Vagabond

Självklart blev det en sväng till stan idag också. Nu när skolan inte dragit igång och jag är arbetslös har jag inte så mycket att göra om dagarna här i Uppsala. Nu är jag ju dessutom inte den enda arjeplogarn i stan (i min ålder) längre, vilket betyder att jag till och med hade shoppingsällskap idag. Som den vana nätshopparen jag är sitter jag ofta och kollar på fina saker jag vill ha eller enligt mig - behöver. Mina älskade, älskade ecco stövletter håller på att gå sönder och jag har länge letat efter ett par fina ersättare när den dagen väl kommer. Blev glatt överraskad då jag tittade på vagabond eftersom jag hittade precis sådana klackskor som jag vill ha plus ett par eventuella ersättare till mina kära ecooskor. Idag blev det dock klackarna som jag kom hem med. Jag skulle nog kunna räkna antalet gånger jag haft klackar till vardags i lilla Arjeplog, men jag ger stan ett försök. De är ju så fina och faktiskt rätt sköna. Har ju dock inte provat gå med dem annat än i butiken och lite här hemma, men det kommer. Man får vänja sig helt enkelt. Jag är iallafall nöjd med mitt köp men jag antar att det är dags att sätta upp någon slags budget där shopping tyvärr inte kommer få ett så stort utrymme. Vagabond var dock en grym upptäckt. Trodde aldrig att jag skulle hitta något i klass med ecco. Bästa ecco. Kanske får jag ytterligare en favorit, men det får vi se. Må bästa skorna vinna. Lol. 

Klippa sig och skaffa jobb

För tillfället har jag två issues. För det första kan jag inte sluta tänka på hur risigt mitt hår är. Det har blivit långt och ofräscht. Jag gillar långt hår men jag gillar inte mitt långa hår för tillfället. Jag vill ha lent, fint och fräscht hår som man kan dra fingrarna genom utan att fastna. Jag har som oavana att sitta och granska mitt eget går, speciellt när det är slitet, vilket gör mig ännu mer irriterad över mitt hår än vad jag skulle vara om jag bara lät det vara. Jag har ju klippt mig själv i flera år med blandade resultat. Nu är jag däremot skeptisk. I mitt gamla rum hade jag två speglar så att jag kunde se min rygg också vilket gjorde det hela lite enklare. Hittade iallafall en video med någon brud som får det att låta så enkelt att klippa sig själv. "Don't cut your fingers" men alltså de misslyckanden jag gjort när jag klippt mig själv har aldrig handlat om blod eller att jag klippt mig i fingrarna utan det värsta jag gjort var när jag slant med saxen för cirka ett år sedan och klippte en dm för mycket och snett. När den olyckan skedde hade jag dock Pernilla inom räckhåll så hon fick rätta till det. Men nu? Jag antar att jag bara har mig själv att lita på. Om ni undrar varför jag inte bara går och bokar en klipptid så är det för att 1. det är dyrt och 2. jag litar inte på frisörer för 3. jag har varit missnöjd med klippningar såå många gånger. Det känns på något sätt bättre om jag sabbar mitt eget hår. 
 
Mitt andra lilla projekt nu på morgonen handlar om att söka jobb. Tänkte ta tummen ur röven och skriva CV och personligt brev men det gick inte så bra. Allt slutade med ett enda hjärnsläpp och att jag råkade stänga ner internet-fönstret när jag hade allt (förbannade jävla google chrome). Jag har egentligen aldrig sökt ett jobb på riktigt. Det mesta jobb jag sökt var när jag lämnade ett papper med namn och mobilnummer i postlådan på kyrkogården, men då var jag i Arjeplog och det var ett par år sedan. De andra jobben jag haft har jag ju faktiskt inte sökt utan fått på andra sätt. Så, ytterligare ett steg i att bli vuxen - söka jobb, hur svårt kan det egentligen vara? 

PB is your friend

Jag gör verkligen ingenting just nu. Förutom att käka jordnötssmör direkt ur burken. Det måste vara höjden av att ha blivit en nolifer. När jag bodde hos Lada i sommar kunde jag inte förstå hur hon kunde äta upp en hel burk med jordnötssmör på mindre än en vecka. Snart tror jag att jag också kommer vara den typen av person. Jag vill iallafall tipsa er alla som köper greenchoices jordnötssmör att prova Kung Markatta - det är tusen gånger godare och det är förmodligen därför jag sitter och käkar det bara sådär. På tal om att vara en nolifer har jag börjat sova länge på mornarna också. Min första tanke då jag vaknade och såg solen skina var att gå ytterligare en promenad med kameran och fota hus. Mina nödvändiga promenader fanns inte alls i åtanke. Längre än över gatan har jag än inte kommit mig. Pernilla och hennes katter är här på paus innan hon åker vidare. Det är lite konstigt att alla tre systrar befinner sig på marker i södern nu. Ingen är kvar i norr längre och ingen vet om vi någonsin kommer tillbaka. Då jag berättade för diverse personer att jag skulle flytta från Arjeplog lät alla så himla övertygade om att jag kommer komma tillbaka. Jag tror att det är typiskt för Arjeplog, att liksom någonstans gå och tro att alla som kommer där ifrån alltid kommer komma tillbaka och sådär. De flesta vet nog att det inte alls är sant eftersom allt fler flyttar utan att återvända. Vi får se om jag kommer vara en av alla de där som bara åkte och försvann därifrån. Det är svårt att säga nu vad jag kommer göra när jag är sisådär 50 år. 
 
Sitter och funderar på hur jag ska ta mig vidare från köksbordet. Jag tror inte att min promenad kommer bli mycket längre än till sängen.

24 augusti 2014

Eftersom jag inte börjat göra något vettigt här än så blir det många promenader i stan. Jag har inte vågat gå mycket längre än det jag känner till. Inte för att jag tror att jag skulle virra bort mig så länge domkyrkan är inom synhåll (vilket är alltid) men det skulle ändå vara lite jobbigt att inte riktigt veta hur jag skulle ta mig tillbaka. Tänk er dilemmat att ni gått långt, långt hemifrån och inte riktigt vet hur ni hittar tillbaka och så blir ni jääätte kissnödiga. Typ så tänker jag, så that's why jag bara hållt mig på relativt kända marker. Till veckan måste jag dock utforska staden på riktigt så att jag vet vart jag ska plugga när det väl gäller. Kan inte fatta att mitt nya liv drar igång om en vecka. Jag är fortfarande rätt lugn angående skolstarten men ni vet ju hur jag är - snart kommer balla ur. 
 

To-do-list

Igår blev jag lämnad ensam här i Uppsala. Efter en god lunch på stan (älskar utbudet av restauranger här, synd att jag är en fattig student alltså) åkte mamma tillbaka till Arjeplog så ja, om jag får överdriva litegrann är jag ensam. Hade jag varit ensam på riktigt hade jag förmodligen varit ännu räddare och mer ångestfylld än vad jag redan är. Jag har en sådan tur att stan inte är helt okänd för mig och att jag faktiskt har lite kontakter här om än inte många. 
 
Jag har skrivit en to-do-list som jag tänkt pricka av. Det kändes nödvändigt att göra en lista för det är så mycket att tänka på, som man knappt vet om då hela den här grejen är så ny. Igår gjorde jag min första matshopping och det blev totalt 660 kronor FÖR ALLT. Jag köpte verkligen allt. Köttfärs, kyckling, fisk, vegoburgare, lite frysta grönsaker, ris, pasta, bönor, linser, krossade tomater och så vidare. Jag hade tänkt äta mycket mindre döda djur här än hemma eftersom 1. jag bor med vegetarianer och 2. vegetarisk mat är ofta billigare men eftersom det var så bra pris så kände jag att jag faktiskt gott och väl kunde köpa kött. Dock kom köttfärsen från Irland så jag kan väl inte påstå att jag är stolt över köpet egentligen. Jag gillar ju att försöka leka lite medveten konsument men igår spårade det ur totalt på den fronten. Köttfärsen jag vanligtvis äter kommer ju från jutis-skogarna och det är så det ska vara. Närproducerat, ekologisk och fint.
 
Idag vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Först och främst hade jag tänkt ta mig en dusch. Varenda gång jag åker till stan tänker jag att jag måste försöka vara lite fräschare än vad jag är där hemma. Det som brukar hända är att jag slutar bry mig om mitt hår överhuvudtaget och låter det hänga i en ful tofs ett par dagar. Trodde liksom att min trashy sommarstil skulle försvinna så fort jag slutat jobba och kunde tänka på annat, sätta på mig normala kläder och faktiskt tvätta håret men icket. Jag tjatade ju om att jag skulle banta och bli fit for fight hela sommaren men det har jag verkligen inte gjort heller. Komma igång med träning är ytterligare en sak jag måste lägga till på min to-do-list. För tillfället bor jag väldigt nära ett friskis&svettis, men frågan är hur peppad jag kommer vara. Det är ju folk överallt här och lilla Helena är folkskygg.

I min nya stad

Fastän jag bara varit i Uppsala i cirka ett dygn känns mitt gamla liv så långt borta. Det har varit fullt upp hela dagen och ännu mer finns det att göra. Om man ser över det stora hela så har jag inte fått speciellt mycket alls gjort idag. Visst har jag strosat runt på IKEA och skaffat lite bra att ha saker och sådär (en säng tillexempel..), men oj vad mycket arbete jag har kvar att göra. Att flytta är ju inte bara sådär enkelt. Jag är helt enkelt tvungen att prova på hur det känns att bli vuxen och flytta och allt vad som kommer med det. Det känns okej än så länge, men att jag är livrädd behöver ni inte alls fundera på, det kan jag lova er att jag är. 
 
Dagen avslutades iallafall på en indisk restaurang. Det var både trevligt och kul. Jag gillar att prova på nya saker, vilket inte är lika lätt i Arjeplog som i en stad. När man gick ut och åt i Arjeplog var det ju mest för att äta och för att man inte orkade laga mat. Då var det dessutom inte så att man hade speciellt många olika ställen att välja mellan, utan det handlade bara om vilken pizzeria som man tyckte bäst om. Indiskt har jag aldrig provat tidigare och det var både gott och med trevligt sällskap. 
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska samanfatta min dag och mina känslor på ett bra sätt men det går nog inte heller. Framtidsångesten skriker, stressen över allt jag måste göra finns också där samtidigt som jag någonstans tänker att allt kommer lösa sig förr eller senare. Och går ingenting, så får jag väl åka och bli undersköterska i Arjeplog(det har jag minnsann blivit upplyst om i sommar). Nåja, det blir nog något av med mitt liv också, men än så länge finns det inget svar på frågan.
 
Mm, nu ska jag ligga och noja om mitt liv på madrassen i mitt nya hem. Någon gång kommer jag förmodligen in i en ny vardag. Allt annat känns som hundra år sedan.
Ser ju åtminstone ut att ha det rätt bra såatte.
 

Arjeplog mot Uppsala

Idag är äntligen den dagen kommen. Dagen då jag far. Dagen då jag flyttar. Jag kan inte riktigt än säga hur det känns. Sommaren gick fort, precis som jag trodde och jag har gått med en klump i magen då och då när jag tänkt på hur allt kan, kommer och ska bli. Ni vet, sådana saker man inte vet överhuvudtaget men gärna går runt och oroar sig för. Igår följde jag med Anna till skolan en sväng för att kolla läget, sedan flyttade jag ifrån kära sambo-Lada, tankade mormorbilen för (kanske) sista gången och haffade Anna till Jutis för packhjälp. Mitt liv ligger just nu i sopsäckar i toyan och snart rullar den iväg söderut. Ojojoj, vad håller jag egentligen på med? Önska mig all lycka. 

Sagaform, äntligen är ni mina

När jag flyttade in hos Lada tog hon fram en mugg när vi skulle dricka te och sa att jag skulle älska den. Jag förstod liksom inte riktigt varför. Jag är personen som har MIN mugg och det ska vara DEN muggen. Jag har ju alltid haft mina standardmuggar som jag dricker te och kaffe i. Det är bara så, det är också då bara den muggen jag använder. Mina gamla muggar har alltid varit billiga muggar. Kommer ihåg muggarna jag hade från 2008-2013, de var två för tio kronor på dollarstore men sedan råkade jag slå bort ett öra och ja, där dog den eran ut. Min senaste mugg försvann i flytten och ligger just nu i någon låda, den kostade väl sisådär femton spänn och kom från IKEA. Det dröjde dock inte länge för min förälskelse för den genomskinliga muggen att komma och jag insåg att jag behöver en egen sån som kan bli min nya standard. Mamma hittade precis likadana sagaform muggar på järnaffärn här i Arjeplog och nu är jag ägare av två stycken. Det känns riktigt bra. Som att jag åstadkommit något som jag velat under de senaste veckorna. Den med blått handtag har dock blivit min standard för tillfället, men vi får se hur länge de ens kommer ha färg på handtagen.
 
Intresseklubben antecknar... Men alltså, om ni skulle prova dricka i dem skulle ni förstå.

Bland spöken och sånt där

Natten mot idag har varit orolig. Det kanske inte är så konstigt eftersom jag sov ensam i Ladas hus. Jag hade ju inget problem med att sova ensam i min lägenhet, men då var det ju i mitt hem. Dessutom känns det lite värre att vara ensam i ett stort hus istället för en lägenhet. Om jag hörde ljud i lägenheten hade jag ju alltid grannar att skylla på. Den här natten låg jag dock och vred mig flera timmar innan jag somnade, under täcket och med lamorna tända.
 
Den riktiga förklaringen till min rädsla handlar inte bara om en förfluten rädlsa för ensamhet och framförallt nätter. För ett par dagar sedan såg vi på skräckfilm och alltså ja, vad ska jag säga? Jag borde ju veta att skräckfilmer inte är för mig. Åtminstone inte om jag vill kunna sova utan att vänta på att någon ond ande ska komma och dra mig i fötterna. Förr var jag liksom alltid rädd. Jag kunde inte vara hemma själv och jag kunde absolut inte sova själv. Inte utan konstant panik. Jag var livrädd för allt som hade med spöken och övernaturligt att göra. Den rädlsan är tydligen inte så svår att väcka heller, men what to do. Vissa säger att jag sett för mycket på film, Det är inte riktigt sant. Det är klart att jag tittat på film men det har för det mesta bara varit samma filmer som rullat om och om igen. Jag har inte haft tillgång till ett internet där man kan ladda ner eller streama så thats why. Jag är nog helt enkelt bara väldigt rädd och har livlig läskig fantasi. Jag är nog helt enkelt bara väldigt rädd och har en livlig, läskig fantasi. Skönt att Lada är tillbaka iallafall. 
 

One week left

Min nedräkning "Arjeplog tar slut" säger idag 6 days left. Jag lever alltså min sista vecka här i Arjeplog. Jag har endast fem arbetsdagar och det känns helt okej. Att inte ha speciellt många arbetsdagar kvar alltså, förövrigt väntar jag på att den stora flytt-paniken ska överrumpla och ta ihjäl mig. Det känns helt perfekt med att livet här tar slut för gud vad jag vill vara ledig från jobbet och få fokusera lite på mitt eget liv. Jag blir dock påmind om alla grejer som jag borde göra innan jag flyttar och ja, jag vet inte hur jag ska hinna med allting. Frågar ni mig idag, tror jag inte alls att det kommer dröja allt för länge innan jag åker tillbaka till Arjeplog igen bara för att få klart allting. Men vafan, är man nybilven student vore det väl bara konstigt om livet inte är ett enda stort kaos. Det är tur att jag har personer i mitt liv som får mig att tro på meningen "det löser sig" för oavsett vad är jag tvungen att ordna upp det här. 
 
Nu ska jag hoppa i sängen för en av de sista nätterna hos min bästa sambo Lada. Taggar inte för jobb 08.30 imorgon, men slutet närmar sig så det är bara att bita ihop.

And bitches be like

Frukostmat till middag, Lada lär Hena hur det funkar. 
 
Jag vet att det snart är dags att ta steget mot mitt nästa liv. Inte att dagarna fram till flytten bara blir färre och färre, utan för att jag är så trött. Min hjärna känns som skumgummi och jag är allmänt förvirrad. Imorgon jobbar jag 07.00-16.00 och det ska bli så skönt med en ledig helg, något jag verkligen behöver. Detta blir min första lediga helg på en månad och den sista lediga helgen i Arjeplog. Tillfället kunde inte varit bättre! 
 
Folk frågar mig om jag har börjat packa, vad jag ska packa och liknande grejer. Sanningen är den att jag inte förberett mig alls. Jag har liksom inte ens hunnit tänka igenom lägenhetsflytten än. Sakerna jag inte tagit med till Lada ligger bara i högar, väskor och kassar. Jag jobbar i princip hela tiden och hinner därför inte riktigt ta tag i det. Det mesta jag hinner tänka på när jag är hemma hos Lada är vad vi ska äta till frukost, vilken matlåda jag ska ta med mig och vad vi ska äta till middag. Jag förstår inte heller hur jag ska hinna med allt som ska hinnas med innan jag flyttar. Jag och min mor måste vara tidsoptimister. Får helt enkelt se hur det blir med rummet i Jutis som skulle vara så fint och komplett innan jag flyttar.. Fuck it. 
 
Den älskade PMSen närmar sig dessutom och jag tycker synd om de människor som kommer tvingas vara i min närhet. Ibland vet jag liksom inte om jag faktiskt stör mig på människor på riktigt eller om det bara är hormonerna som spökar. Jag kan gå runt för mig själv och vara arg. När jag ligger i sängen och ska sova kan jag vara arg. Ibland är det bara så att vara tjej och sådana stunder och ibland önskar jag faktiskt att jag slapp. Samtidigt har det sin charm. Det är ju trots allt lite skönt att man har en ursäkt till att vara världens aggro eller att gråta över att det inte finns något man vill äta i kylskåpet.
 
Btw. Älskar Ladas te/kaffekopp. Vill ha en sådan. Den är från sagaform, vart köper man en sådan? TELL ME!!!

De där små sakerna

Jag antar att jag börjat tröttna på mig själv. Det var så längesedan hårfärg fanns i mina tankar, men nu finns det där. "Borde jag färga håret?" "Borde jag färga håret mörkare eller ljusare isåfall?" Jag känner mig tråkig samtidigt som jag är alldeles för lat för att bry mig. Jag tänker på de där stackarna som har färgat hår och måste färga det titt som tätt för att slippa undan utväxt. De är verkligen tappra och duktiga. Vi får se hur jag gör, jag tror inte att jag har den energi som krävs för att ha ett fint färgat hår - tyvärr.
 
När jag får lust att göra mitt hår lite blondare brukar jag titta på bilder där jag hade platinablont hår. På den tiden hade jag alltid färgat hår och det var allt eller inget som gällde. Skulle jag ha brunt hår skulle det vara nästintill svart och skulle det vara blont så skulle det vara vitt. Såhär i efterhand kan jag inte påstå att mitt vita svinto var en dröm, men det är ju så det ska vara när man är 14 år. Numera blir jag alltid så chockad när jag ser yngre tjejer som faktiskt ser bra ut. Vad hände?
 
(Jag var ju nästan en riktig stereotyp - vitt hår och systemkamera men ändå en kass selfie)

Katter och obligatoriskt te

Jag var en dålig sambo idag. Varje gång då jag kommit hem från jobbet har Lada fixat mat. Idag var det jag som var ledig och borde därför varit lika snäll och duktig och haft maten redo när hon kom hem, men jag var inte ens här. Jag följde mamma upp till Jutis. Det blev inte speciellt mycket gjort där annat än att jag gosade med min katt. Världens bästa kisse! Jag fick så himla ont i huvudet då jag gick från Lada till lägenheten. För det första var det åskigt i luften och för det andra stank det brandrök. Jag har så svårt att förstå hur Salabrandens rök nått ända till Arjeplog. Det är ju hur långt som helst. Jag är väldigt tacksam över att det inte är här det brinner. Usch och blä. VI har just druckit det obligatoriska teét och sitter och snackar skit. Kvällens rutin nu när vi bor med varandra är liksom att sitta vid bordet, dricka te och snacka skit och sedan när koppen är tom fyller vi på den. Mycket fancy.

Mitt huvud dunkar fortfarande

Ibland leker jag duktig och idag var jag tvungen, eftersom jag är ledig och faktiskt har tid och inga ursäker till att inte utföra någon form av träning. Att springa utomhus är en helt annan sak än att springa på löpband. Det är så sjukt mycket jobbigare och jag trodde att jag skulle dö. För det första är min kondition förmodligen lika med noll. Trots det tog jag mig ändå upp på Öberget fastän mitt huvud började göra ont redan halvvägs. Min löprunda på totalt fem kilometer är väl egentligen ingenting att skryta om, men som sagt är lite bättre än ingenting alls. Utsikten är ju fin dessutom. Lol. 
 
Idag känner jag mig bara trött och tragisk. Det har blivit många djupa suckar. Jag är vilsen, stressad och rastlös och jag förstår inte riktigt hur det går ihop. Nedräkningen "Arjeplog tar slut" står idag på 12 dagar. Kan inte förstå att det är 13 ynka dagar kvar tills jag åker. Så konstigt.

When life throws you lemons..

Just nu är jag inne i en fas där det roligaste och mest minnesvärda jag gör är att äta. Det bästa som hänt mig under dagen var middagen. Efter en sjukt jobbig dag kunde jag inte säga nej till en utemiddag och verkligen inte till pasta alfredo. Pastasås gjord på grädde och som är full med ost är ju bara fullkomligt underbart - och välbehövligt just nu. Efter jobbet hade jag egentligen stora planer på att utmana ödet och dra ut på en liten springtur, men när jag väl kom hem tyckte jag att min lista med ursäkter till att inte behöva springa var mer än tillräckligt lång. Dessutom fick jag ett sms från min mor där hon frågade om vi skulle äta på Harrys efter jag slutat. Jag vet inte hur många år Harrys funnits här, men jag har aldrig ätit där. Jag och mamma har sagt i flera år att vi ska äta där bara för att göra det, men det har aldrig blivit av. Det blev inte något med det idag heller eftersom det var stängt så istället blev det samma gamla vanliga restaurang.
 
Just nu känner jag att jag bara vill vara ledig en evighet, sova ut, göra saker som jag vill göra, vara lat bara för att jag kan och så vidare. Att man aldrig ska vara nöjd! Jag är liksom den personen som lätt blir väldigt rastlös, jag måste ha något att sysselsätta mig  med, men just nu känner jag bara att jag behöver en break. NU. Tur att jag är ledig imorgon...

6 ÅR I SVERIGE

Idag firar jag och min nuvarande sambo att hon bott i Sverige i hela 6 år! Firandet skulle egentligen gå ut på att köpa en svensk flagga och äta en kanelbulle, vilket vi inte har gjort. För att gottgöra att det inte riktigt blev som hon tänkt sig, tänkte jag tillägna ett inlägg i hennes ära med en typisk svensk sommarbild och lite typiskt svenska saker som hon tagit till sig väldigt bra under sin tid i vårt avlånga land:
 
1. När man säger något elakt om någon tillägger man alltid frasen "men hen är säkert snäll.." efteråt.
2. Blir väldigt skeptisk om en okänd person kommer fram och pratar på tillexempel busstationen. Lika reserverad som en standard svensk vill säga.
3. Har bytt ut Russian Standard mot Absolut Vodka (skoja bara, inga sådana dumheter!!!)
4. Förstått att i Sverige får man tycka och tänka vad man vill, så länge man tycker och tänker som alla andra.
5. Att det enklaste sättet att skaffa vänner på är att ta fram en tuggummipåse i skolan.
 
 

Början på avslutet

Under de senaste dagarna har det skett en mycket stor förändring i mitt liv - från att vara med lägenhet, till att inte vara. Det känns väldigt konstigt att man inte längre finner mig på adressen Daghemsvägen 8A, men än konstigare att det inte är Daghemsvägen överhuvudtaget. I fem år har jag bott där. Det är lika länge som jag och min familj bodde i huset på Renbergsgatan. När vi flyttade från huset på Renbergsgatan kändes ju det väldigt konstigt för att vi bott där i en evighet och bla bla bla. Jag känner inte riktigt samma sak nu trots att jag levt lika många år på båda ställena. Kanske är det för att mitt liv inte förändrats lika drastiskt under lägenhetstiden, men vad vet jag. Vad jag vet om hela lägenhetsflytten och allting är att det bara är början på nästa stora förändring i mitt liv. På min telefon har jag en nedräkning som jag namngett "Arjeplog tar slut" och idag står det "14 days left". 10 av dessa är arbetsdagar och de andra är lediga dagar. Om någon ursäktar mig, så vill jag bara be mitt liv att stanna upp litegrann. Visst, ser jag framemot flytten och att dra vidare i livet samtidigt som jag undrar vad jag egentligen gett mig in på. Visst, att jag verkar vara väldigt säker på vad jag vill och att jag ska lösa alla mina issues på något vis. I stunder som dessa behöver jag en vän som kan förstå min rädsla och inte bara vifta bort den. Jag vet att jag är stor, tuff och stark men det håller inte fullt ut alla gånger. Ibland behöver jag bara en sällsynt kram. Tur att jag får bo hos Lada sista tiden, så kan vi sitta och tycka synd om varandra tillsammans.

RSS 2.0
Bloggare