Plugg och städ heeela dagen lång

Dagen idag har varit en riktig plugg-och städdag. Som tur är har jag haft både sällskap och hjälp. Anna kom till mig efter skolan och sedan dess har vi pluggar. Skolångesten som rivit sönder mig de senaste veckorna börjar släppa. Jag vet att det låter konstigt att ett positivt uttalande kommer från mig men idag insåg jag att kurserna kommer försvinna en efter en nu om jag jobbar hårt. Vad som kommer bli mitt nya dilemma blir förmodligen betygsoron och tyvärr kommer den vara svårare att komma över. Vad jag ska göra härnäst är att läsa naturkunskap eftersom jag ska skriva omprov imorgon. Jag pluggade inte tillräckligt förra gången och blev inte speciellt nöjd med betyget och därför ska jag försöka rätta till det. Ibland förstår jag inte riktigt hur jag tänker när jag ska komplettera upp till högsta betyg och stuntar i att läsa lite mer - det kommer förmodligen bara resultera i samma betyg igen. Jag försöker dock vara positiv, det känns lite viktigt att jag anstränger mig en smula för att inte ge upp i detta nuet.
 
Jag hoppas att solen för med sig lite mer positiv energi. Imorgon flyttar jag ut ur lägenheten i en vecka och det känns lite sorgligt. Jag gillar att ha mitt egna place och mitt egna liv där jag kan svettas i mitt vardagsrum, laga den mat jag vill äta, duscha i min egen dusch och det allra bästa - sova i min egna säng. Dessutom känner jag mig obekväm att tränga mig på andra. Inte för att någon sagt att jag är ivägen eller så, men den där känslan finns liksom där ändå. De stora tacken riktas dock mot Malin som varit en riktig ängel och hjälp till med städningen (pinsamt nog städat mer än mig, hon är ett riktigt städproffs) och Annica som tar emot mig som inneboende. Jag hoppas att jag inte varit allt för påfrestande.
 
Nu ska jag läsa naturkunskap för att sedan kunna bedöma om jag tycker att det är värt att skriva ett omprov och njuta riktigt mycket av att ligga i min egen säng på en vecka.
 
Tschüss

Ett år kvar till halvhundra

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det mammas 49e födelsedag, hurra, hurra, hurra!
 
Jag måste erkänna något lite pinsamt. Jag glömde nästan bort mammas födelsedag. Min morgon började med en försovning på grund av att min mobil dött i laddaren så det första jag gjorde när jag väl vaknat var att facebooka mamma och be henne ringa min telefon för att kolla om den började funka igen. Inte först jag kommit iväg till skolan kom jag på att hon fyllde år. 49 år. Ett år kvar till 50.
 
Jag har ingen lång solskenshistoria där jag i slutet kommer baka in ett grattis. Jag är rätt dålig på sånt, speciellt när det gäller födelsedagar. Eftersom alla våra firare är på andra orter eller uppe i himlen känns födelsedagar inte som någon rolig tid utan snarare en tid som påminner om hur många som faktiskt lämnat. Vi gjorde iallafall något litet av dagen och åkte till mammas moster och bjöd på fika. Jag skulle egentligen lagat middag också men alltså, vi hamnade konstigt med tiden och dagens middag blev därför tydligen tårta.

Cashew-wok

Har ni saknat mina inlägg som handlar om mat? De blir allt glesare mellan dem. Det här inlägget tillägnar jag dock Annica som blev väldigt intresserad av vad jag egentligen åt då jag skickade en snap på godiset.
 
Det som ligger på tallriken är följande:
Wokgrönsaker
Cashewnötter
Sesanfrön
Sås
Äggnudlar
 
 
Såsen innehåller följande:
Vatten
Sesamolja
Pressad citron
Gröncurrypasta
Vitlök
Ytterst lite wasabi
Muscovadosocker
Grönsaksbuljong
Svartpeppar
(Eftersom alla gillar olika mycket kryddor skriver jag ingen mängd. Man får smaka och känna efter själv)
 
Om det är något som är lite intressant i detta sammanhanget måste det ju vara såsen. Jag blandade iallafall ihop alla kryddor och grejer med vatten som jag nämnde ovan och lät sedan nötterna och grönsakerna koka i vattnet. För att få såsen tjockade gjorde jag en redning av potatismjöl (kallt vatten + 1,5 msk potatismjöl) och hällde sedan i det i woken. KLART!
 
Hoppas du nöjer dig med den här beskrivningen. Mina matgäster var iallafall nöjda och glada!

Regel nummer 1: Inte börja gråta

Jag har varit så förbannat jävla arg idag. Jag skulle åka till Anna och plugga och tog beslutet att skotta fram Silver (min okära 244).  När jag kommer ut med ryggsäcken och sopkvasten i högsta hugg ser jag att någon tagit vår andra parkering som jag tänkt ta när jag kom tillbaka med vraket. Det var det första som gjorde mig irriterad, förutom snön förstås. Efter många om och men startade jag i alla fall bilen och började backa ut. Däcken spann och spann och det tog typ en kvart för mig att lyckas med den enkla uppgiften att backa ut bilen från parkeringen. När jag väl kommit ut så lyckades jag inte få ur backen. Så för varje liten centimeter jag försökte köpa framåt backade bilen. Tillslut kom jag iväg och jag såg ingenting. Inte nog med det, så är mina vindrutetorkare trasiga. Jag lyckades ändå sätta igång dom så att de repade hela jäkla rutan.  Min bil var en jätte rolig present fram till det att jag själv tog det förbannade körkortet. Jag antar att man inte skriver ut sånt här, man vill ju inte verka störd liksom, men jag skrek halsen av min när jag krånglade med pansarvagnen. Fyfaaan vad jag var arg. Jag var typ full av ilska och vinglade fram på vägen. Hela tiden tänkte jag bara på regeln att inte börja gråta. Stora flickor gråter inte över småsaker.
 
Livet skulle vara så mycket enklare om man bara kunde välja att vara glad istället för att vara arg. Är vi människor naturligt förbannade skapelser eller är det något vi lär oss att göra? Jag tror att jag måste ändra inställning. Har man ett problem så löser man det. Dessutom löste jag ju mitt problem på sätt och vis - men inte fan var jag gladare för det. Jag hoppas bara att bilen som stod på min parkering är borta när jag kommer tillbaka för annars lär tårarna spruta. Idag är helt enkelt ingen bra dag.
 
Men trots det, några pluspoäng till mig eftersom jag faktiskt tagit tummen ur röven och skrivit några få meningar på ett skolarbete som jag borde kommit mycket längre på.

GFB-läge

Ni vet den där känslan då man ska ordna frukost en måndagmorgon? Mm, precis. 800 g spaghetti över hela köket. Ja, jag ska förvara påsen bättre nästa gång. Jag ska inte sätta den så att den kaaanske ramlar ur skåpet. Det där var ett riktigt GFB(Gud förbannat)-läge men jag hanterade det helt okej ändå.

Svårigheter med en blogg

Det är faktiskt rätt svårt att göra om sin blogg. Inte för själva kodningens skull, jag har faktiskt haft samma i fem år och numera kan jag min egen design rätt bra. Något som är svårare är att hitta bilder som är godkända för att ha med på en header. Alltså på något sätt vill man ju ha bilder som talar för något. Lite naturbilder på Arjeplog är väl standard om man bor här. Min hund är söt så hon måste ju få vara med. Tummen upp för att jag kan leka att jag är en positiv tjej. De där frukterna var en sista utväg som satte jag dit för att leka nyttig och för att jag längtar efter sommar. Sedan var det ju det här med kompisarna.. Eftersom de också är en del av mitt ljuva liv måste de också få vara med. Framförallt Anna kanske eftersom många av mina dagar handlar om att antingen ligga i min säng eller sitta vid köksbordet och göra ingenting med Anna. Jag kunde typ inte hitta en enda normal bild. Antingen leker vi spännisar, har 35 dubbelhakor eller fular oss. Men tja, det är ju trots allt bara min blogg så tillsist fick jag ihop något.
 
Något som också är svårt är att beskriva sig själv och bloggen. Alltså förut vet jag inte hur jag tänkte men nu skäms jag ju typ för att jag fortfarande har en blogg. Andra människor som inte skrev om något annat än vad de gör och inte gör under sina dagar tog liksom bort sina 2010.. Men här sitter jag och gör samma sak FORTFARANDE.
 
Jag bytte iallafall ut min gamla beskrivning:
''Att jag heter Helena är väl ganska uppenbart, och ''wj'' står för Westerlund Johansson. Jag har två efternamn eftersom mina föräldrar var väldigt envisa. Jag föddes den 9 oktober 1995 och är uppvuxen i en liten by utanför det lilla norrländska samhället Arjeplog tillsammans med min mamma, pappa, syster och hund. Numera bor jag i en lägenhet i Arjeplog och går andra året på samhällslinjen med inriktning beteendevetenskap. På fritiden dricker jag te med mina kompisar, skojar bort livet, promenerar med hunden eller något annat som totalt saknar mening. I min blogg skriver jag om allt som faller mig in. Gillar ni bloggen kan ni följa den via bloglovin', gillar ni den inte kan ni gå tillbaka till facebook. :)''
 
Mot en ny:
''Mitt namn är Helena och jag är en helt vanlig tjej som är uppväxt i de norrländska skogarna. Jag lever ihop med sveriges mesigaste terrier,läser mitt sista år av samhällslinjen med inriktning beteendevetenskap på hornavanskolan, umgås med mina kära vänner och försöker leva hälsosamt. I min blogg skriver jag om längtan att flytta, berättar hur trött jag är, klagar på saker som egentligen inte spelar någon roll och berättar översiktligt och nyanserat om vad jag ätit under dagen.''

Men seriöst, kan någon ge mig ett svar på hur man gör detta bra eller går det inte?
Man ska ju bjuda på sig själv såattee

#foreveralone på kärleksdagen

Ingen har väl missat att det är alla hjärtansdag idag? Eftersom jag är singel kör jag på samma koncenpt som förra året - singelfest. Vi hade roligat förra året, men jag tror att det var för att det var på en torsdag och hallå, man kan ju inte ha en fest bara sådär när det är skola dagen efter. I år inträffade dock dagen på en nästan helgdag och det blir inte samma bus i det hela. Reglerna för att bara singlar får komma verkar dock vara densamma som förra året - har man ett förhållande men ens respektive är långt borta kan det vara okej att inträda ändå.
 
Vi ska iallafall käka kycklinggryta till middag och spela lite fel. Jag är dock varken sugen på kyckling eller har samvete att äta det just idag så jag kör på låtsats kött. Jag vet inte varför jag har så torr humor att jag tycker att det är roligt att ha en singelfest på alla hjärtansdag men jag antar att det är något slags ironiskt i det hela. Jag tror faktiskt inte att singlar som är deppiga över att vara singel är mer ledsna bara för att det är alla hjärtans dag. Så, jag har redan instagrammat detta men skriver det igen - ''If you're sad about being alone on Valentine's day, just remember that nobody loves you on any other day of the year either''.

Att välja bort kött

Vi såg en film på naturkunskapen idag som handlade om dagens köttkonsumering och köttindustrin. Jag blir så himla ledsen. Sverige är ett av länderna där vi äter kött varenda dag till varenda måltid. Sedan jag började förstå att kött kanske inte bara är guld och gröna ängar har jag imponerats av de som väljer att äta mindre kött. Det kött som är mest känt för att vara dåligt, eftersom det är cancerframkallande och fruktansvärt omiljövänligt, är det röda. Många har därför istället för att käka rött som standard, börjat äta fågel istället. Sedan ett par år tillbaka har det blivit standard. När jag började bo ensam och laga min egen mat har det framförallt varit kyckling. Kyckling är billigt, gott, lätt att tillaga och man kan göra så många olika rätter av det.
 
I filmen kastade de omkring små, gula, söta kycklingar som om det vore skräp. Så är det även i klipper som jag bäddat in här. Jag blir äcklad. Det är som att kött inte längre handlar om djur, dödande eller slakt. Det är en proteinkälla, en produkt och allt vi verkar tänka på är att det ska vara billigt och lättillgängligt.
 
Jag har länge sagt att jag ska börja äta mer vegetariskt och grejer, för det är ju bra, det är billigt och man får mer variation i kosten. Inte först det nya året har jag faktiskt tagit tag i saken. Jag har dock aldrig tänkt börja kalla mig för vegetarian eller sådant eftersom jag inte riktigt tror på begränsningar i livet. För min del skulle det nog inte funka att säga att jag aldrig mer ska äta kött. Jag ser inte heller något fel i att äta kött och det är många som väljer bort kött helt och hållet som inte tycker att just köttätandet är felet. MEN något som jag helt och hållet håller med om, som många icke-köttare säger är att vi som äter kött borde ta ansvar för vilket kött vi väljer att äta. Det är så jäkla rätt. Borde inte alla lägga lite eftertanke på vad vi faktiskt proppar i oss, både för vår egen, miljön och djurens skull?
 
Imorse skrev jag en inköpslista. Kyckling och mjölk. Jag känner mig som världens hycklare då jag sitter och tycker så synd om de små söta dunbollarna som åker iväg på ett band, som är sjuka och ihop packade som om det faktiskt inte handlade om små liv. Att tycka att köttindustrin suger, att känna medlidande för djuren men att inte ta ställning själv kommer inte påverka någonting. Jag säger inte att man inte får äta kött eller att jag inte kommer göra det. Däremot vet jag inte om jag kommer vara så jäkla sugen på att ta fram en kycklingfilé ur frysen, tillaga den och äta den inom den närmsta framtiden. Jag vill göra rätt för mig. Både äta mindre kött överhuvudtaget men också ta ansvar för vilket kött jag äter.
 
Jag har däremot en fruktansvärd tur när det kommer till kött eftersom mamma jagar. Vi har en frys med älgkött. Älgarna som ligger i frysen har haft ett bra och naturligt liv innan de hade oturen att träffa på en jägare och bli skjuten. Det är ju liksom så det ska vara, inte djur på löpande band och grejer.
 
Vad tycker ni? Och hur tar man reda på vilken kyckling som är okej?

Cause baby, you're a firework

Varför är det jämt måndag och så sällan fredag? Det var ingen bra måndag idag. I negativ mening sov jag som en gris inatt. När jag skulle sova var jag så fruktansvärt rastlös och ville bara snacka skit med någon. Det skulle sitta så fint att ha en vän tillgänglig 24/7 som kan svara på alla nattliga funderingar man har, men tyvärr så är livet inte riktigt så lyxigt. För övrigt har min andra halva lämnat mig för en vecka och den här dagen hade jag verkligen behövt en Anna som hade kunnat lyssna på mitt gnäll. Jag bad Anna ge mig ett förslag på vad jag skulle blogga om och då sa hon såklart att jag skulle skriva om henne.
 
När jag tänker efter så är vi nog de töntigaste kompisarna som finns. Hon åkte iväg i fredags och om jag inte minns helt fel så blev det ''jag saknar dig''-sms redan då. Förmodligen kommer det bli så resten av veckan. Något som förvånar mig mest är egentligen att vi inte gått varandra på nerverna än. När man är med en person väldigt mycket brukar det ju också bli så att man stör sig på minsta lilla detalj personen gör, men alltså... Jag tror nästan att vi är meant to be. I höstas hälsade jag på systrarna Borås varje dag. När jag inte hade varit där under gårdagen frågade Anna om jag skulle komma förbi, det var ju ''så länge sedan vi hittade på något''.
 
Det är så dumt att bli så fäst vid sina vänner som jag blir. När jag väl litar på någon håller jag de så nära hjärtat att jag skulle vilja ha de brevid mig livet ut. Och av någon dum anledning inbillar jag mig också att det kanske finns saker som kan hålla föralltid. Om 121 dagar tar jag studenten och då tar det här livet slut. Jag tittade på LOL för ett par dagar sedan. Det måste vara bland de sämsta filmer som gjorts under det senaste åren, men jag reagerade den här typiska början i filmen - ett gäng som ses när skolan börjar efter sommaren. Jag och mina kära vänner kommer inte återförenas i Arjeplog igen och det är sorgligt. Det kommer inte längre handla om att vi inte kommer ses på en vecka eller att vi inte umgåtts på en dag - det kommer bli månader, kanske år. Jag tänker varje dag på hur läskigt det är att stå emellan mitt emellan att vara en liten snorunge och det är så läskigt. Jag skulle så gärna vilja ha alla mina bästisar med mig, så att de kan hålla mig i handen och guida mig genom livet.
 
Kom hem Annsi

Lördag

För mig blir det en väldigt lugn helg. Jag drog hem vid halv tolv igår då diskussionerna blev lite för vilda för mitt trötta huvud och idag har jag inte gjort någonting alls. Min plan var egentligen att träna att springa den vanliga milen i vardagsrummet men imorse kände både mitt huvud och mina ben att det inte skulle bli något av det. Jag började städa mitt rum men gav upp långt innan jag kommit halvvägs och la mig i sängen istället. Jag började se The Notebook igår men somnade, så idag tittade jag färidgt på den. Efter det har jag inte gjort ett skit. Förutom att äta mackor och smoothie, duscha och göra mig i ordning för kvällens bravader. Ikväll äger den årliga sequence cupen i byastugan rum och Annica är på mitt lag. För min del kommer det inte bli speciellt vilt och jag hoppas att jag och Annica inte spelar aallt för bra så att jag kommer mig hem i tid. Imorgon är det jobb som gäller. Så hur ska man sammanfatta min helg? Lugn och bra. En sån helg som jag förmodligen behöver. Jag hade dock även behövt en kompis att prata ihjäl för tillfället, men man kan ju inte få allt här i världen.
 

Irmavantar

Mormor är död och det känns som att hon varit det i hundra år. Egentligen är det inte alls så längesedan hon försvann. Jag hann aldrig riktigt uppfatta vad som hände. Det gick för fort och jag ville helst strunta i det. Det skulle bara bli för mycket om jag skulle vara känslosam. Nu blir jag ledsen när jag tänker på att hon faktiskt är död. Hon kommer aldrig mer vara med och fira födelsedagar eller jul. Hon kommer inte bjuda hem oss på middagar och jag kan inte gå förbi henne och bara hälsa på. Jag blir besviken på mig själv då jag inser att jag inte tog vara på tiden vi hade. Men hur skulle jag kunna fatta att hon skulle dö? Hon var ju den av de mina som varit kvar längst. Hon som alltid fanns kvar. Dessutom var jag van vid att folk lämnade mig. Det var lättare att tänka att jag inte ens behövde dom.
 
Irma är lik mormor. Jag var hos Irma idag. Hon hade lagat vantarna hon stickat till mig som jag nött upp och så hade hon stickat ett nytt par åt mig. Jag blev alldeles kär i de nya. Det är de vita med bruna detaljer. Garnet kom tydligen från mormor. Mormor som är död, som inte kan sticka något åt mig eller bara finnas här. Jag saknar henne. Fan, kommer man alltid vara bitter för att man inte tog sig mer tid att spendera med sina nära och kära? Suck. Tacka ändå för Irma som stickar bäst. Och för att hon påminner om sin lillasyster.
 
 
 

Coming clean, typ

Jag har haft min blogg i fem år. Skulle någon fråga mig varför jag fortfarande bloggar skulle jag förmodligen svara att det är för att jag älskar att skriva. Jag har alltid älskat att skriva. När jag var liten gjorde jag små böcker. De handlade ofta om hönor som blev prinsessor eller enhörningar som blev utstötta från något kungarike på grund av att de var annorlunda och annorlunda = illa omtyckt. Varför det är så underbart att skriva är för att man kan skapa precis den världen man vill ha, det finns ingenting som sätter gränser. Förutom att skriva berättelser om saker som inte finns kan man alltid försöka få folk att tänka om. För min del är det betydligt enklare att inte verka helt dum i huvudet om jag skriver en text än om jag försöker låta smart på min norrländska dialekt.
 
Jag är egentligen en person som tänker djupt om saker man inte ens bör fundera på, som gillar att argumentera och som har mycket att säga till om (skriva om). Trots detta faktum fylls min blogg enbart med samma klagomål dag in och dag ut. Jag försöker skoja om saker som egentligen gör mig missnöjd. Jag vill gärna göra narr av alla perfekta människor som leker så jävla lyckliga hela tiden. Tyvärr är det ju knappast hela jag. Pinsamt nog tror jag att jag blivit för feg för att bara vara mig själv.
 
För ett par år sedan tyckte jag att det var lättare att uttrycka den jag verkligen är genom att skriva. Idag känns det som att jag blir precis lika dömd på internet som ute i det verkliga livet. Jag har alltid blivit satt i ett fack. Oftast har jag blivit kallad konstig. Ibland speciell där personerna som uttalat detta varit noga med att i slutet tillägga ''på ett bra sätt...''. Ibland har cool fått vara namnet på detta som verkar göra att jag skiljer mig från den vanliga mängden.
 
Som barn är det aldrig bra att vara annorlunda. Under de senare åren har jag istället fått beröm för att jag kör mitt egna race. Att köra sitt egna race är inte jämt lätt och det är kanske inte konstigt att jag blivit tråkig, grå och feg. Trots att det finns folk som verkar uppskatta den del av mig som andra tycker är konstig så är det sjukt svårt att komma ifrån rädslan att bli dömd. Jag tror inte att folk avsiktigt spottar mig i ansiktet. Många vill nog bara väl egentligen. Och så har det alltid varit, när man är ledsen, tänker för mycket och inte riktigt passar in ber folk en att vara ''lite mer som alla andra''.
 
Jag blir så irriterad på mig själv. Jag vill inte tro att annorlunda = dålig. Jag vill tro att alla kan hitta sin plats i världen. Jag vill tro att det kanske är bra att inte bara smälta in, att vi alla har en chans att bli något. Jag vill verkligen tro att även hönor kan bli prinsessor.
 
Så vad ska jag göra? Fira fem år med bloggen, strunta i vad fan andra tycker och börja skriva på riktigt igen?
 
 

Måndag

När man går i en klass på fyra personer så krävs det inte speciellt många bortfall för att man ska bli helt ensam. Jag hade faktiskt hoppats på att möta mina kompisar i skolan. Det hade varit underbart att få sprida lite negativitet och spy ut alla klagomål som bubblar inom mig - men icket. Jag hade psykologi på morgonen 8.30 och sedan den tog slut har jag varit hemma. Nästa lektion börjar om en timma. I köket luktar det som om någon dött men jag känner inte alls för att städa just nu. Trots tokigt mycket sömn igår är jag trött idag också. Alla verkar vara trötta. Det finns mycket att skylla på. Skolåret har varit oerhört tjafisgt och sedan har vi ju den här arjeplogsvintern.
 
Har ingen aning om mina närmsta framtidsplaner. Om jag inte minns fel så är det sequence cup i byastugan på lördag och om jag inte har helt fel här heller så bör Annica ha anmält oss till det. För min del sitter det nog som en smäck att fly iväg till mamma och lägga mig i min barndomssäng(som förövrigt inte finns kvar, det finns inte speciellt mycket från min barndom kvar), pressa mat och spela lite spel. Femåringen i mig ropar efter hjälp alltså. Jag tror att jag vill vara ett litet, litet barn igen istället för någon fjortis som borde bete sig som en vuxen.
 
Bjuder även på extremt serisöa bilder på mig och min gf, för att allt blir lite roligare med bilder
 
 
 

RSS 2.0
Bloggare