycker på en länk.
 
Att dessutom peka på saker som har en djupare anledning än det som bara är tycker jag inte heller är snällt. Det mesta i folks beteende har faktiskt en anledning och är man vänner tycker jag istället man kan ta reda på varför det är som det är istället för att lacka på det. Men det är väl så, att alla passar inte ihop med alla, men man kan hålla det privat. Känner man för att prata om saker - prata ut om det med en vän. Skriv inte på bloggar, snälla ni. Snacka om att man blir besviken och arg. Till mina vänner vill jag även säga att om det är något mellan oss kan ni ta det med mig istället för någon sida på internet. Det blir bättre då, antingen kan vi prata och reda ut det och om det inte är något att reda ut, lägg det bara åt sidan.
 
HERREGUD...

-

 

Hälsosam eller inte?

Jag har tänkt mycket på en sak och ni får rätta mig om jag har fel. Har ni någon varit med om att någon sagt till en person som äter för mycket godis eller dricker lite för mycket läsk? Jag har aldrig hört något sådant. Skulle någon göra det skulle förmodligen följdfrågan ''Vadå, tycker du att jag är fet eller?'' komma upp. Däremot så har jag själv upplevt att när man bestämt sig för att äta nyttigare (sluta med godis, chips, läsk osv och kontrollera lite mer vad man äter samt träna) att man blir kallad för tönt och tråkig. Det är som att det är mer okej att gnälla lite över att man är fet än att faktiskt ta tag i problemet. Men nu tänker jag inte bara på vikt, för vikt är faktiskt inte det enda som finns. Jag menar, de personer som är naturligt smala och kan äta hur mycket skit som helst borde ju inte ha det som ett skyll för att leva extremt ohälsosamt egentligen. Allting, när det gäller att leva hälsosamt, handlar faktiskt inte om vikt fastän många fäster sig väldigt mycket vid det.
 
Även om jag ser vikt som en stor del i att leva hälsosamt så är det inte det ändå. Och direkt man säger att man vill ändra på sig själv, så är det som att alla vill intala en att det är fel och att ''allt sitter bara i ditt huvud''. Men nej, det handlar inte enbart om vad som rör sig i mitt eller någon annans huvud utan det finns ju faktiskt saker som är mer och mindre hälsosamma. Att det är okej att kalla någon för tönt och tråkig tycker jag egentligen är konstigt. Det är som att det inte ens är menat som något dumt, att man helt enkelt är en tönt om man bryr sig om sin hälsa.
 
Dessutom verkar det som att väldigt många har inbillat sig att man är sjukt hälsosam om man vågar motså samhällets ideal genom att strunta helt och hållet i vad man äter, aldrig träna och älska sin kropp som den är (många gör bara de två förstnämnda sakerna dock), eftersom det är att vara hälsosam(?!). Självklart är det ju bra att man kan tycka om sig själva som man är, men det är ju ännu bättre om man faktiskt bryr sig. Inte bara för att de som tränar är snyggare utan för man faktiskt mår bra av att äta nyttigt och träna. Jag förstår inte varför folk försöker få fram att det skulle vara dåligt.
 
Jag har faktiskt funderat en hel del på det där. Min farmor rökte, hon började förmodligen när hon var väldigt ung om jag får gissa lite vilt skulle jag säga att hon var 13 år gammal. Hon dog av lungcancer när hon var 68 år. 68 år är egentligen inte så mycket, men med tanke på rökningen så fick hon ju inte ett så jävla kort liv. För min morfar var alkoholen boven, efter 71 år pallade hans kropp inte mer. Min pappa, han drack inte speciellt mycket under tiden jag levde, han varken rökte eller snusade men han var ändå den som dog yngst - 51 år gammal. Men, bara för att han inte brukade någon tobak eller drack speciellt mycket alkohol betyder det inte att han hade goda vanor. Han åt väl inte speciellt hälsosamt och tränade inte. Tänk om det var det som var problemet?
 
Man blir ju inte sjuk av att tänka på hälsan som många verkar inbilla sig och jag tycker aboslut inte man är töntig eller tråkig för att man lägger vissa saker åt sidan (alkohol, godis, chips, läsk). Handlar det om avunsjuka? Eller att man tror att ens vän ska bli en anorektiker bara för att den bryr sig? Eller vad är det? Till en stor del har jag uppfattat att folk har den synen och det är jävligt synd.

2 saxar och flera centimeter senare

Det finns visst nackdelar med att vakna tidigt också, gå upp och göra saker. Jag har hunnit klippa mig idag också. Jag inhandlade saxar för 249;- på clas ohlssons när jag var i Luleå. Mycket välbehövligt inköp. Jag kom även på att jag klippt mitt hår själv i nästan ett år nu. Jag skulle nog inte alls våga gå till en frisör nu, de skulle nog ta fram rakapparaten och snagga mig direkt eftersom jag inte har det jämnaste, finaste och mest välskötta håret i Arjeplog. Konstigt nog ser det ändå helt okej ut, men skenet kan ju bedra. ;) Det känns dock väldigt skönt. Håret känns mycket fräschare nu och några centimeter från min alldeles för långa lugg åkte av. :)

Levande

Hejsan.
Jag vill börja med att hälsa er alla som spenderar den här söndagen bakis att jag förmodligen känner mig mer levande än vad ni gjorde i er fylla igår. Att börja en dag med att äta frukost och sedan spendera en timma på bandet känns inte illa. Så, här sitter jag just nu rätt så vidrig och ska väl snart bege mig mot duschen. Igår somnade jag med kläderna på väldigt tidigt. Det känns så tragiskt. Jag gick och la mig i sängen för att vila, för att jag alltid ligger i sängen när jag är hemma. Jag ser liksom ingen anledning till att göra något. Att jag skulle somna sådär tidigt, en lördag, var väl inte riktigt tänkt. Att jag börjat den här dagen bra känns riktigt bra. Jag måste finna balans i saker och ting, annars kommer jag nog ruttna bort och det vill jag inte ska hända. Jag vet ju faktiskt att jag kan göra bättre och att det finns annat än allt som är nu. Nu måste jag se efter vart min moder håller hus, det är ju dags för lunch snart!
Btw så sa Pernilla åt mig att köpa nya träningskläder vilket jag också gjorde. 99;-/st på H&M. De känns bra och är sjukt billiga så om ni inte vill spendera massa pengar på märken tycker jag absolut att ni kan kolla på H&M efter träningskläder. Sportbhn är det faktiskt skampris på. det är dubbla tyger och den känns riktigt bra. Jag har en annan från Gina Tricot som också kostade 99;- men den är riktig skit bara.

sad face

Usch. Jag har en väldigt stor lust att gå till stan och köpa ett par dr. martens som någon slags tröst. Igår var jag ute och gick. Det var kallt, mörkt jag var förkyld och ensam, men annars funkade det fram tills att jag började må illa. Trodde att jag skulle spy, men det blev inget mer av det. Sedan fick jag världens frossa. Jag kunde inte stå upp, jag kunde inte gå rakt och hela världen bara snurrade. Jag har nog aldrig egentligen varit med om någon slags kollaps tidigare. Efter ungefär 10 minuter var det bättre, men jag blev väldigt rädd. Det var inte alls roligt. Huvva, man kanske ska vara lite rädd om sig själv iallafall? Det är absolut ingenting jag vill återuppleva. Tänk om jag på riktigt hade svimmat och inte bara fallit ihop i någon mörk gränd i Luleå och sedan frusit ihjäl? Mitt hjärta gick faktiskt i några bitar. Jag är rädd. Hoppas ni mår bra

I know you're there but I can't see you anymore

Fredag idag alltså. Jag har verkligen lördag i mitt huvud eftersom jag fick lov igår. Dagen idag, eller åtminstone halva dagen, har spenderats i stan. När Pernilla hade lektion fick jag roa mig själv. Bland annat hälsade jag på Lada på lärkan. Ni vet, Luleås gymnasieby... Jag var ju inte jätte smart. Jag gick ut från hackspetten och skulle gå till lärkan(som tydligen var byggnaden mittemot), så när jag står framför lärkan frågar jag en tjej som satt utanför vart lärkan var, pinsamt. Men, så är det för byungar som mig att komma till stan, det är verkligen inte det enklaste. Idag har jag fått lön (herregud, jag har tjatat om min lön hela veckan) och jag kan även tillägga att det inte finns något kvar av den. Men ett nytt träningslinne, en sportbh, en stickad tröja, en spetströja, lite smink och två saxar rikare är jag minnsann. Det är inte så illa! Jag orkar inte koppla in min fula mobil i datorn och lägga upp några bilder nu, så det här får bli ett sånt där tråkigt bildlöst inlägg. Hoppas ni har en superfin fredag, puss

Hej lov, hejdå Arjeplog

Snart lämnar jag min älskade(eller?;)) hemkommun för att åka till ett lite finare Luleå. Det ska bli skönt att komma iväg över helgen. Jag har nog behövt en liten Arjeplog-paus för längesen och äntligen så får jag den! Jag är väl inte jätte tagg på att åka buss, men den som väntar på något gott... Jag har iallafall varit duktig idag och gjort klart alla pågående uppgifter, jag följde Annica på tyskan idag fastän jag inte alls behövde det. Pluspoäng till mig. Tänk så fint det skulle sitta med ett bättre betyg på steg 4 än steg 3? Nädå, språkkurserna tar jag som dom kommer. Jag hatar att prata andra språk än svenska, och det är ju just pratdelen som är det viktiga.
 
Skitsamma, nu är det lov och jag ska inte prata om skola. Ja, jag sa att jag skulle åka till Luleå. Ja, jag har sagt att jag får lön imorgon. Vi får se hur mycket som finns kvar efter det. Hoppas ni har en fin fredag, för det har jag. Torsdag menar jag. Tycker synd om er alla som går skola imorgon för det gör inte jag! :D

Ett rosa självmord

En onsdag som bara flutit på är väl inte riktigt vad dagen har varit. Jag har väl nämnt att jag håller på att bli sjuk, så jag. Seg och jävlig har jag varit. Konstigt nog har jag gett upp min väntan på döden lite, dock har jag ett rosa självmord i mina planer, bara jag får vila maten lite. Får väl se hur det går, för om jag gissar, så kommer det nog inte gå så bra. Att springa jävel med en kliande hals? Hm... Jag önskar verkligen att jag var lika envis och pepp som jag var i vintras, för då var det ett måste att springa och jag struntade i vädret. Nu skulle jag ju verkligen inte dra ut och springa och det är ju inte snöstorm, som det var vissa dagar då. Den där taggen kanske kommer igen, om jag vågar se framåt och faktiskt tro att jag kan. Nu känns det ju inte riktigt så, istället kan jag sitta och tjura över saker jag inte gjort. Nej, jag måste nog tänka om. Tänka om och tänka rätt! Snart lov, snart lön! Tagga! Vi kanske ses igen, om jag inte dör på löpbandet. Måste ju faktiskt ta tag i detta på riktigt och inte bara ha det för att ha det. Tanken var ju liksom inte att skoja med er och låtsats att jag inte är lat. ;) Hoppas ni har det fint. Puss

Onsdag

Godmorgon mina kära.
Idag är det onsdag, vilket betyder kort dag. Helst av allt hade jag bara velat fortsätta sova imorse. Min hals bara kliar och kliar så det finns nog en ganska hög risk för att jag kommer få vara sjuk på lovet (om jag inte redan kan säga att jag är sjuk). Jag hatar såna dryga förkylningar som inte bryter ut på riktigt. Det är iallafall en kort dag idag, så jag lär ju inte precis dö. Vi har mentorstid på morgonen, sedan svenska och samhälls och efter det ett hål på tre dryga timmar och sist, men inte minst, företagsekonomi. Imorgon är det den sista skoldagen innan lovet och det ska bli så skönt att få vara ledig lite. Jag har iallafall fixat mig lite extra jobb och det känns bra. Något som också känns bra är att lönen kommer på fredag och då är jag i Luleå! Woho! Får se om jag hittar något spännande, men visst är det grymt mycket roligare att vara i stan om man kan shoppa? ;)
 Hur fina var inte dom här då?
 
PUSS!!!
 
Ps. Lada, om du läser det här vill jag att du ska höra av dig och tala om hur du går skola på fredag och om du eventuellt skulle ha tid för en sushilunch!
 
 

Fyra dagar

Idag är det måndag och snart är det lov! Jag sitter här vid min dator med min kära mensvärk, vi har det mysigt tillsammans. Jag älskar verkligen mensvärk, det är en sådan härligkänsla. Man vet liksom inte ifall man vill spy eller bara lägga sig i sängen och tycka synd om sig själv. Underbart! Något som gör den här starten på dagen ännu bättre är att jag har lite ont i halsen. Hur fint skulle det inte sitta att bli förkyld till lovet? ;) Nej, jag får hoppas på det bästa och att jag slipper vara sjuk. Annars är jag väl en av de få som faktiskt tycker att det är skönt att vara tillbaka till vardagen. Helgen har varit seg och jag har varit rastlös. Jag undrar vad jag har blivit för handikapp egentligen. Jag bodde ensam nästan hela ettan och hade inget problem med det men nu hatar jag att vara ensam. Det blir så tyst och jag blir så rastlös. Ligger i min säng och önskar att jag kunnat sova och sen kliver jag upp och gör ingenting och bara springer runt som jag vet inte vad. Trodde att det skulle bli bättre om jag började springa igen, trötta ut mig själv littegrann och så, men jag vet inte. Jag var iallafall helt-okej-duktig igår, 1 timma på bandet. Jag måste bara lära mig att springa mer än gå, hur gör man? Jag måste bli lite strängare tror jag. Nå nå, nu ska jag sluta gnälla och ta vara på den här veckan. Idag jobbar jag och det känns bra att veta att jag kommer få lite cash nästa månad. Så kanske jag kan köpa mina kära ljusrosa dr martens om de nu finns någonstans i världen. De med spikes var ju nästan väldigt fina också, men jag är osäker på att de finns i Sverige. Slutsvamlat för min del, ha en underbar måndag!

Hej rysningar

Undra om man kan se den här utan att få en enda rysning? Så jävla fint.

dr. martens

Igår var jag ute en sväng med Lada som kommit hem till Arjeplog över helgen! Hon hade införskaffat ett par vita dr. martens och jag kunde inte låta bli att bli lite småkär i den modellen. Lädret i hennes var mycket tunnare och mjukare än det i mina och jag kom direkt på att jag skulle vilja ha precis såna, fast rosa. Så när jag var tillbaka hemma googlade jag direkt. Ett par babyrosa dr martens kan väl inte vara så svårt att hitta på internet eftersom allt finns på internet tänkte jag. Men jo, det var det visst. Jag hittade ljusgula, schockrosa i lack men inte fan hittade jag några som jag ville ha. Lada var snäll och länkade en hemsida där hennes modell fanns, fast rosa, den som är högst upp på bilden. De var ju helt okej, men inte färgen jag vill ha, dessutom fanns de bara i strl 40 och det är helt fel. Jag hittade ett par i färgen jag ville ha, men där var yttersulan rosa också och det såg ju bara fel ut. Så, i min dr martens spaning hittade jag de med nitar på och de var ju mer än helt okej, är dock osäker på att de finns på någon svensk hemsida. Men jag vill ha rosa. Varför ska jag alltid ha så svårt att hitta saker jag verkligen vill ha? Antingen finns de men inte i min storlek eller så hittar jag dom inte alls. Om någon snäll själ vet vart det finns så kan ni snälla länka en hemsida? Jag vill ha, jag vill ha och jag vill ha och om jag har pengarna när jag hittar min kärlek så SKA jag ha dem.
 
På tal om läderskor tror jag att jag ska vara en snäll ägare till mina skor och putsa dom. Vilken gamling jag låter som. ;) Tar hand om skorna.

Stor grej eller inte?

Jag har insett hur svårt det kan vara att knåpa ihop ett mail. Hur gör man egentligen och vad ska man säga? I vilket fall tycker jag att det är kul, spännande och coolt på något sätt. Sen dagen jag fick veta hur det egentligen var har jag alltid undrat, men allt har på något sätt varit så hemligt. Den enda som visste sanningen, hur allt gick till och så vidare var död sedan två år tillbaka när jag överhuvudtaget fick veta. Det är en stor grej samtidigt som det inte är det och jag vet inte om hela grejen, som det är nu, när det kommit fram endel saker kan räknas som ett svek. Fast, hur kan det vara ett svek, när det är ett faktum? Måste man alltid gömma undan sanningen fastän det är svårt? Det kanske är lättare för mig att säga så, när det inte är jag som fått ta någon smäll av hela historian. Så, mitt projekt för dagen är väl att försöka komma på något bra att skriva eller något att skriva överhuvudtaget.
 
Annars har jag inte gjort mycket alls. Sovit lite för länge och gjort ett försök till att träna. Jag har så svårt att hitta riktig motivation. Jag skulle vilja skruva tillbaka tiden till början av året och inte avsluta det jag påbörjat då. Jag har nog aldrig egentligen förlåtit mig för att jag gjorde det. Hade jag inte avslutat det hade jag inte varit tvungen att börja om på nytt utan kunnat ta mig längre nu, men vad fan, man ska väl lära sig av misstag? Jag verkar tyvärr inte göra det. Jag kanske borde använda sökordet ''thinspiration''på google lite oftare? Ja, jag vet inte. Idag såg jag hur extremt dålig hållning jag faktiskt har. Jag har ju vetat det länge, att jag svankar som bara den men när jag ställer mig rakt så är mina axlar i olika höjd. Känns som att jag borde försöka göra något åt det så att det inte blir värre. Vill ju inte ha så ont att jag inte orkar göra något överhuvudtaget i framtiden. Fast å andra sidan vet jag ju inte hur illa det är..
Som jag stavade perfektion.
Hur skulle jag inte kunna vara besviken på mig själv?

Misslyckande

Idag har jag varit en dålig flicka. Faktiskt så har jag inte varit duktig alls och mitt samvete ligger på botten. Jag har varit otroligt trött (fast det skrev jag i inlägget innan också) så när jag skulle springa gick det inte speciellt bra. Att hitta promenadsällskap var inte heller enkelt. Det är så tråkigt att gå ensam, utan hund, när jag är van med det. När jag har lilla Bixi flyter det bara på, men har jag inte henne vill jag ha sällskap. Om jag går helt ensam är det enda jag gör att byta låt och byta låt och byta låt. Hela tiden. Jag fick iallafall sällskap vid åttatiden och det var trevligt. Men annars är jag så besviken på mig själv. Jag har verkligen brutit mot mina regler, totalt. Det gör mig så ledsen. Jag har mitt mål och jag vet vad jag vill men vissa dagar så känns det bara så meningslöst. Jag kanske inte har tålamodet som krävs? Vad vet jag? Förresten fyller mormor år idag. Jag skulle följa mamma till kyrkogården och tända ett ljus där, men det blev inte av. Är jag en dålig människa då? Just nu känns det som det. Det är ju nästan pinsamt hur vissa saker kan dra ner mig i botten. Jag skyller på min trötthet igen. Mamma sa, att folk säger, att man blir väldigt trött vid den här årstiden. Är det sant? Isåfall kan jag skylla på det. Årstiden alltså. Snart ska jag iallafall lägga mig och sova ut och försöka göra bättre ifrån mig imorgon. Puss på er

Blå och suddig

Såhär suddigt har jag sett i princip hela dagen. Jag har varit så sjukt trött och seg. Jag somnade inte alls sent igårkväll och när jag vaknade trodde jag att jag inte hade sovit alls. Jag har börjat sova konstigt igen. I början av hösten vaknade jag ju flera gånger varje natt och nu har det blivit samma sak, fast nästan värre. Jag trodde att min sömn skulle bli bättre om jag tog tag i maten och började röra på mig, men inte vet jag. Jag trodde helt enkelt fel. Skoldagen har varit slapp då jag endast haft tre lektioner. Hemma har jag inte gjort något vettigt alls. Jag vet inte vad jag ska göra som är vettigt egentligen. Jag är bara trött. Jag vill bara sova, sova och sova. Jag är iallafall lite kär i min nya tröja (den som är på bilden). Nu ska jag se om jag har någon vän som vill följa med ut på en promenad. Annars måste jag tamigfan tvinga mig själv att springa på bandet. (HUR SVÅRT KAN ALLT EGENTLIGEN VARA NÄR JAG VET VAD JAG VILL?)

Samma melodi som alltid

Att sluta 11.25 istället för 15.30 är väl inte så dumt? Så var min dag iallafall. Då kanske ni tror att jag gjort något vettigt, eftersom jag haft tid. Isåfall tror ni fel. Jag skulle ut och gå tidigare, men stannade hos Emma och sen drog jag hem och lagade mat. Mina nya byxor (och två tröjor) har kommit. Ni vet, byxorna jag beställde i ''fel'' storlek, som en slags utmaning/drivkraft? Ja, jag kunde ha dom. Så det var väl på sätt och vis bra, men samtidigt lite tråkigt eftersom jag ville ha... en utmaning helt enkelt. Jag tror det var knäppa storlekar på dom eller något. Hur som helst, på tal om annat än byxstorlekar så ska jag iallafall snart traska iväg mot jobbet. Jag vågar inte ta gröna faran nu, det skulle ju vara lite pinsamt (och göra ont) att typ halka omkull mitt på vägen. Och tänk, så kör det massa bilar då och tutar. Det skulle vara traumatiskt, skulle fan aldrig mer kunna cykla om det hände. Skämtåsido. Hoppas ni har haft en fin onsdag, nu ska jag plocka undan lite i mitt rum. :)

Tungpiercing

 
Jag kom på en totalt meningslös sak alldeles nyss. Igår var det exakt två år sedan jag piercade tungan. Jag kommer ihåg så länge jag tjatade på mamma innan jag fick det. Direkt hon sagt ja stack jag och Emma till Boden och sen in tll Luleå så jag piercade båda tungan och näsan. Emma skulle också pierca näsan, men hennes mamma svarade inte i telefonen så Sandra(Emmas syster) skulle låtsats vara Emmas mamma. Det gick inte så bra och blev extremt pinsamt. Haha, jag kommer ihåg så arg Emma var. Mig gick det dock bättre för eftersom jag kom hem med två nygjorda piercingar.
Grattis på två årsdagen. ;) Förstår dock inte varför jag tyckte att tungpiercing var så snyggt, bra, coolt och så vidare när den typ aldrig syns...

Om du mår bra, mår jag också bra

Och så var det tisdag igen! En kärleksförklaring till mig själv och två timmars matte skulle väl vara en ganska bra sammanfattning på den, eftersom det är grejerna jag tänker på direkt från skoldagen. Jag har dock haft samhällskunskap och tyska också, så det är ju lite mer. Kommunikationen blir i princip aldrig tråkig, vi får göra massor med olika saker och idag var det en kärleksförklaring till sig själv som gällde. Tro inte det var lätt precis. Man fick verkligen sitta och verkligen tänka innan man fick ut en enda mening. Kärleksförklaring till sig själv? Vem kan skriva en sån egentligen, och vara ärlig? Man skulle ju hellre vilja skriva en lista på allt man borde ändra på och alla negativa saker. Jag undrar varför man ser så många fel i sig själv som man inte skulle upptäcka i andra? Jag fick iallafall ihop ett litet ''gulligt'' brev så jag hoppas att jag glömmer bort det nu, så att jag kan få ett leende på läpparna när det ska öppnas i kursens slut. Det brukar alltid vara roligt att skriva brev till sig själv och öppna det ett tag efter eller överhuvudtaget bara kolla på vad man skrev förut och hur man tänkte. Min gamla bilddagbok vet jag dock inte om jag ska skratta eller gråta åt. Tur att jag låst igen den.
 
Kopierade en liten text från den, så att nu ska kunna förstå mig till 100 %:
''Nu e jag inte din reserv, kommer aldrig mer va.
Och spelar ingen roll om du ska spela snäll för
jag tänker fortfarande inte bli kompis med dej igen :D
''
Pinsamt? Åh nej. Eller vänta, OH JA! Att sådana texter var vardagsmat gör det ju dessutom värre. Man hade verkligen ingen spärr på vad som är okej och inte okej att skriva. Skulle nog kunna hitta miljarder texter där jag skrivit att jag är fel, ful, äcklig, dum och att alla hatar mig osv osv osv. Innan internet tror jag nog att det var svårare för individer att skämma ut sig inför så många på så kort tid.
 
Well hello michelingubbe. Jag köpte som sagt min kära fjällräven jacka igår. Hade otroligt tur, de hade den i Arvidsjaur. Den var ju slut på naturkompaniets hemsida och de skulle inte få in fler eftersom till och med fjällräven hade slut på den...
 
Nu ska jag snart iväg på ''personaltacos''. Glammigt. ;) Tschüss

Snö

Hur många själar är lyckliga den här morgonen? Lite, lite snö har lagt sig. Jag är inte glad. Världen är emot mig.Jag lovar att den snön la sig litegrann bara för att vinterjackan jag skulle köpa inte fanns i lager. Mamma ska iallafall ringa till naturkompaniet i Luleå och fråga om dom har den och jag har skickat iväg ett mail till hemsidan. Jag förstår faktiskt inte hur den kan vara slut, de kan inte ha haft så många i lager. Den är faktiskt inte SÅ fin. Jag vill ha den. Jag vill ha en varm vinterjacka som inte ser skabbig ut efter 1 år. Jag är less min röda långa jacka. Den har gått ur tiden känner jag. Hur som helst är det måndag och jag är trött. Mitt morgonhumör blev inte bättre för att internet jävlades med mig hela tiden på den stationära datorn så nu sitter jag på min kära laptop. Kära och kära, men den duger. Ingen morgonpromenad blir det heller. Bixi har åkt till Luleå och sånt är inte roligt utan Bixi.

Nytt igen

Jag kan verkligen inte bestämma mig hur jag ska ha det här. Kom på att jag skulle ha det vitt och stilrent och nu ändrade jag mig helt och hållet. Kan bero på att jag har haft lite att göra i helgen. Jag vet inte om jag är nöjd. Lär ju märkas om jag ändrar den imorgon eller något. Höhö..

Hur kan du le, när du snart ska dö?

Idag räknar vi ännu ett år. Nu är det femte gången. Både bra och dåliga dagar har passerat. Om jag fick träffa dig en gång till skulle jag inte låta dig gå, du skulle aldrig mer få lämna mig. Jag saknar dig så mycket och vissa dagar känns det som om det vore igår. Samtidigt klandrar jag mig själv för att jag är ledsen. Jag borde inte vara ledsen, jag borde vara glad och le. Under den värsta tiden hade jag en vän som var sjukt stark, som alltid höll min rygg och som alltid fanns där. Grannarna i Jutis var otroligt hjälpsamma och hjälpte till att storstäda huset, så att pappa fick tillbringa sin sista tid där eftersom det var vad han ville. Fastän det har varit svårt har det alltid varit någon där, så varför är jag ledsen? Jag vill att du ska vara här, att du ska få vara med och uppleva allt som hänt och allt som händer. De fem åren du har varit borta har det hänt otroligt mycket. Varför tar livet de allra finaste först? Det är orättvist. Samtidigt borde jag inte få säga så. Jag borde vara glad. Jag borde se upp till alla starka runt omrking mig. Jag förstår inte hur ni orkar. Om man nu kommer till en himmel så är du formödligen där och när jag kommer dit ska jag berätta om allt som hänt. Jag ska be om förlåtelse för allt jag kunnat gjort bättre och visat allt som jag gjort bra. Vi ska skratta och vara tillsammans. Vi ska bli hela igen. Allra finaste pappa, ikväll tänder vi ljusen för dig. ♥

Seg

Det här måste vara den segaste lördagen på länge. Jag har verkligen inte gjort ett skit. Jag vaknade tidigt, klev upp, tog ut hunden och sen gick jag och la mig i sängen igen. För ovanlighetens skull så har jag faktiskt läst en bok. Att läsa böcker är verkligen inte lätt, fastnar jag inte på första kapitlet så vill jag inte läsa mer, men nu har jag faktiskt fyra böcker som jag ska tvinga mig i genom vad jag än tycker. Jag började med den kortaste, för säkerhetsskull. Lite senare, vid sex tiden kom jag på att jag faktiskt kunde gå en promenad med Bixi men när jag hunnit en liten bit och redan höll på att frysa ihjäl vände jag om. Dock vände jag faktiskt inte bara om för att jag frös utan för att jag var tvungen att tvätta. Jag hatar verkligen att tvätta de dagar jag bara vill ligga i min säng och idag var det verkligen en sån dag. Senare på kvällen kom Annica hit. Vi har inte gjort något vettigt alls, typ pratat om äckliga saker och skrattat åt skolkataloger. Jag funderar på att gå och dricka juice fastän jag inte borde. Alltså nej, ta bara bort den här dagen. Jag är segare än segast. Tack och hej. Dessutom fanns inte vinterjackan jag ville ha i rätt storlek. Den har funnits hur länge som helst i alla storlekar och när jag bestämmer mig för att beställa den så finns den inte. Vad gör jag då? Blir irriterad på mamma. Ja, för visst är det hennes fel? Nej, skojar bara. Kanske inte. Jag ska fan aldrig skaffa barn. Palla ha pms-tjejer under samma tak. Höhöhö.

Hejdå

Det har blivit fel på flera plan och det vet jag. Visst är det lite hemskt, när en vän man haft så nära så länge inte längre orkar mer? Ska jag vara ärlig så orkade jag nog inte heller mer, självklart tycker jag att det är synd. Jag har svårt att förstå hur mycket man egentligen kan missförstå varandra när man så länge förstått varandra bäst. Kanske är det ett annat sätt att glida ifrån varandra. Jag kan sakna gamla stunder, men det finns också så mycket jag inte saknar. Jag orkar inte försöka få folk som inte vill förstå, att förstå hur länge som helst. Vill någon inte förstå - så är det bara så. Om någon vill tolka allt jag säger som att jag ser ner på denne finns det inget jag kan göra. Jag kan ju bara säga som det är: nej, jag brukar faktiskt inte se ner på folk bara sådär. Jag tycker att alla ska göra vad som känns rätt för dom och det är inte samma för alla. Bara för att någon är sämre eller bättre än mig betyder det inte att jag avundas eller ser ner på folk hela tiden. Alla är olika och jag är väl medveten om det. När det gäller dig har jag faktiskt aldrig sett ner på dig heller. Jag har alltid tyckt att du har varit otroligt stark och det borde du faktiskt veta, jag tycker att du är duktig som fortsätter. Vill du inte tro på det och mår bättre utan att ha något överhuvudtaget med mig att göra tycker jag att du gör rätt. Välj om, välj rätt. Gör vad som helst, bara du mår bra (inga farliga dumheter), men fortfarande. Hur tragiskt det än låter kommer allt bara rinna ut i sanden och om ett tag kommer förmodligen vi båda att glömma bort vad vi en gång var - bästa vänner. Om du nu mot förmodan skulle läsa det här så vill jag önska dig all lycka i framtiden. Hoppas det går bra!

Presenter och samvete

Innan Pernilla fyllde 18 satt jag faktiskt och spanade på presenter till henne, dock insåg jag rätt snabbt att jag förmodligen var på fel spår. Vi gillar inte riktigt samma saker och ändå blir det så att jag alltid kollar på serum till håret, parfymer och så vidare. Jag gav henne en parfym i julklapp för ett tag sen, som luktade cocos, för att jag vet att hon gillar cocos. Flaskan är fortfarande nästan full och om jag får gissa rätt upp och ner så var det nog två år sen. Helgen Pernilla fyllde 18 åkte vi till Luleå och jag hade fortfarande inte köpt någon present. Den fick bli lite försenad tänkte jag. Jag tror det var på sommaren när Pernillas pojkvän fyllde år och hon gav honom en parfym och sa att han gav henne en godispåse jag skrattade lite. Så frågade hon ''Vad fick jag av dig?''. ''Öh, jag vet inte...'' och så konstaterade vi att jag faktiskt inte gett henne något, men jag visste ju inte vad hon ville ha. Ja, hon gillar bodyshop sa hon. Så när jag var i Skellefteå på trästockfestivalen tog jag tummen ur röven och gick till bodyshop. Jag hade ingen aning om vad jag skulle köpa så jag köpte iallafall en duschcreme som jag tyckte luktade gott. Den var inte inslagen heller när hon fick den. Så, det var faktiskt lite pinsamt. Hon kom hem i helgen, hade med sig en inslagen present innehållande ett bodybutter och en scrub från bodyshop. Jag undrar om det är för att jag ska få lite dåligt samvete? Nu måste jag ju toppa julklapparna. Usch, jag gillar inte riktigt presenter. Det är alltid så dubbelt, jag får dåligt samvete av att ta emot dom och samtidigt blir man ju glad av att få något. Dessutom vet jag aldrig vad jag ska ge till andra... Det är inte lätt alltså. Men jag är iallafall mycket nöjd över presenten, det kändes välbehövligt. Dock är det nog dags att börja planera julklapparna redan nu, sådär 72 dagar i förväg. Hm...

Fuck logic

Samma dag som jag beställer ett par byxor i för liten storlek äter jag tre kakor (och jag kände mig duktig för att jag inte rörde något sånt överhuvudtaget på min födelsedag), spagetti och köttfärssås? Vart är logiken?

It's automatic

Just nu sitter jag i mitt rum och fryser och dricker en shake. Skönt att slippa ''äta'' lunch men inte speciellt skönt att frysa. Jag får väl skylla mig själv som glömt fönstret öppet när jag gick till skolan. Vi har hunnit ha två lektioner idag, samhällskunskap och matte. Sen var det ett sånt här drygt hål igen, på tre timmar. Jag vill helst av allt bara ligga under mitt täcke och värma mig och inte gå tillbaka till skolan. Men regelrätt som jag är så är det bara att pallra sig tillbaka. Skönt att det ändå är över en timma kvar tills jag börjar. Så, tre timmars hål och sen en schemakrock. Jag hade tänkt följa Annica på hennes tyska men kom på att det är lika bra att gå på min egna eftersom vi skulle börja med nya saker. Det verkar som att alla har scheman med massa hål nu. Det suger. Förra året hade jag en lunch som var på två timmar och det räckte gott och väl, var till och med rätt chill. Nu gillar jag inte mitt schema alls.
 
Nu drar jag tillbaka till min säng. Ha det bäst

Jag saknar dig

Igår var det tisdag den 9e oktober, min födelsedag. I år fyllde jag 17. För fem år sedan fyllde jag tolv år. Tisdag den 9e oktober 2007. Det blev ingen tårtfrukost och det märktes inte på något sätt alls att det var min födelsedag. Men vad gjorde det? Tidigt på morgonen, innan jag och Pernilla satt oss på skolbussen åkte mamma och pappa iväg till sunderbyn, han skulle få cellgifter, så att vi kunde få lite mer tid tillsammans.
 
Idag är det onsdag, den 10e oktober. Samma datum och samma dag, fast för fem år sedan satt jag och mina systrar i det extremt beiga vardagsrummet i huset på renbergsgatan. Alla satt i den väldigt nötta soffan och stirrade in i väggen fram tills att mamma ringt till Kerstin och sagt att vi borde komma. Sagt och gjort, inte långt senare satt vi i bilen påväg mot sunderbysjukhus. Det blev inga cellgifter fick vi veta, pappa var alldeles för dålig och skulle inte orka med det. Han hade fått en hjärnblödning.
 
I vilket fall som helst så stannade vi på sjukhuset. Torsdagen, den 11e gick. Det hände inget speciellt. Pappa låg mest och sov, trött och sliten vilket inte vad underligt - han var ju sjuk. Fredagen var på samma sätt. Dagarna bara gick. En kirurg på sjukhuset tänkte inte efter speciellt mycket och tyckte att min pappa, som för sex veckor sedan fått diagnosen cancer och redan var döende, skulle genomgå en hjärnoperation. Självklart blev det aldrig av. Skulle han inte orka med cellgifter för att bromsa upp sjukdomen så skulle han inte orka med en hjärnoperation heller. Jag antar att han kände sig rätt hopplös.
 
På lördagen var det lite bättre. Han var piggare än vad han varit tidigare under den här sjukhusvistelsen. En barndomsvän till honom som nu bor i Stockholm hade kommit på besök, för att träffa honom en sista gång. Han var vaken, pratade, skrattade och var glad. Det var så bra som det kunde bli med tanke på alla omständigheter.
 
Tidigt på morgonen, söndag den 14e oktober så var det dags, efter lite tjaffs med sjukhuspersonalen att lämna Sunderbyn och åka tillbaka till Arjeplog. Pappa var medvetslös. Det kunde ju vara så, till och från dag till dag. Det var typiskt höstväder. Löv i alla möjliga färger och regn. Mamma åkte med pappa i sjukhustaxin medans jag och mina systrar tog bilen tillbaka. Vid det här laget var vi alla rätt vana att åka långt fram och tillbaka. När vi väl var framme på härberget på Arjeplogs sjukstuga blev allt som jag inte velat ta in plötsligt mycket verkligare. Vi skulle inte sätta dit en till säng, så att vi alla kunde vara tillsammans och det var inte alls dit jag skulle gå efter skolan. Nej, aldrig mer. Jag tänkte ofta att allt bara var ett skämt, jag var blind och jag såg inte hur sjuk han faktiskt såg ut. Han hade tynat bort och om jag inte visste att det var min pappa och fått gissa vem han var, så skulle jag nog gissat att det var min farfar eller gammelfarfar. Han andades inte längre, det var över.
 
Tankarna om att mirakel kanske kunde ske fanns inte kvar längre, istället var det planer för begravning som gällde. Begravd blev han också och cirka ett år senare hade vi bestämt vilken sten han skulle ha. I år är det fem år sedan han dog.
 
Men visst blir det såhär, när det kommer till oktober, att man tänker lite om. Det känns så konstigt att dagarna är på samma datum och det är nästan omöjligt att inte tänka på den gamla tiden. Vissa dagar blir det ju så. Födelsedagar och julafton är typiska. Allt är så dubbelt, det kan börja så bra men när allt är slut kommer tankarna tillbaka. Jag tycker det är så synd att det måste vara så, att dessa dagar bara ska vara glädjefyllda när man är ett litet och naivt barn. Jag hatar också mig själv för att jag inte bara kan leva i nuet och uppskatta det jag har, när och nu.
 
Sista sommaren pappa levde umgicks jag väldigt mycket med honom. Jag skämdes så för att jag var jag och ville inte vistas ute. Inte ensam. Jag isolerade mig hellre. Pappa gillade att vara i Jutis eftersom det var hans hem och jag tvekade aldrig på att åka dit, där det var lugnt och inte massa folk som jag bara ville undvika. Vi fiskade mycket tillsammans och han sa att jag skulle få börja köra båten nästa år, då jag åtminstone var lite äldre. Skolan började i slutet av augusti. Jag ville inte dit. Jag ville verkligen inte gå ut. Jag ville inte vistas bland folk. Jag vill bara gömma mig för allting. Trots det så tvingade jag mig till skolan. Jag hade inte träffat pappa på över en månad då. Det var den längsta tiden han var på sjukhuset utan att komma hem. Han åkte ju alltid fram och tillbaka. Han kunde komma hem samma dag som han åkte igen.
 
Den här gången hade han iallafall flyttats från lasarettet i Sunderbyn till det i Umeå. Mamma hade åkt dit och sedan var det dags för mig och Pernilla att åka dit också. Fastän jag tyckte att det var drygt att åka bil hit och dit och vara på sjukhus hela tiden var jag glad över att få träffa pappa igen. Om jag bara visste vad som där väntade. Jag fick inga leenden när jag kom in i rummet. Istället fick jag nog den största chocken jag fått i mitt liv. Pappa hade cancer och han skulle inte överleva. I cirka två års tid hade han åkt in och ut på sjukhus utan att de hittat något fel. När han flyttats till Umeå hittade de felet direkt och då var det försent. Sex veckor senare vad han död. Ibland kan jag bli så arg, tänk om de hittat felet tidigare och det hade gått att göra något åt det?
 
Samtidigt är jag otroligt tacksam. Jag hade världens bästa pappa fastän det var på tok för kort tid och jag har lärt mig så otroligt mycket. Från att ha isolerat mig till att ha insett att det faktiskt inte var jag som skulle dö. Från att bara strunta i allt till att kunna uppskatta saker i livet. Man ska inte ta allt förgivet. Visst kommer det alltid finnas saker som är jobbiga, vi kommer alltid lära oss mer och mer men för vissa personer behöver det hända något hemskt för att få dem att vakna upp. Jag kommer aldrig sluta räkna och kanske kommer jag alltid att vara ledsen vid speciella tillfällen men samtidigt tror jag att det kommer att bli bra, någon gång.
 
Jag saknar dig och jag älskar dig.
 

Tennarmband

Jag fick lite pengar av mamma i födelsedagspresent, så idag köpte jag mig en present för det. Ett tennarmband! Är nöjd, de är verkligen superfina. Jag skulle vilja ha fler, smala, breda, andra färger och så vidare. Dock är det väl inte något jag skulle lägga mina pengar på hit och dit då de ändå kostar några hundra. Mitt som är ganska brett gick på 525:-, har inte ångrat mig än och lär bara bli ledsen ifall jag nu skulle göra sönder det. ;)
 
Vi hade ju som sagt prov i företagsekonomin och jag blev positivt överraskad, det var inte alls så svårt som jag hade trott att det skulle vara. Inte för att företagsekonomi egentligen verkar vara en speciellt svår kurs utan för att jag legat ett kapitel efter och så vidare. Får väl hoppas på att det gick lika bra som det kändes. Nu ska jag vara lite social med Malin innan jag ska dra vidare och jobba. :)

Onsdag morgon

Det här med att äcklas av mat börjar faktiskt bli rätt irriterande nu. Jag om mamma delade på den sista biten smörgåstårta som fanns kvar från gårdagen och det gick bara fint att äta. Nu i efterhand mår jag inte alls bra, blir äcklad av att ens se bilder på mat. Usch. Nu på morgonen har jag iallafall gått en liten promenad med lilla Bixi och nu gör jag ingenting, börjar inte förens om 45 minuter så jag får väl försöka hitta något att fördriva tiden med. Idag ska vi ha prov på företagsekonomi och jag hoppas att det inte blir särskilt svårt, har inte pluggat ett piss och lektionerna känns så flummiga att jag inte hänger med. Annars är det egentligen en kort dag, om det inte vore för mitt hål på tre timmar, men på hålet får jag väl ta och läsa igenom de tre kapitlena vi har prov på. Senare ikväll ska jag jobba, skönt med lite extra pengar, jag måste ta och beställa vinterjackan snart och det kommer svida i min plånbok.
Lär ju knappast frysa med en sån fettojacka iaf :)

Tårtparteeeey

Ett litet tårtkalas blev det ju visst efter skolan. Jag fick även ett väldigt mystiskt paket innehållande fyra böcker så jag antar att jag får ta och läsa dem, det vore ju nästan otacksamt att inte göra det. Kerstin var väldigt misstänkt för paketer och självklart var det från henne också fastän det inte stod någonstans. Malin och hennes lillasyster kom och fikade först och hennes syster verkade vara väldigt faschinerad av mitt hår. Sen kom Annica, Jasmin och Oscar så det blev ett litet tårtkalas. Jag började iallafall med att äta världens fetaste bit av smörgåstårtan (som var skit god), jag är fortfarande mätt. Om ett tag kommer även kusin Sandra hit.
 Men födelsedagar är ingenting för mig längre, åtminstone inte min egen. Jag tycker bara att speciella dagar påminner för mycket om det gamla. Kanske är det bara jag som gräver ner mig och bör sluta tänka tillbaka.
 
Snygga bilder va? Jag måste sluta lägga min lugg bakom örat.... höhö

skgnesioteos

Vi har inte slutat skolan än och jag är jävligt less. Har väl inte fått något speciellt vettigt gjort under hela dagen och inte ens jewels är speciellt kul längre. Jasmin sitter brevid mig och spelar på hennes telefon och Malin spelar något raketspel. Jag förstår verkligen inte hur de tänkt med den här utbildningsverkstan och jag förstår inte ens varför de kallar det för utbildningsverkstad när vi inte har några lärare. Vi har vikarier som säger åt oss att stänga ner facebook osv, de kan ju inte hjälpa oss med några uppgifter. Utbildningsverkstan var ju faktiskt bra, då kunde man gå till den läraren som man ville ha hjälp av men det här är ju bara nå dumt dom hittat på. Att vi ska gå till halv fyra tycker jag också är knäppt. Hej, bortslösad tid. Jag är trött och sur. Hoppas smörgåstårtan gör gott sen.

17 år

Så var dagen kommen när det är precis ett år kvar till 18! Jag är stört trött idag, jag vet inte varför. Jag som tyckte att min sömn blivit så himla bra. Ett tag efter mitt alarm (som ringer 06.00) ringt så fick jag ett grattis sms av min kära Sandra och jag blev väl skapligt förvånad, hon känns inte som en sån som kliver upp så tidigt. ;) Jag gick iallafall upp och gjorde en räkomellet som var ganska äcklig. Det är konstigt, jag som egentligen är ett matvrak har börjat bli äcklad av rätt så många ätbara saker och tycker faktiskt att det är ganska jobbigt att äta. Jag fick en liten present av mamma, lite oväntad men ändå inte, mamma brukar oftast inte köpa saker till mig utan ge pengar eller presentkort till saken jag vill ha så att det blir precis rätt. Ett norrbottenhalsband är det iallafall, som jag ville ha och jag är nöjd. Skönt att inte få skrotsaker som man aldrig kommer ha användning för. ;) Idag är det den där korkade utbildningsverkstan igen och jag får se om jag får lika lite gjort som igår. Efter skolan blir det något mer att se framemot, en smörgåstårta sitter ju aldrig fel (blir jag äcklad av den också så borde jag söka hjälp).
 
Ha en bra dag allihopa! :)
 

Sista timmarna som 16

Tjabba tjena hallå.
Jag spenderar mina sista timmar som 16 med extremt lite träning. Jag har verkligen så svårt att hitta motivationen och jag tror till och med att jag hade fel med att det skulle vara så mycket enklare med ett springband än att springa ute. Jag vill ju dock inte springa ute, det kan ju finnas folk där. När alla andra springer kommer dom där fjäderlätta och sen kommer jag och gör värsta jordbävningen och blir anfådd efter mindre än 2 meter. Nej, jag har så svårt att förstå vart jag hade motivationen tidigare. Visst blev jag glad när jag ställde mig på vågen och det var ett par kilo mindre än jag tänkt mig, men fortfarande så duger ju inte det. Jag tror aldrig att man blir nöjd så det är väl bara att ge upp, höhö. ;)
 
Marknadshelg var det iallafall i helgen och jag hade trevligt. Dock var det mer ös förra marknaden men inte vet jag riktigt om det var till min fördel då, hehe. Det är måndag idag och imorgon fyller jag år. Datumen är på samma nu som när jag fyllde 12, år 2007, då fyllde jag också år på en tisdag och på min tolvårsdag åkte papi från hemmet för sista gången. Jag ska iallafall ''fira'' min födelsedag imorgon. Mamma har tjatat lite och frågat vad vi ska äta till middag men jag har hela tiden sagt att jag inte tänkt fira min födelsedag. Jag blev förvånad när mina kära systrar frågade vad jag önskar mig, jag har helt och hållet förträngt att jag ska fylla år. Inte bara för att 17 är en totalt värdelös födelsedag utan för att all form av firande kring mig är totalt värdelöst nu mera. Visst, det var skit kul när man var liten och släkten kom och sedan alla barnkalas. Men nu? Farmor, pappa, morfar finns inte längre, inte ens mormor och mina systrar bor alldeles för långt bort. Det är helt enkelt inte roligt längre och det är inte alls samma sak.
 
Tog iallafall bort en del av min negativa attityd då mina kompisar påpekade att jag var tråkig. Men vad ska jag med tårta till när jag inte får vara tjock längre? ;) Så, det blir iallafall smörgås tårta imorgon. Fastän jag inte bryr mig så fyller jag ju tydligen år.
Lite insta från helgen.

Dag 2

Annica var så snäll och sotade mina ögon. Har nog aldrig haft svart ögonskugga tidigare, kanske beror på att jag inte är någon smink expert. Förövrigt var gårdagen rätt seg så jag hoppas på att den här kvällen blir bättre! Sköt om er, puss

Tagg

Jag vet inte vad jag egentligen lyckats med, sminkat mig så jag ser deprimerad ut? Höhö. Och mitt hår är ju lite trolliknande. Jäkla vågtång. Nåja, TAGGA! :)

Vi ses i dimman

En lite udda dag är det idag, bortsett från att det är marknadshelg. I vanliga fall skulle jag gått skola till halv fyra och haft lektioner hela tiden, förutom en timmas lunch. På morgonen visade vi upp alla filmer vi gjort på svenskan och det var väl rätt kul att se. Om jag minns rätt tog det cirka en och en halv timma och de lektionerna jag egentligen skulle ha haft, så jag fick mig ett hål på 3 timmar som jag fördrivit med att äta laxpasta och tagit en promenad i den dimmiga trollskogen. ;) Om 40 minuter börjar tyskan och det blir min sista lektion, så jag slutar halv två. Så ska jag kila hemmåt och börja fixa och dona med alla möjliga ting. Jag är inte övertaggad på kvällen, men jag hoppas iallafall att den blir kul. Tschüss

Munskölj

När jag var hos tandläkarn för några veckor sen sa de att jag skulle köpa flux munskölj, eftersom jag får ont i tänderna så lätt. På apoteket plockade jag på mig en vanlig flux flaska men då hade de ett erbjudande på någon nu ''flux fresh''. Jag kan ju säga såhär, att vad jag minns så är den vanliga flux mycket fräschare. Flux fresh är ''fresh'' fem minuter efteråt, sen börjar det smaka salt och det är faktiskt inte en sådär jätte mumsig kombination. Jag sitter just nu och överväger om jag ska gå ut med lilla Bixi innan skolan börjar, ta en morgonpromenad alltså, men jag vet inte. Det regnar just nu och det kändes lite jobbigt faktiskt. Varför kan man inte få bestämma väder? Visst, regn är mysigt ibland men inte på morgonen. Det är väl lite onödigt att förstöra håret det första man gör på morgonen? Hehe. Nä, jag ska ta mig ut iallafall. No excuses.

Koffein

Det dummaste man kan göra är nog att inta någon form av koffein på kvällen. Koffeinpillerna jag och Emma beställde kom idag och ja, varför inte tänkte jag. Jag kom inte ihåg om jag hade svårt att sova när jag åt de förut, så jag trodde inte att det skulle vara något. Nu känner jag mig pigg och jag vill sova, så jag ska ge det ett försök iallafall. Annars är det big no, ska aldrig göra om misstaget. Idag har jag inte gjort så mycket alls, pluggat lite och gått en promenad med Emma. Jag orkade inte springa eller göra något annat, jag har ju pinsamt nog träningsvärk. Med det här otroligt värdelösa inlägget säger jag godnatt.
 
Tycker det är lite komiskt att jag oftast har precis lika många unika besökare per dag som dagen innan, undra om det alltid är samma personer?

En förlorad timme

Idag är det onsdag, för min del en av de där sega dagarna med få lektioner på morgonen och sen ett fett hål innan den sista lektionen. Jag kliver ju alltid upp 06.00 men tänkte att jag kunde kliva upp 06.30 istället. Tänkt och gjort, trodde jag fram tills det att jag gjort frukost, satt mig vid datorn och kollat på klockan. 05.54 stod det, så jag hade alltså lyckats ställa mitt alarm på 05.30, då kände jag mig faktiskt lite smått olycklig. Som grädde på moset jag nyss åt till lunch har jag träningsvärk och det säger väl en hel del. Jag tränade inte speciellt mycket igår men tydligen blev det för mycket för min väldigt otränade kropp. Bara att fortsätta alltså..

Tisdag

Det är lite drygt när man skrivit ett inlägg på morgonen och upptäcker att man inte publicerat det utan att det står kvar i den här textrutan. Jaja, vad gör det om hundra år? Jag kom iallafall hem från skolan för ett tag sen, vi fick sluta cirka en halvtimma tidigare idag pågrund av att det är samiskkulturvecka och det var en föreläsning och den tog slut innan vi egentligen slutade, ja ni fattar. Dock kändes det värre imorse när jag inte fick min sovmorgon pågrund av en föreläsning då och det är ju obligatoriskt så vi måste vad där. Jag har iallafall återupptagit en gammal vana och börjat gå en liten morgonpromenad med Bixi, eftersom jag alltid har så mycket tid över. Egentligen skulle jag om jag ville, kunna sova en timma extra men jag gillar att ha tid över så att jag är säker på att jag hinner göra allt jag behöver göra samt lite till om det skulle behövas på morgonen. Det som står här näst på min att-göra-lista är att städa lite i lägenheten, göra mat (micra då, men iaf) och sen träna. Så ser min tisdag ut, inget speciellt alltså.

Oktoberbarn

Godmorgon gott folk.
Idag är det måndag, den värsta dagen på hela veckan och dessutom start på vecka 1 i mitt såkallade nya liv. Jag känner faktiskt ingen skillnad jämfört med gårdagen men det kommer väl, faktiskt så har jag ju inte gjort något annorlunda alls. Igår ställde jag mig på vågen för första gången sedan jul, dels har jag inte vägt mig för att vi inte haft någon fungerande våg och helt ärligt talat så har jag inte heller haft någon som helst lust att göra det då jag får lite panik av bara tanken. Det blev faktiskt inte ens någon större panik igår då jag gjorde det, istället blev jag positivt överraskad för jag är inte alls lika långt ifrån mitt mål som jag trodde. Att jag har två till i klassen som siktar mot samma är ju bara bra, det blir enklare då än om alla man har omkring sig hela dagarna käkar choklad hela dagarna. Så idag ska jag antagligen börja nyttja mitt springband om jag orkar. Visst låter det fel att det ens finns något alternativ första dagen? Jag får se hur pigg jag är efter jobbet, men jag ska inte banga ur så fort. Det skulle ju vara toppen av misslyckande. Det är den första oktober idag vilket betyder att jag fyller 17 år om 8 dagar, men 17 är verkligen inget att fira och jag känner mig typ yngre för varje dag som går. Jag kan fylla 14 igen istället. Höhö.
 
Slängde förresten upp en ny header igår och ändrade färgerna, men jag antar att ni ser det om ni är inne här. Dessutom upptäckte jag att bilderna är rätt failade, så typiskt. En av dom är ju inte ens riktigt svartvit. ;) Dumt av mig att säga det, annars kanske ingen hade sett det..

RSS 2.0
Bloggare