Dubbel träningsglädje

Ikväll följde jag med Annica och tränade igen! Känslan efteråt var helt fantastisk. Jag har typ haft träningsvärk i mina lår sedan jag var där med henne förra gången så i början gick det så trögt. Jag trodde att jag skulle sluta som en pöl, och inte efter en speciellt lång stund. Men jag klarade det och det kändes så himla bra. Den där känslan man får efter vissa träningar är så underbar. Eufori! Som ytterligare rehab för min fossing köpte jag även ett månadskort där så det kommer att bli fler träningar med Annica inom en snar framtid. Det känns bra. För det första så har jag en grym träningskompis och för det andra så får jag lite variation på träningen som dessutom är skonsammare mot foten. Win-win.
 
Just nu är jag så taggad! Jag längtar tills mina nya träningskläder kommer och jag ser faktiskt framemot framtiden rent allmänt. Snart kommer dessutom mina kära Boråsbrudar till norrland igen och det känns också himla bra och roligt. Sista året på gymnasiet får inte bli som det andra året. Det ska bli bra och det vill jag verkligen tro på!

Just nu är jag himla mör och jag tror att jag kommer somna som en stock. Förhoppningsvis slipper jag även mardrömmar och annat jobbigt. Godnatt på er! :)
Btw. så klädmatchade jag och Annica idag. Nike tights, polar pulsklocka och adidaströjor!

Soja/kokos plättar

Dagens middag fick bli plättar gjorda på sojamjöl med lite kokos i. Till det hade jag keso och hjortron. Det blev faktiskt mycket godare än vad jag trott att det skulle bli! Att ha lite kokos i plättarna gjorde susen, det blev liksom lite mer att tugga på. Vilka slags plättar man än gör tycker jag absolut att man borde prova ha lite kokos eller linfrön i. Serverar man dessutom med hjortron så är det svårt att misslyckas. Annars funkar det självklart med andra bär också, men just nu är det ju faktiskt hjortronens tid. Har man ingen lust att ens försöka leka åtminstone lite nyttig skulle det säkert vara jätte gott att ha sylt och grädde till. Personligen tänkte jag efter på vad som är onödigt och tyglade mig själv från den där jäkla grädden och sylten och det var inte alls dumt! Jag får fortsätta med det, så kanske det där ynka sommarkilot jag lyckas lägga på mig försvinner snart. ;)
 
Dock är jag tyvärr varken en riktig plättkock eller matkonstnär ännu, men jag får öva. Övning ger färdighet!
 
Detta blir cirka 2 portioner (om man nu inte är som mig och måste slänga ett par stycken):
1 dl sojamjöl
1-2 msk kokosflingor
1 & 1/4 dl mjölk
2 ägg

Höstkänslor

Det är grått ute och det känns som att hösten är här för att stanna. Det är ingenting jag säger med säkerhet, men höstkänslorna börjar besöka mig. Efter en natt med mardrömmar (något elakt i mitt liv vill helt enkelt inte att jag ska sova bra längre) har jag hittils hunnit övningsköra, reklamera en lampa som inte ens var trasig, handlat och både lagat och ätit lunch tillsammans med mamma.
 
På tal om lampan så var jag deprimerad över att den var trasig. Mamma svor över den, att uplights (eller vad det nu heter) är så förbannat dåligt och att det var ju inte alls längesedan vi köpte den och så vidare. Vi tog iallafall med lampan till Martins Möbler och så fick dom titta på den. Så ja, eh, det visade sig iallafall att den inte alls var trasig. Den var fullt fungerande, mamma hade bara inte lyckats sätta dit lampan rätt. Pinsamt, mamma, pinsamt. Problemet är iallafall löst och nu står lampan och lyser, precis som den ska.
 
När jag började skriva här tänkte jag egentligen skriva något väldigt intressant om ett av teerna jag köpte i Uppsala. Bland annat att te i lösvikt är helt fantastiskt och att det är synd att man är så lat att man hellre plockar fram en vanlig tråkig tepåse. Jag skulle vilja shoppa loss på en teaffär igen, i skrivande stund kommer jag inte ihåg vad den jag handlade på hette. Det var så himla roligt, för det fanns miljoner med burkar, oändligt med sorter av både grönt, svart och rött te. I vanliga affärer finns det ju bara många sorter av svart te tyvärr. Jag vet ju inte hur ni är, men med tanke på hur fascinerad jag kan bli av butiker som säljer te kanske ni förstår att jag gillar, eller snarare älskar det. Förut drack jag kaffe men nu händer det inte ofta alls. Visst kan det vara gott, men smaken och andedräkten efteråt är ju av den vidrigaste sorten. Det är nog fan i klass med morgonandedräkt.
 
Förutom väderbundna höstkänslor så har jag suttit och klickat hem kläder, så nu väntar jag på ett träningslinne, ett par träningsshorts, ett par jeans, ett par leggings, en skjorta och en bh. Lite senare kommer även ett par träningstights och ytterligare ett träningslinne. Tyvärr kommer de inte leveras förens i oktober, men jag tänkte att det får bli en födelsedagspresent från mig, till mig. ;)
 
Eh. Det var nog allt för mig den här gången. Hoppas ni har en fin dag!

Nygammalt porslin

Rötmånaden gör då inget gott. De två senaste nätterna har jag haft svårt för att sova. I förrgår för att det var så himla varmt och kvavt i lägenheten och igår var jag minst sagt irriterad. Ledsen och besviken kan man också kalla det. Hur som helst så lyckades jag tillsist somna igår eftersom jag sitter här nu. Istället för att gräva ner mig ännu mer i allt vad som gjorde mig bitter igår gjorde jag något halvdumt och sprang idag! Det gick bra. Efter ungefär en timma hade jag lite ont, men inget haltande här inte. Nu kan jag med säkerhet känna mig lugn att foten är på bättringsvägen. Inte som när jag trodde att jag skulle sluta halta på en halv dag. Lol.

Svettig och genomblöt är jag. Förutom träningen så skyller jag på rötmånaden. Jag förstår inte ens hur det är möjligt att bli så himla blöt men tänker jag tillbaka på gågna rötmånader så vet jag att det visst brukar bli så. Något jag inte är just nu är fräsch och just därför är jag på språng till duschen. Ska bara låta maten sjunka ner lite innan.

Det har börjat hända grejer i mina köksskåp. Idag har jag fått nygammalt porslin. Det här är andra gången jag byter porslin i sommar. De jag nu byter bort är egentligen jätte fina, väldigt lite använda och relativt nya och moderna mot för vad jag är van med. ;) MEN de är sjukt stora. Jag har inte riktigt tänkt på det innan eftersom de jag hade innan de blå tallrikarna också var stora. När jag cyklade till Jutis och åt lunch där upptäckte jag dock hur små de tallrikarna var. Och efter det så har jag stört mig på hur stora och klumiga de är.. De tallrikarna jag välkomnar in i skåpen nu är 30 år gamla och inte alls lika snygga men mycket mindre (lika stora som tallrikar ska vara alltså). Jag lagade mat som jag brukar men när jag la det på tallriken såg det verkligen ut som ett berg och Bixi fick typ hälften. Har man större tallrikar äter man automatiskt mer helt i onödan. Så, mindre tallrikar FTW!
 

Ny vecka

Gårdagen har jag både mamma och Annica att tacka för. Mamma, för att hon övningskörde med mig. Hon lät mig köra hela vägen från Jutis till Arjeplog utan att skrika eller något sådant. Alltså, de få gånger vi kört har hon inte tyckt att det varit roligt, inte för att jag direkt kör över min förmåga, det skulle jag absolut inte våga, men igår satt hon lugn i hela fyra mil. När vi kom fram till Arjeplog raggade vi runt runt på vägverket. Jag får inte köra där det är så mycket bilar. ;) Jag är fortfarande tveksam till att jag kommer ta något körkort, speciellt när min ''lärare'' lär mig att det är farligt att vara bland andra.. Haha.
 
När det var slut på bilkörandet blev jag ensam kvar i lägenheten. Trodde att dagen tog slut där, men icket. Jag var frestad till att springa på mitt band men det kändes inte helt rätt. Jag har inte haft ont i foten på några dagar, men bara för att det känns bra betyder det ju inte att skadan är läkt. Tur som jag hade frågade Annica om jag skulle följa med henne och träna på hornavan hotell och det gjorde jag. Efter en timma på crosstrainern hade jag lite ont i foten och då var jag verkligen glad att jag inte sprang! Det var svårt att göra vissa övningar då jag hade ont men litegrann blev det iallafall. Det känns bra att åtminstone göra något då jag inte kan göra som jag brukar. Men snart ska nog foten vara back on track, det känns så!
 
Efter träningen bjöd jag på middag. Det var trevigt, skönt att man kan ha vänner som man inte träffar hela tiden men som man ändå kan prata med. Det borde finnas fler sådana!
 
Förresten har jag invigit min nya sportbh från Åhlens. Den färgar av sig fastän den är tvättad. Skit kul. Tur att jag gillar rosa.
 
Btw tror jag att jag drabbats av en sån där bloggtorka. Torr i huvudet och försöker jag skriva något blir det inte bra. Vilken tur att jag har en obetydande blogg utan ton med läsare.
 

Väglöst land

Det sägs ofta att spontan planering är den bästa. Igår kväll efter jobbet fick jag för mig att cykla till Jutis. Trots att jag är van att klara mig själv och bo ensam så måste jag säga att vissa stunder är det bara förbannat tråkigt och deprimerande. Cirka två timmar tog det med ett par pauser. Är det okej att bara titta sig omkring och beundra naturen här, fastän jag inte alls gillar stället egentligen? Ängsullen är ju bara för fin. Är jag minderårig eller är jag pensionär?;)
 
Min egentliga plan då jag sov i Jutis var att cykla tillbaka till Arjeplog imorse men jag tycktes ana fjantigt lite träningsvärk och la ner den cykelturen, spontana planer är ju tydligen bäst ändå. Bil till Arjeplog fick det bli på förmiddagen, det går fyra gånger fortare då än om jag cyklar. I Arjeplog fräschade jag till mig och efter att jag duschat och klätt mig så åkte jag och mamma till Bukt. Vi har en stuga där, men det var väldigt längesedan jag var där. Jag kan inte säga annat än att det är sjukt fint. Det är en holme, så man får åka båt över, men det är sjukt fint. Väglösa land har sin egna charm. Det känns så gammaldags och orört på något vis. Förutom att jag var wild and crazy och gick i vattnet så blev det födelsedags fika för mammas morbror John. En helt okej start på lördagen den 27 Juli 2013 om ni frågar mig!
 
Nu ska jag agera kock och sedan ska jag vänta på att Nathalie slutar jobba! Tschüss

Göra det bästa av situationen

Igår fick min fot slutligen en diagnos ställd av en läkare - inflamerade senor. Jag fick även utskrivet värktabletter som ska ta ner inflammationen och jag hoppas att det hjälper. Det måste hjälpa. Jag ogillar medicin starkt av flera anledningar. Pronaxen som jag äter nu får jag dessutom sjukt ont i magen av så att jag måste äta omeprazol vilket enligt mig är ytterligare ett bevis på att medicin förstör kroppen mer än vad den hjälper om det nu inte är livsviktiga mediciner. Men vad fan, äta medicin mot krämpor orsakade av en medicin? Inte så logiskt va.
 
Foten måste jag iallafall vila och jag ska undika att springa/gå under två veckor. Inte för att jag är någon elitidrottare eller någon som hela livet levt för att röra på mig, så måste jag säga att det känns sjukt tråkigt. För tillfället har jag som vana att vara aktiv. Alltså, jag börjar min dag med att äta frukost och sedan träna. Eftersom jag har hund är det också självklart att det blir en eller två promenader om dagen. Men nu? Stilla? Alltså va? VARFÖR!? Vad ska jag göra nu? Inte nog med att jag blir sjukt uttråkad så blir jag också rädd att tappa motivationen. Jag vill ju inte lägga ner alla bra vanor jag har pågrund av en skada som tar ett tag att läka.
 
Idag gjorde jag iallafall vad jag kunde - simma och cykla går bra, så vid åttatiden cyklade jag ifrån daghemsvägen till Jutis, ungefär 4 mil. Jag hade förberett mig på döden. Bara för att jag brukar cykla till jobbet betyder det ju inte att jag är van. Tro det eller ej, men det var helt underbart. Jag förvånas över mig själv hur jag kan glädjas över sådana saker, för några år sedan hade jag aldrig kunnat tro det. Förut handlade alltid kost och träning om att vara tjock eller smal för min del. Att man kunde träna av någon annan anledning än att gå ner i vikt fanns inte i min värld. Tänka sig vad blind jag var! Om jag redan då hade insett hur härligt det är  (och inte hur härligt det är att nästan svimma), då hade jag kanske inte måstat ''börja om'' så jävla många gånger. Och visst känns det ganska självklart att fortsätta när man tänker så, men det är inte så självklart, så det är bara att se till att inte behöva ''börja om'' någon fler gång.
 
Att solen skiner för fullt i Arjeplog gör dagen bara extra härlig!
 
 
 

Vardag

Tillbaka i vardag eller inte. Jag vet inte, kan inte bestämma mig. Att tvingas vara så stilla som möjligt är en plåga. Om jag inte får röra på mig, vad ska jag göra då? Frågar ni mig är det inte jätte underhållande att antingen sitta vid datorn, vid tv:n eller ligga i sängen. När jag började halta var jag övertygad om att det skulle gått över på två dagar. Nästan två veckor senare sitter jag här och ojar mig över hur ont jag fick under de få timmarna jag jobbat... Det här är verkligen inte vardag och jag känner mig som en piller missbrukare. Nu är det inte bara voltarengel som faller mig i smaken utan även värktabletter! Helt underbart då jag inte känner att jag har någon vänsterfot. Förstå ändå hur lycklig jag kommer vara när det faktiskt är över och jag kan göra vad som helst utan att det ska göra ont.
 
Dagens gnäll var detta. Godnatt på er!

En vecka med stödstrumpor och massa katter

Att vara ifrån Arjeplog i en vecka har varit alldeles underbart fastän jag haltat och haft ont. Jämt när jag är i södra Sverige fascineras jag över hur fint det är. Jag antar att man blir hemmablind, eftersom icke-arjeplogare brukar tycka att vi har det fint här. Men byggnaderna, wow, finns det alls något liknande här? Jag ser det varken hemma eller i de städer som ligger nära i mina mått. Den här veckan har förmodligen varit den mest händelserika under mitt sommarlov. Jag har fått se mig om, bränt pengar, träffat människor som jag inte träffat på länge och haft sjukt trevligt! Tur med vädret också för den delen. Istället för att skriva någon roman nu låter jag de 39 bilderna tala.

Sista dagen innan jag säger hej till Norrland igen

 
Vi kan kalla idag för den sista dagen på min lilla semester. Imorgon är det den långa resan hem som gäller. Det känns lite sorligt men samtidigt så kommer det bli skönt med lite vardagsvanor igen, men jag måste också erkänna att det här förmodligen kommer vara den veckan av sommaren 2013 jag minns - det händer liksom inte så mycket i mitt liv under sommaren i Arjeplog.
 
I morse åkte jag från Borås till Uppsala. I Uppsala sa jag hejdå till storasyster och lilla Hedvig. Ikväll har jag ätit middag med mamma och Inga efter att vi besökt två loppisar och en sunkig godisaffär. Godisaffären fick mig att känna mig som väldigt få-årig igen. Det såg verkligen ut som en godisbutik man skulle besöka på den tiden. Och vad tror ni om mig då? Klart att jag köpte en ful liten råtta där. Vad fan alltså. Jag tror att jag ätit mer socker den här veckan än vad jag gjort på hela året.
 
Något jag måste skryta om också är att jag knappt har några mobilbilder alls från den här veckan (därför bjussar jag bara på en enda där jag och Lisa stoltserar över den stora choklad vinsten på Liseberg). Jag har varit duktig att använda min nya kamera och det kommer jag vara tacksam för i framtiden. Så mycket roligare att ha fina bilder eller åtminstone bilder med okej kvalitet från det man gjort! Vad skulle jag säga egentligen? Det här inlägget innehåller inget vettigt. Fortsättning följer, typ, när jag kommit hem. Då ska jag allt gnälla på min onda fot också, om inte ett mirakel sker i natt och jag blir fit for fight som jag vill.
 
PUSS HEJ. Jag hoppas att vi snart ses igen, södra Sverige.

Roadtrip

Igår gav vi oss (jag och mamma) iväg på en roadtrip och efter många timmar, någon felkörning, några pauser så kom vi fram till Uppsala. Det var länge sedan jag åkte bil så långt, och som en norrlänning som bor mitt i ingenstans påstår jag ofta att jag är van att åka långt. Jag menar, ska jag åka och shoppa så är det minst 20 mil till närmsta H&M. Att åka genom delar av Sverige som man sällan ser känns som en helt annan sak än att åka till Luleå. Det känns mycket längre. Å andra sidan så åkte jag och mamma längre än vanligt igår.
 
Idag har jag, mamma, Kerstin&co vandrat runt i Uppsala. Jag vet att jag sagt det tusen gånger förut: men jag är verkligen förälskad i staden. Idag åt vi pizzabuffé på basilico och sedan frozen yoghurt på något nytt ställe i svava gallerian. Låt mig tala om att min semester till de roligare delarna av landet inte är någon så kallad smal-resa (jag kommer förmodligen NJUTA av att komma hem och kunna laga min egen mat än) men jag älskar också utbudet som finns. Det är inte samma gamla vanliga och det finns massor att välja mellan. Jag har dock inte storshoppat alls idag, det enda jag fick med mig från stan var ett par stödstrumpor och två olika teer. Min fot är sämre än vad jag tidigare trott att den skulle vara. Jag tror att jag får bo i stödstrumporna resten av veckan, hur fula de än är.
 
Vad som händer senare idag väntar att se. Helt ärligt talat vill jag aldrig lämna Uppsala, det tar lite ont på mitt att jag bara kommer vara här idag och på lördag..
 

Rabarberkräm 2.0

Den allra bästa frukosten nu på sommaren måste vara rabarberkräm. Sedan mitt första kok har det blivit ett måste varje morgon. Mitt senaste kräm-kok blev en liten uppdatering från det förra.
 
½ L vatten
1 dl stevia
4 katrinplommon
2 msk linfrön
2 msk psylliumfrön
1 L rabarber
1 dl blåbär
2,5 msk potatismjöl
 
Jag började med att koka upp vatten tillsammans med stevia, sönderklippta plommon och frön. När vattnet fått koka en stund hällde jag i rabarber och blåbär som fick koka tills frukten/bären/rabarbern gått sönder. När det kokat klart blandade jag potatismjöl och kallt vatten i ett glas som jag sedan hällde i grytan under omrörning.
 
Jag tror inte att det går att misslyckas med en så simpel grej som kräm, inte ens om man häller i lite saker som kan verka konstiga. Fröna märktes knappt av, ännu mindre pågrund av den mörka färgen från blåbären. I något framtida kok ska jag se om det går att skippa potatismjölet och använda frön för att få det lite krämigare.
 
Hur som helst så borde alla som är less på havregrynsgröt koka lite kräm. Kräm känns mycket somrigare och har man rabarber på gården så är det både billigt, gott och vitaminrikt. ;)

Sista dagen

Min sista dag i Arjeplog är äntligen kommen. Imorgon åker jag till lite roligare delar av landet i cirka en vecka. Det är något jag verkligen behöver och har behövt länge. Men än så länge är jobbhelgen inte avklarad! Solen ser ut att skina idag. Det gjorde den inte igår, för då regnade det hela dagen. Efter jobbet såg jag och Pernilla på Little Miss Sunshine och jag fortsatte med mitt tröstätande. Skämtåsido, men jag haltade ju faktiskt och så regnade det. ;)
Titta på mina stackars fötter, skillnaden. :( Idag haltar jag dock inte, så den blir nog fit for fight snart igen. Nu ska jag göra mig i ordning för jobb! Ha en fin dag!
 

Jag haltar och tycker synd om mig själv

Jag tycker synd om mig själv. Jag är vänsterfotad och vänsterfot vill inte. Att ett grytlock orsakat detta känns otroligt fånigt, men jag antar att det är sanningen. Och det är synd om mig. Verkligen jätte synd och just därför tyckte jag att jag förtjänade en godispåse efter jobbet. Jag vet att det är fånigt att tröstäta, men hur kan man låta bli? Jag antar att jag inte är ensam om det heller. De flesta har ju ursäkter till alla mindre bra val de tar.
 
Förutom att själv ätit godis har jag även delat med mig till Bixi. Nu har Bixi åkt och det är slut på det roliga. Om ett tag kommer sängen ropa men än så länge sitter jag här och dödar tid på ett väldigt segt sätt. Jag har rensat ett helt år från bloggarkivet, inlägg för inlägg, men än finns det mycket som ska bort! Förut ville jag inte radera saker från arkivet. Jag trodde att det skulle vara roligt kunna gå tillbaka och läsa vad man skrivit tidigare men jag tycker inte att det är så förbannat roligt. Att radera inlägg som var genomtänkta och relativt välskrivna kändes ju tråkigt (hallå jag var typ 14 då och kunde skriva rätt vettiga saker) men vad fan. Man minns det man minns. Ett bloggarkiv med massa skitsaker gör en knappast lycklig om 20 år.
 
Nu ska jag ladda upp för morgondagen. Med det menar jag en jävla massa voltarengel på foten. Godnatt!
 
 

No excuses

Senare på kvällen igår blev jag hes. Det lät som att jag var si sådär 45 år äldre än vad jag är och som att jag rökt i stort sett hela mitt 45 + 17 åriga liv. Imorse var det inte speciellt mycket bättre. Halsen kändes irriterad och näsan lite tät. Till frukost micrade jag min kära rabarberkräm, gjorde två mackor och en kopp med citron och honungsvatten(för det ska ju tydligen vara bra mot onda halsar). När jag stod och stökade på i köket ramlade ett grytlock från det överfulla diskstället ner och landade på min vänstra fot. Den lyckades pricka den där knölen man har på fotleden alldeles perfekt. Lite ont gjorde det, men jag tänkte inte så mycket mer på det utan satte mig och åt min frukost. Jag väntade ungefär 1-1,5 h innan jag tog på mig träningskläderna för att springa veckans fjärde och sista mil.
 
Lite illa mådde jag (alltså vad fan har mitt kropp fått för sig att den vill kräkas hela jävla tiden!?) men fortsatte ändå. Sedan började vänster fotled göra så inåt helvete ont. Jag är rätt van med att ha lite ont i benen när jag springer, men nu var det inte bara lite ont. Jag vet inte om jag sträcksprang en enda låt utan jag fick sakta ner, höja, ställa mig på kanterna och tycka synd om mig själv. För varje steg jag tog sa foten åt mig att sluta medans hjärnan sa tvärt om. Det var ingen bra kombination. Så taggad i huvudet men med en smärta som inte en enda bra låt kunde dämpa. Trots allt så sprang jag milen, på en sämre tid än igår, men jag gjorde det. Resultatet, förutom ett par brända kalorier? Stor besvikelse och så haltar jag.
 
Skadan har tid på sig att läka. Jag jobbar hela helgen från morgon till kväll och kommer därför inte ha tid att träna så som jag brukar. På måndag åker jag bort och blir borta ungefär en vecka. Att det skulle vara sista milen på ett tag gjorde mig också himla ledsen. Det var ju därför jag var så taggad och så gick det så dåligt. Efter min misslyckade löpning försökte jag ha ihjäl mina armar. Lyckades lite halvt. Nu ska jag laga mat och sedan vänta på att klockan ska bli 14.00 för då börjar jag jobba.
 
Hoppas det går bättre för er än vad det gjorde för mig. Tack och hej!

?

Veckans tredje mil tog jag på 59 minuter, vilket är min bästa tid också. Det känns riktigt bra. Jag fortsatte i ungefär ytterligare en timma men inte på löpbandet. Har jag rätt tror jag att det kommer kännas i mina ben imorgon. Idag är jag ledig och jag började min dag tidigt, ungefär halv åtta. Nu har jag massvis med tid kvar att döda. För tillfället är min hjärna någon annanstans. Jag må ha tränat idag, men ännu jobbigare än det var faktiskt att epilera benen. Jag vet inte om jag vill äta något, dricka vatten, lägga mig på golvet och sprattla eller bara fortsätta dagen. Jag vet inte heller vad fan jag ska skriva. Alltså, jag skojar inte, det var som att epilatorn vände upp och ner på hela min dag. I framtiden ska jag överväga att bli en hårig gorilla. Detta var ju självskadebeteende på hög nivå. Synd att håriga ben inte faller mig i smaken.
 
Nu ska jag försöka återhämta mig och fortsätta min dag. Jag har skit tråkiga saker jag borde göra. Typ städa och grejer. Får se om det blir att övningsköra lite också. Spännande.
 
Ha en fin dag!  Tschüss

Bara i Arjeplog

Min första tanke när jag började skriva var att skriva ''godmorgon''. Jag känner av att det börjar bli kväll, min hjärna är liksom inte med mig. Idag blev det jobb från morgon till kväll och däremellan hann jag även gå en liten promenad upp till hatten. När jag kom upp till hotellparkeringen stod det typ femtio renar där och jag skojar inte. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Tycker inte heller om att bara vända om ifall jag inte är i mål. När jag kom stod de i en klump men efter en stund hade de ställt sig på rad och bara kollade på mig (ja, ni ser ju bilden). Tillsist tog jag beslutet att hyscha litegrann och mycket väl flyttade de på sig. Vad säger man, bara i Arjeplog? Jag tror ju knappast att jag kommer stöta på något liknande nästa vecka då jag lämnar norrlands gränser. ;)
 
Jag börjar undra om detta inte bara var någon slump då jag hittade en facebook status jag skrev förra året. Då handlade det dock inte om en hel renskock, men variation är väl bra?
 
Det här var allt för mig. Nu ska Bixi pissas och sedan blir det tack och godnatt.
 

En jävligt grön lunch

Jag tror att det är bra att äta varierat och jag tror att vegetarisk mat kan vara ett bra alternativ. För ett tag sedan gjorde jag falafel och idag gjorde jag en vegetariskburgare som jag åt till hemmagjort rågbröd, grönsaker och kvargdipp. När jag gjorde falafel stekte jag den i ugnen och de föll mest bara isär. Idag stekte jag min burgare i panna och det gick mycket bättre.
 
Smeten gjorde jag av kikärtor, sojabönor, röda linser, lök, vitlök och lite andra kryddor. Jag tog ca 1 dl kikärtor, ½ dl sojabönor, 1 ½ dl röda linser, en liten rödlök (kanske 1/4 del från en normalstor), en vitlöksklyfta och potatismjöl (1-2 msk). Andra kryddor jag använde var spiskummin, cayennepeppar och salt.
 
Jag mixade sojabönorna och kikärtorna så att det inte fanns några stora hela bidar och sedan blandade jag i de röda linserna, löken, vitlöken, kryddorna och sist men inte minst: potatismjöl. I ett falafelrecept stod det att man skulle ha i majsstärkelse. Jag använde potatismjöl eftersom det är den stärkelsen jag har hemma. Jag vet inte hur stor skillnad det gör att ha stärkelse i smeten, men jag testade och burgaren föll inte sönder! För att det ska ta ihop sig kan man säkert använda ägg istället för stärkelse, jag har inte testat, men jag vill kunna laga veganska bönbiffar. Inte för att jag måste men bara för att.
 
Får ursäkta min okonstnärliga mat med att jag var ganska skakig när jag gjorde den. Men den smakade iallafall okej och det är väl huvudsaken.

9 Juli 2013

Veckans andra dag började när jag klev upp vid sjutiden. Då hade jag en ledig dag framför mig. Jag fixade frukost: rabarber och jordgubbskräm som jag kokade igår + lite mandelmjölk på det, två rostade mackor (en med ägg och en med leverpastej) och en kopp te. Efter det kan ni förmodligen förstå själva att jag inte var hungrig längre. Jag mådde fruktansvärt dåligt efter ungefär en timma, just innan jag skulle hoppa på löpbandet. Jag vet inte om det beror på att jag åt mycket eller vad som stör min mage sådär, men det var jobbigt. Att träna illamående är inte alls roligt men jag gav mig ändå inte och idag har jag sprungit veckans andra mil + tränat armarna. Jag tror att jag blivit milgalen. I början mådde jag illa och trodde att jag skulle spy och mina ben var inte riktigt heller med mig utan hade nog njutit av att få vara ganska stilla, men jag gav mig inte förrens milen var gjord efter ungefär en timma och några minuter. Förut har jag aldrig riktigt tittat på mätaren på löpbandet utan bara brytt mig om att kolla siffrorna på pulsklockan men nu känner jag mig bara tvungen att springa en mil. Inte för att jag medvetet gjort det så jäkla många gånger, utan bara de tre senaste gångerna då jag använt löpbandet.
 
Bixi stannade hos mig igår eftersom jag skulle vara ledig. Hon är så duktig. Jag vet att jag skrivit det förut, men hon jagar aldrig upp en på morgonen för att gå ut. Det dröjer länge innan hon rör sig från sängen. När jag lagat lunchen klart så kom hon in i köket, satte sig framför mig och glodde på mig (sådär som många hundar gör när dom vill ut). Efter lunchen mådde jag också illa och i och med att jag mådde illa fick jag dåligt samvete. Trots att jag tränat idag så känns det som att jag suttit still och ätit massor med onyttigheter. Dumma hjärna!
 
Så, jag har varit ledig. Tills ett litet tag sedan då jag fick en förfrågan om jag kunde jobba. För mig gör det inget, det känns fortfarande som att jag är ledig, men det är väl bara för att jag hunnit göra något under det som gått av dagen. ;)
 
Förresten har jag ett misstänkt nytt beroende: mandelmjölk. Så jävla gott.

Ibland kan man verkligen ha tur i oturen

En dag på stan med Pernilla blev mer spännande än vad vi trodde. När parkeringstiden inne i stan tog slut drog vi till storheden.  När man tittar på bilen kan man tro att det enda problemet som ska kunna uppstå är att den rasar ihop eller något liknande, men icket. Varenda gång vi klev ur bilen fick Pernilla tjata på mig att låsa och veva upp rutan (man måste typ ha fönstrena nere hela tiden, går inte att andas i gammhärket).
 
När vi kom ut från rusta skulle vi ta bilen till ica maxi för att handla middag där. Pernilla grävde och grävde efter nyckeln och verkade bli nervös efter ett tag. ''Sitter den i bilen?'' frågade hon mig. Jag slarvkollade bara och skrattade och svarade nej. Hon fortsatte att gräva i väska och fickor. Jag kollade en gång till och jo visst, nyckeln var inlåst i bilen utanför rusta.
 
Det 'är andra gången Pernilla låst in nyckeln i bilen. Förra gången var det dock på ett lite lämpligare ställe - parkeringen utanför hennes lägenhet på mjölkudden, men där fick den stå i två veckor och två veckor kan den ju inte stå utanför rusta. De fick typ bryta upp bilen förra gången. Som tur var hade jag inte vevat upp rutan helt och hållet. Jag försökte dra ner den så att vi skulle kunna sticka in armen och låsa upp men det gick inte så bra.
 
Pernilla letade i hennes väska efter något vi skulle kunna använda för att låsa upp bilen. De som såg oss måste ju trott att vi var dumma i huvudet, haha. Hur som helst så kom vi tillsist på en lösning, efter att mamma ringt och skrämt upp mamma, pojkvän och så vidare. På studenten hade hon fått ett usb-minne i ett snöre av skolan. Användningen hon fick av den blev att låsa upp bilen. Det blev lite lassokastning för att fånga veven, veva ner rutan och sedan öppna bilen. Fort var det gjort och herregud vilken tur vi hade. Jag undrar ändå vad de som såg oss tänkte. Vi valde ju inte direkt någon fin bil att bryta oss in i.

Barbour & Kandee

Alltså lycka kan ju ibland vara lite nya grejer. Sedan jag beställde min älskade röda jacka har jag varit lite nojig över att den kanske inte skulle komma. Jag har aldrig beställt något från något annat land förut och brukar i vanliga fall vara lite skeptisk att betala i förväg från nya sidor. Men idag kom den och oj så fin den är. Dessutom har jag fått ett nytt kandee linne (reklamerade det föra) och inte nog med det, jag fick till och med en tygkasse med. Den blir perfekt att ha i helgen och tills jag skaffat mig någon typ av väska. Jag bryr mig inte om att det egentligen är reklam för det var snyggt ändå. ;) Rena julafton, mitt i sommarn!
 

Pippi är smart

Klockan är tio över elva och jag har redan hunnit springa en mil och lite andra övningar, duschat, målat naglarna, busat lite och ska snart laga mat. Jag är ledig idag, från jobbet alltså, men knappast ledig som i ledig. Klockan två ska jag köra bil och ja, jag är nervös. Fullständigt inställd på att det inte är något för mig. Tjabba tjena hallå PRESTATIONSÅNGEST!
 
Jag var så himla trött imorse när jag vaknade men tvingade mig upp iallafall. Jag var inte alls så mycket piggare när jag skulle träna men tvingade mig igenom det ändå, trots ovanligt täta pauser. Det var härligt att jag klarade målet fastän jag var så trött. ;)
 
Nu sitter jag och väntar på att mitt hår ska torka. Jag har gjort som Pippi Långstrump, eller Jennifer, och haft ägg i håret och jag tror fan i mig att det är en mirakelkur. jag brukar ta bort äggulan när jag äter ägg men igår sparade jag två stycken i ett glas för att ha som inpackning. Ni borde testa själv, men spola inte ur det med så varmt vatten för då kan det bli äggröra. Haha.
 
Förövrigt känns det helt otroligt att jag målat naglarna. Jag är skit ful på sommaren. Även fast jag har kläder som är helt okej tar jag typ på mig det fulaste som finns i min garderob. Håret får bara hänga i en tofs och sminket får torka ihop, i förpackningarna alltså. Sommar i Arjeplog är inte min tid på något sätt alltså. Inte för att jag är någon beautyqueen i vanliga fall heller, men jag är nog åtminstone lite bättre än vad jag är nu, hehe. Men skit i det, det otroliga är egentligen inte att jag ''brytt mig om mitt utseende'' utan att jag faktiskt ska lämna Arjeplog för en jävligt syndig helg. Pernillas pojkvän har fyllt år och eftersom mitt liv i Arjeplog suger kunde jag inte låta bli att fråga om jag också fick komma. Eller, för att vara korrekt, så frågade Pernilla åt mig. Men ni fattar. Jag kommer eventuellt att vara människa för en helg och då föredrar jag inte att se ut som en grottmänniska. Fantastiskt. Kan påpeka att jag redan nu känner mig som en helt ny människa. Att lite nagellack kan göra en sådan skillnad.
 
Bara för att:
 

Nu är hela spisen rosa och luktar hallon

Tredje juli 2013 börjar gå mot sitt slut. Det har varit en okej dag, men jag trodde att den skulle vara mer än okej. Jag började jobba klockan åtta imorse och när jag klev upp såg jag att solen sken, men när jag tittade på termometern stod det att det bara var 10 grader. Jag struntade i att det var kallt och tog korta byxor ändå, bara för att vara väl förberedd när det skulle bli sådär jävla varmt. Vädergudarna skrattade åt mig även idag, för regn blev det. När jag cyklade hem (tar inte ens 10 minuter) blev jag dyngblöt och jag skojar inte. Jag blev mycket blötare idag än igår. Titta bara på koftan på bilden! Och jag hade jacka på mig! Mina byxor var också helt genomblöta.
 
Tyvärr (eller tyvärr och tyvärr) hade jag inte tid att tycka synd om mig själv eller tröstäta, så jag hoppade på löpbandet när jag kom hem och så tränade jag magen också. Jag dog typ då. Så jävla trött blev jag och så jävla trött är jag nu. Underbart. Till middag fick det bli lax, sparris, halloumi och världens största sallad. Alltså, haha, jag vet inte varför jag måste överdriva min mat så himla mycket. Först plockade jag fram en melonskiva och skar upp den (typ det godaste man kan ha i en sallad), sedan lite paprika, gurka, grönsallad och helt plötsligt var det hur mycket som helst. Ja, ni ser ju tallriken. När man har många olika saker i maten blir det ofta så för mig. Lite av varje och sedan är det helt plötsligt överfullt. Nej, jag åt inte upp allting. Men det var gott ändå.
 
Solen kom tillbaka efter jag tränat och ätit och då skulle jag gå ut och sola, hehe. Jag lägger mig helst inte vid hyreshuset i bikini utan går mycket hellre promenader i shorts och linne. Besviken blev jag då det inte var speciellt varmt och jag gick inte så hemskt långt då jag skymtade mörka moln. Jag vill verkligen inte bli sjuk och jag tror absolut inte att allt jävla regn gör mig gott.
 
Men nu då? Nöjd, mätt, tjock och glad. Kräm har jag också kokat, av rabarber och hallon. (Jag har fanimig använt ett halvt paket potatismjöl  under  det som gått av sommarlovet!!!) Den kokade över så hela spisen är rosa och luktar hallon nu. Gud, köket är så grisigt. Jag har faktiskt blivit riktigt duktig på det här med disken, men annars då? Ett mjölkpaket har läckt i kylen så jag borde städa den och så råkade jag spilla linfrön på golvet. Och så spisen såklart. Nä, blä.
 
Nu kastar jag in handduken för den här gången, hoppas ni haft det skitkul idag.
 

Blött överallt

Dagens instagram:
Herrejösses vad jag är trött och fy fan vad dåligt väder det är och har varit hela dagen. Imorse tyckte jag att det var lustigt att skoja om hur svettig och blöt jag var fastän jag inte varit ute i regnet. Ett tag senare var jag tvungen att cykla totalt 4 kilometer i regnet och konstaterade att vädret vann över svetten. Idag är en sån där dag då det inte spelar någon roll om jag byter kläder eller inte, dessutom hade jag lika gärna kunnat strunta i att duscha efter träningen för det regnar så himla mycket och det lär inte heller sluta. Idag är också en sån där dag då jag inser att det faktiskt finns ett värde i körkort och bil. Idag hade jag verkligen önskat att jag var 18 och hade både körkort och bil. Tanken på att det inte är så jävla länge kvar tills det är dags för mig ger mig bara ångest, men jag får väl försöka se det som en push och försöka lära mig det där som jag tyckte var så sjukt läskigt.
 
Ryggen känns som ny efter behandling och det var jävligt skönt att träna igen. Nu får jag det att låta som att det gått hundra år fastän det bara var några dagar sedan. Litegrann känns det som att det gått längre tid än vad det gjort, men det är väl bara för att det inte händer så mycket annat i mitt liv. Haha. Nåja, jag är faktiskt rätt taggad på att skärpa till mig åtminstone litegrann. Mindra kolhydrater på kvällen ligger i min plan, men idag gick det inte så himla bra. Jag hade plockat fram lax och sparris ur frysen så att de skulle vara lagomt tinade till middagen. Sedan blev jag bara sådär jääävla trött och plockade istället fram blodpalt ur fysen och stekte upp det. Ajabaja. Imorgon är en ny dag.
 
Fortfarande astrött, jobb om en timma, så nu ska jag vila innan jag måste bege mig ut i det där jävla regnet igen. Cya.
 

Klok men så jävla dum

Klumpen i magen vill inte lösas upp och huvudvärken vill inte ge sig. Det är ju så, och det vet jag också, att alla har vi både bra och dåliga dagar.  Jag borde inte ens uppdatera här, för jag känner till den där oskrivna regeln, att man inte får tycka synd om sig själv. Det är både töntigt, fult och dumt gjort, men ibland fastnar man i de där tankarna ändå.
 
Och jag, jag som brukar vara så bra att intala mig själv att jag inte blir avundsjuk på alla de där som har det såkallade perfekta livet. Det blir jag tydligen visst, ibland. Speciellt nu, när det gått alldeles för många minuter, timmar och dagar sedan jag ens fick byta mina fjantiga vardagsproblem och funderingar face to face med en vän. Tänk så värdefullt det är att bara ses. Ändå tar man det förgivet, när det finns möjlighet alltså. Men vad fan. Det är väl klart att jag vet att livet är orättvist, att man kan ha det både bra och dåligt - på olika nivåer. Och jag skäms litegrann, för jag borde inte vara bitter. Jag borde vara tacksam. Tacksam över allt som jag lärt mig fram tills idag. Ändå kan jag inte låta bli att avundas på alla som träffar sina vänner och snackar lite skit, på alla som sitter vid matbordet tillsammans med sin familj. Kanske småbråkar de, kanske har de inte så himla roligt, det kanske inte är så speciellt, men jag saknar det.
 
Jag saknar att ha en familj att äta middag med. En pappa som gör narr över hur lat jag är som inte städar mitt rum eller som ställer sig bakom något hörn för att skrämma mig när jag går förbi. Kompisar som bor 10 minuter bort. Kompisar att snacka lite skit eller hitta på något bus med. Att inte vara isolerad. Frågan varför ekar hela tiden i mitt huvud. Varför klarar inte jag de där sakerna som alla andra klarar av. Varför bor inte mina vänner här. Varför var mina nära och kära tvugna att dö. Varför måste jag sköta om gravar, medans andra gör trevliga saker tillsammans med släkten. Varför jag alltid måste stå ut alla påståenden om att ''jag skulle inte klara mig om någon släkting till mig dog'' eller att ''det är ju givet att man kommer ha båda föräldrarna vid liv minst halva livet'' och sedan uppfattas som elak eller kall om jag säger emot det litegrann. Varför allt är som det är istället för att vara som det kunde varit.
 
Jag kunde verkligen inte låta bli att bara vilja gråta idag när jag cyklade iväg mot kyrkogården för att gräva ned en ros på pappas grav. Arg och ledsen för att livet är orättvist. Arg och ledsen för att han inte är här. Besviken på mig själv för att jag inte gjort det tidigare, jag som brukade våra den där graven så ömt varje dag. Jag mådde inte bättre när jag tillsist fått ned rosen. Det var inte lätt, jag grävde och grävde, sprätte jord där det inte skulle vara och resultatet blev inte så jätte fint.
 
Idag är jag inte på bra humör. Idag önskar jag att jag vore någon annan, som har en lite bättre dag än vad jag har idag. För det är fjantigt. Inte tillåtet. Man ska inte tycka synd om sig själv.
Ojämnt och bedrövligt. Rosorna på sidorna är från förra året, lustigt att de växt så olika.
 

RSS 2.0
Bloggare