Hönshjärna

Hade någon ställt frågan ''vad är det bästa som finns?'' när jag var liten hade jag helt klart sagt att det var hönor. Jag var helt besatt av dom. Jag hade x antal egna hönor och tuppar med olika namn. Vogelpipan var en av de senaste (fråga mig inte om namnet). I skolan ville jag leka höns på rasterna och när vi fick rita i skolan var det hönor som gällde för min del. Typ tre fjärdedelar av mitt liv senare är jag inte alls lika imponerad av detta djur. När jag tänker på höns tänker jag på de som korkade och äckliga. Börjar fundera om jag kanske borde ändra min uppfattning. Att de är äckliga kan nog bli svårare, men mamma sa till mig att hönor inte alls är lika korkade som man tänker på dom (kan dock inte säga att hon är en säker källa, men). Jag kommer ihåg Pernillas första höna Fly, som blev den tamaste vi hade. Ibland när Pernilla satt ute kunde Fly hoppa upp i hennes knä och sätta sig. Egentligen är det rätt coolt att man kan göra djur så tama.
 
Jag har suttit och kollat på gamla bilder rätt länge nu. Hönorna tycker jag väl är lite extra roliga för tillfället, hehe. Jag har lite idéer i mitt huvud som jag får se vad det blir av. Annars så är jag sjukligt trött. Jag är inte alls på topp och det är jobbigt, har varit otroligt trött hela veckan. Jag kan inte se någon bakomliggande orsak till att jag är så himla trött och typiskt mig är väl att söka orsakerna i hur man sovit och ätit. Jag sover och jag äter. Why, oh, why? Får se vad som blir av dagen. Hade planer på att pallra arslet mot simhallen men vet inte om jag lyckas få något sällskap och utan sällskap känns det tråkigt. Förut skulle jag nog inte alls våga. Eller, våga och våga. Jag gillar bara inte att gå till vissa platser ensam. Vet inte varför egentligen, det känns bara väldigt jobbigt. Däremot så känns det rätt okej när jag tänker på det för tillfället. Känner jag mig själv rätt kan jag säga säkert att jag inte kommer gå dit ensam. Får se om jag och Sara hittar på något nu när vi ändå har tid. Men vad ska man egentligen hitta på då man ska göra något? Det typiska är ju att äta något. Ni vet, fika eller äta middag. Eller gå en promenad... Detta trista Arjeplog. Undra om man skulle ha roligare i en annan del av världen?

Lever livsfarligt

Plusgraderna har varit på besök flera dagar nu. Börjar fundera på om de är här för att stanna, fastän det bara är slutet på februari. Skönt om det blir vår, men just nu är det inte speciellt skönt. Känns som att jag kommer ha träningsvärk från att ha gått fram och tillbaka den korta vägen till skolan. Det är så sjuuukt halkigt och jag kan verkligen inte förstå varför de inte har sandat - de borde gjort det redan igår. För oss unga människor kanske det inte är så farligt, men tänk på alla gamlingar. Jag har för första gången i mitt liv funderat på att inskaffa broddar(?) trots att jag inte halkat ännu. Jag håller tummarna men man tar ju den risken varje gång man lämnar en ytterdörr. Tydligen har takräcket, eller vad det nu heter, gått sönder i natt så det har rasat massa snö. Som ni ser på bilden har de varit och grejat på här imorse. Ja, vafan, det ser ju ut som att vi lever livsfarligt här i Arjeplog. Haha.
 
Känns dessutom väldigt onödigt att börja klockan 9, ha mentorstid i en halvtimma och sedan gå hem en timma när det är så pass halkigt där ute. Men å andra sidan anpassas ju inte schemat efter väder. Kulinarisk har jag varit sedan mina första vakna minuter. Efter lite konstiga blickar från Sara när jag sa något om att jag käkade sallad till frukost har jag börjat koka havregrynsgröt istället, en helt normal frukost alltså. Nu på hålet har jag kokat linser som jag ska ha till lunchen. Jag har aldrig testat kombinera bönor/linser med pasta men nu har jag tänkt prova laga pastasås med linser i. Låter lite läskigt, men det skadar ju aldrig att prova något nytt! Dessutom, för att tillägga hur mycket jag grejat med maten, så har jag börjat tina kyckling till middagen. Planering. ;)

Fuldag

Jag vet inte om jag ska säga att min dag har varit bra eller dålig. Jag kanske vaknade på fel sida om jag alls får säga att jag vaknat eftersom jag knappt sovit i natt. Jag kan dock inte klandra Sara för att hon hostat hela natten. Jag tycker synd om henne. Tydligen gav mamma henne cocilana i ett shotglas. Tror ni jag blev fundersam när jag kom hem och hittar ett shotglas i diskhon? Dessutom har jag svårt för att skilja på lukten av hostmedicin och sprit. Det luktar typ samma. Har hur som helst en riktig fuldag idag. Ni vet en sån där dag då man bara är sjukt ful och fet och det inte spelar någon roll vad man gör? Älskar att dessa dagar helst av allt kommer på en speciell vecka. Kärlek alltså.
 
Temperaturen är fortfarande fin här i plogen men det börjar vara halkigt på en hel del ställen. Passade på att åka skidor idag. 12 km och inga ben brutna vilket känns superbt. Jag undrar när jag ska brytna något ben eller ramla och göra mig riktigt illa? Någon gång lär det ju hända och den gången kommer jag förmodligen inse att skidor inte är bra för oss människor.
 
Nu ska jag ta ut lite fina grejer ur frysen och förbereda morgondagens lunch. Det är viltmästarskav på skolan. Tillåt mig att spy.
 
Ha det bra/positivastetjejenever

I could be the one to set you free

Nu är det söndag och jag är tillbaka i lägenheten på plass'n. Undra om det finns någon i min ålder som faktiskt säger plass'n åt Arjeplog? Jag tror aldrig att jag gjort det. Isåfall var det väl när jag var en liten unge som bodde i Jutis och alltid hörde vuxna säga plass'n till samhället. Det var ganska mysigt att vara hemma. Solsken, en kisse som sov med mig och sedan firande av min gamla mamma som faktiskt fyller år idag. Hela 48 år gammal. Dock blir mamma väldigt ung då jag tänker på hur gammal pappa hade blivit om han fortfarande levt...hehe.
 
Imorgon är det ny vecka och nya tag och jag känner verkligen att jag måste ta nya tag. Just nu känner jag att jag fastnat i den där perioden då jag hela tiden tänker på att jag måste ta tag i mitt liv, men ändå inte gör det. En skolvecka har jag att härda ut och sedan blir det lov. Jag tror att jag stannar hemma på det här lovet, försöker ordna upp rutinerna och kollar om jag kan få lite jobb. En tripp till Jutis skulle inte heller kännas helt fel. Jag gillar byn när vädret inte är fel. Egentligen så gillar jag ju byn men ändå hatar jag att vara där. Jag vet inte varför, men när jag tänker på hur otroligt mysigt det är att gå på vägen och se solen skina, umgås med de andra jutisungarna och så vidare så önskar jag bara att jag kunde spola tillbaka tiden litegrann.
 
Herregud, vad är det för fel på mig? Jag är 17 år och lever knappt i nuet utan fastnar i det gamla. Det är ju pinsamt. Jag tror att jag borde börja leva i framtiden istället. En framtid där Arjeplog inte är stället som jag måste leva i. Det känns riktigt fint att tänka på att jag en dag förmodligen bara kommer åka hit som besökare. Lovely.
 
Ni som läser detta måste ju tro att jag har dubbel personlighet. Undra om jag har det. En Arjeplogare/Jutisunge som älskar allt det här och en helt vanlig tjej som tycker att detta är en riktig surhåla. Jag tror faktiskt att det skulle passa mig bra att bara åka hit som en besökare ibland, då blir det någon slags balans och jag slipper se allt det negativa här.

I don't want to die, but I ain't keen on living either

Just nu befinner jag mig i Jutis. På övervåningen i huset jag växte upp i. På mig har jag en Helge-tröja som pappa hade då hans tid fortfarande var inne. Dessutom är det sjukt kallt här, så jag har tjocksockar och ett par handledsmuddar som mormor stickat på den tiden då hon fortfarande fanns i våran värld. Kan även tillägga att det faktiskt känns som att jag umgås med spöken när jag befinner mig i detta hus. Det känns bara så himla gammalt, dammigt och läskigt. Det är inget tyst hus precis, det är väldigt gammalt. Farmor och hennes syskon bodde här när de var små, säger det inte något om åldern? Visst, det ser ju självklart inte ut som det gjorde när det var nytt. Men en gammal grund försvinner ju inte bara sådär.
 
Kvällen har gått åt till att äta lyxmiddag/älgplanka med mamma, Pernilla och hennes käresta, både för att Pernilla är på besök (hon får alltid bestämma mat då) och för att min ömma moder fyller nästan-femtio imorgon. Efter middagen ägnade jag lite tid till att må sjukt illa och sedan började rensningen då jag packade på mig lite saker från de som lämnat. En skanska tröja som tillhörde morfar och en helge-tröja som var pappas samt en kofta som mormor stickat. Jag vet inte varför eller vad jag egentligen inbillar mig att jag ska få ut av att behålla saker. Jag antar att jag saknar dom och här i huset finns det kvar så mycket skrot. Ingenting är ju i närheten av vad det var när vi fortfarande var en familj (vad det än är), men det finns skrot. Skrot överallt och då skojar jag inte. Det är som att all skit som finns i det här huset gör barn med varandra och bara ökaaar.
 
TIdigare hann jag även träffa syskonen Aheinen Vesterlund. Jag ber om ursäkt ifall jag stavade fel på efternamnet, det är inte alltid så enkelt. Våran skotertur var inte heller alldeles för enkel då Micas skoter fastnade på väg upp till hemberget. Så, nja, jag fick ingen topp-utsikt över Jutis och den var inte heller lätt att få lös. Men lös och hem kom vi hela iallaflall. Saker går dåligt men allt löser sig tillsist.
 
Tänk allt vad man skulle kunna göra av det här huset och den här byn. Längtar tillbaka och längtar bort... Just nu skulle det ha varit bra att ha haft Sara här. Undra vad jag ska ta mig till då hon lämnar samhället?

Antifobisk

Idag har mina skidor varit med om sin längsta tur någonsin och för att vara ärlig, så var det nog min längsta frivilliga tur på längdskidor. 10 kilometer betade jag av och det kändes otroligt bra. Det som kändes allra bäst var att rädslan i backarna släppte lite för varje gång. Jag har antagligen skrivit det tidigare, men jag har hatar skidåkning och allt vad som har med det att göra i väldigt många år och det allra värsta har varit branta backar. På djuptjärn finns det en sjukt brant backe. Men det gick bra. Jag koncentrerade mig bara på att hålla mig på benen. Inte bli rädd och tappa fokus. Förra gången jag åkte där ville jag gråta andra gången jag skulle ned för backen, då funderade jag ärligt talat på att knäppa av mig skidorna och bära dom ner. Den här gången tänkte jag inte ens tanken. Jag antar att skidor kan låta som en konstig grej att vara rädd för, men det har jag varit och tänk vad härligt om det skulle släppa en vacker dag.
 
När jag var yngre var jag sjukt rädd för mörker och för att vara ensam hemma. Då jag kom hem från skolan och ingen annan var hemma kunde jag låsa in mig på lilltoan på renbergsgatan och bara vänta på att någon skulle komma hem. Jag vet inte varför jag fått för mig att jag skulle vara tryggare ju mindre rum jag stängde in mig i, men inte vet jag, man inbillar sig väl vissa saker ibland. Jag kunde inte heller gå hem från kompisar ifall det var mörkt ute utan att få panik, gråta och springa hela vägen hem. Att sova ensam i mitt rum var nog det värsta av allt. Jag var så himla rädd för spöken på den gamla goda tiden. Mamma och pappa sa alltid att man måste trosta sina rädslor för att kunna komma över dem. Jag antar att det är rätt.
 
Haha, jag älskar hur jag sitter och skriver värsta djupa inlägget om min rädsla för skidåkning... Ska jag ge er lite allmän information har det varit väldigt gosig temperatur i Arjeplog idag så det vore fy skam om jag inte varit ute överhuvudtaget. Förresten blir man ju sjukt glad av motion. Jag var världens suraste mensbarn innan jag varit ute och åkt och såhär i efterhand känns det sjukt bra. Nu vill jag att Sara ska komma hem, så får jag lite mer sällskap än spotify. Numera törs jag ju faktiskt vara ensam, dock är det väldigt tråkigt. ;)

Del 2

Hejsan hoppsan!
Jag kan ge en liten uppföljning, eller vad det nu heter på gårdagen. Mitt ben gillade inte alls att jag sprang och jag har ont igen. Om min syster läser det här så tror jag att hon tänker att jag är dum i huvudet. Till nästa del så drömde jag att jag köpte en Samsung S3, så det kanske är det jag ska satsa på? Dock så drömde jag att jag skulle sälja den eller något annat skumt. Det var inte ett lyckat köp må jag säga. Och så hade jag köpt en till likadan sådan telefon som jag har nu. Jag förstår mig inte på mig och mina drömmar, det är faktiskt sällan att jag drömmer om något som skulle kunna ha någon betydelse. Den tredje grejen är att min käraste syster köpt gina-tröjan till mig idag, så den får jag på fredag.
 
Idag har jag inte städat, vilket jag borde ha gjort. Inte heller har jag skrivit klart min bokrecension. Skjutit upp en engelska presentation har jag också gjort. Om ungefär en timma ska jag jobba, men jag måste gå om 40 minuter. Mina planer tills dess är att diska och sedan skriva klart den där jäkla recensionen. Jag förstår inte varför jag skjuter upp massvis med saker... Jag vet ju vad som komma skall då jag gör det. Stress. Usch.
 
Nä, nu får jag ta tag i sakerna istället för att tänka på hur jobbigt det kommer bli sen. PUSS OCH KRAM

Hamnar du efter kommer du aldrig ifatt

I natt vaknade jag av en väldigt hemsk magsmärta. Igår var jag hungrig hela tiden. Ville liksom bara äta, äta och äta fastän jag redan ätit. Och så mådde jag illa. Idag gick jag hem efter en halv tyska lektion och tyckte lagomt synd om mig själv. Mamma ringde till sjukan och nu har jag iallafall medicin mot magkatarr. Jag tycker verkligen inte om det här med medicin. Förut brydde jag mig inte speciellt mycket, men nu har jag ändrat min åsikt och tycker att man ska undvika mediciner och sådant så gott det bara går. Dock äter jag nog hellre medicin än att gå runt och ha sådär jävlahelvetesatans ont i magen.
 
Men å andra sidan vet jag inte heller om det är magkatarr. Det väntar väl och ser. Spelar väl ingen roll vad som är fel heller. Vill helst att det ska försvinna och försvinner det så är jag nöjd. Min dag har gått åt till att fundera på diverse saker. Framförallt ifall jag ska köpa nya kläder eller en ny telefon. Jag vet att det inte spelar någon roll hur jag spenderar pengarna. Jag kommer ångra mig hur som helst. Pengar är ett sådant stressmoment. Jag är rätt ekonomisk av mig, dock inte den senaste veckan och jag får spel på det. Jag vill ha kontroll, veta att jag spenderar pengarna på ett vettigt sätt, som gör mig nöjd, inte på massa jävla skräp.
 
Förresten skulle det vara snällt om någon som haft både en Iphone och en android kunde tala om vilket operativsystem hen (lol) tyckte bäst om och varför. Jag funderar nämligen på antingen en Xperia V eller Iphone 5...Eller kläder. Eller båda delarna. Eller ingenting alls. Bjuder iallafall på ett sjukt ansträngt collage som jag gjort för att få er att förstå min beslutsångest lite mer. De som någonsin har varit med mig på konsum förstår nog i vilket fall.
 
Nu ska jag chilla i sängen. För första gången på 11 dagar har jag försökt mig på att springa och idag kändes det faktiskt helt okej, så håll dig borta nu dumma benhinneinflammation, du förstör bara för mig!!
 
Godnatt.

I wanna get high, just wanna get high

Hejsan på er alla.
Såhär på söndagen börjar det dåliga samvetet över utebliven träning och alldeles för mycket onyttigheter att ta över. Jag ursäktar allt detta med att min benhinneinflammation fortfarande sitter i, två dagar där man får vara onyttig (fettisdagen och kärleksdagen) och att jag helt enkelt haft lite för roligt. ;)
 
I helgen har jag Sara som inneboende och det är faktiskt helt okej att dela säng nu när jag har en 120 säng iställer för en 90. Inga onda ryggar eller någon stackare upptryckt mot väggen här inte! Dock känns det konstigt att ha en större säng än vad jag varit van vid hela livet. För det första fick jag sängramen jag hade då vi fortfarande bodde en familj på renbergsgatan och sedan dess har den följt med mig. Nu har jag bara en resårsäng på ben. Jag måste bara vänja mig, sedan kommer jag nog inse hur sjukt trevligt det är med en bred säng.
 
När jag var i Uppsala över nyår så gjorde vi vietnamesiska vårrullar och idag, när Sara låg och sov och jag inte hade mycket annat att göra försökte jag ytterligare en gång. Gick väl inte efter något recept precis och hade inte i exakt samma saker som vi hade hos Kerstin men resultatet blev faktiskt helt okej förutom att rispappret var mer svårhanterligt den här gången än förra gången. ;) Jag gillar att testa nya saker vad det gäller mat och jag tror att det är bra. Vissa är ju så att de har svårt för nya grejer och det är synd, för ofta gillar man ju då samma mat som man gillade när man var barn. Av oss svennebananbarn vet jag inte om det är många som har fått lära sig vad som är bra och inte bra. Vad jag minns av min barndom var det minnsann inte någon som talade om att man är vad man äter. Nä, det enda jag egentligen fick höra var väl någon skit i om att man fick hål i tänderna av socker, vilket jag inte brydde mig om.
 
Ärligt talat, kunde inte någon bara sagt att man kan bli fet och sjuk av onyttiga grejer? Att man är vad man äter? Visst vet jag väl att man inte blir dödssjuk av att äta onyttigt en gång, men på den senaste tiden har jag funderat allt mer och insett att jag faktiskt inte fått lära mig mycket alls av vad som är bra och dåligt och att vi faktiskt, förmodligen, kommer att äta ihjäl oss. Åtminstone många av oss. För visst är det väl självklart att man tycker att fett och socker är totalt jävla underbart? Våra kroppar vet inte om att vi lever där det finns överskott av energi och att vi inte kommer svälta ihjäl, så när kroppen känner att något är fett eller sött så skriker den typ ''GIVE ME MORE!'' Jag kan själv säga att min kosthållning inte är idealisk och att jag tycker att det är okej att äta skit lite då och då, men att ha lite begrepp om hälsa i tankarna är ju absolut inte fel utan totalt nödvändigt för oss alla, oavsett om vi vet om vilka gener vi har eller inte. Vi kan alla dö, bli sjuka och så vidare oavsett hur vi lever, men att förneka att man inte kan påverka det själv genom ett val av livsstil är ren dumhet.
Eftersom min vanliga kamera var helt utan batteri slänger jag upp ytterligare ett instacollage här. Om ni tycker att det ser äckligt ut kan jag direkt tala om att det är det inte och att ni borde prova! Här finns ett recept.

Farväl

Idén om att förbereda frukost har jag kommit på är super bra. Dock har jag lessnat på min yogurtgröt och börjat köra på sallad istället. Så igårkväll gjorde jag iordning en riktigt fin laxsallad, med både lax, potatisbitar och andra grönsaker. Imorse tappade jag både potatis och gurka i min tekopp, så jag hällde ut potatis-teet och gjorde iordning nytt. Efter det flöt frukosten på. Fram tills det att jag lyckades slå av örat på en av mina favoritmuggar. Det känns lite sorgligt. Jag kommer ihåg hur jag blev förälskad i dessa koppar på dollarstore. Året var 2008 eller 2009. Två för tio. Sedan dess har de liksom, de allra flesta gångerna, då jag valt att dricka te eller kaffe, fått ha det i sig. Nu är en av tvillingarna borta. En väldigt tung känsla... Men visst blir man väl lite fäst vid muggar?
 
Min ömma syster sade att nu borde jag förstå känslan då hon slog sönder sin hästmugg. Det kanske jag gör. Jag tror att vi gick på lågstadiet, då mamma och pappa inhandlade två stora temuggar till jag och Pernilla. Jag fick en med hönor, eftersom hönor var min grej och Pernilla fick en med hästar på. Tydligen har hon slagit sönder den. Jag har inte tänkt på det, jag har kvar min hönsmugg och hoppas att jag inte är så våldsam med den som jag var med min fina mugg imorse.
 
Fast å andra sidan kommer jag vänja mig vid att den är borta. Det är ju bara en mugg. Nu ska jag göra färdig min äggsallad som ska agera morgondagens frukost. Tschüss

Fettodagen

Det är bara fettisdag en gång om året! Jag älskar semlor, jag skulle gärna leva på det eller åtminstone äta typ femton stycken om dagen. Men det får man inte, då förvandlas man till en semla tillslut. Du är vad du äter brukar man ju säga, så det är bara att acceptera. Idag har jag tre lektioner men ändå vet jag inte om jag kan kalla dagen för superchill förutom att jag slutar klockan två. Vi har dubbeltimma i både svenska och engelska och dubbeltimmar är ju jobbiga... Hur som haver får jag stå ut skoldagen för efteråt är det min tur att bjuda Lisa på semlor. Igår funderade jag på att baka hemma men jag är inte jäsdegsdrottning utan skulle då behöva min mammas hjälp och den bad jag aldrig om. Dessutom blir det ju typ 350 semmelbullar då och det skulle vara farligt. Jag menar, bara för att det är gott betyder det ju inte att man kan tillåta sig själv att vräka i sig hur många som helst. I åttan fick vi ju en hemkunskapsläxa att göra en jäsdeg hemma och då bakade jag och Jasmin semlor hemma och det är den enda gången, förutom en till, som jag gjort en jäsdeg.
 
Bjuder på dom här små fina gamla bilderna där vi stoltserade med våra semlor. Gamla goda tiden då man gjorde semlorna hemma och då man fotade ascoola bilder med en systemkamera. Ja gud vad åren går.

Din utsida matchar din insida

Måndagar är väl alltid sjukt roliga och glada, speciellt då man glömt bort att man fått stanna hemma från den första lektionen, som bara är två timmar lång. Så i hela två timmar satt jag ensam och jobbade på som bara den. Jag fick bort endel grejer men det var väl inte precis livsavgörande då jag sällan ligger efter i grejer. Jag tål inte sådant, det gör mig stressad. Hur som helst så har jag inte alls haft världens bästa dag. Jag har börjat vara sjukt trött och seg fastän jag sover på nätterna. Jag förstår inte vad jag gör för fel, så att jag ska behöva vara trött och hängig?
 
Färdig gnällt för denna måndag! Jag har ju hunnit göra något mer som var sjukt roligt; köpte en kopp kaffe på Nellys för 22 jävla riksdaler och så smakade den skit. Jag menar verkligen att den smakar skit. Jag drack knappt upp det. När kaffet hade blivit ljummet tvingade jag i mig det, bara för att det annars vore slöseri av 22 dyrbara kronor. Alltså, när man går på cafe får man ju vara beredd att det kostar endel, men att kaffet då ska vara äckligt känns inte alls bra. Jag hade lika gärna kunnat göra kaffe hemma i presson och då hade jag inte, personligen, lagt en enda krona på det. Så jag och stackars Sara fick nöja oss med äckelpäckel kaffe idag. Tur då att de åtminstone har underbart gott bröd där.
 
Förövrigt tror jag att jag ska gå och lägga mig. Jag är inte på bra humör, kanske inte ens på dåligt. Jag hatar när det där som ska vara humör bara försvinner och man blir tom. På ett dåligt sätt alltså.
Solen sken ju iallafall över Arjeplog idag. Vad mer kan man begära? Lol.

Minus 17

Minusgraderna är inte lika hemska idag. Jag trodde inte Sara när hon skrev att det bara var minus 17 ute idag, men när jag kikade på termometern vi har i köket sade den 13 minusgrader. Solen skiner men jag sitter ändå med nedfällda persienner. Jag skulle egentligen mer än gärna släppa in allt ljus som bara går eftersom jag älskar det, men något jag inte älskar lika mycket är tanken på att folk ska se in i min lägenhet. Det fula i det hela är att de som går förbi oftast inte tittar in. Men tänk er själva, en trött och sliten jävel i OnePiece och kanske sveriges äckligaste rum. Inget man vill visa upp alltså...
 
För tillfället väntar jag på att Sara ska komma hit och så ska vi äta tillsammans. Jag har varit väldigt engagerad i mat i natt och imorse och gjort diverse marinader till både kyckling, lax och potatis. Jag började faktiskt undra varför man köper färdiga grilloljor istället för att göra sina egna efter smak. Visst är det väl enklare, men man får ju mer variation om man gör sina egna. Speciellt om man är en sådan icke-recept-hora som jag och tror att allting blir skitgott om man bara slänger ihop allt möjligt och smakar sen. Låt mig säga att jag inte lyckas alla gånger, men min pastasås som jag lagade sju gånger i veckan för ett par år sedan var iallafall populär bland mina vänner.
 
På tal om temperaturer igen så kom jag alldeles just på att det är hur bra som helst om det inte är iskallt. Då ska jag gå en promenad senare. Ute. Och strunta i mitt jävla ben som gör ont för varje steg jag tar. Hur länge tar det för en sådan inflammation att gå över? Den gör mig ledsen.

Doesn't mean anything

Idag funderade jag på varför jag har kvar min blogg. Jag gjorde den i början av 2009 då både Pernilla och Sandra hade gjort varsin. Jag bytte header varannan dag och skrev väl inget som var speciellt välskrivet. Sedan har jag haft bloggen sedan dess. Nu vill jag inte skriva lika mycket längre. Jag förstår inte längre den där grejen med att spilla ut saker om sitt liv på internet, ge människor som man inte känner material att döma av.
 
Visst är det väl kul när man får beröm för sakerna man lägger upp, men ofta är det ju inte speciellt vettiga saker som hamnar här. Jag tycker att det kan vara bra att skriva av sig då och då, men varför ska man göra det så att vem som helst kan läsa? Är jag verkligen så jäkla beroende av att andra ska se det jag skriver? Det känns lite som att det kom en punkt under uppväxten där man inte längre behövde säga vad man tycker och tänker i verkligheten, utan man gör det på internet och skapar på så sätt sin person.
 
Jag kommer antagligen inte ta bort bloggen, jag har haft den i fyra år och därför har jag separationsångest. Men det är klart man undrar varför man egentligen har den, när man faktiskt skriver och suddar ut de allra flesta inläggen? För lite mer än ett år sedan älskade jag att skriva om allt mellan himmel och jord, skriva hur jag tänker, tycker och resonerar men jag förstår inte vad det ska göra för skillnad, förutom att folk ska kunna döma en? Jag vet faktiskt inte varför jag bryr mig, för oavsett om man har en blogg, instagram eller inget alls kommer det alltid finnas folk som retar sig på det man gör, anser att man har fel åsikter och att man är en idiot samtidigt som det kommer finnas de som inte tycker att det man gör är fel.
 
Nä, vafan, jag kanske ska ta och tuffa till mig lite. Jag kanske ska bli sjukt jävla grym? Typ sluta vara så grov i käften, bli lite trevligare, sluta vara så konstig, börja engagera mig i saker och bli allmänbildad och framförallt hitta någon mening i det jag gör och sluta tänka efter varje gång jag gjort något att ''vad fan var meningen med det här?''
 
Jag tror att det inte finns någon mening med något, men att vi är alldeles för beroende av att känna att det finns någon mening och därför blir vi deprimerade istället för att bara leva.
 
Allt är faktiskt ganska värdelöst.
 
Puss på er
 
Åh du kära sorgefria barn vad jag saknar er och staden

I'm sexy and I know it

Det är typ 25 minusgrader ute just nu och hela dagen har varit svinkall. Skolan slutade tidigt och jag lyckades få skjuts hem. Inte illa pinkat alltså. ;) För er som inte vet så bor jag typ tre minuter ifrån skolan, men den här dagen var det bara så värt. Efteråt gjorde jag ytterligare ett försök till att springa lite trots att jag har ont i benet fortfarande, och vad tror ni? Inte så lyckat, nej, utan istället har jag ännu ondare nu än tidigare. Jag hoppas att det inte är en benhinneinflammation jag fått utan att jag bara har ont i benhinnorna för tillfället, men tyvärr är jag inte säker på att det kommer vara över imorgon. Det är så sjukt segt nu när jag VILL komma igång igen. Jag mår så sjukt mycket bättre när jag håller koll på vad jag äter och tränar åtminstone litegrann dagligen, men när det inte funkar känns det bara så totalt segt, så att jag inte vill göra något alls typ.
 
Färdig gnällt för min del. Jag har ju inte haft en allt för dålig kväll eftersom jag och Sara gjorde en väldigt fin falafel-middag. Falafel låter faktiskt sjukt äckligt. Jag hade nog aldrig kommit på att jag ens skulle smaka det om det inte vore för det där resturangbesöket i Uppsala för typ ett år sen som jag kände mig otroligt missplacerad på. När jag tänker tillbaka på det tänker jag också på min tungpiercing som jag inte tycker är lika cool som jag tyckte att den var när jag nyss fyllt 15. I Piteå lyckades jag svälja den övre kulan och när jag inte hade den i kom jag på mig själv att prata väldigt sluddrigt. Kan det vara så att man blir så van den där metallkulan i munnen att man inte kan prata utan? Nä, jag kan ha kvar den ett tag till, men det är absolut inget jag har tänkt ha hela livet. Det känns faktiskt lite white trash, fast å andra sidan kan jag väl inte påstå mig vara speciellt high class. ;)

Micra micra liten kaka

Jag kommer måsta gå till jobbet med blött hår pågrund av min bristande planering. Jag var dum och lagade middag innan jag duschade, efter en halverst misslyckad träning. Jag vet inte vad, men jag hittar inte riktigt den där motivationen för att springa. Dessutom var jag inte alldeles för smart igår och sprang när mitt ben i stort sett var iskallt vilket resulterade i att jag fick ont. Jag gjorde detsamma idag och fick ännu ondare. Jag har lånat lite av vad mamma kallar ett väldigt bra liniment så jag får väl se om det gör underverk för mitt at the moment lite misshandlade ben. Vad det gäller mat har jag haft världens torka och verkligen inte kommit på vad man kan laga och äta, men det har kommit tillbaka lite nu. Jag har bland annat förälskat mig i såkallade mugcakes, sjukt god och bra frukost (eftersom det blir både ägg, gryn, frukt/bär och yogurt i samma, bara lite mindre av varje sak).
 
Igår var jag i Piteå och blev positivt överraskad. Jag slapp göra en sådan sjukt rolig och trevlig undersökning, om ni förstår vad jag menar, hehe. Jag och Sara gick även en liten runda i stan och jag fick bland annat med mig en tröja, ett linne och en mascara hem. Alltså blev det inte så väldigt mycket. Jag vet liksom aldrig vad jag ska köpa. Jag och Sara provade likadana byxor men i olika färg, Sara köpte dom men inte jag, och så frågade hon i kassan (förlåt alla piteåbor) på deras fula dialekt ''Jaha, men du gillade dom inte? Tyckte du att dom var fula?''
 

Yolo

Tjabba tjena hallå. Jag tänkte uppdatera lite om min sjukt händelserika dag, eller rättare sagt händelselösa. Jag slutade vid ett istället för fyra och då pinnade jag iväg mot Sara i samhället. Jag höll på att frysa ihjäl. Det är kallt i lilla Arjeplog idag men jag fryser även innan. Jag vet inte vad som hänt med mig, jag kan inte minnas att jag alltid varit en frusen person men nu fryser jag hela tiden. Hos Sara gjorde vi inte ett skit, hon skrattade åt Piteå-''resan'' som blir av imorgon. Eftersom jag ska göra en så sjuuukt rolig grej där. Lägg mycket ironi på det där. Urk.
 
Och annars? Alltså nej, ingenting.
 
Det ska bli skönt att slippa skola imorgon iallafall, även fast det bara är jag som hamnar efter. Jag är sjukt skolless. Ibland känner jag bara för att ligga hemma och sova eller något. Orkar inte med ett och ett halvt år till, så tråkigt, så tråkigt Arjeplog, så kallt Arjeplog, så litet Arjeplog. Det värsta är att jag tror att det är väldigt stor risk att fastna här, bara för att det är enkelt. Undra när jag ska boka in nästa Uppsala tripp?
 
Vad negativ jag låter, det var inte meningen. För bara ett litet tag sen tänkte jag på hur otroligt jobbigt det är när folk hela tiden ska whina på internet och skriva typ ''jag mår dåligt fast nej jag mår inte dåligt fast jo det gör jag men alltsåååå jag är ju inte ett freaaak bara för det''. Skulle inte förvåna mig om det är samma sak jag gör. Man lyckas ju aldrig se hur man själv håller på.
 
Lol.
What doesn't kill you makes you stronger!!!!!! AHHHHHHH
 
Herregud skojar. Ibland funderar jag på varför jag är så konstig. Förut var jag allra konstigast inför min syster, men det är för att hon tycker att jag är sjukt konstig och störd och då blir jag triggad att vara konstigare, men nu önskar jag ofta när jag är i skolan att det funnits en klätterställning där. Jag vill bara springa omkring och hoppa och klättra på saker.
Sedan första gången jag beskådade denna bild har jag bara älskat den även om jag blir dissad. Den är så Pernilla & mig, det speglar verkligen oss.
 

Food makes me happy

Jag vet egentligen inte hur jag hittade till den här videon, men jag kände mig bara tvungen att kolla på den. Jag förstår inte hur en människa kan trycka i sig så mycket skit och fortfarande leva. Det kan ju inte vara möjligt att ha ett normalt liv på något sätt överhuvudtaget. Att det kan gå så långt alltså... Det är hemskt.
 
Har iallafall haft en helt okej helg, dock lite väl onyttig, men så får det bli ibland. Vaknade alldeles för tidigt idag och kunde inte somna om, så jag har varit uppe och gjort i stort sett ingenting. Jag som hade tänkt göra massa vettiga saker av den här helgen, typ städa, rensa min garderob och så vidare men det enda jag åstadkommit idag är en skoluppgift som inte var speciellt svår alls. Nåja, bättre det än ingenting.
Bjuder på en mycket söt (hehe) bild också.

Äntligen fredag

Äntligen är det fredag. På mitt schema är de inte riktigt lika slappa som de var innan, men ändå helt okej. Vi börjar 8.30 med engelska, fortsätter med idrott, sedan matte, lunch och sist men inte minst tyska. Jag slutar klockan två så det känns helt okej, att sluta relativt tidigt på fredagar är ju en ren lyx i sig. Igår var jag så sjukt trött. Jag och Lisa drog ut en sväng med skidorna. Mina skidor fick vara med om sin första krasch men Lisa var lite duktigare och stod på benen heeela tiden. Vid sjutiden fick jag fin besök av en kär vän som jag inte träffat allt för ofta sedan hon slutade skolan, men det var iallafall trevligt fastän vi inte gjorde något speciellt. Vi pratade om gamla minnen som vi kanske egentligen inte riktigt minns och visst kan man ärligt talat sakna vissa stunder en liten smula då man sitter och skrattar åt det som hänt.
 
Nu ska jag göra mig iordning för skolan.
Ha det bäst!

RSS 2.0
Bloggare