Put your ass in the air

Är det verkligen bara onsdag? Min hjärna skuttade nog till lite alldeles nyss och för en minut kändes det som att det var torsdag och därav fredag imorgon. Men visst är det väl sällan man har sådan tur? Onsdagen, har bestått av bland annat teaterrep, en sjuk mensvärk, föreläsning och lite höjd puls. Jag var en mycket snäll flicka och bjöd Lisa på mat, fast snällast tycker jag hon var som höll mig i sällskap. Visserligen var även mamma på besök, men ni vet, föräldrar, eller mammor kanske jag ska säga, är inte riktigt samma sak. Efter det gick vi en väldigt syndig promenad där jag inhandlade ett lypsyl, torrschampo och en hudkräm. Inget godis, bara så att ni vet. ;) Att gå med på ett godislöfte måste ha varit bland de dummare saker jag gjort under januarimånad. Det där intet i inte-äta-godis försvinner så lätt och jag kan inte sluta tänka på det och bara viiilll haaaaa och när man verkligen vill ha något så känns det som om man redan syndat.
 
Förövrigt så tittade jag på tv-shop eller vad det nu heter när jag var hemma på lunch och för första gången tror jag att jag verkligen tänkt ''men fyfan vad smart!'' när jag hört den där irriterande opersonliga rösten prata sjukt hetsigt om någon produkt som ska vara så sjukt jävla bra.
Fatta vilken superkock jag skulle bli med den där alltså!

At the end of it all, who am I living for?

En ny vecka var visst igång redan igår. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. Förut tyckte jag det var roligt att fixa och dona med min blogg men nu vet jag inte. De flesta inläggen skriver jag och sedan tar jag bort dom igen. Ibland känns det som att jag inte gillar något som jag faktist gillade förut. Liksom så att jag bara sitter, stör mig på saker, tänker tillbaka och bara inte vill göra något. Kläder är ett väldigt gott exempel. Förut tyckte jag det åtminstone var hyfsat kul. Nu skulle jag typ kunna gå i en fleecetröja hela dagarna bara för att det inte spelar någon jäkla roll. Det känns som att ingenting faktiskt spelar någon roll egentligen. Man bara går till skolan om dagarna, får sakerna gjorda, går hem och så vidare. Samma sak varenda eviga dag, det finns inte mycket som är det där lilla extra för det är bara ingenting.
 
Jag är fortfarande lite paff över vilken syn många har på vad som är okej att säga till andra och i samma stund insett hur sjukt fint och värdefullt det är att kunna släppa sin stolthet och be om ursäkt istället för att försöka förklara det man gjort fel. Varför ska man egentligen fortsätta och förklara saker om man vet att man kränkt eller sårat någon? Det är som att hälla bensin på en eld istället för att släcka den, det känns inte bättre för den som tagit illa vid sig. Att bli paff över hur människor kan bete sig mot en utan att ens be om ursäkt är inte roligt alls och jag tror det vore otroligt bra för väldigt många av oss att kunna släppa våran stolthet, be om ursäkt och faktiskt mena det.
 
Vilket töntigt inlägg det här blev. Jag tror att jag håller på att bli en tönt från insidan till utsidan. Igår snöade det som bara den och då skojar jag inte. Stackars lilla Bixi skuttade runt som en kanin utanför huset och jag tror inte det var en enda själ som inte bar riktiga skor igår som inte fick in snö i skorna. Jag funderar helt ärligt talat på om moon boots vore ett alternativ, men jag vet inte riktigt. Jag har hellre ett par andra fula skor så länge det inte är moon boots för moon boots är ju bara vad de är - något man kollat snett på när man varit i skoaffärer...
Ge mig ett par fula gosiga vinterskor så jag kan skutta runt i djupsnön och leka, tack.

Är det okej om jag saknar?

Igår åkte jag till Jutis helt frivilligt. Ibland vill jag faktiskt åka dit. Visserligen tycker jag många gånger illa om det mesta som har med Arjeplog att göra, men ibland vill jag bara hem. Hem dit jag växte upp. Leta efter allt gammalt. Längtar tillbaka till alla de stunder då vi var mamma, pappa och två trollungar. Tiden då vi alla samlades vid matbordet och alla de fredagar då vi skulle ha myskväll men mamma alltid gick och lade sig först. När vi hade en olydig vit älghund som stod i hundgården och skällde. När vi var en familj. När vi hade ett hem. När vi bara var. När man fick vara ett barn. När man bara sprang över vägen för att komma till sina vänner. Jag saknar det. Ibland får jag en slags separationsångest, längtar tillbaka, vill tillbaka, men jag vet att det aldrig kommer gå. Jag vet att det aldrig kommer vara som förr. Jag vet att jag inte kan bli ett barn igen, att jag bara måste växa upp ännu mer. Att stället aldrig kommer bli vad det var. Att vår familj alltid kommer vara splittrad. Att det enda möjliga är att gå vidare och skapa nytt, inte stå stilla i tiden och tänka tillbaka. Jag är väldigt duktig på att fastna i saker och längta efter allt annat än nuet. Längta bort från Arjeplog, längta tillbaka till allt det som inte var som det var förut.
 
Så jag åkte iallafall dit igår, mötte både Mica och Meja på vägen och så gick vi en liten promenad innan vi satte oss i mitt vardagsrum och pratade. Det är så knasigt, för Meja var liten alldeles nyss och man var tvungen att vara stor och mogen när man var med henne, följa henne över vägen och så, se efter henne. Nu är hon typ stor. Och snygg. Lilla Meja som alltid klöste en när hon blev arg har blivit stor! Undra om jag också blivit stor? Jag känner mig ofta som samma lilla 8-åring som flyttade ifrån Jutis. Shit. Kan vi inte spola tillbaka tiden och bara vara en stund. Låta mig vara ett barn igen, låta vår familj återförenas. Låta oss jutisungar leka som förr.
 
Och så får jag de där dumma tankarna om att jag kanske inte alls hatar Arjeplog eller allt som har med det att göra, att jag kanske till och med ska flytta tillbaka till Jutis, att jag kanske ska kunna känna trygghet här fastän det nästan är omöjligt. Jag skulle inte säga att jag känner en hatkärlek för Arjeplog, snarare att jag både kan hata och älska det, beroende på vilket humör jag är på. Just nu kryper nog mitt 8-åriga jag fram, så som det gör ibland.
 

Just close your eyes

Kvällen har bestått av både jobb och äckelkänslor. Jobbet gick fint och när jag kom hem var jag lite hungrig. Så jag gjorde i ordning lite yoghurt, apelsin, pumpa och solrosfrön. Efter några tuggor känner jag att det tar stopp, tänker att fan, nu har kulan lossnat från tungpiercingen. Då jag spottade ut det märkte jag att det var inte alls någon metallkula utan något som liknade en sten, men inte var riktigt lika hårt som en sten. Undra om jag någonsin ska våga äta ur dessa frön mer? Sjukt äckligt. Jag känner fortfarande att jag vill kräkas. Usch. Jag tror att jag blivit mer lättäcklad än vad jag var förr, då hade jag väl bara varit en man åt saken och fortsatt äta min yoghurt som jag från början tyckte var god.
 
Jag ska nog bära en klädhög till tvättkorgen innan jag lägger mig. Jag måste ta tag i mitt liv. Ni vet, städa rummet, skärpa till mig med allt vad det nu är som behövs och sådär. Jag orkar inte. Sjukt less. Gnällig också för den delen. Jag längtar tills min kära Sara anländer till Arjeplog, det var alldeles för längesedan sist! Dock är det väl kanske tur att vi inte bor tillsammans den här gången för vad jag minns så var det ingen av oss som hade speciellt bra inflytande på varandra. Det vill säga: min lägenhet var äckligare än de flesta killars (till och med äckligare än vad den är för tillfället).
 

Invigda skidor

Hejsan.
Det blev en väldigt kort skoldag idag då matten var inställd. Egentligen skulle vi skriva en budget hemma, men jag har inte gjort det ännu. Funderar på att ta tag i lite saker som jag måste göra hemma, som engelskan tillexempel. Jag blir sjukt irriterad att det nya schemat inte lagts upp ännu. Att man har schemakrock på kärnämnen känns ju bara så idiotiskt.
 
Som jag skrev igår skulle det bli nya tag idag och jag höll mig faktiskt ifrån semlorna på ica även om de var väldigt frestande. Jag har inte tänkt på det förut, men fyfan vad semlor är gott och fyfan vad jag verkar ha ett sug efter just semlor. Dessutom har jag varit duktig och till och med premiäråkt mina skidor. Efter skolan ställde jag mig och trampade lite på mitt kära rosa band men insåg att det var tråkigt och att jag hellre åker skidor en dag då det ändå känns helt okej ute. Det gick förvånansvärt bra - jag har inte brutit ett enda ben och faktiskt inte ens ramlat en gång även fast det var väldigt nära i den där sjukt branta backen som finns på 2,5 spåret på djuptjärn.
 
Hur jag ska fortsätta min dag vet jag inte. Jag funderar på att ta ut min lilla bäbis på en promenad, men samtidigt vet jag ju att jag borde städa mitt rum eller börja med skolarbeten. Är inte sugen alls på att göra något tråkigt, speciellt inte med skoldatorn pågrund av en incident som skedde när jag skulle göra samhällsläxan. Varför ska skoldatorn alltid jävlas med mig?
 
Hoppas ni haft en fin tisdag iallafall och att ni inte skjuter upp saker lika mycket som jag tydligen gör idag.
Puss

Projekten jag aldrig deltog i

Förra sommaren grejade min kära syster på en hel del med att färga och göra om kläder. Jag tycker att det är coolt, men jag deltog aldrig i något sådant projekt vilket jag ibland ångrar. Som alla andra gånger när jag tycker att hon gör något som är rätt coolt ska jag nog tvinga henne att låta mig delta i sådant här, nästa sommar eller så, vad hon nu än gör efter studenten så lär hon ju besöka Arjeplog åtminstone en liten stund, men nu tänkte jag mest skryta lite och lägga upp en länk där hon lagt upp en del av sakerna hon gjort. Så om ni trycker här kan ni kika på fler grejer, shortsen här under är nog de jag gillar bäst.
Ett bevis på att man faktiskt kan göra om gamla kläder till något snyggt!

Jag har blivit en tönt

Det här med att grina över betyg har aldrig riktigt varit min grej och de gånger jag hörde om sådana som gjorde det tyckte jag att dom var töntiga. Riktigt jävla töntiga. Idag upptäckte jag att jag har blivit en tönt. Jag försöker intala mig själv att det inte alls var så hemskt, men ska jag vara ärlig känns det inte ett dugg bättre. Någonstans vet jag ju att det faktiskt inte är allt, men när man vant sig vid att ha en hög ribba känns det som att man sjunker till botten av ett litet snedsteg. Att jag gråtit är en överdrift, för det har jag faktiskt inte gjort, däremot blev det en väldigt lugn kväll med Lisa och semlor. Det är lite pinsamt egentligen, eftersom hon lurat med mig på hennes sötsaks-löfte. Dock vet jag inte om vi är seriösa nu, att vi inte får hålla på och fuska längre. Eller så är detta löftet väldigt oseriöst överhuvudtaget. Jag vet faktiskt inte och just för stunden känner jag inte riktigt att jag bryr mig. Hur är det man brukar säga? Ny dag, nya tag?
 
Puss och godnatt!

Stackars lilla Bixi..

Stackars stackars Bixi kliar sig hela tiden. Jag funderar på om det är kylan hon inte tål. Hon har i princip kliat bort alla hennes morrhår och det känns inte som att det är speciellt bra. Sedan Bixi var en liten valp tycker jag att hon haft klåda hit och dit, men jag är ingen veterinär och vet inte vad som egentligen är fel. Mamma säger att hon funderar på om man kanske borde byta foder, att det kanske är det som är grejen, men jag har ingen aning och jag tycker synd om Bixi...

Rastlöshet

Alltså, rastlöshet måste vara bland de värsta vardagskänslorna som finns. Jag vill göra något, men jag vet inte vad och det jag vill göra går inte att göra som jag vill. Fattar ni? Förutom det sitter jag på en jäkla träningsvärk och försöker låtsats att det är för att jag varit duktig och tränat och inte bara för att jag gjort saker jag inte gjort tidigare. Funderar på om det är värt att åka till Jutis, men vill ändå inte åka dit så att jag måste sova där. I-landproblem alltså. Tänk vad enkla vissa saker skulle vara om man vore 18, hade körkort och bil.

Nästan back on track

Inser visst att det var ett tag sedan jag skrev om mitt liv här. Det har faktiskt blivit lite intressantare när influensan lagt sig lite. I lördags var jag dum och gjorde så som man inte ska göra när man just har varit sjuk eller fortfarande är. Men det var en sjukt kul fest i Jutis som Sandra och Emma ordnat för Amanda och Elin som fyllde 18 år! Tårta, lekar, spel och annat bus stod på schemat. Dagen efter hade jag inte bara en jävla huvudvärk utan även ont i knäna efter att ha jagat en mandarin över golvet. Tycker det var mycket bra gjort av tjejerna!
 
Förövrigt så är jag inte riktigt frisk än, men nästan bra. Fick för mig att prova på att springa i tisdags. Att jag överhuvudtaget trodde att det skulle flyta på som tidigare var väldigt naivt. Det gjorde det inte alls. Så jag får helt enkelt ha tålamod och ta tag i allt sådant lite längre fram, då jag är ännu kryare. Man blir sjukt opepp på livet av att ligga och bara vara sjuk, man tappar både motivation och inspiration för saker som innan det gick väldigt lätt.
Har ni testat att gå på ett band istället för att springa? Verkligen bara gå. Det måste vara tamigfan det tråkigaste som finns. När man promenerar vill man ju vara ute. Tillåter kalla Arjeplog det? Nääää.
 
Nu önskar jag mig lite värme och att bli helt frisk.
 
Puss

Vila i frid

Jag tror aldrig att det har varit så tyst på skolan som det är idag. Jag var inte någon nära vän till Niklas men mina tankar finns hos honom och alla närstående. Jag kommer alltid komma ihåg han som en glad och rolig person. Jag är utan ord, vissa lämnar världen alldeles för tidigt.
Vår gamla klass kommer aldrig någonsin vara komplett igen.
Vila i frid Niklas Blind.♥
 

Starta klubb

Jag tror att jag ska starta en klubb för alla oss som tycker synd om oss själva. Jag tycker synd om mig själv. Jag är fortfarande inte frisk. Jag var nog alldeles för optimistisk i början då jag trodde att jag skulle vara bra efter bara några dagar. Jag var iallafall inte i skolan i varken torsdags eller fredags. Dessutom har jag tittat lite på tv under tiden då jag bara varit hemma. Jag chockar nog både mig själv och min omgivning med dessa två saker, men jag beter mig bara konstigt för att jag är sjuk. Eftersom jag inte orkar vara uppe och göra saker utan helst ligger ner så är det rätt skönt att se på tv. Det kan ju bli ganska långtråkigt att bara ligga i sängen och stirra i taket. Men vafan, jag hoppas att det är min tur att vara frisk snart. Jag blir sjukt omotiverad på livet då jag bara ligger här och ruttnar. Fy och blä. Btw, är det någon som vill gå med i min klubb?

Sprider lite influensa till världen

Positivt överraskad av att vara tillbaka i skolan? Ah, fast ne. Inte alls. Mitt schema för vårterminen är typ tusen gånger sämre än det förra och jag menar det. För det första slutar jag klockan fem på både måndagar och torsdagar och även detta schema är fyllt med hål. Det värsta är ändå torsdagen. Då har jag typ en halvtimmas mellanrum mellan de lektionerna då det inte är mer än en timma. Hål efter varenda jävla lektion alltså. Jag blir så irriterad. Självfallet förstår jag att schemaläggning inte kan vara speciellt enkelt men det är inte så trevligt att vilja spy på skolan genom att bara titta på schemat. Jag hoppas verkligen att de gör några små förändringar så att det iallafall känns lite mer okej. Förövrigt sitter jag här framför datorn och sover för tillfället. Förflyttade mig alldeles just från soffan där jag sovit i två timmar. Min plan för kvällen är att sova. Jag förstår inte hur jag kan vara så omänskligt trött efter att ha gått på tre rätt så oseriösa lektioner. Wow. Jag hoppas verkligen att jag är frisk snart. Jag funderar till och med på att stanna hemma imorgon. Jag brukar typ aldrig stanna hemma från skolan. Inte för att mina betyg sviktar och jag behöver varenda minuts närvaro egentligen, men jag har en sådan tvångstanke. Prestationsångest-Helena. Jag måste typ be min mamma tvinga mig att stanna hemma. Kanske är lika bra att inte ge alla andra influensa helvetet. Nej, jag skojar bara. För tillfället är jag inte alls speciellt aggressiv utan mest bara trött.
 
Godnatt

Slut

Jag ber just nu till någon övremakt om att detta ska vara min sista sjuka dag. Att ha varit sjuk den sista lovveckan känns inte alls bra. Rent slöseri av ledig tid om jag får säga det själv. Å andra sidan har man väl aldrig tid att vara sjuk egentligen. Skolan börjar iallafall imorgon. Har inte sett mitt schema ännu eftersom det verkar vara något krångel med dexter men jag hoppas innerligt att det är lite bättre än det för höstterminen. Annars så har jag inte alls någon större lust att börja skolan igen, speciellt inte då jag avslutat mitt lov med att i princip bara ligga i sängen en vecka. Annica var iallafall söt och kom förbi på lunch idag. Jag smsade med henne på morgonen och då sa hon att ingefära var bra och att hon kunde köpa och komma förbi med det om jag bjöd på lunch. Så blev det också. Vi får se hur mycket alla husskurer jag provat på hjälper. Nu tar jag och lägger mig i sängen och ber ytterligare en gång.

Jag gråter

Jag gråter. Idag är jag värre än igår. Helt orklös. Jag vaknade klockan 3 i natt pågrund av att Bixi väckte mig. Jag undrar om hon kände av mina självmordstankar i sömnen. Feberdrömmar alltså. Jag knackade på hos mig själv, och när jag öppnade dörren så hängde jag mig. Jag måste vara en riktigt otrevlig person i min fantasi. Det är ju inte ett speciellt snällt sätt att ta livet av sig på, att knacka på hos någon och göra det när dom öppnar. Skulle nog inte rekomendera det. Jag vaknade alldeles efter den där sjuka drömmen. Skulle kunna tro att jag var fullare än vad jag någonsin varit också. En sjuhelvetes huvudvärk och världens sämsta balanssinne. Staplade iallafall in i vardagsrummet och kraxade några ord till mamma om att Bixi ville gå ut. Sedan la jag mig igen och sovde. Kallsvettades, grät över mitt huvud och sovde. Eftersom jag var bättre igår än vad jag varit tidigare trodde jag att jag skulle vara ännu bättre idag, men icket. Jävla äckelpäckelsnusk influensa. Jag får panik. Jag gråter. Jag har snart varit sjuk i en vecka. I en vecka har jag bara legat i min säng. Och snart börjar skolan. Åh, jag gråter. Låt mig bli frisk. Jag orkar inte vara totalt orklös och sjuk mer.

You're wrong when it's right

Igår, idag eller i natt, kikade jag på Katy Perry filmen. Kikade och kikade. Jag somnade nog efter en kvart. Flera bitar föll iallafall på plats gällande Katy Perry The Sims 3 paketet, för det är precis likadana kläder. Jag tyckte det var coolt, men hade jag varit lite mer insatt kanske jag hade vetat det tidigare. Jag blev även påmind om hur många bra låtar hon faktiskt har gjort. Tidigare på kvällen hade jag besök av Latiffa och Johanna som spelade kort och var hyper medans jag satt och var sjuk och tråkig. Det var trevligt iallafall. För mig alltså. Jag vet inte hur många gånger jag talade om för Latiffa att hon är den konstigaste människan jag känner, för det är hon nog. Den energin hon har alltså! Shit! Jag tror att det är väldigt svårt att vara uttråkad när man är med henne. Ja, jag kommer nog ha rätt tråkigt när vi hyr ut lägenheten i år då Latiffa inte längre bor i Jutis...
 
Snart ska jag möta upp Sandra och så ska vi traska iväg mot Amandas place för födelsedagskalas. Amanda och Elin fyller 18 om några dagar så de bjuder på middag och fika. Jag tror att det blir både gott och trevligt. Känns lite trist att jag ska ha sådan mensvärk och huvudvärk när jag ska vistas bland folk. Nåja. Det kanske går över efter ett tag. Får passa på att önska nästan-födelsedagsbarnen grattis i förskott!
 
Nu ska jag kila, pusshej!

Frusna fötter och mensvärk

Nej. Jag var för optimistisk igår. Jag är inte alls frisk idag, men det är väl kanske inte speciellt chockerande. Jag är dock lite bättre än vad jag var igår, men min hals är inte att leka med. Glatt nog fick jag sova i natt, men det har jag nog cocilana att tacka för. På tal om mediciner så har jag fått någon form av medicin-paranoia. Att biverkningarna skulle överväga det som man tar dom för. Tillexempel så kan man få problem med andningen av cocilana och jag tror att jag känner hur min hals blir lite tätare då jag tar den. Men jag nojar nog bara. Förresten är cocilana rätt chill då man är sjuk. Man slipper hosta och sover tungt hela natten.
 
Och sova fick jag göra. Men det skrev jag väl tidigare? Även idag har mammas blodpalt varit en kär vän till mig. Till middag blev det nytänk iallafall. Jag kan ju liksom inte bara käka palt resten av livet, så det fick bli tofuwok. Nu när jag sällan lagar sådan mat som jag gjorde förut (dvs. wok) så har jag lite svårt för det här med kryddorna. Jag kryddade typ woken som om det vore 10 portioner när det i själva verket var en portion. Så, det blev inte så jätte gott faktiskt.
 
Skidsugen har jag varit idag också. Jag har faktiskt tänkt den tanken att jag kanske bara har lust att åka skidor för att det inte är speciellt bra så länge jag är sjuk. Men vad fan, har man inskaffat en skidutrustning så vill man ju åka också! Är lite lätt imponerad av mig själv. Helena, skidor? Jag som har såkallad skidfobi. Nu ska den botas. Det blev iallafall en väldigt kort promenad med Lada. När vi gått typ halva kyrkholmen fick jag världen magont-attack. Ja, jag skojar inte. Jag trodde på allvar att jag skulle avlida. Fyfan vad mensvärk gör ont. Fyfansjävlahelvetesjävla***** så ont det gör. Mensvärk är inte att leka med alltså. Dessutom har jag inga ordentliga vintrskor så när jag kommit hem och mensvärken gett sig lite så var det tårna jag tyckte synd om. Titta på kängorna jag lade högst upp i inlägget. Hur fina är inte dom? Jag behöver och vill ha ett par riktiga vinterskor... Åh, du fina kängor. Tråkigt nog hittar jag aldrig rätt storlek eller färg när jag är på köphumör, men en dag ska jag äga ett par sådana skönheter.

Blodpalt

När det inte är kräkattack och kallsvettning som gäller var det uppenbarligen dags för en förkylning. Jag är väl optimistisk och hoppas på att vara frisk typ imorgon eller så. Idag har jag inte varit piggaste tjejen i landet men jag kan stoltsera med att jag gick till jobbet iallafall. Såhär på kvällskvisten fick jag ett väldigt annorlunda sug, ett sug som jag inte har speciellt ofta. Jo, jag blev minnsan väldigt besviken när jag inte hittade någon blodpalt i frysen. Tur som jag hade så kokade mamma palt till mig, så nu har jag palt för resten av året. Kan väl inte påstå att palt är min favoritmat men ibland är det bara så rätt. Iallafall om mamma gjort den. Skulle nog inte våga äta blodpalt som någon annan gjort. Just nu sitter jag i min OnePiece vid datorn och funderar på att mysa ner mig i sängen och kolla på film. Vad annars ska man göra, sjuk, bedrövlig och utan vänner?
 
Skämtåsido, men ni fattar. Hoppas ni har en fin fredag.

Bantning på G

Jag har antingen åkt på magsjuka eller influensa. Min livslust är inte sådär jätte hög. När det är längesen man varit sjuk glömmer man bort hur jobbigt det faktiskt är. Jag har haft otroligt mycket tur den senaste tiden, knappt varit förkyld och magsjuk kommer jag inte riktigt ihåg när jag senast var. Idag har jag ätit ungefär en halv macka och druckit några glas vatten. Vågar knappt förtära något överhuvudtaget för jag vill INTE spy. Började kräkas igår bara några timmar efter jag kommit hem till Arjeplog, klev upp på natten och tänkte att det var väl klokt att få i sig lite vätska eftersom jag inte hade något alls i magen. Men det var det inte. Blä. Fy. Usch. Hata. Nåja, jag behöver ju inte oroa mig över att gå upp i vikt iallafall. Lol. Ber till Gud och hoppas att jag är okej imorgon. Tack.

Skillnader

Jag ser många stora skillnader mellan nyårsafton 2012 och nyårsafton 2011, men även skillnaden mellan mig och min syster. Jag fick inga långa sms där folk talade om hela sin meny och önskade mig ett gott nytt år. Istället får jag sms som talar om att en viss person hade diarré igår. Igår var nyårafton alkoholfri och det var den inte förra året. Konstigt nog lyckades jag och min syster som är alldeles för gammal för att bli fjortisfull bli riktigt fnittriga. Jag vet inte vad det berodde på. Jag nådde liksom ett tillstånd där jag skattade åt att jag skrattade. Att skratta in det nya året var nog bra. Idag har vi varit lite bakis eller bara haft träningsvärk. Tror mer på den där träningsverken. Imorgon åker jag hem till Arjeplog och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra av första januari i Uppsala. I princip inga affärer är öppna och godis åt jag nog av igår. Tristess

RSS 2.0
Bloggare