Upp och iväg

Det här med julklappar till sig själv, det verkar som att många skaffat det. Jag vet att jag påstod att min nya skinnjacka var en julklapp, men jag vill gärna ta tillbaka de orden. Jag vill ha mer, fina, nya grejer och samtidigt tycker jag att det är en hemsk tanke. Mycket vill ha mer, så har det alltid varit och kommer alltid var. Vart går gränsen för behöver och vettigt? Men överhuvudtaget: Hur vettigt är det att vi som lever i i-länderna bara köper och köper? Det känns bara som att det är fruktansvärt konstiga saker vi lever för. Men nog med dåligt samvete för hur vi utnyttjar vår jords resurser: Jag inte beskriva hur oerhört skönt det känns att åka iväg från Arjeplog imorgon. Att dela upp lovet för en vecka hemma och en vecka borta var en bra idé. Något som jag faktiskt kan erkänna är behövligt är att se sig om då och då. Efter en introduktionsdag på ett nytt jobb och en jobb dag på mitt vanliga jobb känns det extra härligt med lite ledighet från min stökiga lägenhet.
 

När rastlösheten tar över

Efter många om och men kom jag tillbaka till min lägenhet idag. Vid lunchtid körde jag ner till Arjeplog och när jag skulle hoppa ur bilen och överlåta den till mamma upptäckte jag att jag inte hade någon nyckel. Skapligt irriterad fick vi efter ett tag vända tillbaka till Jutis. Så efter ett par timmars krånglande kom jag hem. Sedan dess har jag suttit här ensam och med en full kyl. Om jag ska utgå från vad folk skriver på facebook, instagram och liknande verkar de flesta ha förbannat trevligt. Jag hittar inte ord för hur rastlös jag varit idag. Det måste vara begynnelsen av att vara en fjortis.
 
När jag kom in i lägenheten passade jag på att bränna ett par julkalorier och käka lite rom (alltså mouthgasm x1000) och... eh... duscha efter typ två timmar i svetten. Att duscha är inte det enda jag är seg med. Jag vet inte om det baraq är jag, men är det inte himla jobbigt att klä på sig efter man duschat om man inte vet vad man ska göra? Efter ett par timmar fick jag iallafall på mig underkläder. Fortfarande sjukt rastlös. Hittade lite av mitt gamla rödvin och hällde upp det i ett glas. Alltså, förstår ni? Jag, hemma ensam, i underkläder och dricker rödvin? Nä, fy fan. Det smakade gammal rutten banan och fick åka rakt i slasken. Det känns på något sätt som att jag insåg vilken mognadsnivå jag låg på och den kändes inte lämplig.
 
Skärpning Helena, skärpning. Jag har iallafall fått på mig kläder nu och mitt nya halsband jag fick av mamma. Rött är gött men fan inte när det kommer till vin. (Eller så har jag helt enkelt inte lärt mig sådant ännu, ryser fortfarande) Innan vi åkte från Boden i måndags beställde jag och Alexander varsin 30 cm sub och Pernilla en 15 (eftersom hon inte skulle orka en 30). Alexander sa en sak då jag inte orkade äta upp hela mackan som varit återkommande de senaste dagarna: ''Det enda sättet att orka äta upp stora grejer är att aldrig ge upp'' Att ge upp är dock okej ibland.
 

''Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler...

...Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer''
 
I fredags inbillade jag mig att jag var omringad av tur. Jag fick ut en ny mobil på garatin och har återigen en fin och fräsch Xperia Z och dessutom vann jag en femma på lotto i torsdags, dessutom var jag nöjd med skinnjackan jag beställt. Jag antar att ni förstår vad jag menar: exhalterad, glad, high on life. Mina känslor fick mig att följa med min syster till Boden men sedan vi lämnade Arjeplog har vi varit förföljda av otur.
 
På vägen mellan Arjeplog och Arvidsjaur tror vi att Pernilla körde på en död ren (det small iallafall). När vi var framme i Boden skulle vi handla lite gosaker. När Pernilla la upp glöggflaskan på bandet rullade den ner och kraschade i golvet. När vi gick ut från Ica halkade en tant mitt framför ögonen på oss och sist men inte minst, så tappade Pernilla en ost i en vattenpöl. Efter det höll vi oss inne.
 
Inte nog med en misslyckad fredag. Jag trodde att jag skulle få amputera fingret i natt. Jag somnade i soffan då vi tittade på TV, klev upp vid två, halv tre och skulle göra mig i ordning för att sova på riktigt. När jag skulle ta av mig min norrbottensring så lyckades jag inte. Jag försökte med våld och vaselin, kyla och alla möjliga sätt - men det gick inte. Fingret blev bara tjockade och tjockare och ändrade färg till blått. Klockan halv tre var vi nära på att åka till sjukan så att de kunde klippa bort ringen, men jag tyckte att den var lite för dyr. Det hela slutade med att jag fick sova med armen i högläge. På morgonen hade jag fått tillbaka känseln och efter ett par timmar lyckades jag ta av mig ringen. Men alltså, mitt finger gör fortfarande ont.
 
Dessutom tappade jag en macka på min arm imorse. Jävla pundar-Boden, tacka Pernilla och Alexander för att de iallafall skaffat två kattungar som kan trösta en.
 

Tuttar och sånt där

När man är inne på blogg.se dyker olika blogginlägg upp här i sidan. Jag halkade in på ett inlägg som handlade om kroppskomplex och i detta fallet tuttar.
 
Tjejen tar upp nojan över att ha ''för små bröst'' (det är ju liksom det vanligaste komplexet tjejer har när det gäller bröst???) och att det förmodligen beror på att KILLAR oftast snackar om att stora bröst är snyggt, att tjejer med stora bröst får mer uppmärksamhet och att det värsta är media som ständigt visar upp retucherade bilder med snygga smala modeller med opererade bröst. Hon skriver också ''Tro det eller ej, men det finns faktiskt killar (och tjejer) som tycker om små bröst också.'' En fråga som hon ställer är också ''vad är det som är så speciellt med stora bröst egentligen?''
 
De som kommenterat inlägget jublar, så fantastiskt bra skrivet - de önskar själva att de läst inlägget då de var lite yngre. Jag reagerade på en kommentar som en tjej på 13,5 år skrivit. I hennes skola dreglar killarna över stora bröst och de anser att hon har värsta modellkroppen, i omklädningsrummet glor tjejerna sönder och frågar om hennes bhar verkligen är hennes. Detta ger henne bättre självförtroende meeen hon tycker att det är lite jobbigt att många bara ser hennes utseende. Låt mig tillägga att en tjej kommenterade att det faktiskt finns de som har komplex för sina stora bröst.
 
Seriöst.
 
Vad är det alla jublar över?
 
Det här är bara en text i mängden. Den går tydligt ut på att byta ut ett ideal mot ett annat - vad är det som är så speciellt med stora bröst? Dessutom är det väldigt tydligt med att andras bekräftelse är så viktig, speciellt den från killar, att det faktiskt finns KILLAR som gillar små bröst och bla bla bla.
 
Jag blir så oerhört besviken, att det alltid ska handla om vad andra tycker och att någon person anser sig vara klok då han/hon insett att folk gillar olika. En annan sak jag tycker är otroligt sorglig är den att folk fått för sig att man inte duger om andra inte tycker att man är snygg (det viktigaste är att bli uppskattad av killar) och att det är det som skapar ett gott självförtroende.
 
För fan.
 
Hur länge tar det innan folk inser att ALLA ÄR OLIKA, ALLA HAR KOMPLEX FÖR OLIKA SAKER OCH SLUTAR VARA BEROENDE AV ATT ''BYTA UT IDEAL'' FÖR ATT KÄNNA ATT DE DUGER?
 
Det är väl klart som korvspad att folk kan ha komplex för alla möjliga olika grejer på olika sätt. Lika självklart som att alla gillar olika. Varför måste något vara bättre än det andra och varför ska vi vara så satans beroende av vad andra tycker (speciellt killar, det är dem vi måste duga åt - om killar inte tycker att man är snygg så är man ju dålig???).
 
Alltså skärp er. Allvarligt.
 
Godnatt

Värm upp mitt frusna hjärta

Ni som känner mig vet redan min känsla för jackor. Jag kan inte hålla mig ifrån dem och efter varje ny säger jag att det är den sista. Det är en alldeles speciell känsla att öppna ett paket och så ligger det en helt perfekt skapelse där. Grejen med det senaste tillskottet i jackfamiljen är att den är så himla mycket finare i verkligheten än på bild. Jag menar inte bara hur den ser ut, utan känslan. Så mjuk, fin och perfekt mocka och så gör fodret det där lilla extra. Love it. Mitt frusna hjärta smälter. Nu är det dags för snön att smälta eftersom den inte kommer utanför dörren förens till våren.

Surisar i tidningen

Jag och Malin blev intervjuade angående vårt UF-företag i måndags. Det här är andra gången någon tidning skriver om vårt arbete. Det är kul när vårt arbete uppmärksammas, men när det sedan kom till att ta bild blev det inte lika roligt längre. Jag försökte verkligen dra upp mungiporna men alltså... Resultatet? Vi båda ser arga ut.
 
''Hej, vi samlar in pengar till cancerfoner och VI HATAR DIG.''
Jag båda försökte verkligen. Men ja, det var ju trots allt på en måndag..
 
Kolla in repotaget också!
 

Jul, jul, strålande jul

Hej hopp!
Jag bad om ledigt de resterande skoldagarna på terminen och jag fick ett solklart ja. Jag har lov nu. Jullov. Nu i dessa juletider är julen en sak som är aktuell att dissa under rasterna. Jag har flera anledningar till att inte känna mig exhalterad av det hela.
 
1. Det är inte som förr.
2. De flesta jag firade jul med är döda och nu återstår typ .. 2 stycken (om jag inte räknar med mig själv)
3. Det är samma sak varje år: man ska fejka julkänsla, äta tills man vill spy och sedan titta på Kalle Anka som inte ens är kul.
 
Julen är så förbaskat påtvingad. Det går inte att bara förbise den och göra något annat istället. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag förmodligen skulle klara mig alldeles utmärkt utan allt vad julen är i Sverige. Det låter mycket mer tilltalande att hitta på något med kompisarna, men jag vet också att det inte är någon idé att fråga någon om man ska hitta på något (man ska ju vara med familjen på julen).
 
Hemma hos oss är julafton ingen tillställning där man tar till med sprit. Jag är otroligt tacksam över att jag haft vita jular under min uppväxt. Barn och alkohol i en mängd så att den märks av på ett negativt sätt må vara en av de värsta kombinationerna jag vet. Det är bara fel. Nu är jag dock säker på att en öl eller två skulle liva upp stämningen. Jag antar att alla de vuxna som känner mig önskar att jag aldrig skrev det där. Alkohol och ungdomar är ett känsligt ämne i många fall. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa skvallertanter som bara antar att så fort någon som inte har åldern inne för att förtära alkohol dricker så är de inte kapabla till något annat. Dessutom finns det alltid en risk med att skvallertanter hittar på saker som inte ens är sanna om de vet någon ungdom som dricker. Jag kommer aldrig glömma valborgs året jag gick i 9an. Jag hade fest hemma och några veckor senare fick jag höra att en kompis mamma hört att jag varit ute och drällt den helgen (det var jag verkligen inte, jag hade fullt upp at my place). Det jag ville komma fram till med det hela, om någon dum skvallerkärring läser min blogg är att ni måste sluta vara så jävla svartvita och nöja er med era egna liv. FUCK OFF alkohol betyder inte alltid att man inte klarar av livet och jaaa, ni fick mig att spåra kraftigt från ämnet.
 
Julklappar är också en grej att diskutera och en sak som jag tycker blåses upp rätt ofta. Facebook, bloggar och instagram spammas jämt med massa nya coola (och dyra) prylar.  Julen skapar en jävla massa ångest kring materiella saker. Det är som att folk måste tala om och skryta över vad dom fått, ifall de fått något häftigt. Ingen som inte får något hippt skryter ju om det liksom. För några dagar sedan såg jag en grej som jag blev sjukt imponerad av, som går emot hela julgirigheten bland barn så att det skriker om det: två pojkar på 12 och 14 år tackade nej till deras utlovade playstation och valde att istället låta pengarna gå till UNICEF. Heja dem och usch på oss andra som skulle ha oerhört svårt att bara släppa taget sådär.
 
Nä, vart ska jag dra min slutsats? Julen kommer vare sig jag vill det eller inte. Jag försöker inte glorifiera alkohol eller säga att man ska strunta i alla julklappar. Det jag vill säga är att utan all ångest runt omkring den stora dagen skulle det kunna vara en fin grej.
 
Bjuder på bilden bara för att den var ful. No hate. GOD JUL FÖR FAN!

Att du inte vet vad du vill

Dagarna som går nu är en balansgång mellan att vara vaken och att inte somna, att hålla humöret uppe och att inte bryta ihop, att palla prestera bra de sista dagarna i skolan och att inte bara skita i det. Det blir förmodligen ytterligare ett mindre positivt inlägg här, men ni som faktiskt läser min blogg har antagligen lärt er att jag inte kommit med någon ''what doesn't kill you makes you stronger''-historia under en period och förmodligen inte kommer göra det på ett bra tag. Det passar inte riktigt in i mitt liv just nu. Mitt huvud är fullt av tankar, många fruktansvärt värdelösa men även en del skitviktiga.
 
Jullovet närmar sig med stormsteg och sedan är det en termin kvar. En termin och sedan måste jag förmodligen bli vuxen på riktigt. Jag måste verkligen bestämma mig på riktigt, vart jag ska bo och vad jag vill bli. Samtidigt känns det otroligt vemodigt att lämna allting här. Under mina snart tre år på gymnasiet har jag aldrig trivts så bra i klassen och på skolan som jag gör nu. Det är okej att komma där, precis som man är - störtsur, hyper, trött, överlycklig och så vidare. Snart kommer det inte längre höra till vardagen. Det kommer liksom bara bli förflutet som allt annat.
 
Jag vill inte livet bara ska vara då och framtiden. Jag vill absolut inte fega ur men jag vill inte heller misslyckas. För mig vore att bli bekväm här i Arjeplog att misslyckas. Jag vill inte ligga på min dödsbädd och fundera varför jag inte gjorde något av livet då jag ändå kunde. Ja, herregud vad djupa tankar jag tänker nu för tiden. En lång skönhetssömn är vad jag egentligen behöver nu, men ändå sitter jag uppe. En vän, som jag hade för ett par år sedan, snackade alltid om att vara vaken för att dröja ut på tiden innan morgondagen kommer. Jag förstod inte alls vad han menade då. Jag skulle inte direkt anse mig vara en korkad person, men mycket av det han sa då känns inte som självklarheter förens nu. Jag gruvar mig inför morgondagen men vet att den inte kommer bli någorlunda bra om jag inte går och lägger mig bums.
 
Positiva, mindre djupa tankar kommer från mig någon annan gång. Grubbel är väldigt väsentligt just nu, DET VAR ENKLARE (på sätt och vis) ATT FULA SIG I NÅGON ANNANS HATT:
 
Och Anna, om du läser detta så skriver jag det här istället för på sms: jag saknar dig redan (önskar att jag kunde skriva det på ett torrare sätt)
 
 

Blåögd

Sitter i mitt rum och lyssnar på den kanske smörigaste musiken som finns (Taylor Swift), egentligen letar jag efter en skit bra låt som jag inte ens vet om den finns eller om jag typ drömt. Är nog helt fel ute då den inte alls är lik Taylor Swifts låtar, men lite nostalgi skadar väl aldrig? Inte för att jag känner att jag på allvar saknar den tiden, den platinablonda lilla Helena med foundationface är ingen jag känner ett behov av att vara längre, men några av dagens samtalsämnen fick mig att tänka på hur fort saker kan förändras. Jag har nog alltid varit ganska naiv, velat tro på speciella saker. Typ vänskap som håller föralltid. Att saker kan vara så fruktansvärt äkta och bra. Jag borde inte göra det i dagsläget. Många påstår att man slutar tro på sådant då man mognar, något som får mig att må lite illa. Jag tycker bara att det är konstigt hur någon kan vara så fruktansvärt nära för att sedan bli en främling? Och om det nu är att växa upp, att förstå att världen är sån - vad fan lever man för då, eftersom innebörden egentligen är att allting är ingenting?
 
Folk säger åt mig att inte tänka så mycket. Det som borde göra en klokare gör en bara mer dum i huvudet. Jag tror dock bara att det är mänskligt, alla söker förmodligen en anledning till att fortsätta leva och jag antar att jag saknar en vän som är störd precis som jag. Jag saknar de där diskussionerna om livet som ändå aldrig ledde någon vart men som kunde underhålla en i timmar.
Ha en trevlig måndag önskar Fjorthena
Funfact: det tog flera år innan jag kunde erkänna för mig själv att jag såg ut som en fjortis.

Smör men inte kärlek

Vartenda år inbillar jag mig att jag tycker att det är roligt att baka pepparkakor. Ska det vara så ska det vara, att KÖPA är inte ett alternativ. Låt mig tillägga att jag inte gillar julen speciellt mycket, utan att gå in på några känslor, men pepparkakor tilltalar mig inte värst mycket och glögg i större mängder ger mig halsbränna. Med större mängder pratar jag om en fylld kopp. Jag klarar typ av litegrann i botten. Så, igår var det pepparkak-bak som gällde. Vi knådade deg, kavlade, lade upp kakorna på plåtar, brände dom, failade och så vidare. Om det var kul? Njae. Jag måste verkligen lära mig min ålder och inse att det inte bara finns känslomässiga anledningar till att julen inte är en Helena-grej. Istället får jag se framemot kvällen. Käka pepparkakor (de var rätt goda), lussekatter, julölsprovning, sjunga visor och så vidare.
 
Tro det eller ej, men mitt humör är helt okej. Jag antar att det jag verkligen behöver är lite ledighet och att ta det lugnt. Tyvärr har jävulsveckorna som är fram till jullovet satt sina spår och jag tror att jag fått magkatarr igen. Men vad gör man? Nu är det helg ett par timmar till och jag ska se till att spendera dessa på ett bra sätt. Jag har till och med lockat håret trots att det är nytvättat. Alla som någonsin brukar locka håret vet ju att det är bättre om det inte är nytvättat och därför skulle jag duscha igårkväll. Så blev det inte. Jag hade målat naglarna och skulle vänta på de skulle torka. I sängen. Där blev det svart och plötsligt var klockan morgon.
 
Trevlig helg på er

Upprepningar

Det känns inte alls bra att upprepa saker som att den här veckan suger. Men än en dag kan jag konstatera att det inte är min tid. Idag är en dag av äckel. Det började redan på skollunchen. För det första så var det korv som serverades (på skolan får man inget annat än halvfabrikat), som är rätt äckligt även om det är okej, men till den värsta delen av mathistoren - det var kallt och skit äckligt. Vad jag vet så får de inte ens servera kall mat, men å andra sidan är det väl många saker som inte görs på rätt sätt.
 
Jag har försökt bränna lite kalorier idag också. Att springa en mil är inget jag sysslar med längre. Åtminstone inte i veckan. Jag har typ ont i hela kroppen och sedan mår jag illa. Jag tänkte kreativt idag och håller just nu på med en vegetarisk middag. Jag får se om jag äter den, min mage känns lite lurig. Jag skulle kunna tro att jag är bakis eller något men det vet jag ju att jag inte är.
 
ÅH, VARFÖR JUST NU???
 
Vad tror ni jag behöver? En bitchlap? En kalldusch? Cirka en vecka kvar till lov, det är bara hålla ut.

Motsatsen till vad man ska skriva. Typ.

Det är december och allt är fel. Kollar man ut skulle man kunna tro att det är april eller någon annan månad där snön vanligtvis brukar smälta eftersom hela Arjeplog är en enda stor skridskoplan. Jag kämpar med någon att komma till någon punkt där jag kan lugna ner mig och förstå att livet inte är en enda stor tragedi. Helena har nämligen haft världens sämsta humör hela veckan. Jag försov mig i måndags, retade upp mig på allt vad som kom i min väg och inte nog med det - på kvällen tog vatten död på min vattentäta telefon. Livet vill mig inte väl just nu. Jag vet inte om jag fått någon förbannelse på mig men fan, det känns verkligen som det. Jag känner mig som en glädjedödare och kanske borde jag inte alls vistas bland folk då jag är såhär. Ilska, besvikelse, hat, sorg, irritation, fet, dum, ful, äcklig, dålig, pank. Ni fattar. Fuck life. Det är liksom allt jag har att säga just nu.
 
Den som lyckas få mig på bra humör nu förtjänar ett stooort pris.

Identitetskris

Wow, vilken uppochner vänd dag. Idag kom dagen då jag försov mig på riktigt. Om jag försov mig förut innebart det att jag sov typ en timma efter att alarmet ringt, men då ställde jag alltid mitt alarm mycket tidigare än nödvändigt. Idag skulle jag börjat 08.30 men vaknade 09.25. Kunde inte låta bli att skratta. Jag? Försova mig? ''Ofta?'' som reaktionen på de andra också var.
 
Jag tog mig iallafall igenom dagen utan några sammanbrott. Jag har tittat alldeles för mycket på hjälp. Jag känner Örjan Lax växa inom mig och helt ärligt talat, vissa personer förtjänar ta mig fan att få ett sådant bemötande som han ger andra. Jag blev hånad på en lektion. Av ett riktigt retard. Kände för att skrika denna människa rakt i örat, men jag höll ilskan inom mig, dock hade han förtjänat att få höra ett och annat. Men jag antar att jag gjorde rätt, trots att min stolthet blev kränkt (lol).
 
Förutom att hålla tillbaka ilska har jag fortsatt min lek om att vara nyttig. 596 kalorier är brända och energin jag fyller på med nu kan jag inte ge mig själv speciellt mycket beröm för. På tallriken har jag pannbiffar och sötpotatismos med sesamfrön i (inga konstigheter), men det är inte det värsta. I mitt stulna glas har jag en smoothie gjord på frysta bär och TOMAT. Grönsakssmoothies är inget jag får några sug på, men eftersom jag försöker leka nyttig är vitaminer 100 % nödvändiga och ja, det är enklare att dricka dem än att tugga på dem. Råa tomater har nog aldrig varit min grej om de inte ligger i en sallad med en vinegrett i.
Min försovning var inte den enda tokiga saken jag gjorde idag. När jag laddade in mina sjukt arrangerade matbilder tänkte jag skriva ''december 2010''. Det är verkligen på tiden med lite ledighet.

Söndag

Trots att tiden flyger iväg känns det som att den står stilla ibland. Idag har förmodligen varit en av de tråkigaste dagarna i mitt liv. Jag är okej med att bo själv. Jag är dock inte lika okej med att känna mig instängd. Minusgraderna är alldeles för många och jag har inte ens lyft på persiennerna idag. Mamma hämtade min älskade hund vid sju tiden och ja, sedan dess har jag haft ovanligt okul.
 
Dagar som denna gör mig tokig. Dagar som denna är hemskt ensamma. Klart att det kan vara skönt att bara dega en hel dag och strunta i allt, men inte när man tvingas till det. Allt detta är Arjeplog och kylans fel, samt mitt körkort som inte finns. Kanske borde jag plugga lite sådant. Jag har ju bokat både skrivning och uppkörning. Förväntar jag mig att klara det? Eh, nej. Jag tar det som det kommer fastän jag vet att jag kommer vara ledsen på mig själv om jag failar. Struntsamma. Körtkort hit och körkort dit. Det är ändå för kallt för att finnas idag. Usch.
 
Hoppas ni har skit kul fastän det är söndag och snälla, låt dagen bara försvinna fort.

Trötthet

I alla år har man fått höra massor med tjat om att man blir trött av vintern. Jag har aldrig tänkt på det tidigare, inte som nu. De senaste veckorna har jag varit så snuskigt trött att jag helst av allt skulle säga upp mig från livet ett halv år. Jag vill liksom gå i ide. Mitt huvud och min kropp säger bara, nej, nej, NEJ. Veckorna flyger bara iväg och när jag tänker efter känns det som att jag inte hunnit med något alls (fastän jag har det, men ni vet att jag är negativ).
 
Att vara trött på morgonen är oundvikligt, men att det inte går över är så förbannt jobbigt. Jag somnar på lektioner om det inte är något tillräckligt intressant på skärmen för att hålla ögonen öppna. Jag tror faktiskt aldrig att jag längtat så mycket till ett lov som jag gör nu. Samtidigt blir jag stressad över de få skolveckorna som är kvar. Jag har mycket att göra. Just i detta nuet borde jag egentligen sitta med skoldatorn och fixa till en uppgift samt göra en annan färdig - men jag orkar inte.
 
Funderar på att återvända till min säng eller ta tummen ur röven och faktiskt göra något av mitt liv. Tre vettiga alternativ på tidsfördriv är körkortsplugg, skolarbete eller städning. Ingenting låter speciellt lockande. Jag vet inte ens om jag orkar göra något så kallat roligt. Jag är verkligen så himla trött.

Insikt

Jag gjorde det igen. Jag beställde en jacka. Konstigt nog inte den jacka som jag tjatat om, däremot blev det en annan mockajacka från samma märke. Summan jag lagt ut på jackor är egentligen pinsam med tanke på att jag är en pank student, men jag har tänkt ut allting så himla smart. När jag tar studenten kommer jag inte längre få något studiebidrag, jag kommer få fler utgifter och vara pank på riktigt = jag kommer inte kunna köpa en endaste jacka och därför är det skit bra att jag köper på mig ett lager då jag kan. 
 
...Sedan var det inte lika roligt längre. Jag började tänka efter. Mina jackor är ju inte direkt i storlek XL och inte heller mina små myggbett (bröst). Jag är 18 nu. Bara för att man nästan är vuxen så har man inte slutat växa. Det finns ingenting som säger att jag inte kommer ha meloner inom några år. Om jag får meloner KOMMER JAG INTE KUNNA HA EN ENDA JACKA SOM JAG KÖPT och det är så sorgligt. Jag kommer få sälja mina kärlekar för typ 100 kronor styck. Så. Jävla. DÅLIGT.
 
Fuck. Nä, alltså mina ursäkter höll inte så längre. Nåväl, det var fri frakt och fri retur på denna. Vi får se om den är fin eller inte. Men kom igen, nästan halva priset, hur skulle man inte kunna...?
 

Komik

Det är rätt typiskt mig att börja blogginlägg med ''Igår gjorde jag...''. Det verkar dock inte bara vara jag, men jag vet inte, det liksom bara blir så.
 
Igår såg vi på ''Johan Glans world tour of scandinavia'' hos Tobbe. Kvällen innan låg jag och såg på Hjälp! Och där snackar vi om bra komik där det faktiskt är roligt utan att vara enbart fjantigt. Hjälp är ju helt underbart. Speciellt Örjan Lax. Han är så jävla arg hela tiden och ibland känner jag faktiskt att det är precis så jag är i mina tankar. De absoluta favoriterna med honom är ju när han handlar och kassan är seg samt när han bestämmer sig för att gå på skrattläger. 
 
Johan Glans är ju Johan Glans, mer behöver jag väl inte säga? Rock n' Roll under ansvar liksom. När Johan Glans var slut var det Partaj som gällde. Jag har nog aldrig sett något så dåligt. Tänk er att byta bra komik mot något som bara är pinsamt. Jag blev nästan arg. Tycker folk verkligen att sådant är roligt eller är det bara jag som är en torrboll? 
 
Ibland kan jag bara, som Örjan Lax skulle säga, hata, hata, hata, hata, HATA folk. Och så säger folk att partaj brukar vara roligt. Det skulle jag vilja ha bevisat. Känner djupt inom mig att det här inlägget var lika tråkigt som partaj. Hoppas att Örjan Lax iallafall kan få er att tycka att det var liiiiiite roligt.

Helena och ursäkterna

En gång, rätt längesedan nu, så utvecklade jag tillsammans med en vän ett beteende som är svårt att bli av med. Ursäkter. Massvis med ursäkter. Varje gång vi skulle göra något som kanske inte var det allra bästa alternativet hade vi någon ursäkt. Det fanns liksom alltid något att fira och fanns det inget att fira så fick man göra saker för tröst. Det kunde vara allt från pizza till fest. För ja, vi hade ju kunnat vara både duktiga och gjort något riktigt bra eller så hade något gått åt helvete. Det gick inte att bara göra saker för att man ville. Alla saker man gjorde måste ju tvunget ha en bakgrund. Saker kan ju inte vara meningslösa, det måste finnas en mening. Någon ursäkt fanns alltid där.
 
Jag står inför ett val. Min nya förälskelse kostar 2000 istället för 3000. Bara det borde vara en ursäkt god nog för att slå till. Men hur fan kan man komma på om det rätta är att stå emot eller slå till? Den är så gosig, den är så fin och den skulle säkert göra mitt liv fulländat tills jag fått något nytt sådant behov. Men jag behöver ingen jacka. Jag hatar det där jävla ordet behöver. Jag har ju redan min tjocka dunjacka, min tunna dunjacka, min barbourjacka som är något slags mellanting och mina två tunna fjällräven jackor. En skinnjacka har jag velat ha länge. Jag har bara en ful i plast som jag köpte för typ 150 kronor när jag gick i 9an. Jag vill ha en som luktar äkta. En som är fin.
 
Jag har sparat pengar ifall jag skulle behöva de i framtiden. Är en jacka ett behov starkt nog att våga ta från sparkontot? Jag vet inte. Jag blir förvirrad. Jag kan inte ens använda jackan nu. Det kommer ta flera månader innan jag kan använda den. Samtidigt känner jag att jag skulle tjäna en hacka på att köpa den nu istället för att senare inse att jag visst vill ha den så jävla mycket och betala 3000 kronor istället för 2000 kronor.
 
Nä. Vi får se hur det blir efter att jag fått hem mina kängor som ska vara så bra...
 
Vet ni om att jag laddade upp en önskelista här för typ en vecka sedan? Det var jackan och timberland kängor. Ironiskt nog har jag ju snart köpt min önskelista själv nu. Men det är så när man blir äldre. Jag hatar ändå julen. Jag får gre klapparna själv alltså.

RSS 2.0
Bloggare