Coop forum

Ja, jag var inne i stan idag också, men utan någon egentlig avsikt. Min tjockis-och-latångest har gått i vågor hela veckan och idag kände jag bara att jag var tvungen att göra något (absolut inte för mycket, jag vågade mig inte ner till friskis&svettis) så jag gick ut för att gå en promenad. Från början gick jag utan att ens tänka men jag hann inte så långt innan jag insåg att Uppsala faktiskt inte är min hemstad och att jag faktiskt skulle kunna virra bort mig, så jag vände om och gick mot stan. In till stan. Blev jääätte kissnödig. Letade efter en toa men utan resultat. Och det här är inte Arjeplog, det är inte massvis med skog som man kan hoppa in i ifall man känner att det trycker på i blåsan när man är ute. Jag fick helt enkelt vända om och gå tillbaka till Kvarnen.
 
Efter att jag duschat, tryckt i mig en icasallad och halsat en kopp kaffe åkte jag ut till uppsalas motsvarighet till storheden med Stina. Vi hann med jysk, sushi med renkött i, lite klädprovning och coop forum. Coop forum, ja, vad ska man säga? Jag gick och hämtade en vagn utanför butiken. Tänkte inte på att det var något konstigt först men sedan upptäckte vi att den var hur lång som helst. Jag kunde knappt styra den. Fyfan vad lång den var och FYFAN VAD STORT DETTA COOP VAR. Jag driver inte om jag säger att mejeriavdelningen är lika med hela konsum i Arjeplog. Jag brukar älska stora matbutiker men jag nöjer mig gott och väl med ica kvantum. Ica kvantum är stort, det finns alltid massvis med roliga, konstiga saker som inte finns hemma men det är ändå hanterbart. Coop forum där ute, det är bara galeeet.

I-landsproblem så att det skriker om det

Hejsan hoppsan!
Om man bor några minuter ifrån alla butiker så blir det bara så att man går dit varje dag. Idag köpte jag två tröjor och en ögonbrynspenna. Jag vet inte vad det är med mig och vita blusar. Jag älskar vita, fina blusar men jag har typ aldrig på mig dem. När ska man egentligen ha så kallade finkläder på sig? Jag känner mig missplacerad om jag har det i skolan. Dessutom är de svåra att matcha med mitt övriga utseende. Det är ju inte direkt vanligt förekommande att man ser fräsch ut i skolan. Åtminstone inte för mig. Jag ser alltid ut som att jag står med ena foten i graven, jag ser alltid skit trött ut. Fasen vad jag gnäller, kunde jag inte bara nöjt mig med att skriva att jag typ är jätte nöjd över mina inköp? Tydligen inte.
 
Jag hade behövt ha en shoppingkompis som kunde guida mig lite. Det känns inte riktigt lämpligt att skriva om sådana problem här. Vad ska ni göra åt saken? Istället får Anna stå ut med MMS bilder och olika funderingar. Jag vet inte ens om hon ger så mycket till svar. Idag frågade jag henne om mitt hår såg sunkigt ut, om jag borde färga det. Svaret jag fick var att om jag skulle färga det, så ville hon färga det. Det där med hår är irriterande. Förut var det bara att slänga i en hårfärg i håret och så var det klart. Antingen var det platinablont eller nästan svart. Nu har jag blivit feg. Ska jag vara blond eller vågar jag färga håret brunt? Färgar jag håret brunt kommer jag att ha en über ful utväxt inom en vecka. Just nu har jag redan en rätt ful utväxt, men inte lika fult som om jag skulle ha haft en hårfärg som 55 nyanser mörkare än min naturliga. Nåja. Jag fick iallafall hem ett test på silverschampo från lush. Vi får se om det blir min lösning. Isådanafall kan jag fortsätta att vara en hårfärgsmes. Annars får jag se om Anna (eller någon annan av mina kära vänner som kan låtsats bry sig) har några kloka råd till mig.
 
Hör och häpna: Jag slapp äta lunch ensam idag! Jag fick lunchsällskap av Stina och när jag skulle betala ville inte kortet. Jag förstod inte varför, men insåg efter en stund att studiebidraget inte kommit in på kontot ännu. Jag gillar inte att ha kontanter, men ibland kan det faktiskt vara bra! Det var trevligt med lunchsällskap och jag lär få det någon mer dag i veckan. Att äta lunch själv är hemskt. Inte för att folk dömer en efter det, men det känns fruktansvärt akward och det blir alltid sådär att man bara kastar i sig maten.
 
Nåja, nåja, undra om det fanns några tappra själar som läste igenom mitt skitsnack här? Nu ska jag föra över lite pengar till mitt konto så jag slipper störa mig på kortläsare som inte funkar. Gränby centrum om typ en halvtimma. Egentligen får jag inte shoppa mer, men vad fan, YOLO
 
 

29 oktober 2013

Jag gillar att se mig om. För ett tag sen gick jag in till stan, meningen var att kolla i fler butiker än vad jag gjorde igår. Gårdagens runda blev ju minst sagt kortvarig. Min runda blev dock inte i butikerna utan istället gick jag förbi skyltfönster efter skyltfönster och bara glodde, plockade fram kameran och tog lite bilder. Uppsala är fantastiskt fint så jag skäms inte alldeles för mycket över mina turistfasoner. Jag gick till och med förbi alla ankor. Det känns som att jag gör det varenda gång jag är här bara för att testa mig själv. Jag tycker att de är för jävligt äckliga och jag är alltid rädd att de ska jaga mig. De har gjort det förut så vem säger att det inte kommer hända igen? Deras blickar säger ju inte direkt att de är vänliga små filurer heller. Huvvaligen.
 
Jag kom iallafall hem med lite nya underkläder och en ica-sallad. Det finns många underbara saker med att bo ovanför ica (förutom att man handlar grejer som egentligen inte behövs). Jag älskar mataffärer i städer och jag skojar inte. Jag älskar att ha så mycket val att man plockar på sig onödigt mycket grejer bara för att man vill testa allting. Både salladsbaren och naturgodiset skulle jag vilja ta hem och ha brevid mig i sängen varje natt. Jag tror att jag är förälskad. Så himla bra grejer. Än så länge har naturgodiset fått stanna på ica idag och jag hoppas att jag är tillräckligt stark att stå emot det resten av dagen. Men vem vet. Prisa ica!
 

Ett sånt här vanligt inlägg om den intressanta vardagen

Bara för att informera er alla: Jag är i Uppsala nu, flygresan gíck fint och jag bröt inte nacken någon av de hundra gångerna jag somnade på flyget. Jag lever och jag är där jag ska vara. Just nu i bäddsoffan i gästrummet. Idag har jag inte gjort speciellt mycket. Jag har varit trött. Jag gick inte från lägenheten först vid 12 och när jag såg mig själv i något av alla fönster som finns så kunde jag bara konstatera en sak: jag ser ut som att jag inte sovit på flera månader.
 
Det blev lunch på Sandys och sedan gick jag en sväng på stan. Jag hittade inte så jätte mycket intressant, kände mig inte speciellt köpkåt idag. Jag blev slö och fick ont i huvudet efter bara ett litet tag så då gick jag tillbaka till kvarnen. Självklart gick jag även in på ica och köpte naturgodis. Det gör jag alltid när jag är här. Jag hoppas verkligen att jag i framtiden kommer att bo längre ifrån ställen som säljer exotic snacks, annars är det en stor fara. Men hur ska någon kunna klandra mig? Vem älskar inte macadaminötter, lakris doppad i mjölkchoklad och salmiakmandlar?
 
Förresten har jag varit barnvakt idag! Det gick förvånansvärt bra. Jag hade förväntat mig mycket skrik. Det är sällan att barn uppskattar när deras föräldrar drar någonstans utan dem och hade jag varit Hedvig hade jag nog varit iallafall lite skeptisk mot min barnvakt/moster som jag inte träffat på en lång tid. Nä, men hon är go. Jag tror dock att jag är rätt tråkig mot barn. Jag är nog en rätt tråkig person. Har svårt att hitta den där entusiasmen som barn tycker om. Idag klarade jag det där med barn galant. Vi får se hur det går framöver, men jag jobbar på det!

I'm the setting sun behind the trees, the saddest one you've seen

Det första jag packade ner i väskan var träningskläder och nu är jag på väg att lägga ned körkortsboken i väskan. Vad tror jag om mig själv egentligen? Visst vet jag gott och väl att jag, för mitt eget bästa, borde hänga på friskis hela lovet. Chansen att jag kommer göra det är inte speciellt stor. Det är ju folk där. Och jag är ensam. Ensam och folkskygg. Jag är bara så himla trött på mig själv, att jag inte gör vad jag borde göra, utan ofta motsatsen. Ni vet, alla vet, det där vanliga. ''Jag borde äta nyttigare, jag borde gå ner i vikt, jag borde träna mer, jag borde göra det och det och det och det...'' Körkortet har jag börjat tvivla på helt och hållet. Inte för att jag tycker att det är så fruktansvärt svårt att det aldrig kommer gå, men jag känner mig helt enkelt inte motiverad.
 
Jag kan gå från att vara övertaggad på saker till att inte se någon mening i dem på typ en sekund. När vi satt och skrev högskoleprovet igår fick jag en sådan prestationsångest. Jag satt och gruvade mig för resultatet, ville inte veta. Inte för att jag haft höga förväntningar, men ändå. Jag kände mig bara så dålig när jag tänkte på att någon annanstans finns det också någon som skriver det här provet för första gången och tar full pott. Och JAG ska vara smart. Jag kände verkligen bara för att hånskratta åt mig själv och mina framtidsplaner. ''Kära lilla du, du suger.''
 
Den där tävlingen man har mot sig själv pågår ständigt. Det hade varit enklare om man bara kunde släppa taget om den litegrann. Självklart tycker jag att man ska pusha sig själv till att prestera det bästa man kan och självklart är det också kul när folk säger att de ser upp till en. Men fortfarande, vi alla är ju inte mer än människor vilket betyder att ingen är perfekt heller.
 
Nu ska jag ge mig med sura miner och prestationsångest och forsätta packa för om några timmar åker jag. Man blir ju nästan varm i hjärtat. Hejdå Arjeplog, jag lär inte sakna dig.
 

Och livet fortsätter

Mitt alarm ringde 05.50 imorse. Att det var första dagen på mitt höstlov gick inte riktigt att fatta. På något sätt känns det ironiskt att frivilligt utsätta sig för det. Vi var iallafall ett gäng tappra krigare som åkte mot Arvidsjaur i dimman tidigt som attan för att skriva högskoleprovet. Däremellan tröståt vi lite på sibylla. Fattar inte grejen med namn på hamburgare. Jag fick kolla vad hamburgaren jag skulle beställa hette typ fem gånger innan jag beställde. Det är precis samma sak på max, ni vet specialburgarna som ser skit goda ut? Jag beställer dom aldrig på grund av deras namn och min rädsla att säga fel.

Typ:
Jag vill ha ett skorvmål!
Ett SKROVMÅL?
Mm..
 
Hur gick provet då? Jag vågar inte ge något svar, men jag kan iallafall säga att jag verkligen inte rockade på matten och de verbala delarna gick väl sisådär. Tur att man inte får minuspoäng för felaktiga svar. Nu är det bara att vänta till våren och skriva det igen. Absolut inte det roligaste sättet att fördriva en lördag på, men det känns bra att ha gjort det iallafall. Jag vet ju att jag vill plugga vidare så då får jag helt enkelt se till att underlätta skiten för mig själv.
 
Efter provet har jag fått den där deprimerande lovkänslan i Arjeplog. Mörkt, kallt, ensamt och en rastlös själ. Sprang över till Malin och hennes moder, såg på något sjukt skumt tv-program och diskuterat hur vi ska göra med vårat UF. Mitt nästa steg för denna söndag, nej förlåt, lördag, är att packa väskan för imorgon åker jag mot varmare breddgrader. Hoppas jag iallafall. Det är väl ingen snö i Uppsala?

Och äntligen kom den dagen

Det är ett himla tjat, samma fråga varje natt ''vad gör du vaken?'' Jag vill upplysa er alla om att jag oftast inte är vaken klockan tre på natten och därför behöver ni inte heller fråga vad jag gör vaken. Frågan är ju faktiskt vad ni gör vakna den tiden på dygnet och varför det alltid står att jag är inloggad på facebook. Det är inte bra att ni skriver till mig då eftersom jag har en tendens att vakna mitt i natten och svara på meddelanden jag fått. Man vet liksom aldrig vad mitt omedvetna kan få för sig att svara och tänk om det skulle vara något som inte var så fruktansvärt bra. Nä, inte så kul då va, åtminstone inte för mig.
 
Tydligen har jag lov nu men jag vill inte tillåta mig själv att andas ut förens högskoleprovet är skrivet. Det kändes konstitg att gå hem från skolan idag. Jag fick sluta ännu tidigare än vad min dag egentligen skulle göra eftersom jag var klar med alla uppgifter jag tidigare haft världens ångest över att jag inte skulle hinna med. Jag förstår mig inte på mig själv. Jag är typ prestationsångesten själv, stressar alltid upp mig men är ändå alltid klar i god tid. Så vad gör jag nu? Jag saknar redan mina kära vänner som åkt hem och det känns i luften att det är lov. Det rätta för mig är väl att städa, plugga körkort och att vänta tills planet går på söndag. 
 
Blir jag vän med min näsa igen får jag väl försöka mig på en springtur på mitt band här hemma. Jag har en känsla av att det bara kommer göra mig arga. Förresten har jag fått tillbaka mitt sensorband till pulsklockan. Det var inte alls borta, vissa som jobbar inom service verkar bara inte riktigt ha förstått vad det är. Irriterad nanting, men samtidigt glad att jag valde att fråga efter det en gång till. Men jag kan ju säga att mina tankar angående det hotellet inte direkt blev högre. ;)
 
Så lägger jag upp en insta bara för att allt blir roligare med bilder:
Trevligt lov allihoppa/Hena
 
 

Snart så

Ikväll stod pärlpyssel på listan och jag kan konstatera en sak: jag är absolut inte gjord för detta. Trots mina små händer som borde passa perfekt för att pilla fast små, små pärlor på en tråd så kan jag inte säga att det är riktigt sant. Fyra armband producerades ikväll. Att göra ett armband tar cirka 30 minuter(!!). Mina ögon stod i kors efteråt, men jag tycker att resultatet blir bra. Efter lovet kommer vi förmodligen komma igång med vårat UF-företag. Det ska bli roligt att se hur det går samtidigt som jag blir lite nervös. Jag har ju aldrig gjort något liknande, men går det så går det.
 
Nu väntar sängen och en sista skoldag innan lov om vi inte räknar lördagens högskoleprov som en skoldag. Men efter lördagen, då jävlar har jag lov och då åker jag bort. Jag vill ju nästan gråta glädjetårtar, så härligt det ska bli!

För den goda sakens skull

Idag fick jag mina nya träningskläder. Jag tänkte att jag kunde visa upp dom här, fastän mitt hår ser ut som fan och fastän mitt rum är jätte stökigt och blablabla. Ni vet alla de där vanliga ursäkterna. Egentligen spelar det ingen roll om mitt hår är uppsatt eller nedsläppt, nytvättat, plattat, lockat eller något annat. Jag har helt enkelt ett annat problem: Jag är en sucker på egobilder och jag ser ut som en idiot vad jag än gör. Det jag helst gör är att ta bilder nedifrån. Då kan ingen döma mig för att se dum ut. (Ingen är väl snygg från den vinkeln liksom). Så ni ser ju vad det blev av några få bilder. Istället för att tala om hur fina jag tycker att adidas tightsen var så tänker jag skriva romaner om hur ful jag är.
 
Känns konstigt att ha adidas. Nike har ju blivit lite utav min grej. Dessutom är linnet svart och jag har bara färgglada träningslinnen. Negativt med båda delarna är att de inte är av funktionsmaterial och just nu förmodligen fulla i olika medel som kliar bra på min grisrosa hud. Ni missade väl inte att det är rosa bandet på linnet? För den goda sakens skull alltså. Det är ju faktiskt den rosa månaden just nu.
 
För er som undrar är jag inte gravid heller. Handen satt tydligen bara fint på magen. Kanske pågrund av min green tea smoothie jag just hällde i mig. Min mage är ett stort hål. Det enda jag vill göra är att äta och hur mycket jag än äter så är jag fortfarande hungrig.
 

Jag hade en mardröm och jag vill inte sova själv

Lovet närmar sig och snart är det värt att börja räkna lektioner tills de upphör i en vecka. Den stora frågan är hur jag ska klara mig utan min flickvän. Vi skulle nästan kunna säga att jag och Anna bor ihop. Vi är alltid hos någon av oss, vi äter jämt tillsammans och vi är med varandra i stort sett varje dag. Efter en dags uppehåll kan det kännas som evigheter. Lite löjligt, men så blir det väl när man vänjer sig vid att alltid vara tillsammans med någon? Hur som haver så måste jag skryta lite över hur snäll kompis jag har. Här om dagen hade jag en mardröm. En riktigt äcklig en. Ville verkligen inte sova själv, ja, alla vet väl hur det är. Och vem var min räddare i nöden, om inte Anna?
 
Idag skrev klass SABET3 naturkunskapsprov. Jag skrev så att pennan glödde och så att handen krampade. Jag hoppas på en fin bokstav nu, annars vore smärtan i handen förgäves. Nu har jag en samhälls-, en psykologi- och en svenskauppgift kvar innan jag kan pusta ut ordentligt. För att inte glömma högskoleprovet alltså. Men det börjar kännas bättre. Jag kan nästan kalla mig för halverst glad. Det känns liksom inom mig. Jag längtar bort och jag vet att jag snart får komma bort. Jag ska fixa detta, trots snö och andra hinder!

Men nu ni, så ska Helena försöka sig på att bränna lite kalorier och framkalla träningsvärk. Tschüss
Ser ni, det är snööö!
 

LÄGG AV

Om jag skulle skriva en bok just nu skulle den förmodligen handla om ilska. Jag är nästan arg hela tiden, alla trampar på mina nerver men tro fan inte att man kan fräsa och vara otrevlig heller. Jag har börjat fundera på om jag blivit en riktig bitterfitta eller om jag helt enkelt bara är less. Men jag är ju tjej. Tjejer får vara sura, visst? Tanken på att åka bort gör mig så himla lycklig, ännu lyckligare blir jag när jag fick omboka biljetterna för att stanna längre än vad som var menat från början. Dock är även det lite rubbat, för när jag tänker ''åka bort'' så tänker jag bara: MAAAAAAAAAAAT! Sunkhak, max, subway, naturgodis, stort ica, större utbud, frozen yoghurt, mat, mat, maaaat. Och jag skulle börja leka hälsotönt igen... Hrmpf. Väntar fortfarande på mina nya träningskläder och ett nytt sensorband. Om ni inte gör det, så börja aldrig träna med en pulsklocka. Krånglar den och man tvingas köra utan slappar man så jävulskt mycket att det är sorgligt.
 
Nåja, vad mer finns det att klaga på om dagen? Jag har fått plocka fram min älskade fjällräv. Jag älskar dunjackor. Jag älskar den jackan MEN JAG ÄLSKAR INTE KYLAN. Jag tror att jag har blivit överkänslig mot allt. Imorse när jag vaknade kändes hela morgonen som ett enda skämt. Jag sov faktiskt bra i natt. Jag somnade ganska tidigt. Varenda gång jag ska försöka mig på att läsa körkortsboken så bara somnar jag direkt. Igår gjorde jag det, så jag var utvilad imorse. Ändå ville jag bara ligga kvar. Liksom begrava mig i sängen. Inte titta ut.
 
Är detta det som kallas höstdepression eller har jag helt enkelt bara blivit en fjolla? Hjälp.
 
Ps. bilderna har inget med texten att göra.
 

You'll call it fate, I'll call it karma

Det känns som att det är tredje söndagen i rad nu och jag känner mig fortfarande off. Jag var uppe alldeles för sent igår och jag somnade med smink. Att vakna med utsmetad mascara är aldrig någon bra början på en dag. Men å andra sidan, vad förväntar man sig? Jag säger som jag sagt förut, vi borde haft lov för några veckor sedan, jag behöver en paus NU. Det är massa saker jag borde göra men som jag inte gör. Titta på det gamla högskoleprovet, göra skoluppgifter, plugga körkort, städa mitt rum och träna. Livet ska jämt liknas vid ett ekorrhjul, jag har glidit ur det och det bådar inte gott. Jag är uttråkad, tankspridd och nostaglisk. Vad annars med silverstein i högtalarna? Jag antar att det inte är speciellt bra att vara alldeles för nostalgisk. Men jag fascineras ändå av mig själv. Jag längtar inte tillbaka sådär sjukt mycket som jag kunde göra förut. Jag vet att jag var dum och naiv, att det inte alls bara var guld och gröna ängar som jag trodde. Förmodligen har jag det bättre nu. Förmodligen kommer det att bli bättre. Att låsa fast sig vid något är inte bra, speciellt inte om det handlar om Arjeplog. Visst kan det vara en trevlig plats och visst har vi roligt stundvis. Jag behöver se något nytt, prova på något nytt och det där man säger att man alltid vill göra: börja om på nytt.
 
Jag kan vara avundsjuka på alla dom hemmakära som inte vill vara någonannanstans än just hemma. Arjeplog är och kommer väl alltid vara mitt hem, men för tillfället känner jag mig inte så fruktansvärt kär i platsen. Det är så mycket som jag hade tidigare som inte finns kvar. Det finns nog egentligen ingenting som verkligen håller mig kvar här. Det som gör mina dagar kommer ändå försvinna efter studenten. Efter studenten tar allting slut och det är dags att gå vidare i livet.
 
Förutom att Uppsala är världens finaste stad har jag aldrig kunnat förstå hur jag kunnat förälska mig så mycket i staden. Jag var 10-11 år första gången jag skickades till akademiska. Att vara inlagd på sjukhus är ingen dröm. Undersökning efter undersökning, creapy ingrepp och en bukoperation utan att de ens kunde säga vad felet egentligen var. Tydligen var Uppsala tillräckligt bra för att återbesök skulle kunna kännas trevligt. När jag var 11 sa jag att jag skulle gå skola där. Jag hade nog aldrig trott att en universitetsutbildning skulle tilltala mig. Jag är ju lat och jag visste inte ens om att jag var helt-okej smart. Om det duger får vi se. Vad ledsen jag blir att det bara är oktober, men vad  bra det känns att jag ska boka biljetter nu. Låt veckan gå fort och låt mig komma bort!
 
Tänk att lite skitsnack kunde få en likgiltig Helena på lite bättre humör. Är det verkligen hälsosamt att bli glad av tanken på att lämna sitt så kallade hem?
 

En dag av ingenting

Just nu är det min cola och jag. Malin och Anna har beslagtagit min säng. Just nu vet jag inte riktigt vad Anna gör på den andra datorn. Innan vi såg mean girls så kikade hon igenom alla gamla bilder jag har på den datorn. Jag försöker hitta den där motivationen att ta tag i mitt liv. Något måste göras, jag känner mig som en säck med gammalt skräp i. Det är nog dags att boka flygbiljetter så att jag kommer iväg från Arjeplog, får ta en välbehövlig paus från skiten här, få lite ny luft och inspiration till att hitta tillbaka till det oj så goooda livet. Nä, jag vet faktiskt inte. Det känns tjatigt och som att det alltid är såhär. Det är så jäkla svårt att bara leva i nuet och acceptera situationen som den är nu. Antingen är det då eller så är det i framtiden, aldrig nu.
 
Min hjärna är off och köket behöver en städning efter taco-kalaset vi haft. Skulle gärna ha helg föralltid och aldrig röra mig utanför dörren igen. Det är lustigt. Alla verkar vara totalt knäckta nu och jag kan inte riktigt förstå vad som har hänt. Vi har ju haft det så chill, det har ju inte varit jobbigt, vi borde inte vara såhär men ändå är det såhär. KAOS.
 
Malin föreslog just att vi skulle göra något galet. Jag sa att vi kan städa mitt kök. Hon sa att vi kunde gå ut och gå. Jisses vilka gangstahs. Wäääääh. Energi, någon?
 
Ett sista råd till er alla:
 

Krossa cancer

Cancer är något som de flesta på ett eller annat sätt har kommit i kontakt med. Både jag och Malin är nära berörda av sjukdomen och valde därför att starta ett UF-företag där 80 % av inkomsterna kommer gå till tre olika slags cancerfonder: cancerfonden, barncancerfonden och ungcancer. Ikväll har vi pysslat på med armband som vi snart ska börja sälja. Lavendelfärgen som swarovski kristallerna har symboliserar alla sorters cancer. Det ska bli kul att komma igång med projektet och det känns bra att inkomsterna kommer göra skillnad. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Tillsammans gör vi skillnad. :)
 

FML-YOLOOO

Jag har en jobbig period just nu och jag vill att ni alla ska ha full förståelse för mina aggressioner. Så, för er som inte vet: JAG HAR MENS. Så, fort var det gjort. Ibland önskar jag bara att jag slapp vara av det kvinnliga könet. Jag orkar inte ha mensvärk och jag orkar inte med några blodbad. Tycker ni att jag är äcklig så har ni inte gått i min klass. Hela veckan har jag fått höra att jag är äcklig, men det är okej. Jag är rätt konstig och det kan jag fortsätta med tills jag faktiskt har en anledning till att låtsats att jag är en fin flicka.
 
Ska jag bortse från mensvärk och otrevligheter så vet jag inte riktigt vad jag ska säga om dagen. Jag och Malin drog och tränade och det gick helt okej fastän jag saknade min klocka. Nu väntar jag på ett nytt sensorband så snart måste jag vara back on track. Vet dock inte hur det kommer att gå. Jag är inne i en FML-YOLO period just nu och vet inte om jag bryr mig om speciellt mycket. Det mesta jag bryr mig om är att få in skoluppgifter i tid, men annars så ser mitt rum ut som ett kaos, jag käkar alldeles för onyttigt och alldeles för mycket, jag pluggar för lite körkort och har knappt rör papperna till högskoleprovet. Köper onödiga saker har jag också blivit en sucker på. Så, vad säger man? Jag och Anna har iallafall skrattat idag. Åt totalt värdelösa saker. Men det är därför vi passar så bra ihop. Du och jag, Anna, du och jag!

Lyckliga torsdag

Det krävs inte mycket för att inse att det inte är speciellt många bloggar som uppfyller någon egentlig mening. Inte för att jag vet varför jag gjorde det, men jag hamnade alldeles nyss på något inlägg som någon random människa skrivit och hon hade tydligen blivit sjuuukt sugen på varm choklad men hade ingen oboy hemma SÅ DÅ GOOGLADE HON HUR MAN SKULLE GÖRA EGEN OCH DET VAR SUPERENKELT. Nähääääääääää? Det står ju för fan på kakaopaketet hur man gör och det krävs inte speciellt mycket intelligens för att komma på det själv. Det var ju verkligen värt att skriva om. Verkligen. Lika värt som att jag skriver det här nu.
 
Bara för att jag påbörjade det hela kan jag tala om att igår var jag skit trött. Kom hem från jobbet. Kollade på bonde söker fru och sedan något mycket roligare efteråt. Halv sov under min nya filt. Flyttade mig från soffan till sängen. (Klockan var typ halv tio) och fortsatte sova. Jag vaknade någon gång mitt i natten och jag måste bara tala om att jag älskar mina så kallade vakendrömmar. Det låg två spyfläckar brevid mig. Tänkte att ''jaha, oj, jag har visst spytt''. Tänk om jag någon gång skulle drömma något vackert och tänk om mina vakendrömmar inte skulle innehålla spyor eller troll? Nåja, jag kan ju inte säga att jag sovit för lite i natt. Men trött är jag ändå. Trött, trött, trött. Bara att kämpa sig igenom skoldagen och sedan försöka ta sig på fötter igen. Snart helg, håll ut.

Slut

Idag har jag en väldigt enkel fråga till mitt liv: Vad fan vill du mig?
 
Det verkar absolut inte spela någon roll hur länge jag sover. Jag är ändå trött. Jävligt trött. Trots att jag knappt har några lektioner på skolan vill jag bara kräkas på den. Hur har jag klarat av två år, men känner att ett tredje knäcker mig? Jag behöver lov nu, helst förra veckan eller kanske förrförra. Jag vill se något annat än skola och samma gamla vanliga Arjeplog. Mitt humör ligger verkligen nere på botten. Mitt liv vill mig absolut inte väl. Det var ju den där vanliga skolan, alla uppgifter som måste göras hemma på grund av inställda lektioner, plugg inför högskoleprov, plugga körkort, övningsköra och vänta nu, bra rutiner också. Sova bra, äta bra, träna och så allt det där andra. Jag tror att jag säger upp mig här och nu.
 
Igår lyckades jag tydligen slarva bort mitt sensorband till pulsklockan också. Det verkar inte finnas någonstans. Jag håller alla tummar och tår för att det fallit ut i Malins rum, men för tillfället är jag inte någon stjärna på att tänka positivt. Jag ser framför mig hur det blåste bort på galtis igår. Det är löjligt hur beroende man kan bli av saker. Men alltså, jag tycker inte ens det är roligt att träna utan klocka. Jag blir så fruktansvärt pushad av den, men utan så kan jag lika gärna lägga ner här och nu. Hur klarade jag mig förut egentligen?
 
Så, hur gör man livet bättre då? Jag har tänkt ut några alternativ nu.
1. Hoppa av skolan.
2. Vänta tills den här fruktansvärda kvinnoveckan är över.
3. Boka flygbiljetter så att jag kan åka till Uppsala under lovet.
4. Gräva ner mig i min säng och inte kliva upp på en lång, lång tid.
 
Nåja. Alternativ 2 och 3 är ju bäst (fastän 1 och 4 är väääldigt lockande) och 3 måste jag nog göra om jag ska överleva Arjeplog resten av året. Fuck life. Varför måste jag vara på så dåligt humör? Vad vill mitt liv mig?
Jag saknar mosters ärta! Nu ska jag hoppa in i duschen och vänta på min bästis. Hoppas vi kan skapa lite positiv energi tillsammans med våra toppsinnen. Tschüss!
 

14 oktober

Igår räknade vi till sex. Det är sex år sedan pappa lämnade oss. Fastän vi haft tid på att vänja oss vid att saker är annorlunda så bränner det att tänka på. Jag saknar honom. Han lämnade ett tomrum efter sig som kommer förbli precis som det var då - tomt. Jag försöker tänka på annat än ambulanshelikoptrar, sjukhus och en mager man när oktobermånad kommer. Jag vill minnas det som var innan. Den där sista sommaren då det var han och ingen annan som var min trygghet. Min bästa vän. Min förebild. Han som gjorde min tillvaro lite glad då allt var kaos. Jag vet inte om jag någonsin kommer åka på skoterutflykt till grobba igen eller om jag kommer fiska upp någon monstergädda som då, men jag ska minnas det med glädje. Pappas tid. Våran tid. ♥ Du fattas mig, i minnet lever du alltid vidare.

18årskalas

En bild säger mer än tusen ord och här är ett par bilder, så jag lär att de får säga många ord. Det var kul förutom att min kropp höll på att lägga av ett par timmar (huvudvärk deluxe och kall som en abborre). Nu gäller det bara att plugga körkort så jag kan använda den fina presenten! Och som jag sagt tidigare, jag lär aldrig mer vara festfixare, om jag nu inte skulle hyra en festfirma. Några dagar sent på bloggen, men bättre sent än aldrig!
 

Trollet

Förra året fick jag ett norrbottenhalsband av mamma. Igår fick jag ett presentkort för att köpa örhängen. Det blev ringar. Jag är inte van att ha örhängen längre, speciellt inte ringar. Först tyckte jag att jag såg kriminell ut. Speciellt med mina två jäääätte stora tatueringar, men idag ändrade jag mig. Ett troll ser jag ut som. Jag har länge tänkt att jag ser ut som ett litet troll, fått höra det av andra också och med ringarna i öronen kan ni ge er fan på att Helena är ett litet troll! Idag gick jag en liten skogspromenad. Trodde att jag skulle göra i byxan. På allvar kom det i princip ett troll och skrämde ihjäl mig. Jag såg min egen död framför mig och jag visste att om jag skulle skrika där, så skulle ingen höra mig.
 
Nåja, nåja. Jag antar att jag måste vara social med Malin istället för att skriva här. Vi ska försöka plugga, känner bara nej inför skola men jaaa.. Vad gör man? Rockar vidare. Lol.

18

Tillsist kom dagen då jag blev vuxen och nu börjar den även gå mot sitt slut och jag kommer föralltid vara vuxen. Aldrig mer barn. Anna sov över och vi började dagen med tårtfrukost. Mamma försökte göra prinsesstårta, den blev god men absolut inte vacker. Jag kände mig tvungen att skriva 18 på den men ångrade mig sedan och gjorde om siffrorna till något roligare. Efter skolan blev det ännu mer tårta. Sedan drog jag, Malin och Annica och tränade. Till och med min pulsklocka sade åt mig att jag var tvungen att bränna bort lite godsaker. Vet vi vad jag gjorde efter träningen? ÄNNU MER TÅRTA. Efter det hjälpte några händiga kvinnor till att laga mitt rosa band och nu sitter jag här. Anna ligger i min säng. Vi gör inte alls mycket. Det hade kunnat vara en helt vanlig dag, med ovanligt högt kaloriintag och en hel del facebook-inlägg, men tydligen så är det min födelsedag.
 
Jag frågar mig själv om jag ändrat inställning - tar livet slut eller börjar det? Vi får se vad jag väljer! Vad jag vet väntar körtkortsplugg eftersom mitt mål är att ha ett sådant i handen innan året är slut. Men först, FEEEEST!
 
Jag får väl även här passa på att tacka för alla gratulationer, mina tårtgäster och allt annat. Puss och godnatt.

Likgiltigt

Efter en natt med orolig sömn förväntar jag mig inte speciellt mycket. Att vakna stup i kvarten, bli rädd för sin egen skugga och se troll springa mot en... Det är inte trevliga grejer. Jag vet inte om det beror på ett överskott av koffein för sent på kvällen eller en ångest över att bli gammal. Jag har inte åldersnojat överhuvudtaget. Först nu. Idag är min sista dag som barn och det är verkligen ingen bra dag. Trots noll djupsömn har jag tagit mig upp. Idag fick koffein vara min räddare i nöden och jag kämpar för att hålla ögonen uppe. Jag hänger inte riktigt med i vad som händer. Enkla texter känns tunga och läsa och ja, jag är förbannat trött. Precis som igår, men idag lär jag inte somna på lektionerna som jag gjorde igår. Vad säger man? Är slutet nära eller börjar livet snart? Jag antar att det bara är den dåliga sömnen som får mig att fucka ur.
 
Jag vill ha lov, ett par lediga dagar och få andas ut ett tag. Gör något annat än vad man gör varenda dag. Arjeplog är så tråkigt. Varför missade jag att anmäla mig så jag också kunde åka till LTU idag? Nåväl, jag ska inte klaga alldeles för mycket. Jag hoppas att det känns bättre imorgon. Om inte annat så blir det förmodligen att äta något gott och att tagga till helgen. Det känns konstigt att jag inte kommer vara ett barn längre, att jag på papper får bestämma över mig själv och nästan göra vad fan jag vill. Hoppa av skolan? Sjukt sugen en dag som denna, fast nä, i sådana fall kan jag ju bara lägga ner de framtidsplaner jag har här och nu.
 
Mitt mål med dagen är att ta mig igenom den, att inte somna och att inte dö av hunger. Godiset kan jag också skippa. Det är viltmästarskav till lunch och det finns inte en chans att jag äter det. Senast jag åt det var när jag gick tvåan på lågstadiet och fick se en sena för första gången. Jag kommer aldrig glömma det. Den såg ut som ett hjortron. Efter det kunde jag knappt vara i matsalen när det var viltmästarskav. Jag höll ärligt talat på att spy då. Psykologi, ni vet. Med åren är jag dock inte lika kräsen som jag var då. Men hur blir man inte när man kommer från ett hem där alla äckliga saker från kött var bortskurna? Fjantigt kräsen. Sedan bodde jag själv och insåg att saker och ting kanske inte var så jäkla farliga. Men viltmästarskav, det stoppar jag aldrig i min mun igen.

Ny vecka

Alltså jag skulle vilja kalla dagens uppvaknande för ett riktigt wake up call. Jag kände bara att nej, här behövs en förändring. Vad håller jag egentligen på med? Vad jag egentligen kände mig så jäkla missnöjd med vet jag inte riktigt. Men det känns som att jag håller på att tappa de fina rutiner jag kämpat för att fått. Visserligen vet jag att det inte går att sköta allting fel fritt, men man vill ju så gärna. Man vill ju så gärna vara fri från fel. Jag var full med fel idag. Höll på att somna på alla lektioner och ändå tror jag att jag sov i natt trots att jag tydligen vaknat och svarat på ett facebook meddelande tio i fem.
 
Jag kom nyss hem från svettdöden med Anna och Annica. På slutet kändes det som jag och Anna ägnade oss åt riktiga fjortisfasoner. Vi tog kort på varandra och sedan skrattade vi åt hur fula vi var. Visst kallar man sådant för fjortisträning? Instagrambilden saknades dock, men jag tror att det bara var tur. Någon slags gräns får man väl dra ibland.
 
Jag tror att jag måste springa till duschen nu. Risken att jag börjar snacka någon djup skit här eller att jag kvävs av min egen inte så underbara svettlukt just nu känns stor. Ha en trevlig kväll så ska jag försöka komma på livets mening i min ensamhet. Tschüss

Jag tror mitt hjärta blöder

Jag vill säga att jag inte gjort något alls i helgen. Att det har känts sådär ''jaha, vadådå?'' men konstigt nog så har det hänt saker i Arjeplog. Marknadshelgen är nu över och jag fick inte ens äta en jävla langos som jag ville. Har aldrig smakat det förut, men jag har för mig att det är flottigt så åt helvete och inte vet jag, det verkar som att jag fått snedspel och inte bryr mig om någonting alls. Imorgon är det måndag och man börjar ju alltid om på måndag. Vill inte vara i någon obalans mer. Jag vill känna att jag gör saker bra. Känna lyckorus och inte ångest för att jag gör som jag inte ska göra. Men det löser sig, det gör det alltid.
 
Jag har tatuerat mig idag, äntligen! Dock måste jag säga att det är lite tråkigt att mina kära kungar aldrig får se den. Men de kan inte dö, man kan aldrig dö. En gång kung, alltid kung. Jag är iallafall jätte nöjd med den. Nästa steg är bara att börja göra mig själv nöjd istället för besviken.
 
Nu väntar plugg. Herregud vad det känns tråkigt och segt. Ni lär ju få snapchats av mig alltså.
 

Snälla bli min

Det ska väl komma ett dagens inlägg även idag. Tänkte skriva att det är torsdag men hann tänka efter, det är ju faktiskt onsdag. En dag närmare helg och exakt en vecka till min födelsedag. Jag är inte så mycket för födelsedagar eller firande överhuvudtaget. De dagar som var fyllda med glädje för ett par år sedan är snarare sådana man sörjer på nu för tiden. Men jag vet inte, det känns annorlunda nu. Min sjuttonårs dag var hemsk. Jag hade i princip glömt bort att jag skulle fylla år, jag hade sagt till mamma att jag inte skulle ha någon tårta eller kakor eller något (eftersom jag var såå fet och inte fick äta det) och att jag inte skulle fira överhuvudtaget. Det enda jag tackat ja till var smörgåstårta (det kunde ju räknas som middag, en onyttig dock, men det var ju min födelsedag). Och det var det. En tråkig dag. En dag som inte alls behövt finnas eller åtminstone inte uppmärksammats. Men förra året var annorlunda mot för i år. Samma misstag behöver inte göras om, och jo, jag tror att det kan bli bättre nu. Jag rabblade faktiskt upp en massa saker som jag önskar mig i present till mamma tidigare och jag brukar inte önska mig så förbannad mycket. Tror att jag får något av det? Eh, nä, mamma brukar inte köpa presenter till mig. Jag brukar få en liten slant på kontot istället. Men vad sägs om en mockajacka, skinnstövlar, nike air max, palladium och andra roliga saker? Inte alls så fel.Och jackor, skulle man någonsin kunna ha för många?
Med den här i min ägo skulle ju årets jackinköp vara fulländade. Mamma????

Jag ska följa dig genom eld och vatten, över land och hav

Eftersom jag med min sjukt tunga kropp, lyckats spräcka mitt fjantband så var jag inte annat än tvungen att utsätta mig för en ren plåga. Genom asfalt, gräs, lera och skog fick jag mig en fruktansvärt pipig andning. Att springa ute är inte ens i närheten av samma sak som att göra det inne. Jag vill att mitt band ska vara stabilt och funka som det ska igen och jag tänker påminna mig själv om en sak: spring aldrig mer i en backe. Eller så ska jag ta mig fan klara av det där med att springa i backar. Detta är nog det jobbigaste jag gjort på länge men samtidigt saknar jag att vara ute med mitt fula pannband och min gamla fleecetröja och få svettas lite. Jag får ta och använda mina skidor igen i vinter. När man väl var igång var det ju förbannat härligt.
 
Skulle göra otroligt många bra saker idag. Gullmalin har dammsugit mitt rum, men så mycket mer städning blev det tyvärr inte. Jag, Anna och Malin ägnade oss istället åt att öva på massa konstiga danser och att tagga till fest. Vi kan kalla det träningspass nummer två. Har ni försökt twerka någon gång? Vi kollade på en tutorial och försökte så gott vi kunde. men det var jobbigt. Det kanske är det som är vägen till betongröv. Tyvärr lär jag inte göra om det. Då spräcker jag väl mina byxor.
 
Snart ska jag agera duktig flicka än en gång och försöka få lite plugg gjort. Hittils har jag haft två lektioner den här veckan. Vi får se hur många det blir imorgon. Kanske blir det tre, eller bara två. Hur som helst så har jag en redovisning att göra. Är jag förberedd? Inte ett dugg. Jag överskattar mig själv en smula och tror att det kan gå bra ändå. Ordbajsa är grejen. Personligen tycker jag att muntliga redovisningar kan bli konstiga om man skrivit vad man ska säga. Så läser man och försöker prata naturligt samtidigt och så börjar man stamma för att det blir konstigt. Och hur låter man seriös på norrländska? Ja, man föddes ju inte i kommunen med den vackraste dialekten. Tur att den åtminstone är lite rolig.
 
Men plugg var det, ja. Psykologi, försvarsmekanismer, politik, välfärd och så vidare.

RSS 2.0
Bloggare