Den eviga frågan: hur tar man tag i sitt liv?

Jag funderar nästan varje dag på hur man ska göra för att ta tag i sitt liv. I mitt fall, i detta nuet så handlar det framförallt om plugg som jag skjutit upp allt för länge. Någonstans vet jag svaret, och det handlar mest om att tvinga sig själv att göra saker för att sedan göra det till en vana. Jag har tenta den tolfte januari så än har jag tid på mig att ta tag i skiten, men då gäller det att jag gör det också.

Jag vet ärligt talat inte varför jag är så dålig på att plugga. Politisk filosofi är dessutom den kurs vi läst som varit mest intressant. Jag vet inte om min tendens att göra exakt ingenting om dagarna handlar om att jag är så trött, så himla trött eller om jag helt enkelt suger på självstudier. Eftersom jag klarat alla tentor hittils vore det sorgligt om jag misslyckas på den sista. Misslyckas jag handlar det dessutom bara om att jag inte pluggat och det vet jag. Det är så konstigt att man inte gör saker man vet att man borde för att färdigställa det man ändå håller på med. Nåja, det är väl bara att ta ett djupt andetag och läsa litegrann innan jag somnar. Sedan måste, måste, måste jag ta tag i plugget (och resten av livet med allt vad det innebär när jag åker till Uppsala igen).

Mellandagsrea

Jag vet inte varför jag känner ett behov av att hitta något reafynd just nu. Det känns som om det var längesedan jag unnade mig något, men jag vet inte. Med unna menar jag att köpa någonting man vill ha men som man kanske inte verkligen behöver. Jag köpte ju nya skor för ett par veckor sedan men nya skor behövde jag verkligen och därför kan man inte säga att jag unnade mig dem. Tyvärr är jag väldigt långt bort från stan så jag vet att jag inte kommer trängas bland alldeles för mycket människor i år och slutligen komma hem med en stor duschcreme från bodyshop (och det är tråkigt, för det är något jag både behöver och vill ha och det finns typ BARA då det är mellandagsrea). 
 
Nu har vi ju nätshoppingen till vår ära här i glesbygden. Tyvärr har jag inte hittat något som är fint och på rea och i rätt storlek (storlekar är alltid ett problem när det är rea). Jag har ju velat ha en fin kabelstickad tröja länge, men de allra finaste är dyra och nu finns vissa på rea men självklart inte i min storlek. Jag får helt bara acceptera detta faktum och kanske inse att som pank student så har man inte råd att köpa speciellt mycket dyra saker. På tal om pengar så känner jag mig nästan fattigare än någonsin nu. Jag har inte fått betalt för cirka tjugo timmar på mitt älskade nya jobb, men jag har inte heller kunnat få tag i chefen och fråga om det här så jag ska försöka att inte ta ut allt för mycket sorger (och irritation!!) i förväg. 
 
Det jag egentligen borde göra nu är att lägga mig ner och plugga. Jag hade tänk vara så duktig på lovet och plugga och göra massvis med vettiga saker. Tyvärr har jag inte gjort det. Jag är så himla trött hela tiden och sover bort halva dagarna och när jag väl vaknar till är jag slö. Just nu sitter jag och tittar på klänningar och väljer ut ett par tre, fem, tio(??) stycken som jag kanske slutligen klickar hem. Jag vet inte varför jag tycker att det är så kul att köpa klänningar numera. Det som sker är ju oftast att jag i min ensam och uttråkadhet provar dem, tittar på dem och så blir det inget mer av det. Jag har inte direkt planerat att jag ska gå på femtioelva sittningar till våren heller, men vi får se. Vi får se hur mycket jag ens vågar shoppa med tanke på min stackars ekonomi och då jag inte ens vet om jag vill fortsätta på mitt jobb i Uppsala. 
 
Suck. Någonting jag verkligen borde bli bättre på är att sluta ta ut massa negativa känslor i förväg. Jag har svårt att slappna av och tänka att allting löser sig tillslut. Istället bygger jag ett dåligt scenario på ett annat i mitt huvud och föreställer mig att det värsta kommer hända. Mitt jävla fattigdomstänk måste jag också göra mig av med. Ja, jag borde helt enkelt bara SLUUUUTA noja hela jävla tiden. Gud vad jag blir irriterad på mig själv ibland. Och se nu vad det här blev för roman, från mellandagsrea till hur värdelös jag är. Haha, jag är allt rolig ibland jag. 

Romfrossa

Lyckan som uppstår, när jag tror att rommen är slut för i år och mamma berättar att det finns hela 200 gram(!!) mer rom i frysen - Ja, den är inte nådig. Idag har jag ätit rom i både sådana där små kexkorgar och på tunnbröd och rom ska jag äta i både sådana där små korgar och på tunnbröd tills den tar slut - frukost, lunch och middag. Exakt hela tiden, för rom är nog ta mig fan det godaste som finns. Det är en sån där godsak man önskade att man hade tillgång till hela tiden, men som nästan aldrig finns. 
 
När jag var liten var det morfar som kirrade romen. Ibland tror jag att han fiskade själv men ibland köpte han sellak och klämde rom. Hur som helst, så hade vi iallafall tillgång till mycket rom och i och med att jag växte upp med den rikedomen trodde jag att det var så det var - att rom helt enkelt var en vanlig grej som varenda normal Svensson hade nästan obegränsad tillgång till. Jag vet inte hur gammal jag var, men att fixa rom var inte längre någonting morfar ägnade sig åt och jag ifrågasatte förmodligen katastrofen till mamma. "Varför har vi ingen rom?" Hon svarade säkert att det är dyrt, men allt är ju dyrt. Numera vet jag ju faktiskt hur dyrt det är också, tyvärr. 
 
I Norrland har vi tillgång till mycket som egentligen räknas som delikatesser. Rom är bara en av alla dessa saker. Vi har fint kött, fina bär, fin fisk och så vidare. Godsaker och delikatesser blir en standard och det där med att köpa kött i en butik känns helt knasigt. Jag har köpt ett paket köttfärs sedan jag flyttade till Uppsala. Förvisso var det typ två kilo och jag har inte ätit upp det än. När jag är där nere äter jag ju ändå mest vegetariskt. Det känns faktiskt naturligare att köpa vegetarisk föda än att köpa kött när jag inte har en frys som är fullpackad med kött. Det är konstigt det där med saker man vant sig vid och hur stor skillnad det blir när man tillsist måste ställa sig på egna ben och ta hand om sig själv helt och hållet.
 
Nu ska jag äta lite saftsoppa som jag kokat och sedan, ja, då får vi se. Kanske borde jag också hålla tummarna för att någon på jobbet hinner bli sjuk så att jag kan få komma och tjäna lite pengar till mitt ekande bankkonto - men det kanske är en elak tanke. Jag vet inte, det blir nog bara jag och mensvärken imorgon också. Och rommen också, för den delen.

God jul

Jag och mor kom hem från Luleå för bara ett litet tag sedan. Julen firades där i år för vår del (gud vad töntigt det känns att skriva "fira"). Julmaten var supergod - det fanns löjrom. God rom får mig seriöst att dö matdöden men de där snuskiga burkarna man kan köpa billigt på Konsum eller Ica får mig att dö på riktigt, på ett negativt sätt. Jag har iallafall haft det trevligt och det är förmodligen för att jag inte haft någon julkänsla överhuvudtaget i år och därav slapp jag också den stora julesorgen.

Något jag lade märke till när jag tittade igenom Facebook är att inte en enda av mina cirka fyrahundra vänner har skrytt över sina julklappar. Jag påpekade denna konstiga observation till mamma men hon sa bara: "Ja, dina vänner kanske har blivit äldre" och det ligger nog någonting i det.

Nu måste jag tacka för mig, önska er god jul och god natt. Vi ses klockan fem imorgon igen världen!

Andra lagret

Just precis nu, när jag skriver det här är klockan 23:23, den 23e december - även kallad dan före dopparedan. När jag var liten var det här förmodligen en av de mest förväntansfulla dagarna. Julen var ju den bästa dagen på hela året. Det var spännande med julklappar och det var kul när det kom folk och åt julmat, såg på Kalle Anka och helt enkelt firade jul med oss. Det är inte så längre, och jag har ogillat julen flera år (kommer ärligt talat inte ihåg när jag tyckte att det var kul senast). Folk verkar alltid förvånas över att jag inte gillar julen, men de med liknande familjesituation som mig förstår nog. Vissa har ju haft tur vad gäller släkt och död, tyvärr är jag inte en av dom. Anledningen till att jag inte tycker om julen är antagligen för att jag numera har fler gravar att tända ljus på än personer att köpa julklappar till. Eller det faktum att julen är barnens högtid. Eller en kombination av de båda faktum att de flesta mina dog på bara ett par år och att jag inte är en liten unge längre, jag vet inte. Julen är en sorgetid hur som haver. 
 
Min stora julesorg har dock inte infunnit sig ännu. Jag har knappt hunnit spekulera kring julen ännu, annat än att jag hellre skulle jobba än att låtsats fira jul. Nu blir det ju inte så att jag jobbar imorgon, men det handlar inte om att jag skulle vilja fira på något sätt utan för att det helt enkelt skulle bli för många arbetsdagar på raken. Jag får se hur det känns imorgon. Jag trodde ju inte att min födelsedag skulle bli jobbig det här året, men visst blev den det. När tårtkalaset var över och jag skulle dra ut så fick jag vattenläckage i ögat. Jag hoppas iallafall att jag kan gå igenom morgondagen utan några speciella känslor överhuvudtaget. Jag har känt så under tiden jag varit i Arjeplog. De fem första dagarna var värst, då ville jag bara åka bort fort, fort och slippa stället. Nu bryr jag mig inte. Nu tror jag inte att jag bryr mig om någonting överhuvudtaget. Det är knappt så att jag har några speciella tankar att ens skriva ner här. Jag har inte gjort någonting vettigt i Arjeplog alls. Plugget har jag helt och hållet glömt bort och det är verkligen inte bra. Arjeplog är nog inte bra för mig just nu, fastän jag trodde att det skulle bli roligt att komma hem. Nu vet jag inte ens vad som är hem längre. Skitsamma, vi får se hur det blir sen, mer än så kan jag inte säga. 
 
Har iallafall käkat Paradis, som är måste i sådana här tider varesig man gillar jul eller inte. Har sett att folk verkar vara upprörda över att de bytt ut trillingnöten och en annan. Jag gillade trillingnöt så att de bytte ut den var ju lite tråkigt, men min nya favorit är hallonlakris. Jag skulle lätt byta bort mitten (pärlnougaten) mot en hallonlakris. Fläder var jätte äcklig. Bixi ville inte ha den, och ja, innan ni säger något - JAG VET ATT MAN INTE SKA GE HUNDAR CHOKLAD! Men faktum är att Bixi åt upp ett helt lager praliner för ett par år sedan (hon brukar hoppa upp på bordet när ingen ser, och chokladasken stod storgligt nog på bordet), men hon är inte död än - kanske för att hon spydde upp allting i mammas säng, jag vet inte. Men kom igen, man måste få ha lite roligt i livet också - även hundar. 

Den förlorade generationen

Igår blev jag hemma från jobbet. Kunde knappt prata när jag vaknade. Det kändes inte speciellt kul att ringa och sjukanmäla sig, men det är ju inte heller speciellt schysst att komma då man är för dålig för att klara av att jobba.

Hur som helst... På kvällen var vi fyra 90-talister som spelade när och fjärran. Jag ser inte någon av oss speciellt korkad, men det där spelet... Det allra roligaste var att alla var så fruktansvärt dåliga och att vi inte kunde någonting alls. En sak jag tror de allra flesta svenska ungdomar verkligen är förlorad på är just geografi. Det är egentligen lite pinsamt, tänk när vi blir lite äldre och ska vara de som kan saker och ting och så kan vi verkligen ingenting? Hemskt. Förövrigt vann jag, men det var bara på grund av tur. Får man frågan vart Köpenhamn är huvudstad är det klart att man kan svara på den, men handlar det om andra saker (tillexempel historiska händelser eller om länder man knappt känner till), ja, då blir det mest bara "men int vet ja!" till svar. Vi är en förlorad generation helt enkelt.

Same same but different

Dagens samtalsämne har framförallt varit flyttar och hemfärd. Det är en ny och märklig känsla för mig fastän det inte är speciellt konstigt egentligen. Hur saker verkar vara precis som då man stack men ändå helt annorlunda. 

Dagens plus är helt klart mitt kära återseende med Lada. Vi åt lunch ute och sedan chillar vi hemma hos henne. Jag åt pizza och det kändes allvarligt talas skit konstigt. Har typ inte gjort det sedan studentveckan om man bortser från hemmagjord sådan någon gång i Uppsala. Som rubriken säger: same same but different.

Dagens minus är att jag fortfarande är sjuk och att jag knappt kommer få sova något i natt heller. Håller tummarna för att jag är tillräckligt kry för att jobba imorgon. När man vet om att hela Arjeplog är sjukt så skulle det intw kännas bra att sjukanmäla sig. Önska mig lycka till både med tillfrisknandet men också med sömnen. Låååt mig sova!!

Vad jag gör när jag inte kan sova

Att jag har svårt att somna om nätterna är ingenting nytt, däremot är det konstigt. Jag är sjuk och trött under dagarna men jävlar å på natten när jag faktiskt är trött och vill sova - då går det inte! Allvaret i mina sömnsvårigheter just nu är att jag måste kliva upp runt fem-tiden imorgon på grund av att jag börjar jobba klockan sju och ja, jag är ju pendlare nu mera. I snön. I mörkret. Jah vill helst inte somna på vägen till jobbet, det vore ju en smula onödigt. Att folk somnar framför ratten är inte så himla ovanligt heller.

Just nu har jag iallafall kommit till den punkten då de djupa tankarna tagit slut. Med föregående mening ville jag säga att jag tänker på mat. Snabbmat alltså. Jag öppnade nyss McDonalds julkalender fastän jag inte kan nyttja den och fastän jag inte är så förtjust i McDonalds. Blir ofta sugen på snabbmat numera. Det är konstigt, tycker inte om det speciellt mycket överhuvudtaget. Har ju dock haft lite problem med rutiner och att äta vettigt och så vidare den senaste tiden. Om vågen här hemma stämmer har jag gått ner tre kilo sedan jag flyttade (obs. Ej på grund av träning och nyttig mat utan snarare stress och bortglömda/ej ordentliga måltider/illamående). Nä, nu måste jag försöka sova på riktigt. Tyvärr är det ju även en dag FÖR tidigt imorgon. 

Sådant man inte ser söderut

Imorse hade vi en älgko och kalv utanför fönstret. Det är sådant som man inte får se i Uppsala.

I väntan på jobb

Dagen idag har bestått av bullbak (nåja, mamma bakade och jag åt deg), snor i mängder, tusentals nysningar, kliande och rinnande ögon och väldigt mycket trötthet. Jag vet inte om fallet är så att jag blivit allergisk mot min lilla kissekatt då jag varit borta i fyra månder, eller om jag bara reagerar som om jag vore allergisk då jag är sjuk. Någonting är det och det är oerhört irriterande med tanke på att jag hoppar på jobb imorgon och att det även är aktiviteten jag ska ägna mig åt fem dagar framöver. På den sjättedagen som är julafton blir det minnsann inget jobb för min del. Jag har tjatat om att jag vill jobba heeela storhelgerna under en lång tid, men eftersom jag fick fem dagar på raken nu så tyckte jag att det var bäst att ha en ledig julafton och sedan hoppa på den tjugofemte igen. Hur som helst har jag min ekonomi säkrad (om jag nu inte blir sjukare och inte kan jobba) inför januari. Det här med jobb är i princip ett måste om man ska leva på ett halvt CSN vilket jag planerar att göra så länge jag fortfarande bara pluggar fristående kurser. Plus minus noll är mitt mål och jag hoppas att det håller. Jag har räknat med att få saker och ting att gå ihop om jag jobbar cirka fyra pass i Uppsala varje månad, och jag hoppas att jag orkar med det. 
 
Aldrig tidigare har jag haft problem med något jobb först jag kom till Uppsala. Jag har ju jobbat extra under den största delen av min gymnasietid och det har inte varit ett problem för mig. Visst är det klart att man ibland hellre hade ägnat sin tid åt något annat än jobb, men själva arbetet i sig har aldrig varit något som jag kännt ångest inför. Mitt jobb i Uppsala? Ja, alla som pratat med mig vet att jag inte alls tycker om det. Jag har väl inte direkt uttryckt någon åsikt om det på internet heller då det inte känns riktigt lämpligt. Jag vet inte varför jag känner som om jag har en skyldighet att inte säga något. Verksamheten jag jobbar hos borde mycket väl känna till mina åsikter kring det där - om de nu skulle googla mitt namn och snoka så kommer det förmodligen inte som någon nyhet. I papprena jag fick hem angående företaget stod det att jag får uttrycka synpunkter om företaget i media men att jag inte får jobba hos någon av deras konkurrenter utan att informera chefen, så jag antar att det är fritt fram. 
 
Jag hade min första introdag den sista oktober. Jag fick gå brevid en tjej som förklarade allting i detalj och det flöt på. Jag tyckte att det verkade som ett bra ställe att jobba på, och skulle de andra introdagarna vara som den skulle det ju inte alls bli något problem då jag skulle börja jobba på egen hand. Tyvärr blev det inte riktigt så och när jag skulle gå mitt andra intro som var på en kväll blev jag utskickad med en annan ny som också skulle gå intro. Kort sagt var vi två stycken som gick intro med varandra (läs: jobbade på egen hand fastän vi båda var väldigt osäkra på vad vi egentligen skulle göra och så vidare). Enligt mig var det en katastrof då vi båda förmodligen verkade som två spärrpuckon som kom utan att ha en aning om vad vi egentligen höll på med. Ja, brukarna funderade säkerligen på om chefen hittat oss på ica på förmiddagen. När vi kom tillbaka till kontoret så berättade jag hur det hade gått för chefen som var väldigt förstående och sa att det inte skulle gå till på det här sättet vilket jag fullkomligen höll med om. 
 
Redan innan jag gått den där introdagen som inte riktigt var en introdag hade jag och samordnaren bokat in mina första jobbpass. Jag hade en sista introdag innan jag skulle jobba på egen hand och då uttryckte jag även min oro för samordnaren. Jag sa att det inte alls hade gått bra den där kvällen och att jag tvekade på om jag verkligen skulle klara av att jobba på egen hand utan ett riktigt intro. Till svar fick jag bara att "det kommer gå bra". Jag kan nu kort säga, med versaler att det inte gick bra. Redan när jag var på arbetsintervju hade jag sagt att jag aldrig hade kört bil i Uppsala, att jag är student och att jag inte hittar så himla bra. Det lät inte som ett problem och de sade till mig att jag inte behövde köra bil först då jag var redo. Min första jobbdag fick jag köra bil och som jag tidigare skrev: Det gick verkligen inte bra. 
 
Hela den katastrofala början har gjort mig sjukt skeptisk till mitt extra jobb i Uppsala. Efter det där har jag jobbat ett par pass och det har gått bra, men den där ångesten sedan introt och min första arbetsdag finns fortfarande kvar. Jag förstår också att det ser ut så inom många verksamheter inom vården, att det är svårt att få det att gå ihop och så vidare. Men allt det där kom som en chock för mig då mina tidigare arbeten här hemma bara har flutit på och gått bra. När man blir anställd någonstans erbjuder man arbetskraft som arbetsgivaren är intresserad av att köpa, men bara för att man som timvikarie är bland de lägsta i hierarkin, har man inte rätt att uttrycka någonting alls och borde inte verksamheter som uppenbarligen har svårt att få saker och ting att gå ihop ta väl hand om deras timvikarier? 

En riktig raggare

Hejsan hoppsan.
Jag ligger i Jutis och snorar i soffan för tillfället. För ett par timmar sedan tänkte jag ta tag i pluggandet, men antagligen kom jag av mig igen. Jag har lyckats bli sjuk IGEN (eller så var det bara förkylningen som hade en liten paus) och jag tycker inte alls att det är speciellt roligt. Jag jobbar från fredag-tisdag och jag skulle helt klart uppskatta att slippa förkylning när jag tvunget måste köra fyra mil vid tjugo i sju på mornarna. På tal om bilar hade jag och mamma en himla otur igår. Bilrutan föll ner i dörren. Hon påminde mig även om att jag sagt åt henne att det skulle gå åt skogen om hon fortsatte hissa ner rutan. Det var sommar när jag sa det och visst hade jag rätt. Dock är det väldigt opassande att vara utan en ruta mitt i arjeplogsvintern. Jag håller tummarna för att rutan åtminstone blev lite fixad idag när mamma körde ner till verkstan, men vad vet jag. Att bilen är gammal och skrotig är ett faktum. Ett väldigt dåligt faktum för den delen, då man bor fyra mil utanför samhället och är två stycken som tvingas dela på en bil. Ibland tänker jag att det hade varit bra om jag haft kvar min gamla 244, men den var ju ännu mer skrot på alla sätt och vis. Å andra sidan så startade ju den alltid, den gick förmodligen bättre än mammas skruttbil. Men som sagt, det är förflutet. Det är förflutet att jag överhuvudtaget bor här och att ha en bil för de få gånger per år jag kommer hit vore ju inte vettigt heller. 
 
 
 

Snabbmatsdrömmar

Precis som jag trodde hade jag svårt att somna i natt. Jag var så himla hungrig och sugen på snabbmat. Där vid tvåtiden hade jag nästan lust att traska iväg till Max bara för snabbmatens skull. Jag brukar inte vara speciellt sugen på snabbmat annars (förutom när jag varit ute och är på väg hem vill säga), men i natt... Jag vet inte ens vad som hände. Jag laddade ner både Max och McDonalds app och satt och tittade på deras utbud och sörjde att jag inte kunde ta del av det hela. Idag gick jag ner till Ica och köpte kycklingben och pommes. Lite onödigt att köpa frysmat då jag åker hem imorgon men ja, det var det enda jag var sugen på. Just nu är jag inne i en period där jag inte blir sugen på mat utan bara hungrig, vilket resulterar i att jag inte äter på vettiga tider och att jag ofta glömmer bort att äta. 
 
Idag är jag trött som få. Förstår inte varför. Vaknade vid båda mina alarm (det fösta går klockan åtta och det andra klockan nio) men stängde bara av dem och sovde vidare. Vid elva tiden vakande jag på riktigt och steg upp. Blir lite arg på mig själv då jag bara sover bort dagarna. Jag måste både plugga och städa och då passar det inte speciellt bra att sova halva dagen och förlora massa tid. Men på tal om att förlora tid, det gör jag när jag sitter här också. Nu är det plugg som gäller! Tschüss

Psykologi, slutspurt, antagning, Uppsala och så vidare

Det här med inlärda beteenden/reaktioner... Det är ju givet att det inte bara är påhittat, men det blir så himla lustigt när man upptäcker en reaktion som man själv lärt in sig. Jag har väldigt tidiga alarm som går 05.40 ifall jag ska jobba och på dessa alarm har jag en annan melodi än vad jag har på de flesta andra. Då jag hör den melodin blir jag irriterad, känner hur det värker i benen, blir motsträvig och så vidare och det spelar ingen roll vilken tid på dygnet jag hör den. Bara när jag tänker på den förbannade alarmsignalen blir jag arg.
 
På tal om annat: Idag hade jag min näst sista föreläsning för i år. Idag tyckte jag faktiskt att det var riktigt intressant. Politisk filosofi är mycket intressantare än värdeteori som var kursen vi hade förra månaden. Tyvärr ligger jag väldigt efter med läsningen och jag har ett par instuderingsfrågor jag bör ta mig tid att svara på för att underlätta tentaplugget, men ja, motivation och allt som hör till finns liksom inte till i dessa tider. Nåväl, det får jag ta tag i imorgon. För mig vore det sorgligt om jag skulle misslyckas på den sista tentan. Jag har ju klarat av 3/4 hittils så vafan, kom igen Helenaaa!
 
Annars då? Antagningsbeskedet inför vårterminen har kommit. För min del blev det oväntat. Förutom juristprogrammet sökte jag två fristående kurser varav en hade rätt höga meritvärden i första antagningen, lite för högt för att jag skulle ta mig in vid första antagningen. Den andra hade lägre meritvärde än mitt i första antagningen. Jag blev dock antagen till den som jag enligt höstens statistik inte skulle komma in på först andra uttagningen, dock hade jag reservplats två på den andra kursen så jag håller tummarna för att jag kommer in på den vid andra antagningen eftersom det är den jag vill lästa helst! Vad jag borde bli mer nervös över än vårterminen är höstterminen. Jag är inte riktigt längre säker på att jag vill läsa till jurist utan har börjat fundera på socionom. Om meritvärdet för antagningen blir som förra året så tar jag mig in här i Uppsala, men det är ju tyvärr inte alltid så säkert. Jag älskar verkligen Uppsala som studentstad och vill plugga här, däremot måste jag börja fundera på alterntiven. Vart ska jag plugga, om inte Uppsala? Hallå, detta bestämde jag ju redan när jag var elva år gammal? 
Från mitt första besök i Uppsala. Jag kommer ihåg så arg jag var då jag inte längre skulle få åka till varken Piteå lasarett eller Sunderbyn utan hela vägen till akademiska i Uppsala, men oj så kär jag blev i staden redan då. 
 
Men nu ni, nu ska jag renbädda min säng, lägga mig med min bok och ta tag i läsningen. Det lär ju dröja många timmar innan jag somnar ändå såatte.. Hoppas ni har det bra iallafall, imorgon är det sista rycket innan jag drar hem!

Musikhjälpen

I år står musikhjälpens glasbur i Uppsala. Ja, de flesta som är det minsta insatt vet nog redan det. Iallafall så tycker jag som kommer från landsbygdens landsbygd att det är lite coolt att befinna sig på en plats där saker faktiskt händer ibland. I och med att musikhjälpen känns aningen närmre än vad den annars gjort tänkte jag att jag faktiskt kunde skänka en slant. Allvarligt talat är jag väldigt dålig på att skänka pengar till välgörenhet trots att jag skulle kunna skänka några små slantar då och då. Det finns mycket tankar men väldigt lite verkstad i mig så att säga. Idag tog jag dock tag i saken och skickade ett sms för ett gott ändamål. Musikhjälpens insamling i år går till kampen för att stoppa sprindningen av HIV. Jag skänkte en liten slant till Arjeplogs insamlingsbössa och jag tycker att ni kan göra detsamma. 25 kronor (som är den lägsta summan man kan skänka) är ju i princip ingenting för de allra flesta av oss!
 
Man kan välja mellan att skänka 25, 50, 100, 200, 300 eller 500 kronor. 
För att bidra skickar man ett sms till 72999 med texten (om man vill skänka 100 kronor det vill säga, annars skriver man bara en annan summa): ok100 Arjeplog
 
By the way tittar jag live just nu. Inte på stora torget utan på internet. Tycker de är sjukt tappra de som står inne i glasburen, jag skulle bli fruktansvärt frustrerad över alla som står och glor in i glasburen.  Å andra sidan är jag ju rätt folkskygg, så det är väl tur att jag slipper syssla med sådant. Wow alltså.

Mitt långa hår

Mitt hår stör mig så inibomben mycket nu. Jag vet inte om det är längden jag stör mig på egentligen, men vi kan iallafall konstatera att det har blivit längre än vad jag haft på många år. Jag har klarat mig länge utan att känna hur det bara kryper i mig så fort jag drar fingrarna genom håret (jo, jag har en ovana att göra det väldigt ofta) på grund av att det tovar ihop sig som en enda boll med ull i nacken. Det är slitet, frissigt och äckligt. Jag har ingenting emot långt hår så länge det är fint men just i detta nuet är mitt hår allt annat än fint. Dessutom ställer jag mig väldigt tveksam inför om jag verkligen vill ha så långt hår som jag har just nu. Det är fruktansvärt jobbigt. Speciellt när man gör saker där man inte vill att håret ska komma i närheten av ansiktet - tillexempel träning eller jobb. Det spelar ju ingen roll om jag sätter upp det i någon tofs längre, den är ändå så lång att den hänger över axlarna. 
 
Om det inte vore för att jag har någon form av självkontroll hade jag förmodligen bara klippt det rakt av här och nu. Verkligen klippt av det väldigt kort. Tyvärr tror jag att jag bara skulle ångra mig men jag har fortfarande inte bestämt mig ifall jag faktiskt ska ta hand om mitt hår på riktigt och gå till en frisör eller om jag ska göra som jag gjort de senaste åren och klippa mig själv. När man inte har några pengar alls tar det ju endel i kontot att gå till frisören, men jag vet att en frisör kan göra mig finare i håret än vad jag behärskar själv. Mitt hår som faktiskt (hör och häpna) kan vara fint (och egentligen är en av de få sakerna jag har som faktiskt är fina) har ju bara hängt de senaste åren. Det är ett svårt beslut fastän det låter självklart att jag bör gå till en frisör. Visst vill jag ha fint hår, men ärligt talat vet jag inte om jag orkar. 
 
Jag funderar på färg också. Det är väldigt längesedan jag färgade mitt hår. Just nu funderar jag dock inte på någon helförändring, för tro mig, jag skulle aldrig orka hålla på att färga utväxter hit och dit. Men lite ljusare med hjälp av slingor kanske vore något. Någonting som hamnar utanför blond vågar jag mig knappast på. För visst är väl hårfärgen lite en del av en själv? Jag veeeeet inte. Jag har sådan beslutsångest men mitt hår just nu får mig att flippa. Bör nog göra mig själv en tjänst och ringa frisören imorgon. Annars sker nog en olycka snart. 

Gratis är gott

Gratis är gott, speciellt för oss studenter. Picard har just öppnat här på Kvarnen (gallerian jag bor på) och de bjuder på en sådan förpackning ovan. Har inte smakat ännu men gratis efterrätt på en fredag är aldrig fel. Anledningen till att jag skriver det här är för att jag framförallt vill vara lojal till alla panka studenter som mig, men även er andra som vill ha gratis godsaker. För att komma till deras FB sida där man paxar en förpackning, tryck här
 
Den andra vettiga grejen jag har gjort idag är att skriva hyreskontrakt, så nu är det säkert att jag blir korridorsbo till våren. Vet inte om jag har några speciella känslor inför det än annat än att det kan bli lite jobbigt att flytta min byrå och säng. Hur som helst blir det iallafall spännande att prova på korridorslivet även om jag hamnar lite längre ifrån stan. Flyttar inte in i rummet först i januari så jag har förmodligen mer att säga om det då än i nuläget. Resten av kvällen tänker jag inte tillägna någonting vettigt alls. Just nu retas hostan hela tiden och det känns som att mitt huvud ska sprängas. Ge dig förkylning bara geee dig!

Hejdå gamla skruttskor

Idag tog jag ett stort beslut. Efter att i många månader gått runt och förträngt hur skabbiga mina skor har blivit fick jag på riktigt erkänna det för mig själv och köpa ett par dugliga ersättare. Det som egentligen hänt med mina ecco-skor är att jag smörjt dem med fel skokräm. Istället för att de hållt sig fina har de sjunkit ihop och spruckit. De är riktigt skabbiga men trots det har jag haft svårt att släppa taget. 

Det där med skor är inte så enkelt att man bara kan gå och köpa vilket par som helst. När jag väl hittat något jag gillar vill jag ha det så länge som det bara går, speciellt vad gäller skor. Skor är viktiga grejer. Mina ersättare kommer iallafall från vagabond. De är riktigt fina men i detta nuet får jag ont av dem. Hoppas att de kan bli mer älskvärda när jag gått in dem. Håller även tummarna för att personalen inte ljög och sålde fel skokräm till mig så att de kan hålla länge. Men ändå, någonstans i mitt hjärta känner jag att jah förmodligen aldrig kommer hitta ett par lika fina, sköna och bra skor som de från ecco var en gång i tiden. 

Rest in peace och välkommen nya skor!

Vilken härlig dag!

Om ni brukar läsa skiten jag skriver ofta så förstår ni säkert att rubriken är ironisk. Om inte, så talar jag om det nu. För det första vaknade jag bokstavligen med en (obs. äckelvarning) slemklump i halsen. Idag skulle jag ha föreläsning 16.00 och tänkte därför ta mig i kragen innan och läsa kursboken. Ärligt talat så har jag inte ens läst första kapitlet ordentligt och nu ska vi ha läst tredje. När jag läste var det mer som att jag tittade på texten, jag kunde inte ta in någon av informationen som stod där. Tack, höstdeppression - eller inte! Hur som helst så traskade jag ändå iväg mot universitetet och när jag närmade mig huset kände jag att jag började må illa. Satt mig ändå utanför och väntade men när läraren öppnade salen och alla började gå in vände jag istället om för att gå hem. Det hade helt enkelt inte riktigt känts bra att sitta och må som jag gjorde på en föreläsning så jag gick hem med all rätt. Jag stod inne på en toalett i cirka tio minuter och funderade på hur jag skulle komma hem så snabbt som möjligt. När jag tittade mig själv i spegeln så tyckte jag att jag såg väldigt blek ut. Jag är ju dock en väldigt, väldigt blek person så för mig är det svårt att avgöra om det bara är min faktiska hudfärg som får mig att se ut som ett lik eller om jag ser sjuk ut. Tillsist vågade jag gå ut med hoppet som min enda vägledning. Om man vill komma hem fort och lätt är klackar verkligen inte optimalt. Skulle man behöva springa så är det ju inte speciellt smidigt så att säga. Vet inte om klackar är optimalt någon gång överhuvudtaget men vill man vara fin får man lida pin bla bla bla... Kan ju tillägga att jag verkligen fick göra det idag. Inte bara med syfte på fotsmärta då alltså. 
 
Vad som däremot oroar mig nu är hur fasen jag ska klara tentan den 12e januari. Det är förvisso väldigt lång tid kvar innan tentan, men det här är ju inte den enda föreläsningen jag kommer missa eftersom jag åker hem om cirka en vecka och då missar jag två föreläsningar och ett seminarium på grund av att jag befinner mig 100 mil ifrån universitetet. Det hade förmodligen inte varit något problem alls om jag inte var så förbannat omotiverad till att göra någonting vettigt överhuvudtaget nu. Jag frågar mig om och om igen hur jag egentligen ska få allting att gå ihop. Detta bådar ju inte gott på något vis. Ni som alltid drabbas av detta höstdepp (om det nu ens är det som är mitt problem) hur länge brukar det vara och hur motverkar man skiten? 

Vet inte om det är okej att säga att jag är skoltrött efter knappt en termin på universitetet. Å andra sidan kanske det inte är skola jag är trött på. Nåååja, tillbaka till boken - om min hjärna vill.
 

The walking dead

Just nu känns the walking dead intressantare än det mesta i mitt liv. Är så himla, himla trött och omotiverad att jag inte gör något vettigt överhuvudtaget. Som grädde på moset har jag dragit till mig en förkylning också. Turen verkar inte riktigt vara på min sida. Idag köpte jag iallafall D-vitamin och jag håller tummarna för att det ska vara till någon hjälp. Tror att jag drabbats av en klassisk höstdepression. Detta fenomen verkar vara mycket mer utbrett i de sydliga delarna av landet än vad det var hemma. Måste verkligen hitta tillbaka till motivationen. Plugget har verkligen legat på hyllan nu trots att kursen verkar intressant. Får uppenbarligen ingenting att riktigt gå ihop nu. Nåväl, det finns iallafall en positiv nyhet och det är att jag klarade tentan i värdeteori och att jag snart får åka hem!

Fireworks

Fyrverkerierna igår var häftigare än vad min kamera vill visa. Det var dock sjukt mycket folk, tur att the walking dead inte är verklighet ännu (som jag drömde i natt, hehe).

Nedräkning till julen

Alltså, jag har blivit dålig på att berätta om mitt fabulösa liv här - jag vet. Att mitt liv skulle vara fabulöst är en kraftig överdrift för sanningen är att jag inte gör speciellt mycket alls. Jag är som många andra vid den här tiden av året, trött som en tok och kämpar emot hosta. 

Hur som helst har det väl knappast undgått någon att det snart är jul. I lördags var jag på ett julbord och idag tittade jag på fyrverkerier och bjöds sedan på julfika med tomtegröt, pepparkakor, saffransbullar och massvis med andra juliga delikatesser. 

Julen är mysig egentligen men tyvärr är det inte vad julen innebär för mig i denna tid av livet. Jag hoppas innerligt att jag kan få tillbaka den barnsliga julkänslan som fanns där för flera år sedan, när julen faktiskt var bland den bästa tiden på året istället för att vara en väldigt sorgefylld period. Hur som helst, dags att sova
sova. Hoppas på ett godkänt tentaresultat imorgon så att jag också kan få åka hem snart! Tschuss 

RSS 2.0
Bloggare