Svart och vitt och grått och sorgligt

Jag verkar ha kommit till någon insikt ikväll. Jag har gjort en ny header, men om ni tar er tid att kika in här så antar jag att ni ser det. Svartvit, vad annars skulle en orolig själ få för sig att göra en måndagkväll? Om ni kikar på de små utfyllnadsbilderna så förstår ni också att min och Annas vänskap är över, men det är förmodligen det gladaste som finns på min design nu. Men Anna, tänk på att det bara är för att jag tycker om dig. Jag letade efter våra fula toabilder från alla hjärtans dag men min teori är att jag tyckte att de var så jävla pinsamma att jag raderade dom. Surt eftersom jag kände för att skratta lite... En annan insikt är att jag skulle kunna lyssna på burning hearts igen. Tänk den tiden när jag tänkte att jag skulle tatuera in en av silversteins texter någonstans. Ha-ha-HA.
 
Eeeeh, måste sluta tro att jag är frän. Det är jag inte.

I just can't get ahold of why we always hurt the ones we love

När jag läser vad jag själv egentligen skriver inser jag att jag måste bli positivare. Skulle man döma mig efter hur jag framställer mig själv och mitt liv här skulle det vara ungefär såhär: ''Hej, jag är en sliten tjej och det enda jag gör är att springa en mil. Jag har väldigt mycket att göra och måste ta tag i mitt liv. Min lägenhet är stökig och mitt liv är jävligt tråkigt. Jag är överlycklig stundvis men mitt liv suger ändå. Jag är nästan gammal. Mitt liv suger.''
 
Jag hade hoppats på att jag hade något bättre att skriva idag. För tillfället är jag nostalgisk och lyssnar på silverstein i mina uråldriga datorhögtalare. Jag gjorde en hemsk upptäckt idag. Mitt fula rosa B-löpband är trasigt. Det har spruckit och jag kan inte förstå hur jag lyckats spräcka det. Om jag säger såhär: Min vikt är förmodligen långt under maxvikten för dessa band. Jag har skickat iväg ett mail och hoppas på positiva besked. Jag är beroende av mina mil. Vad ska jag göra av den tiden som jag ägnar mig åt min hemmaträning? Förmodligen skulle jag tröstäta. Bli fet och deprimerad. Det vill jag inte. Förut var det promenader som blev min egentid där jag fick tänka igenom ditt och datt, nu är det löpningen. Och nej, jag har ingen lust att springa ute. Dessutom kan man bara göra det en viss tid under året i Arjeplog. Jag vill inte. Vilket nederlag alltså.
 
Jag känner mig inte glad överhuvudtaget. Jag vill verkligen åka bort. En dag, två dagar, inte bara några timmar. Jag vill se något annat. Jag känner hur jag håller på att bli knäpp av Arjeplog. Det är nyttigt att åka bort och jag behöver det nu, nu, nuuu. Kontaktannons där jag söker efter en vän som kan rädda mig nästa? Jag som skulle rycka upp mig och vara en glad-glad tjej. Det här blev ju inte alls bra.
Och hur kunde jag glömma bort hur bra den här låten faktiskt är?

Flyktvägarna var enklare förr

God morgon.
Vart ska jag börja? Plugget ropar, disken stinker och hundhåret flyger omkring överallt. Bixi är nog sjuk. Hon lossar fruktansvärt mycket hår och jag tror till och med att jag håller på att utveckla en allergi. Det har aldrig kliat i mina ögon på grund av hundar. Vi har alltid haft hund. Längsta tiden vi varit utan någon har handlat om veckor. Men ni vet ju hur jag är, tar ut sorger i förväg. Jag får nog bara städa upp skiten och hoppas att veterinären kan hitta en lösning åt hundstackaren. Hon har det jobbigt nu, precis som mig.
 
Jag vet inte vad jag vill, men jag vet att jag verkligen inte känner för att göra alla de där sakerna som jag måste göra. Jag är trött på Arjeplog. Vill åka bort, över en helg eller något, låta mina ögon se lite andra saker. För omväxlingens skull alltså. Det var så enkelt att fly iväg förut, innan Pernilla blivit gammal och gått ut skolan, när lägenheten på mjölkudden fanns där. Fuck. Måste ta tag i mitt liv, sluta göra mig själv besviken. I veckan har jag sprungit över fem mil och simmat en gång och det är ju jätte bra. Däremot har jag gått och blivit sockerberoende. Helt klart mindre bra. Så vad gör man? Jag kanske behöver en ny start, lämna den gamla Helena som bara lyckas göra sig själv och andra besviken i det förflutna. Vi säger så. Nu blir jag grym. Typ.
 
Så, hur ska jag bli grym? Städa mitt rum. Alltså nä, orkar inte. Men borde är borde. Måste. Fan, vart är slutet?
 

What does the fox say?

Full rulle, som vanligt för SABET3. Igår var jag ledig och idag hade jag en lektion. Fastän det mesta min klass gör i skolan är att ha hål så har jag hur mycket som helst att göra. Kanske beror det på min ålder, att jag snart är myndig och att jag går i trean. Ni vet, körkort, högskoleprov och sånt där man måste göra när man nästan är vuxen. Igår var jag i Arvidsjaur, jag körde halvvägs. Plockade bland annat en vägpinne. Mamma var inte så imponerad, men vad fan, det hade kunnat vara värre. Vi hann även med dollarstore, festshopping FTW. Kalashattar, chips och sånt där som är nödvändigt. Låt dessa två kommande veckor gå fort nu!
 
Förövrigt har min lilla träningsbäbis (pulsklocka) jävlats med mig. Jag bytte batterier och då ville sändaren och klockan inte synka. Idag var det annorlunda och gud så taggad jag blev. Jag tror jag flög fram den milen jag tog idag. Det kändes så himla bra, precis som det ska. Tyvärr är jag en sucker på mat just nu. Tonfiskbullarna fick mig inte att komma tillbaka på det rätta spåret, men det kommer, det kommer.
 
Det är ju fredag och man måste bara vara glad. Just nu sitter jag, Anna, Davi och Lisa med varsin dator och lyssnar på ''the fox''. Jag har inte lärt mig den ännu, jag måste öva, så jag kan glänsa på framtidens fester. Egentligen ska vi plugga, men jag har inte speciellt mycket plugg att göra. En bok att läsa och en film att analysera. Men det går bra nu, vi får hoppas att det håller i sig.
 
Hoppas att ni har en fin fredag. Botten upp och resten i håret!

Tonfiskbollar

Usch. Jag är sliten. Jag försökte göra comeback i köket ikväll och det kanske var det som tog kål på mig eller min nya tid att springa milen på. Jag vet inte. Det känns bra samtidigt som det inte känns bra. Jag vet att jag gör bra saker men ändå känns det som att jag sabbar allting. Det skulle kunna vara så att jag har PMS, för det är precis så jag känner mig. Ni tjejer förstår mig: totalt värdelös. Nåja, till den där comebacken jag pratade om... Det var längesedan jag provade att göra något nytt. Kvällens verk var inte alls tokigt. Kikärt och tonfiskbollar med soltorkade tomater, vitlök och örter. Ni borde prova! Ska jag skriva upp mitt färska recept nu? Jo, jag gör det.
 
3 dl kikärtor
Soltorkade tomater
1 matsked tomatpuré
Några droppar tabasco
Vitlök
Örtkryddor
Salt
Peppar
^Mixa kikärtorna, tomaterna och kryddorna till en slät smet. Krydda efter smak. Vissa gillar mer tomat eller vitlök och vissa mindre. Ni får känna efter själva.
 
Sist men inte minst, blanda i en tonfiskburk (sådan som är i vatten och inte olja) och ungefär en matsked potatismjöl.
 
Rulla bollar och stek.
 
Låt mig nämna att detta är skitbra mat för oss fattiga studenter. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, bönor och baljväxter är bra grejer. Billigt och nyttigt. Jag måste själv bli bättre på att tänka så. Kanske kommer den lilla mattanten inom mig snart tillbaka? Håller tummar och tår.

Gamlingar och sånt

Idag är det 16 dagar kvar tills jag fyller 18. Jag undrar om åldersnojan börjar smyga sig på. Hela tiden har jag varit så mallig över att jag minsann inte nojar något alls, att jag är okej med att bli gammal och så vidare. Visserligen har den enda komplimangen jag fått höra under sommaren varit ''vad gammal och klok du blivit'', men det är liksom inte acceptabelt. Samtidigt som jag ser mig själv som en liten snorunge/fjortis vet jag ju att någonstans där inne, långt inne, finns en rätt klok hjärna.
 
Men vem vill ärligt talat vara gammal? Idag sa en kär klasskompis till mig att hon inte förstår sig på föräldrar som ger sina barn Iphones och grejer, det hade ju inte vi och bla bla bla och det där vanliga. Då säger jag: ''Ja, fast om vi var unga nu skulle vi ju också haft det.'' Kom på mig själv, det var inte speciellt bra sagt. Det jag menade var att om vi var barn nu, så skulle vi förmodligen haft likadana prylar som dagens ungar. Det är ju inte så att bara för att vi sprang omkring i skogen och lekte krig med varandra så skulle vi göra det ifall vi var små idag. Det är det som är så jävla irriterande med vissa gamla människor. De fattar inte att saker och ting har förändrats, att vi inte alls är värdelösa bara för att vi inte gör exakt samma saker som de gjorde när de var unga.
 
Jag kände dock för att skratta många sådana i ansiktet idag då mamma berättade att på hennes tid, när det var dans, så var det vissa som gick hem och kollade på någon tv-serie som jag inte vet vad den heter, för att sedan gå tillbaka igen. Kom igen. Det är ju nästan värre än att vara 90-talist och hela tiden ha telefonen i händerna.
 
Shit. Jag tror på allvar att jag är gammal. Det här inlägget kändes verkligen skit töntigt men jag postar det ändå...
 
Vill även förtydliga att jag tycker att detta är ett väldigt mycket bättre alternativ på sysselsättning för ett litet barn än en Iphone: Men utveckling är utveckling.
 

Komma tillbaka

Nu ska jag vara sjukt icke-unik och skriva att jag inte vet vad jag ska skriva. Det är egentligen otroligt att jag haft bloggen sedan jag gick i sjuan och nästan skrivit varenda dag. Jag menar, jag är ju ingen speciell person som har fullt upp med massa spännande grejer och projekt. Jag är en helt vanlig tjej som går skola och fördriver fritiden med helt vanliga saker. Bloggen har jag väl egentligen för att jag gillar att skriva, så det konstiga är nog inte att jag har bloggen och att jag skriver då och då utan att det faktiskt finns någon som läser. Det har jag tänkt på många gånger; hur lustigt det är att folk pallar klicka in här och läsa om i-landsproblem och min vardag som ser ungefär likadan ut varje dag.
 
Igår tog jag 11 kilometer och det kändes sjukt bra. Magen sa inte ifrån och jag håller tummarna för att det flyter på lika fint idag. Börjar det gå bra igen så måste jag sluta äta massa skräp. Det blev pizza till middag igår och jag har fortfarande lite dåligt samvete. Jag är en pank student och har inte råd med sådana onödiga saker. Det blev 110 kronor för pizza och läsk. Skulle man äta många pizzor och läsk skulle det nästan vara en mockajacka, Nike Air Max, palladium eller ett par skinnstövlar.. Eller varför inte en utlandsresa. Folk snackar hela tiden om att man ska få unna sig. Jaja, visst. Men det sved, i mitt plånbokssamvete och ärligt talat: Jag HATAR att vara sådär snuskigt mätt. Förstår inte varför man utsätter sig för det. Usch och återigen usch.
 
Nu måste jag bara locka tillbaka mitt intresse för mat. Det är kul att laga mat, jag gillar att laga mat och jag gillar känslan av att veta att man äter åtminstone relativt bra mat. Vi får bara hoppas att jag inte dragit på mig ett litet sockerberoende. Det är lätt hänt om man börjar småäta och göra sådant fanskap. Skräp är inte så gott som man tänker att det är. Speciellt inte om man börjar tänka efter vad man egentligen stoppar i sig. Tomma kalorier som innehåller skit. Jag läste ju snabbmatslandet för en uppgift i samhälls. Jag tycker alla borde läsa den. Den var riktigt bra, inte överdriven heller. Dessutom stod det nästan ingenting om att snabbmat och halvfabrikat gör en fet utan den pekade på helt andra grejer och jag tror att det är just det som vi ärthjärnor måste förstå. Det enda som är farligt och dåligt är inte att bli fet utan allt annat runtomkring.

Nä, nu ska jag byta om och hoppa på bandet. Ha det bäst!

So far from where we are

Det är höst, men inte en lika fin höst. Fastän allt är så längesedan nu, och trots att jag nästan är vuxen så känner jag av det där lilla barnaspöket inom mig. Det finns kvar, dyker inte upp särskilt ofta. Jag antar att det dog ut någonstans efter vägen och att jag blev till en tråkigare människa - eller åtminstone annorlunda jämfört med . Jag gick förbi backen vi brukade gå till och vänta på döden. Vi var små då. Lika små är vi inte längre. Saker förändras, livet går vidare och det går inte att stoppa. Vi testas hela tiden och det förflutna sätter sina spår, men det tar inte stopp. Det gäller att lära sig hantera problem på egen hand, växa upp och framförallt att växa som människa.
 
Trots att det är svårt att acceptera så är nu, nu och då var då. Jag snackar skit och borde egentligen gå och lägga mig, istället för att fortsätta med mina värdelösa försök till att filosofera. Jag kommer nog aldrig kunna acceptera att just den delen av mig dog ut. Det var som att det hände på ett ögonblick. Jag kunde diskutera saker inom mig, timma efter timma, gå mil efter mil men nu står det bara stilla. Jag måste vara en grå och tråkig person. Hej, här kommer jag och Helena heter jag. Mer då? Eh, nej, jag vet inte? Jag gör inte så mycket. Jag liksom bara finns och jag funderar på mycket men liksom ingenting som är tillräckligt intressant för omvärlden. Blev jag normal eller blev jag konstigare? Jag kanske växte upp, lärde mig att fokusera på vad som är verkligt, realistiskt och så vidare, men jag är osäker på att allting blev så mycket bättre. Kanske passar jag mer att hålla mig för mig själv och sitta och begrunda livets mening.
 
Frågar ni mig om livets mening idag så måste det ha varit att trycka i mig alla onödiga kalorier som bara finns. Jag mår illa, min mage är svullen och jag vill inte ens börja räkna upp allt vad jag ätit. Illamåendet nu är mitt straff. För tillfället är min kvällsvikt lägre än vad den varit på många, många år. Läser någon doktor det här så snälla diagnostisera mig (räknar dock bort vissa delar av det hela, hehe): Så fort jag rör mig, spelar ingen roll om jag springer eller går, så får jag ont i de nedre delarna av magen. Det känns som håll, men det spelar ingen roll hur tätt inpå aktivitet jag ätit. Jag går ner i vikt och för några dagar sedan började jag yrsla. Kommer jag dö?
 
Jag vill kunna springa mina mil. Det är det som håller mig lugn dessa dagar. Åh, vad jag älskar att drunka i mitt egna svett. Why oh whyyy? Ge tillbaka mina välfungerande organ och mitt intresse för kost och matlagning! Danke Schön, livet.
 
Och just det: Det är ingen idé att jaga upp sig, det går åt helvete i alla fall. 
 

Gästbloggare - Borås

Hej, idag gästbloggar jag. Det är jag som är Anna och kommer från Borås. Jag går andra året på wannabee BST. Idag har jag blivit bjuden på banancurrykyckling av finahelena och det var gott. Nu pluggar helena körkort och jag fösöker hjälpa till. Där emellan tog i en paus för att gosa med Bixi.

Helena klarade inte en av testproven

Eufori

Jag tror att jag är kär. Fastän jag kanske är världens tråkigaste och stelaste person vill jag bara hoppa upp och ner. Katy Perry är så jävla bra. Och snygg. Till och med i rosa hår. Det är inte många som är det. Varenda gång efter att jag sett dokumentären om hennes turné så blir jag lite förälskad. Jag har nog aldrig varit så att jag haft specifika idoler, men hon är ju bara för grym. Idag hade vi prov i naturkunskap. Jag vet inte hur det gick, men jag ordbajsade och håller tummarna för att det blev bra. Idag är en bra dag. Jag är glad. Jag sprang en mil på 54 minuter. Tack Katy. Någon dag ska jag också bli grym, cool och bäst.

Ruttet

Jag är ofräschast i världen idag. Jag sov bara några enstaka timmar och ärligt talat, så önskade att jag sluppit det. Jag dog, gång på gång och lik efter lik samlades på hög för att ruttna. Först ett, två, tre och till sist hundra. Och där var jag, vid alla mina lik som låg för att ruttna. Det var sjukt obehagligt och idag har jag varken lust att äta eller finnas överhuvudtaget. Maten torkar i munnen och är bara äcklig. Min hjärna är en enda stor gröt. Jag gick till skolan ändå. Såklart. Det är ju Helena vi pratar om. Nu är jag hemma och nu ska jag försöka vila genom att begrunda hur detta år egentligen ska bli. Det ska gå galant. Jag kommer ihåg vad en före detta vän sa till mig, och jag tror att jag förstår innebörden mer nu än då. ''Du lägger bara ytterligare ett lik på hyllan, det blir inte färskare''. Så, vad gör man? Snart står jag ju där i studentmössa, men inte Jennifers utan förhoppningsvis en egen. Det är bara köra hårt.
 

Kalla mig motorstoppet

Om man börjar dagen med en bra frukost borde dagen automatiskt bli bra. För er som inte vet så är den fulländade gröten havregryn, proteinpulver, en näve nötter och lite bär. Jag vet än inte om min dag är bra. Det är kallt i lägenheten och jag fryser. Antagligen är det jag som öppnat något fönster och sedan inte stängt det, så jag har väl mig själv att skylla. Jag borde plugga körkort. Jag har övningskört idag. Ni kan kalla mig för motorstoppet, för det är precis så det gick. ''Alla får motorstopp någon gång'', jo visst, men då har ni absolut inte sett mig. Och tur är väl det. Kommer jag någonsin kunna köra bil utan att den ska börja jucka och utan 10 motorstopp innan start? Det är spännande för jag har ingen aning, känns inte som det. För min egen skull får jag väl hålla kvar vid att övning ger färdighet.
 
På tal om min perfekta frukost blev middagen mindre rolig. Jag trodde att det skulle bli skit bra. Lufttorkad skinka, oliver, ruccola, pasta och lite pesto men nej. Den kändes onödig. Det var inte gott. Så av någon underlig anledning känner jag mig fet efter den. Jag kan inte riktigt se sambandet mellan middagen och den känslan, men i alla fall. Det känns ju onödigt att laga mat som man tror ska bli bra och så blir den inte det. Det enda som jag kan tänka på nu är vad jag skulle kunnat äta istället. Som något varmt, så jag slipper frysa.
 
Frysa mer ska jag göra senare. Jag och Malin ska simma. Den här gången tänker vi inte fjanta på med 30 längder utan 40. Jag tror aldrig att jag simmat mer än 1 kilometer och jag vet inte om jag kommer göra det någon gång heller. Det bästa är ju bastun efteråt. Om jag någonsin skaffar hus ska jag ha en bastu, men det lär ju dröja ett par år. Ett år kvar i Arjeplog och sedan är det ingen som vet. Det känns så konstigt att det bara är ett år kvar. Det känns nu. Vi går i trean. Vi har tagit en kompisbild. Vi ska göra ditt och datt och sen, helt plötsligt tar allt slut. Jag vet inte om jag vill det. Det är inte som förra året, det enda jag gör numera är inte att bara längta bort från det här skithålet. Men bort ska jag, saker ändras ändå och jag har ett mål.
 
Var jag nära på att bli djup nu? Bäst jag slutar då. Men först lite blå spya till folket:
 

Här kommer jag och stödstrumporna

Jag ville säga att det är jag och mina stödstrumpor mot världen, men det vore lite konstigt, utan det låter bättre om jag säger att det är jag och mina stödstrumpor mot bullmagen. Alla som har problem med fötterna/benen borde prova stödstrumpor. Det är så fruktansvärt skönt att springa i dem och jag önskade verkligen att jag upptäckt dom innan foten pajade i somras. Visserligen var inte felet i min stackars fossing något stödstrumpor kunde åtgärda, så jag gick omkring i dem helt i onödan, men å andra sidan upptäckte jag mina älsklingar. Vi får inte heller glömma bort hur sjukt snyggt det är. Titta bara på bilden, som tagen ur en drömvärld.. Pfft.
 
Just nu väntar jag på köttsoppa. Jag vet inte om jag mår bra eller dåligt, om jag är glad eller ledsen. Jag är taggad på att fylla 18. Taggad på att tatuera mig. Drömmer om jackor och jackor och andra fina saker som jag vill ha. Mycket vill ha mer och jag är tyvärr en fattig student. Den här kombinationen som man nästan skulle kunna likna vid ett glädjerus är inte så bra som den låter. Eftersom det inte funkar och eftersom det är stressigt så blir jag rastlös istället. Varför är jag inte rik och varför flyter inte allt bara på alldeles perfekt och varför ska det vara så himla mycket just nu och varför i helvete ska rastlösheten vara så närgången?
 
Just nu är jag glad, men senare kommer jag förmodligen bli rastlös. Det känns i benen. En hund har dött idag. Fastän det inte är min egen så är det sorgligt. Det värsta med att ha djur är att man fäster sig och sedan dör de. En tröst är i alla fall att det är slut på lidandet. Ibland är det nog bättre att bara få dö. Men lite känns det ju i hjärtat ändå.

En månad

Nu är det en månad kvar tills jag räknas som vuxen. Inte en dag försent börjar jag med körkortsplugg. Det går inte så bra som jag vill, varför är inte trafikregler sådant som man bara vet? Vi får se om jag någonsin tar ett körkort. Mitt mål är iallafall att ha ett innan årets slut. När hann jag bli så gammal? Jag som trodde att jag skulle vara 15 för alltid, men detta är bara början på att bli gammal och grå. Å andra sidan kanske det är här livet börjar.
 
Lite taggad är jag iallafall. Jag, min kära syster och mina coola vänner har börjat smida lite planer. Det blir intressant på flera sätt och vis. En månad är lång tid fast ändå inte. Alla andra månader har ju bara försvunnit utan att man ens hunnit tänka på att det varit januari, februari och så vidare.
 
Något annat då? Jag sitter fast i skolarbete, kommer liksom inte vidare. Antar att pluggrutinen inte satt sig till rätta än. Det kommer, det kommer. Sista året kan man ju bara inte ge upp. Det borde vara förbjudet. På tal om att ge upp så ville jag nästan ge upp mitt försök till att leka hurtig människa då konditionen inte existerat förens igår. Då blev det en mil och det kändes så jävla bra. Dock är jag fortfarande svag (för att vara jag alltså, jag är en klen liten flicka tyvärr). Håller tummarna för bra kommande veckor, jag vill att allt ska flyta på finfint. Så, det kanske är dags att ta tag i det där referatet? Fast näää...
 
Hoppas ni haft en fin helg!
 

På gång

Imorgon ser jag framemot att friskförklara mig själv. Det är verkligen på tiden. Jag har absolut inget tålamod. Men min plan är att snart vara back on track och att en mil inte ska döda mig. Jag pratar om att springa alltså. Kondition och sådana saker. Jag försökte mig på att träna idag också. Det gick inget vidare. Jag är dum och naiv och tror att jag precis som förr kan springa en timma utan att det ska vara något problem. Det. Kunde. Jag. Inte. Så, jag antar att jag börjar om på noll. Var det verkligen såhär jobbigt att komma igång? Isådanafall är ju alla som gör det hur duktiga som helst. Jag antar att jag hade förträngt det. Men, har jag klarat det tidigare så kommer jag klara det igen.
 
Förövrigt har jag bara några få sidor kvar i snabbmatslandet. För er som inte förstår vad jag snackar för skit så är det boken jag läst. Om jag alls skrivit att jag läst. Jag vet inte, jag har ingen koll. Fastän jag tror att jag förlorat mig själv igen så tror jag att jag kommer tillbaka. Det där lät konstigt, men ni förstår säkert vad jag menar. Alla har väl sådana perioder då allt bara är grått? I huvudet alltså. Min dator är dessutom inlämnad nu och jag hoppas helhjärtat att den går att laga. Annars får jag helt enkelt leva med min tjocka laptop från 2008.
 
Okej. Jag lovar. Jag ska sluta göra töntiga meningslösa inlägg här och börja lägga upp vad jag äter istället. Lol.

FML!

Alltså jag får panik. Kräks. Det är så mycket som ska göras och mitt huvud sprängs. Jag måste ha en förbannelse över mig just nu, jag har ingen tur alls. Min stationära dator har pajat, men jag har knappt orkat tänka på det. Jag bara hoppas att det inte är hårddisken. Jag förstår inte vad som är fel, jag har aldrig haft problem med den tidigare och den är inte ens två år gammal. Bara bilderna går att rädda...
 
Det är grejer överallt runt om kring mig och jag vet inte vart jag ska göra av med allt. Det kanske är svårt att tro att jag vill ha ordning när det ofta ser ut som ett bombnedslag i lägenheten. Men alltså, det är inte så lätt. Och gissa vad? Silverfiskar. Jag har hittat dem igen. Och jag spyr! Hur fan får man bort de? Och hur fan får man bort alla saker när det är SKIT överallt?
 
Tror ni att jag är sur? Irriterad? Arg? Då har ni rätt. Jag borde börja plugga körkort. Läsa ut alla jävla böcker och fixa allt med skolan, städa lägenheten, börja laga BRA och NYTTIG mat igen. Jag har ingen lust. Jag har inte kvar någon aptit, är fortfarande lite sjuk. Provade på att träna för första gången på två veckor. Det gick inget vidare, och kraschen efteråt var hemsk. Har ställt mig på vågen också. Jag har tappat ett par kilon när jag varit sjuk. Min kvällsvikt är nu lägre än vad morgonvikten var. Jag jublar inte. Det är ju inte som att jag gått ner i vikt på ett bra sätt. Troligtvis är jag bara slappare. Och sjukt mycket svagare. Idag vad jag svag, oj så svag.
 
Detta måste ju vara toppen för min misstänka magkattarr? Not. Alltså, förlåt. Jag önskar att jag kunde komma med något positivt men det verkar verkligen inte vara min tid nu. Snälla, låt mig försvinna en liten stund och komma tillbaka till en något lugnare verklighet.
 
Nej, detta var lite töntigt. Jag har tagit mig igenom värre saker tidigt. Men stress suger. Nu måste jag tillbaka till städningen trots att huvudet dunkar!

/Gnällspiken

Bokslav

Jag måste säga att det minst sagt är lite intressant att jag har nästan lika många besökare då jag verkar glömt bort allt vad datorer och uppdatera bloggen är. Det enda som dyker upp här numera är ju lite gnäll några gånger i veckan och jag skulle inte vilja kalla det intressant gnäll. Under min frånvaro har jag bland annat hunnit med att hosta upp mina inälvor, en liten roadtrip till Luleå med Anna, Lisa, Josefin och saaben och sovit på lektioner. En positiv sak i mitt liv de senaste dagarna var de timmarna jag slapp Arjeplog. Det är så skönt att bara komma bort ibland och se något annat. Jag och Anna käkade sushi, gick i diverse affärer och spenderades faktiskt oväntat lite pengar. Sedan tog vi lite pillz i parkeringshuset. Tur att ingen såg oss. Då hade de nog trott att vi pundade. Men ändå, jag känner mig som en använd hundbajspåse. Förkylningen är dock på väg bort, men jag tror att det var det sista positiva jag tänkte skriva här. Mina ben känns som två pelare gjorda av sten efter att jag mesta dels av tiden efter skolan idag legat i sängen. För att läsa en jävla bok. Snabbmatslandet heter den, och den är lång som bibeln. Jag har läst över hundra sidor idag men har fortfarande alldeles för många kvar. Dessutom väntar det ännu mer läsning eftersom vi läser en bok på svenskan också. Jag får väl förbanna mig själv eftersom jag för ett tag sen tänkte att jag skulle börja läsa. Att läsa om USA och snabbmat är helt okej (förutom att jag åt köttbullar och makaroner till middag och känner att det inte var så bra). Men den boken vi läser på svenskan? Jag fattar nada. Låt mig ursäkta allt gnäll med att jag förmodligen fått magkatarr igen. Dock inte lika förjävligt som förra gången, och jag är evigt tacksam den som låter mig slippa det.
 
Nästa gång jag skriver här ska jag försöka vara lite positiv och glad. Puss
 

RSS 2.0
Bloggare