Trubbel i paradiset

Veckans internetproblem är löst. Internet hade tagit slut och därför var det segt, inte på grund av någon storm. Nåväl, de senaste två dagarna har jag haft massvis med internet att spendera. Jag har försökt göra mig av med det på bästa sätt - streama New girl. Jag är ju varken TV-, film- eller serietittare. Med Jess och de andra i lägenheten stal mitt hjärta. Det är så bra. Tyvärr är jag en sådan amatör att jag typ inte ens kan ladda ner grejer. Å andra sidan är det väl bra. Hallå, det är ju olagligt (men om någon kan får de gärna ladda ner alla sesonger förutom 1 åt mig, hehe).
 
Jag har haft en del problem den här veckan. Fastän jag inte har mens har jag varit världens argaste. Jag vet att jag sagt att jag tycker att det är roligt att vara pessimst, men alla gånger är det inte roligt. Det är ju bara roligt då man skojar och inte när man är seriös. Jag har varit på dåligt humör på riktigt och det är en helt annan grej. Det är ju inte som att jag på allvar stör mig på människor som äter pulvermos. Det är ju deras egna problem. Däremot har det funnits massvis med saker att reta sig på denna vecka. Min högra visdomstand kliar som aldrig förr och jag önskar så att jag hade en sån där tuggring man hade när man var liten inom räckhåll. Jävla visdomständer. Dessutom växer den så att jag lyckas tugga mig i kinden då och då. Nä, vad fan ska det vara bra för egentligen?
 
Just nu väntar jag på Lisa. Vi ska ut med silverbilen som vi så fint döpt min blå volvo. Och nu tror jag att hon kom. Vi hörs. Ha en trevlig kväll allihopa!

Måndag hela veckan

Jag försöker andas men jag känner mig som en tickande bomb. Jag bara väntar på det där sammanbrottet. Jag kommer bli en sådan grottman som beskrevs i den där idiotiska krönikan. Dock skulle jag inte vilja kalla mitt skrik för djungelvrål. Jag kommer inte heller slå mig på bröstet. Jag kommer slita av mig håret.
 
Arjeplog blåser snart bort, internet visar sin allra segaste. Inte nog med det, mina ben vägrar bära min kropp utan att benhinnorna ska göra sig kända efter varje steg. I måndags flög jag fram en mil. Varken igår eller idag har något gått. Skolan vill jag bara gråta över. Min sömn vill jag bara ha tillbaka. Jag säger som det är - jag håller på att bli galen. Dessutom är jag en torrboll. Trots plusgrader i november måste jag smörja mitt stackars nylle med helosan.
 
Det är liksom som att den här veckan är förbannad. Jag har varit med om massa hemska saker. Igår skulle jag försöka mig på att plugga körkort. När jag nästan är klar med testet så lägger internet av. Så sorgligt och så sjukt frustrerande. Dagens trauma tar dock priset. Skulle gå på toa på skolan. Om handikapptoan är ledig väljer man ju den och när jag kom var den ledig. Sedan öppnade jag dörren. Den var inte ledig. Skyndade mig att smälla igen dörren och kastade mig in på en annan toa (låste självklart dörren också). Helt förstörd. Helt illröd i ansiktet. HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT LÅSA? Jag skäms över min existens och det var inte ens mitt fel. Jag är förstörd.
 
Fan. Kan ingen bara komma och ge mig en sällsynt kram. Mitt liv suger.

Självkritisk

Får ofta höra att jag är självkritisk. Det kanske är sant, men varför kan man inte någon gång få säga att man är ful eller något annat dåligt om sig själv utan att någon ska börja med något ''neeeeeej, det är du väl inte.'' Jo, säger jag. Jag ser helt sjuk ut på morgonen. Jag och Malin tog en bild igår morse till våran affärsplan. Det är helt otroligt. Jag har verkligen börjat se ut som att jag har ena foten i graven. Jag ser ut att vara sjuk, ha feber eller något. Likblek och blanka ögon som knappt är öppna. Just nu känner jag mig så också. Egentligen vill jag lägga mig ner på mitt golv och gråta. Det känns inte alls att jag sovit något i natt och det har jag visserligen knappt gjort heller. Den senaste tiden har varenda morgon varit likadan. Alarmet känns som ett skämt varje morgon. Vet inte hur länge jag pallar. Jag funkar inte om jag inte sover bra, jag blir tokig.
 
Det är bara bita i det sura äpplet. Skolan börjar om 25 minuter. Tacka ändå att jag bor så nära som jag gör! Affärsplan står på schemat nu på morgonen. Den är i princip klar. Några finslipningar behövs. Sedan ska jag och Åsa gå igenom enkäter som vi delat ut till hela skolan, eller rättare sagt har vi haft några lärare som hjälpt oss med det. Trodde inte att det skulle bli så intressant och ärligt talat tyckte jag att det var lite pinsamt först. Alla hatar ju enkäter och jag vill helst inte bidra till att irritera en hel skola. Men det är okej. Det är rätt kul, inte bara att läsa alla svar utan även att tyda olika handstilar. Jag kommer ihåg när jag gick på mellanstadiet. En lärare vi hade i svenska då gav oss en stor stjärna i våra skrivhäften om vi skrivit fint och hade bra svar, en liten om bara svaren var bra. Jag fick alltid små stjänor för jag skriver ganska fult - men wow, hon skulle förmodligen få en hjärtattack av att kolla på dessa enkäter. Vet inte varför, jag stör mig när folk försöker skriva bra och seriöst och det bara blir en gröt (asså de som typ ska blogga och skriver ''ja'' istället för ''jag'' och ''de'' istället för ''det'' BLÄÄÄÄ), men kan inte låta bli att tycka att det är lite gulligt när folk skriver som små barn. Jag antar att jag bara är konstig. Vi kommer nog få skratta gott iallafall. Förlåt, det är lite taskigt. Det är ju bara bra att folk svarat på enkäterna men det är ändå så himla kul. Är jag elak? Nåja, det jämnar väl ut sig med att jag kallade mig själv ful i början av inlägget. Lol.
 

Är du seriös

Jag orkar inte sitta och skriva om massa åsikter här. Jag gjorde det förut, men det blir så lätt fel. Just nu är jag dock måttligt irriterad. Vissa människor måste ju bara vara otroligt korkade eller åtminstone väldigt trångsynta. Vet inte hur många som läst denna krönika: "Vi behöver riktiga karlar och män – inga jävla hen". Iallafall så tycker tjejen som skrivit krönikan att kvinnorna borde ta ett steg tillbaka och att det är dags för männen att ta för sig. ''Jag är helt för jämställdhet meeeen''. Det känns lite som det här typiska ''Jag är inte rasist meeeen'' ''Feminismen har spårak ur''. OK.
 
En sak som jag säkert kan säga är att alla är människor och en sak jag tycker är att alla, oavsett kön ska kunna man kunna vara hur man vill utan att det ska vara några konstigheter. Ordet hen betyder inte heller att man inte har något kön. Alla vet väl att de antingen är man eller kvinna, det är ju bara att dra ner byxorna om man tvivlar. Känner man som att man inte har något kön alls, så okej. Jag var anti-hen förut. Jag vet att jag är tjej, jag har inget problem med att vara tjej och vill absolut inte bli kallad hen. Nu har jag dock ändrat uppfattning lite. Jag använder inte ordet hen, men av praktiska skäl tror jag inte att det dröjer så länge innan jag automatiskt kommer skriva hen istället för hon/han. Det är ju liskom bara ett könsneutralt ord när man pratar om varken en hon eller han.

Jag vet egentligen inte ens varför jag kommenterar det här. Jag vill bara tro att tjejen som skrivit krönikan driver. Det är klart att det är skillnader på kvinnor och män, lika mycket som det är skillnad på KÖN och GENUS. Vi uppfostras olika pågrund av våra kön, men vi får inte våra könsorgan på grund av vår uppfostran.Jag har alltid varit omringad av majoriteten tjejer. Jag har bara systrar och när jag var liten och bodde i Jutis var de flesta andra barnen tjejer. Det fanns två killar i min ålder och en av dom flyttade rätt tidigt. Alla med alla. Det var aldrig något problem. Vi bara var. Är det verkligen ett problem med att bara vara? Är det inte helvetes jävla bra om det blir accepterat att vara sig själv oavsett vilket kön man är?
 
Slutar skriva nu, vet inte om jag fick fram mina tankar rätt men alltså... Vilket jävla troll.
 

Palt och boxning

Hur ska jag börja? Vilken helg, vilken blandning! Annorlunda, kul! I lördags var det boxningsgala som gällde. Att vara kassör var faktiskt mer spännande än det låter. Vi tre smö töser som satt där blev nog minst sagt barnsugna ett par minuter. Ungar kan vara så himla söta! En liten tjej tjatade på sin mamma att hon ville ha en stämpel. Vi stämplade bara några stycken. Hann liksom inte med. Eftersom flickan ville ha en stämpel så fick hon det. Sedan kom hon tillbaka för en till. Och en till. Det som var så kul var att hon blev så glad. Tänk om livet kunde fortsätta vara så enkelt att sådana smågrejer som en stämpel kunde få en glad. Wow. En annan tjej frågade om hon skulle betala, men eftersom hon var under 12 år behövde hon inte det. Hon sa då att hon var 20, höjde rösten och sa ATT HON MINNSANN VILLE BETALA. Att vilja betala för saker är ju också ett annorlunda sätt att se på livet. Själv skulle jag gärna slippa betala inträde på tillställningar, åka buss gratis och så vidare. Men ja, vi alla tänker helt enkelt annorlunda.
 
Dagens projekt hette palt. Jag får skämmas lite över mina nojor. Vi började annonsera för middagen två veckor i förväg. Det kändes som lite sent. Biljettförsäljningen gick segt i början. Jag var övertygad om att det inte skulle komma många alls utan räknade med 10-20 stycken, tjatade på alla mina kompisar att de borde komma. Vi fick sälja nästan alla biljetter. Malins telefon ringde stup i kvarten idag. Vi fick lära oss mycket av paltmiddagen. 1. Folk är ute i sista minuten. 2. Folk hinner inte dricka kaffe. 3. Man bör absolut sätta ett stoppdatum. 4. Jag hade förbannat fel i början av veckan. Det var fantastiskt kul att det gick så bra, men vi hade inte klarat det utan all den hjälp vi fått. Våra mammor har kokat gud vet hur många paltar. Vi fick låna lokalen av kyrkan. Viltbutiken sålde biljetter, Coop sponsrade oss med ingredienser. Ja, wow, vad säger man? Det blev minst sagt lyckat, men vi har fått springa som bara den och att somna ikväll kommer inte alls vara några problem.
 
Imorgon är det nya saker att ta tag i men det känns ju minst sagt positivt. Ja, Helena verkar vara positiv. Tro inte för mycket nu. Jag tror helt enkelt att jag gillar att vara negativ. Vet inte varför jag tycker att pessimism på ett skämtsamt sätt är så kul. Att vara för positiv skulle förstöra min image, men när det gäller dagens projekt kan jag inte säga annat. All den beröm vi fått höjde också humöret. Att fortsätta känns inte så surt. Det är komiskt hur våra tankar kring vårt UF-började. ''Jaa.. men våra mammor vill säkert köpa armband. Och kanske någon annan släkting..'' Alltså nä, allt har verkligen gått över förväntan!
 
Känner mig liksom high on life på något sätt. Vild och vågad. Vill göra något galet, typ beställa en jacka eller så. Men nästa steg för kvällen är att titta på Oliver Twist. Lär nog somna innan introt ens är över.

Helg

Det är mycket nu. Helgen är fullbokad. Imorgon är det boxningsgala som gäller och på söndag är det paltmiddag. Jag håller tummarna för arjeplogsboxarna. Speciellt håller jag tummarna för min bästis som är världens sämsta förlorare. Jag vill ju inte ha en bitter Anna resterande tid av detta skolår.
 
Ikväll har jag pluggat körkort med sämre resultat. Hur svårt kan det vara att klara repetitionerna?! Körkortplugg är inte det enda vettiga jag bör ägna mit åt denna fredag, utan affärsplanen för mitt och Malins UF ligger risigt till. Jag borde skriva på den istället för här, så snart åker skoldatorn upp. Tacka gudarna att vi har så snälla mödrar som grejar palten på söndag, utan hjälp hade det inte gått. Nu återstår det bara att vänta och se hur slutresultatet blir, men det känns lugnt nu. Jag har varit stressad över företaget, då vi inte fått iväg några av armbanden vi säljer men den här veckan har verkligen varit ett lyft för oss båda. Vi har fått sålt ett gäng armband, både inom Arjeplog och utanför och biljettförsäljningen till middagen gick bättre än vad jag och Malin trott. Det känns faktiskt kul när det går bra, så jag håller tummarna att det fortsätter gå bra!
 
Ni måste ju tro att jag är knäpp eller att humörsvägningar är mitt liv, men lite så är det. Livet är något som man kan hata ena studen och faktiskt acceptera den andra. Jag mår bra då jag får saker gjorda och då det går bra (vem mår inte bra då det går bra liksom?) Jag antar att det kommer kännas ännu bättre om jag sätter igång med affärsplanen. Kanske får jag hit min partner också. Det borde ju vara enklare att skriva om man har stöd av den andra som faktiskt också är delaktig i hela projektet, eller? Kanske får vi något mer armband gjort också? Det vore bra.
 
Trevlig helg på er. Äntligen är det en helg där det faktiskt händer något i lilla Arjeplog.
 
Min personliga favorit av armbanden vi gjort hittils!

Barnslig

Jag går runt med sådana fjantiga julkänslor. Jag vet inte om de kom när Malin städade mitt rum (ja, jag är en hemsk vän) och jag tände ett ljushjärta jag har här inne. Tro det eller ej, men mitt rum kan faktiskt vara ganska mysigt. Jag har inte fått upp julgardinerna ännu, men det kommer, det kommer. Egentligen hatar jag julen och trots att mitt fågelhjärta slår som om jag vore fem, så kommer jag knappast ändra inställning. Det går bara inte. Om det är något som kan framkalla ångest genom bara tanken så är det julen. Om jag fick välja en tid på året som jag bara kunde radera hade det varit julen. Julen är tiden då livet spottar en i ansiktet och skrattar åt en. Julen är ond, den vill att man ska veta om hur fruktansvärt liten och ensam man är. Julen suger.
 
Ber om ursäkt till er som faktiskt gillar denna tid, ni får gärna argumentera varför är julen är bra. Men snälla, håll erat predikande om att det är tiden då man träffar alla i familjen och släkten för då kommer jag förmodligen bara bli fruktansvärt irriterad och ledsen.
 
Iallafall har jag nästan kommit på saker jag önskar mig. Detta är något ovanligt. Brukar inte önska mig saker sådär. För mig är det onödigt att önska saker. Mamma ger mig alltid bara pengar så att jag kan köpa det jag vill ha. Men det funkar väl det också. Någon kanske känner till min jackfetisch. Jag har hittat en jäääätte gosig mockajacka som jag vill ha. Inbillar mig att den ska göra mig hel. Försöker liksom hålla hopper uppe. Vinterkängor är typ ett måste. Funderar på att beställa dirr eftersom storlek 36 fanns inne för ovanlighetens skull.
 
Visar det viktigaste. Sånt jag behöver och sånt jag måste ha.
 
 

Nej

Idag bakade jag och Lisa världens godaste muffins, lovar att lägga upp recept när vi finslipat det! Jag tryckte just i mig en till. Så goda och ändå inte så elaka som de smakar. Vi bytte ut hälften av mjölet till proteinpulver, använde fjullkornsmjöl istället för vanligt, kokosolja istället för smör, kokossocker istället för vanligt socker och så vidare. Helt perfekta blev dom. Kalorimässigt knappast bättre än en vanlig muffins. Men vad fan, ibland måste man bara och just nu var jag tvungen att tröstäta.
 
Jag ber om ursäkt för mitt skitsnack om att bli positiv. Det går inte just nu. Det enda jag känner för är att lägga mig på mitt golv (om det nu inte hade varit fullt av hundhår) och gråta. När trean började var jag inställd på att kunna lämna hornavanskolan och vara både nöjd och stolt över mina prestationer. Efter att ha mått piss i tvåan men ändå haft bättre resultat i skolan än någonsin tror man ju att man bör ha lättare när det inte är lika tungt. Tyvärr är det ju inte bara ens egna liv som kan svikta, utan även andras. Nu har jag tre kurser som jag bara vill gråta över. Fyra kurser som jag trodde skulle gå fint. Nu känns det totalt meningslöst. Dessutom ska jag väl inte tala om körkortsångesten och all stress på grund av UF-företaget.
 
Fuck my life. Detta är inget skämt. Det känns förjävligt på riktigt och det hade varit fantastiskt skönt att slippa må dåligt över saker som skola. Fan, fan, fan.
 
Som grädde på moset har jag fått svårt att somna igen. Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag vet att ingenting känns riktigt rätt i detta nuet. Nåja, slut på delandet av känslor här. Nu ska jag plugga.

Insamling

Att ha ett UF-företag är inte så bara. Det blir liksom inte ett vanligt skolarbete. Som jag tidigare går mitt och Malins UF ut på att samla in pengar till cancerfonden, barncancerfonden och ungcancer. 80 % av vår vinst kommer vi att skänka till ovanstående fonder. Redan nu i starten av vårt företag kan jag påstå att man får lära sig mycket. Att planera, producera, bestämma pris, köpa material och så vidare. Att beräkna mängden pärlor som går åt har varit svårt. Idag kom ytterligare en beställning och Annica hjälpte till och pärlade några armband.
 
Nästa projekt är en paltmiddag nu på Söndag. Då kommer vi ha våra mödrar till hjälp vilket är absolut nödvändigt. Jag har inte så stora erfarenheter av paltmiddagar. Det enda jag gjort på sådana tillställningar tidigare är att trycka palt. I magen alltså. Jag hoppas att ni är sugna på att ta över den roll jag tidigare haft!
 
Jomensåatte:
 
 

What does the fox say?

Ni vet småbarnsmammor som alltid lägger upp bilder på sina barn? Jag känner mig som en sån ibland. Jag kan komma på mig själv att ta kort på Bixi hela, hela tiden fastän hon inte direkt gör något intressant. ''Titta jag har en huuuund och hon är sååå söt.'' Igår var det dock helt okej. Jag fick en filt av Brobban när jag fyllde år och Bixi älskar den. Hon hade bäddat ner sig sådär som på bilden. Mitt mamma hjärta slog ett extra slag, älskade, älskade hund. Om man bor ensam är det en himla stor skillnad på att vara just ensam och att ha en hund. Hur ska jag klara mig utan min lilla terrier när jag flyttar? Det kommer nog bli tungt. Jag måste helt enkelt skaffa vänner. Eller en siames, men att ha djur är inte alltid smidigt tyvärr.
 
Det är helg. Igår blev det tidig kväll, varav ganska tidigt morgon nu. För ett tag sedan kastade jag i mig frukost och snart ska jag hoppa på bandet och träna. Komma igång igen, som jag tänkt. Tror ni att jag kan ta en mil idag? Det tror inte jag! Efter att jag tränat borde jag göra något vettigt. Hundhåret flyger runt i rummet, disken väntar och jaaa.. Det finns alltid saker man borde göra. Men jag har ingen lust. Jag är fortfarande lite sne, försöker komma på en vettig lösning, men jag vet inte. Usch, vad det är dumt att fastna i sina egna tankar. Jag försöker komma på vem som kan ha svaret på mina oändliga funderationer. Tror jag vet, men vet också att det inte spelar någon roll. Suck. Kanske behöver jag bara ta en kalldusch och rycka upp mig. Vi ser väl.
 
Trevlig helg på er!

Syndafloden 2

Idag har det varit riktigt kallt och min näsa rinner som om det inte finns någon morgondag. Varför kan jag inte få vara på topp nu?! Jag och Annica tränade idag. Kan ju inte precis skryta över mina prestationer. Vaderna värker sedan gårdagen. Varför har jag aldrig lärt mig det där med att ta det lugnt i början och sedan trappa upp? Nåja, kroppen straffar.
 
Annars har jag varit i skolan idag. Oväntat va? Nja, men däremot hade vi öppethus på en TORSDAG istället för en LÖRDAG i år. Sensation! Jag kan inte påstå att det var så jäkla roligt det heller (jag vet att jag har sagt att jag ska vara positiv, så förlåt) och jag kan verkligen förstå hur vikarier måste känna sig. Hos oss samhällare skulle barnen, eller högstadieeleverna som de egentligen är, få leka en lek. Skitkul om jag får säga det själv, men det verkar inte dom tycka (de är väl i åldern när skolan absolut inte ens kan vara liiite kul).Att prata var inte speciellt trevligt heller, man fick i princip aldrig någon respons på det man sa. Men varför klandra dom, när man varit precis likadan själv? Suck. Något att vara nöjd med är ju iallafall att vi slapp vara där tidigt på en lördagmorgon.
 
Förövrigt så är jag så ensam och eländig att jag skriver till mamma på facebook. Inte något viktigt liksom, utan: ''Hej, vad gör du?''. Det vi kom fram till var iallafall att jag ville ha äpplen som inte är mjuka och att hon inte hade några alls. Jag vet inte vem det är mest synd om. Ingen kommer ju att äta några äpplen iallafall, för att sätta tänderna i ett halvgammalt sunkigt äpple frestar mig inte överhuvudtaget. Funderar starkt på att bara mysa ner mig i sängen och vänta på att det ska bli helg och en dag ledigt.
 
Detta blev ju inte alls bra, jag får fortsätta öva på att vara positiv.
Krya på er, ha roligt, var roliga. Tschüss
 

Someone hold me, I'm done with this game

När jag läser böcker blir jag nostalgisk på något konstigt vis. Det är rätt ovanligt att jag läser. Dels för att jag inte tar mig för, men också för att jag är kräsen. Vissa böcker får mig helt enkelt bara att tänka om, att vilja tänka som de är skrivna. Det är inte bara simpla texter, det är konst, fina sätt att se på världen och att använda språket på. Jag blir bara så himla vilsen. Jag är så himla vilsen i detta nuet. Idag skulle jag kunna vara exakt två år yngre än vad jag är idag, vilket betyder att varken jag eller någon annan förstår sig på just mig. Jag har tidigare trott att de delar av en själv som bara dör ut inte skulle komma tillbaka, men är det nu jag blir mitt gamla jag eller är det bara en tillfällighet? 

Hur som helst får jag helt enkelt försöka att inte gräva ner mig mer i mina tankar om livets mening och istället sätta upp mål. Jag och Sara har kommit fram till att ett bra sätt att bli glada och positiva på ska vara att sätta upp mål. Det enda mål jag kan säga rätt ut i detta nuet är att jag vill ta körkort innan årets slut men det har jag börjat tvivla på. Det är i princip omöjligt att få någon tid för körlektion. Men, men. Volvon är på vägen, jag har typ varit åkrädd för första gången i mitt liv och jag vet ärligt talat inte om jag är så sugen att köra gammbilen.
 
Och just det, jag ska ju bli duktig och nyttig igen. VEM FAN ORKAR SPRINGA EN MIL? Idag sprang jag ungefär åtta kilometer. Jag dog typ. Antar att detta kommer stegvis. Känner mig förövrigt som en skada, min axel gör ont och min vänstra vad klagar efter dagens stampande. Men positivt tänkande var det som gällde, får helt enkelt fortsätta och sedan skriva den där jäkla checklistan på att bli grym. Och just ja, positiv. Positiv var det.
Tummen upp då!
 
 

Slut

''Jävlar vad sjuk du var då'' sa Annica till mig igår när vi sågs. Igår mådde jag ganska bra fastän min röst svek. Idag är det inte alls bra. Mitt problem är dock inte feber eller förkylning, jag är bara totalt orkeslös. Varken kroppen eller huvudet vill, det är någonting som bara säger mig att allt är totalt värdelöst. Ångesten skvalpar runt i magen, stressen ger mig huvudvärk och benen vill vika sig. Jag varken är eller har roligt. En svart dimma har lagt sig för mina ögon.
 
Jag hatar sådana dagar. Jag saknar min energi och jag saknar förmågan att tänka positivt.
 
Vi får se om hela dagen kommer suga. Jag hoppas inte det.
 

Verklighet

Skolan har börjat, jag är i Arjeplog igen och verkligheten tränger sig på än en gång. Jag kommer att sakna att kunna strosa runt i stan, men jag antar att det ändå är okej att vara hemma igen. Det är skrämmande att allt är slut snart, att jag faktiskt kommer närmare mina flyttplaner. Jag är ingen som är bra på att verkligen ta tag i saker, men jag vet att jag kommer vara tvungen nu. Det enda jag kan känna nu, ett par månader i förväg är HJÄLP! Hela mitt liv har jag bott i lilla Arjeplog. Fastän jag inte anser att det är världens trevligaste ställe kan jag ju inte neka att det är bekvämt. Men bekvämt är väl inte som man vill leva hela livet. Jag måste tuffa till mig helt enkelt.
 
Jag beställde studentmössa igår. Det blev ingen kashmir för mig. Varför ska man ha en studentmössa i kashmir? I vissa tillfällen känns det lite förbjudet att tänka efter hur mycket saker kostar. Både begravningar och studenten känns som sådana tillfällen. Jag vet inte om folk helt enkelt har för mycket pengar eller om de bara har väldigt snälla föräldrar. Jag skulle kanske betala mitt framtida barns mössa ifall hen var klok nog att inte ta den dyraste jäveln. Kom igen. Den ska användas i en vecka. Man ska festa i den i en vecka. DEN KOMMER BLI GRISIG. Efteråt ger nog de flesta blanka fan i om det är kashmir eller någon annan billigare skit. 70 % köper tydligen kashmirmössan. Jag fattar inte, är det bara jag som känner att det inte är värt att lägga ner hur mycket som helst på studenten? ''Men man tar ju bara studenten eeeen gång.'' Förhoppningsvis. Och vissa tar den inte alls fastän de står och tjuter i någon kashmirmössa. Lol. Nä, jag ska väl inte vara sån. Studenten kanske är lite kul ändå (fastän ingen vill åka på studentresa med mig), men mest spännande blir väl tiden efteråt. Bara att kämpa hårt de sista månaderna!
 
Ska vi snacka ännu mer framtid är det snart jul. Jag och systeryster bakade lussekatter i måndags. Jag blev inte nostaglisk, men de var åtminstone goda. Förövrigt hatar jag julen. Känner inte för att utveckla detta mer. Det räcker med att jag är sjuk när jag ska till skolan, förbannad orkar jag inte vara.
 
Hoppas ni mår skitbra. Jag saknar Uppsala, de mina och de fina husen!
 
Om ni inte förstår er på den sista bilden så ska ni få en förklaring: Kärlek vid första ögonkastet.

Topp 3

Jag har insett att jag är så sjukt rolig att jag bara måste lägga upp topp 3 bästa omslagsbilder på min facebook. De speglar verkligen mig ordentligt. Pessimisten Helena som försöker skämta bort tragedin livet.
 
1. Så mycket känsla
''Heeeeej älskling, vad fin du är idag! Eh, nähä, ok. Jag backar väl då.''
Låt mig säga att det inte var meningen att det skulle vara en så kallad rolig bild. Jag blev dissad på riktigt, som vanligt.
 
2. Då, nu och framtiden
Det sägs ju att det finns någon för alla. Enligt mig är detta ett klokt citat. Det finns någon för alla, men för vissa är det ingen mänsklig varelse utan kanske fem katter. Jag kan se mig själv och fem siameser i en dammig lägenhet i framtiden. Men vem klagar? Siameser är ju så fina.
 
3. Kör ba
Alla gillar Nike och alla gillar deras slogan som blir ännu bättre om man lägger till ett par extra ord. Tyvärr är det ju inte så att man alltid gör saker fastän man suger på de, men om det var så hade man säkerligen varit en mycket lycklig filur. Ingen rädsla där liksom. Men kul ändå. Nike borde på riktigt lägga till den andra meningen. Tänk er ett par träningstights där det på ena benet står ''Just do it'' och på det andra ''even if you suck at it''.
 
Sådärja, nu måste jag kila. Krya på er!
 
 
 

Halloween

För min del spenderades halloween 2013 ute i Stinas torp. Jag, Kerstin och Hedvig tog tåget ut dit vid lunchtid och var där resten av kvällen. På bordet stod en riktigt fin middag bestående av kalkon och massor med grönsaker. Min och Kerstins paj måste jag också ge ett riktigt högt betyg, mums! En chockerande faktor i hela matgrejen var dock att jag aldrig blev sådär spymätt. Jag måste ge mig själv några duktighetspoäng för det. Heja Helena! Kallt som attan blev det sen på kvällen så det var ritkigt skönt att komma tillbaka till stan.
 
Vet egentligen inte vad mer jag kan berätta om min halloween, men någon maskerad blev det inte för mig i år.  För övrigt har jag antingen flygplansebola eller dagissjuka, jag vill bara sova och sova. Det lilla fågelhjärtat och ärthjärnan orkar liksom inte hur mycket som helst. Hoppas på att bli frisk fort så att jag kan köra hårt när lovet är slut.
 
Natti

Pecanpaj och världens bredaste flin

Jag tänker hela tiden att jag gjort exakt samma saker varje dag jag varit här, men det stämmer inte riktigt. Igår gick jag inte i en enda butik i stan och egentligen hade jag inte ens tänkt gå in i stan utan det bara blev så då Kerstin och Hedvig sovit läänge länge.
 
När jag kom tillbaka från stan var det bakning som stod på schemat. En pecanpaj till dagens kalas skulle vi koka ihop och jag tror att den blev superb. Fyllningen var iallafall hur god som helst. Vem kommer lida av sockerkoma ikväll? En av personerna börjar på H och slutar på A.
 
Efter middagen gick jag och storasyster ut för att dricka öl. (TROR NI JAG KÄNNER MIG GAMMAL DÅ JAG GÅR UT MED MIN ÄLDSTA STORASYSTER????) Vi gick förbi två olika hak men båda var fulla, så vi gick till Max och käkade en paj som inte var så jäkla god. Jag är besviken Norrland, jag trodde bättre om dig! Hur som haver så fick vi iallafall plats på något ställe efter den där snuskiga pajen som inte gick att äta upp. Det var mysigt, inte så som jag är van med, men de där ölhaken var faktiskt riktigt charmiga. Förresten snodde jag ett glas innan vi gick hem. Jag är inte någon som brukar stjäla grejer direkt. Jag har aldrig haft någon period i livet då jag snattar, jag tycker bara att det är löjligt och fel. Jag är alldeles för ärlig och skulle förmodligen aldrig klara av att göra något sådant utan att sedan gå tillbaka och gråta och be hemskt mycket om ursäkt samt gå ner i en djup depression på grund av att jag är en så jäääävla dålig människa. Att sno ett glas känns som en annan grej. Det känns som något man måste göra när man är ung och dum, som ett minne att skratta åt när man sitter där, gammal och grå med sina barnbarn. Jag vet dock inte hur jag ska få hem det, förmodligen måste jag ha det i handbagaget om det ska hålla, men det kommer ju se lite konstigt ut i säkerhetskontrollen. Jag menar, vem går runt med ett ölglas i väskan?
 
Nu ska jag vänta på att duschen blir ledig och sedan rocka vidare mot Stinas torp. Hoppas ni har det bra där ni är. Tschüss
 

RSS 2.0
Bloggare