Bajs eller bakverk?

Jag har blandade känslor att dela med mig av och jag vill börja med att påpeka att mensvärk måste vara bland de vidrigaste måendet man råkar ut för som kvinna. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle orka med svenska nationella idag utan jag förväntade mig snarare att jag skulle sitta och lipa i klassrummen, men som tur var lugnade det ned sig. Jag och Lisa blev klar med provet ungefär samtidigt så vi åkte hem till mig för att baka lite muffins.
 
Jag vet inte om jag ska sluta med mitt inlägg här.
 
Tanken igår slog mig att jag faktiskt inte har någon aning om vilka som faktiskt läser min blogg och att folk kan hålla lite koll på mig ifall de tittar vad jag lägger upp på sociala medier. (Mamma sade åt mig att radera inlägget om spöken och silverfiskar hehe). Grejen är den att jag håller på att göra en observation där jag måste skriva allt jag gör. Alltså, vart det jag äter kommer ifrån, hur mycket bil jag åker, hur länge jag duschar och en massa andra vardagliga saker som man inte ens tänker på. Inte för att jag direkt tror att mina lärare läser min blogg, men vad vet jag. Kanske blir jag underkänd för att jag bakat muffins och inte kollat upp ursprunget på alla ingredienser som är i, eller ens nämnt någon muffins överhuvudtaget.
 
Det är lite läskigt det här med att ha sociala medier. I samma stund som jag sitter och skriver här tänker jag ju inte alls på vilka som läser det. Det är inte precis som att kommentarsfältet på min blogg fylls. Jag får kanske en kommentar i månaden eller något och det är oftast från någon av mina kompisar och förutom att de läser den, så har jag inte en jäkla aning om vilka besökare jag egentligen har. Så om ni brukar läsa min blogg och känner er manade kan får ni gärna kommentera och tala om det (lol).
 
Annars bör jag plugga men jag har ingen lust. En vind av värdelöshet svepte över mig idag och jag kan inte alls fokusera på plugget som jag borde. Idag känns det som att jag aldrig kommer bli klar fastän jag egentligen vet att slutet är nära.
 

En bild säger mer än 1000 ord

Lokafest med min bästisfestis. Vi gav loka crush 5/5 Anna!
Heta Boråstjejor
Bästisfestis
Josefins 18-års kalas. Bilden är bara bäääst!
"Ta kort med min kamera också!"-"Nä, vi skickar bilder istället"-MINEN
Den värsta vandringen man kan få för sig att göra i låga skor. (Dock mest synd om Johanna som hade ballerina.)
 
Hej på er!
Ni undrar säkert vart Hena tagit vägen och hur det kommer sig att det här inlägget är fullt med bilder när min kamera hade gått sönder. I fredags skulle vi skicka in min kamera och när mamma sitter och skriver av det som står på displayen när man försökte starta kameran så fungerade den helt plötsligt igen, så det är jag lycklig över! Bilderna får tala för helgen eftersom jag inte direkt hinner göra något djupgående inlägg om vad som hänt. Vädret har varit på topp och Josefin har bland annat fyllt 18. Jag måste dock vila upp mig inför skolan imorgon. Vi har svenskanationella och jag vill inte. Världens tråkigaste tema i Svenska 3, har läst alla texter men det var ju inte ett enda ord som fastnade i huvudet. Dåligt gjort skolverket, DÅLIGT.

Dialekt, stolthet och jobbiga känslor

Jag har gjort något förskräckligt konstigt för bara en stund sen och vi skulle kunna likna det vid att utmana ödet. När jag var yngre så trodde jag att åldern skulle göra mig tuffare och visst tänker man väl att gymnasieleverna står över högstadieeleverna, men jag är tveksam. Jag hade bokat tid för en intervju på Kyrkholmsskolan idag och jag insåg inte riktigt allvaret med det innan jag var på väg mot min gamla högstadieskola. Som trea på gymnasiet borde jag ju inte vika mig från att gå in på skolan det snart är tre år sedan jag slutade på, men jodå. Det är något farligt med att vistas på den skolan, något som skrämmer mig. Om någon som läser detta går på högstadiet nu kommer ni förstå precis vad jag menar när ni blir lite äldre. Att gå in på Kyrkholmsskolan ensam nu är som att gå i sjuangen. Skolan är fylld med hormonfyllda, rabiata fjortisar och deras blickar hugger som knivar. Fastän alla inte ens ägnar en blick åt en när man går in där känns det verkligen som att alla blänger på en. Dessutom springer de runt som galningar i korridoren. DOMP DOMP DOMP säger det när de kommer som en bunt elefanter. Tänk att jag inte fattade hur sjukt läskig jag var förr och vilken himla tur det är att jag inte behöver gå in där ensam speciellt ofta (på lunchen alltså).
 
Just nu sitter jag och lyssnar på intervjun och skriver ner den i text. För att få svar och frågor korrekta i text måste man lyssna på inspelningen cirka tusen gånger, men det är inte bara det som är jobbigt. Jag gillar inte alls att höra mig själv prata (ett väldigt vanligt fenomen), men det är inte bara min egen röst som stör mig utan min dialekt. När jag hör mig själv prata börjar jag fundera på hur min dialekt påverkar mitt liv: Kommer jag någonsin bli tagen seriöst när jag pratar med min dialekt? Varför låter jag så konstigt?
 
Men trots att jag inte alls beundrar min egna dialekt skulle jag ju aldrig erkänna att jag tycker att arjeplogsmål är fult ifall någon skulle påpeka det. Jag tycker att dialekter är något charmigt och man ser på det stora hela - sedan finns det ju dialekter som är finare än andra. Men oavsett hur ful jag tycker att min egna dialekt är så är man ju stolt över den på något konstigt vis. Fastän jag inte alls är Arjeplogs största fan överhuvudtaget och fastän jag vill flytta härifrån så finns det ju någon slags stolthet inom mig. Handlar det om dubbelmoral eller är jag konstig eller bara jävligt normal?

Pinsam humor

Jennifer skrev såhär på sin blogg:
Jag heter Kofongaren, är 18 år gammal, är 139 cm lång, väger 150 kilo, är atletisk, ensam, har utflugna barn, är flintskallig, har en annan färg på ögonen, är kedjerökare, tycker om akvarium, räkor, Cher och laga mat till andra och folk skriver ändå. Jag och Helena hade just ett tre timmars lång telefonsamtal och hann under den tiden skaffa oss ett varsit Badoo konto och tyckte att vi var jätteroliga och tuffa när vi drev med människor. Vilket underbart liv vi har.  Vilka hemska människor vi är...
 
Jag skrattar fastän det egentligen inte är så roligt. Jag har också gjort ett konto på Badoo (som hon skrev). Jag heter Snorkrokan där. Min profil är precis som Jennifers sjukt konstig och inte seriös någonstans. Folk skriver ändå och mitt namn tycks locka många.

"Petar du näsan ofta?" "Stavas inte kråka med å?" "Du har testat även då det har "dinglat" en grön sån fin slajmklump på den "hårdare" biten av snorkråkan?"
 
Och så vidare. Sedan är det ju sjukt kul att spela korkad också:
 
Inte en dag äldre än då!
 
 
 

Varför hatar alla Boden?

Igår tog jag mig modet att köpa ett par fjantiga sockar efter att i flera år ha gått runt i enfärgade, framförallt svarta sockar. I samma veva som jag skulle ta kort på dem (ja, jag vet, jag är en tönt) så upptäckte jag att min kamera gett upp. Jag har ingen aning om hur eller när det hände, men det gjorde mig uppriktigt ledsen. Jag och min elektronik har aldrig varit en lycklig historia - men kom igen, två datorer är nog, en kamera blev ju bara too much. Dessutom kommer jag vilja ha den när studentgrejorna sätter igång på riktigt. Jag kan inte förstå hur man kan vara utan en bra kamera. Att fånga ögonblick och att dessutom göra det med skärpa, det är härligt.
Förutom roliga sockar köpte jag även en underklänning som eventuellt kommer användas på studentdagen. Jag är trött på det här med klänningar och att vara fin och grejer. Examensklänningen jag hade i 9an var skit ful. Den var alldeles för stor och hängde som en säck. Jag tror aldrig att jag kommer hitta den perfekta klänningen på just mig och det är lite tråkigt. Att mäta 160 cm ovan jorden är dock inget positivt när det kommer till att hitta kläder som sitter bra. Men vad gör man?
 
Jag har även hunnit testa Max nya pommes om någon ville veta. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om snabbmat. Jag äter det inte speciellt ofta nu för tiden och visst är det gott, men det ligger ju typ kvar i magen ett dygn efteråt. Gillar i alla fall att det är skal på stripsen. Jag och potatisskal är ting som gillar varandra.
 
När jag var i Boden funderade jag på en sak: Ingen tycker om Boden, alla snackar skit om Boden - det är inget ställe som någon skryter om. Mamma sa att de som gjort lumpen där inte varit speciellt fascinerade. Staden är ju rätt dock mysig, det finns en del charmiga trähus...Ändå kan jag inte tänka på annat än pundare när jag tänker på Boden. Varför är det så?

Hej och hejdå

Tjena världen!
Jag måste ha gått in i någon slags oturförbannelse. Jag brukar ju nästan aldrig vara sjuk och nu håller jag på att bli sjuk igen. Jag hade ju en djävulssjuka för bara några veckor sedan där jag hostade, kallsvettades och kräktes och nu är det tjockt i halsen IGEN. Som jag också sagt så är jag utan dator. Min bärbara gav upp för ett tag sedan, och min stationära som alldeles just varit på lagning gav upp för ett par dagar sedan. Det måste väl vara otur?
 
Just nu sitter jag och önskar bort huvudvärken samtidigt som jag kallsvettas. Mamma är på G till Arjeplog och sedan bär det av mot Luleå/Boden för att hälsa på Pernilla. Jag har tänkt bränna lite pengar. Det känns ju som att man alltid behöver nya saker. Bör dock fundera över mina köp litegrann och rensa innan jag packar in nya saker. Idag har jag på mig en tröja jag köpte då jag gick i 8an. Det är bara ett av en mängd bortglömda plagg.
 
För att inte bara prata om helgens negativa beteende så har jag hunnit vara i Jutis en sväng. Det var grillat i kåtan som gällde och det var mysigt, helt klart värt att lukta rök för. Ibland saknar jag Jutis, det är ett mysigt ställe.
 
Nu måste jag rusa, pusshej
.

Don't worry be happy

Jag har tänkt mycket de senaste dagarna och kommit till insikt. Från att ha varit väldigt pessimistisk det senaste halvåret och inbillat mig att jag tycker att negativitet är något roligt orkar jag inte med det tankesättet längre. Jag har inte mått bra alls de senaste månaderna. Jag har skapat framtidsplaner och drömmar för längesedan som har motiverat mig till att försöka göra mitt bästa i skolan. Trots det, så är jag inte bäst och kommer förmodligen aldrig att vara. Ångesten och stressen över framtiden, rädslan att misslyckats har satt sig i kroppen också. Jag kan ha så fruktansvärt ont i magen i flera dagar när jag tänker på mina betyg. Betygen som är bra men inte tillräckligt bra.

 

Jag är trött på att saker aldrig kan vara tillräckligt bra. Det är klart att det är bra om man försöker göra sitt bästa och fortsätter att kämpa för att ta sig dit man vill - men någonstans måste gränsen gå. Hur höga mål och drömmar man än har, så får man inte glömma bort att uppskatta det lilla, glada i livet. Jag har valt universitetsutbildningar och jag tror inte att jag kommer in. Tanken på att bli kvar i Arjeplog skrämmer skiten ur mig och får mig att vilja lägga mig ner på golvet och skrika. Jag vill ju bort och jag har ju velat det så jäkla länge. Jag förbannar mig själv för att jag inte är perfekt, hur jävla svårt kan det vara?! Jag är oftast så besviken på mig själv och känner mig så misslyckad att jag glömmer bort allt fint som finns i mitt liv och allt bra saker jag faktiskt har gjort.

 

Jag har lärt mig den hårda vägen att allt inte alltid blir som man tänkt sig. Något som jag tyvärr verkar ha glömt den senaste tiden är att glädjas åt sakerna som är bra. Oavsett vilka betyg jag går ut med och vart jag än hamnar efter den här tiden så hoppas jag att jag kan vara stolt över mig själv när jag ligger på min dödsbädd. Det är dags att jag lägger den största delen av mitt fokus på det som är bra i mitt liv, inte tvärtom.

 

Tacka fan för att solen börjat kika fram och för att det snart är sommar. Sol, ljus, och blå himmel är så mycket bättre för humöret än ett evigt mörker.

 


Tips från Helena

I brist på annat att göra tänkte jag ta och skryta om en del saker som bara är bäst. Alla vet om att i princip alla bodyshops produkter luktar godis men något jag verkligen skulle rekommendera er att köpa är deras olja. Varför den är så bra är för att man kan ha den till allt! Man kan ha den i håret som ett serum, i ansiktet istället för hudkräm, som hudkräm och så vidare. Den luktar supergott, gör håret glansigt och är bra om man är torr. Min andra rekommendation är att köpa schampo från lush. Jag var less på att mitt hår såg sådär gult ut men ville heller inte slå på stort och köpa ett riktigt silverschampo utan jag provade på lush version. Rent färgmässigt vet jag inte om det gjorde sån stor skillnad (uppfattar dock inte mitt hår som lika gulaktigt längre), men håret blir så lent av det. Det är helt klart det bästa schampot jag någonsin haft. Fick även prov på ett av deras balsam och det ska jag lätt slå till på någon gång i tiden. Alla borde verkligen testa bodyshops olja och lush schampo.
 
När jag ändå är igång kan jag även skryta om bodyscrub från bodyshop. Känner liksom att jag måste försvara den då jag blev hånad en gång då jag sa att man blir babylen efter att man använt den. Någon har även kommenterat deras produkter och sagt att det är samma skit som allt annat. No-no. Jag måste verkligen uttrycka min kärlek för dessa produkter.
 
Seriöst, TEEEESTA, ni kommer inte bli besvikna. Ytterligare ett plus för båda företagen är väl att de är så kallade gröna och inte sysslar med djurtester och sådant. När man handlar där är de väldigt duktiga på att tala om hur bra de är. Jag kommer ihåg så väl när jag köpte schampot därifrån hur personalen började prata på om att de inte innehöll dåliga ämnen och jag tänkte bara: Tror hon på allvar att jag bryr mig så mycket om mitt hår? Jag har klippt det hemma i flera år och det ser förmodligen inte så jäkla vårdat ut. Om ni bryr er om sånt tror jag att ni skulle uppskatta produkterna ännu mer, men kanske är det sådana som bryr sig som köper deras produkter och inte bönder som jag. Vad vet jag?
 
Nä, nu gick jag för långt med mitt pinsamma försök till gratis marknadsföring. Tillbaka till verkligheten.
 

Slut

Typiskt mig: Jag är alltså på väg tillbaka till jobbet som börjar 16.30 och kommer på att vi ska redovisa en läxa imorgon och att jag kommer vara trött och hjärndöd då jag slutat 21.30... Det är sjukt skönt att jobbhelgen är över och att jag äntligen (snart) ska få sova en liten stund, men att göra läxa då man jobbat hela dagen är inte alls kul. Att ha läxa överhuvudtaget ger jag tummen ner. Jag är så himla trött på skolan nu att jag till och med tvivlar på att jag vill plugga till hösten. Det kändes lite tungt att skriva det där och jag hoppas att det bara är en tillfällighet. Igår läste jag dock mitt horoskop och där stod det att jag kommer att stryka en av mina långsiktiga planer. Lol. Nej, det får inte vara sant. Jag måste ut och se världen då gymnasieskiten är över PUNKT.
 
Nu blir det läxa och sömn.

But first, let me take a selfie

Jag finner inga ord för hur trött jag är just nu och hur mycket jag ogillar att sluta 21.30 och börja 07.00 nästa dag... Men, men, det är bara att bita ihop och köra på. Ni undrar förmodligen vad jag gör vaken om jag nu är så himla trött och börjar tidigt imorgon och det ska jag tala om för er: Jag var så jäkla hungrig när jag kom hem så jag var tvungen att käka lite fiiiiiil med müsli och sylt (nya innerätten). Fast på tal om innerätt, för min del har nog fil och müsli haft sin blomstringstid. Nu är det kokta ägg som gäller och gulan ska vara sådär slemmig. Mmmmmhh som att käka smör typ.

Hoppas att ni lever vildare än vad jag gör i helgen. Jag säger som mamma brukar säga och som beskriver hur hela min helg kommer att vara rätt bra: Hårt arbete motverkar syndigt leverne.

Aldrig mer ful skolryggsäck

Japp, efter en tids tjat om de där ryggsäckarna så tog jag tjuren vid hornen och beställde den gråa. Den anlände i måndags och luktade nytt och fräscht. Jag fick dessutom 10 % studentrabatt så jag är mer än nöjd. Det var helt klart värt all skolstress i kombination med jobb. Aldrig mer ful skolryggsäck. Dessutom stod det att den är slitstark så jag får väl hoppas att den håller resten av mitt liv. Sedan får den gå i arv till någon. Skit coolt om mina barnbarn skulle kunna ha min 2014 ryggsäck precis som jag har mormors gamla fjällräven jacka. Vi får hoppas att den lever upp till sitt rykte.

Hur en god morgon blir dess motsats

Det finns mornar då jag undrar varför jag steg upp. Jag hade egentligen en fin och fridfull morgon tills jag försökte göra mig i ordning. Det började med mascaran som rann så jag blev grå över hela kinden (min superduper kamera på mobilen förskönar verkligheten...) och inte nog med att jag fällde tårar den här torsdagen, nää, som vanligt lyckas jag borsta min kind med tandborste dregel också. HEJA HELENA! Bättre lycka imorgon då.

På väg tillbaka

Igår gav jag mamma en inköpslista som jag kallar ''Synd om mig lista''. Jag ber om ursäkt för särskrivningarna den innehåller, men fan, hade ni känt på min feber hade ni varit fullt förstående. Jag mådde så himla dåligt igår och tyckte verkligen synd om mig själv. Jag orkade liksom inte göra något och så fort jag klev upp för att antingen gå på toa eller gå till köket så ville kroppen inte mer. Till sist kom även det hemskaste av hemskheter - spya. Efter att jag spytt vågade jag inte äta något alls utan det dröjde ett par timmar innan jag kunde tänka tanken på att stoppa i mig något och då var det nummer ett sjukmaten: flingor och mjölk samt godis. Tidningar brukar också vara något som tillhör en sjuk Helena i säng, men veckrevyn blev lite av en besvikelse. När jag gick högstadiet läste jag mycket så kallade tjejtidningar, tyckte förmodligen också att de var bra (varför skulle jag annars läsa de liksom?) men jag vet inte. Antingen har jag levt i min egna bubbla alldeles för länge eller så faller inte tidningar av den typen mig i smaken längre. Nåja, de som träffade mig igår trodde nog att jag skulle ligga döende resten av veckan, men morgonen blev en chock: JAG MÅDDE TYP BRA.
 
Jag blev helt till mig då jag vaknade för jag mådde inte alls dåligt. Igår hade jag inte kunnat ana att det skulle vara väsentligt med skola för mig idag, så det var bara upp och hoppa för att duscha bort febersvetten. Ni som känner mig vet att jag sällan är sjuk men att jag blir riktigt sjuk när jag väl blir sjuk. Fyra dagar fick jag leva i ett riktigt helvete men idag håller det äntligen på att gå över. Det är så skönt att jag är tillräckligt pigg för att plugga. Äntligen får jag komma ur feberbubblan och fortsätta med det vanliga livet. Nu längtar jag bara tills jag får trampa på och träna igen, men tills dess får jag se till att få lite plugg bortgjort. Visst är väl livet härligt ibland? Det stämmer nog att man måste ha det riktigt jävligt för att kunna se det positiva i en helt vanlig dag.
 
Tschüss

RSS 2.0
Bloggare