Min dag

Min dag började med att jag steg upp 05.50. Jag tänkte att idag skulle jag vara duktig och inte ta bilen fastän jag började klockan sju. Jag kokade gröt, åt upp gröten, borstade tänderna, klädde på mig - helt redo för att cykla iväg till jobbet och då kollade jag schemat... Jag började inte alls 07.00 idag, utan 13.30. Tro mig, jag gick tillbaka till sängen direkt och sov ut. Samtidigt som det var irriterande att jag stigit upp och gjort mig klar var det sjukt skönt att få massa lediga timmar att sova på. Dagens andra smarta var när jag väl skulle börja jobba. Eftersom jag började så pass sent så var det ju en självklarhet att cykla istället för att ta bilen tyckte jag. (Ska stå bilen på snap, INTE BILDEN. Telefonjävel) Det regnade litegrann när jag gick ut, men hallå jag är väl inte mesig heller? Mhm. Det började spöregna mer och mer och väl framme på jobbet såg jag ut som en pöl. När jag slutade 21.30 var kläderna fortfarande blöta. Alltså jag är inte dum, det blir bara fel när jag tänker.

Svensk cancerforskning finansieras av cancerfonden

Ett brev kom på posten. Avsändaren var Cancerfondens insamlingschef. I slutet av Maj skänkte jag och Malin (Krossa Cancer UF) 8200 kronor var till Cancerfonden, Barncancerfonden och UngCancer. Det är inte speciellt mycket pengar egentligen, men som man brukar säga - många bäckar små... Nu när det gått ett tag sedan vi avslutade vårt UF-företag är det lätt att glömma bort arbetet vi faktiskt gjorde. Visst ser jag ganska ofta kunder som bär våra armband, men jag tänker inte riktigt på det. Självklart är jag stolt över vår insamling, det var helt klart värt allt slit och det känns bra att arbeta till ett välgörande ändamål.
 
På cancerfondens hemsida skriver de att en av tre får cancer men att alla drabbas. Klickar man in på fliken "Vad gör cancerfonden?" kan vi läsa följande: Cancerfonden är en fristående, ideell insamlingsorganisation som arbetar för att fler ska överleva och färre ska drabbas av cancer. Våra insamlade medel går till forskningsfinansiering, kunskapsspridning och påverkansarbete. Sedan Cancerfonden grundades 1951 har vi delat ut närmare 8 miljarder kronor till svensk cancerforskning.
 
Vi kan ju börja med att glädjas åt att Cancerfonden finns, eftersom det är de som finansierar svensk cancerfoskning. Men vet ni vad jag tycker är mest skrämmande i det hela? Hur cancerfoskningen i Sverige går framåt, beror då alltså på enskilda personer och företag som väljer att stödja cancerfonden. Cancerfonden är inte statligt finansierad utan går runt på gåvor och folkets välvilja. Cancer är en av våra största folksjukdomar, den näst vanligaste dödsorsaken i Sverige och med tanke på hur många som dör i cancer (vilket inte är alla drabbade) är det helt galet hur många som blir drabbade. Detta ifrågasätts sällan, men jag undrar, varför finansieras inte någon cancerforskning av staten då det är ett så förbannat stort problem? Vad skulle egentligen hända om enskilda personer och företag inte valde att engagera sig? Det skulle inte längre fungera, det skulle bli kaos.
 
Det som gör att många väljer att engagera sig i välgörenhet är personliga erfarenheter och upplevelser. Jag har ett bra exempel väldigt nära intill mig - nämligen mitt egna och Malins UF företag. Malin är själv drabbad av cancer och jag förlorade min pappa i cancer år 2007. När jag tänker på år 2007, ser jag inte det som en speciellt omodern tid. Det han dog i var dock odefinierbar cancer och han var sjuk i någon de inte visste vad det var i cirka två år innan de upptäckte att det var cancer - som han dog i sex veckor senare. Detta var den främsta anledningen till att jag ville stötta cancerfonden, eftersom de står för i princip all svensk cancerforskning och ju bättre forskningen blir desto mindre fall av cancer som inte kan definieras. När jag tänker tillbaka på det hela blir jag så förbannad. I Sverige litar vi oerhört mycket på sjukvården. Vi tar förgivet att om vi blir sjuka ska vi få den hjälp vi behöver, men tyvärr (och nu tänker jag inte alls gå in på hur pappa och resternade av familjen behandlades på sjukhuset då det är en tragiskt historia försig).
 
Många andra insamlingar handlar också om personliga erfarenheter och upplevelser. Den jag känner till som är mest aktuell nu är cancervandringen. Nära intill mig har jag också Jutiskalendern. Jutis är byn jag kommer från och för x-antal år sedan kallades Jutis för Änkornas By då nästa alla män i byn dog i cancer. Jutis byaförening ger varje år ut en kalender där en summa går till olika cancerfonder. Även där finns en historia, en by med egna erfarenheter och upplevelser av just cancer.
 
Anledningen till att de flesta som väljer att engagera sig och starta någon form av insamling beror på egna erfarenheter och upplevelser ser jag inte direkt som konstig. Jag vet ju själv att jag förmodligen inte skulle ha samma förståelse och känslor till just cancer. Det är skillnad på sjukdomen cancer och personen som blir drabbad. Har man inte stött på sjukdomen själv i sin närhet är det förmodligen svårt att sätta sig in i vad det egentligen innebär. Jag har fått uppleva tiden innan familjen visste vad som egentligen pågick, resan till döden och tiden efteråt. Jag vet att en sådan sak sätter spår som aldrig någonsin kommer försvinna. Varken för mannen som dog, kvinnan som förlorade sin man eller barnens som berövades sin barndom. Har man inte träffat på sjukdomen och dess konsekvenser i sin närhet är det svårt att få någon djupare insikt eller förståelse. Den kommer troligtvis först när det är ens egna verklighet.
 
Det är klart att det är fantastiskt att folk väljer att engagera sig. Vi behöver sådana personer - speciellt eftersom det är de pengarna som går till just sådant som cancerdrabbade behöver (och även övriga folket som förmodligen förr eller senare kommer få upplevelser av just cancer). Det är självklart att alla eldsjälar ska vara stolta och att de ska beundras - men när ska vi egentligen ifrågasätta varför värdet av våra liv går ut på just välgörenhet? Vart är den andra tryggheten?
 
Ta hand om er!

Vilse i skogen

Mamma har fått för sig att hon ska delta i Top of Arjeplog. Idag kunde dock hennes kompanjon inte följa och efter många om och men lyckades hon lura ut mig. Jag hade just tränat och insåg att om jag gav mig ut på en vandring direkt efter det skulle jag typ dö av hunger, så jag tvingade i mig lite gröt och sedan var vi iväg. Det gick fint. Trots överdrivet många getingar, myrstackar dubbelt så stora som mig själv och massor med surhål så kom jag upp till renbergsstugan. Mamma kom 10 minuter efter. Inget mer med det, vi fotade och skulle bege oss neråt igen. Dum som jag var så sa jag "neråt går ju alltid fortare än upp" och sedan valde jag fel stig. Och sedan gick vi ännu mer fel. Jag frågar mig själv fortfarande hur fan man kan gå fel på Renberget. Senast jag gick upp dit var 2009, det var jag och Pernilla då och vi gick också fel. Jag och mamma gick ännu mer fel än vad jag och syster gjorde för fem år sedan. Vi gick efter en skoterled som ledde till ett enda stort myrland där vi inte kunde gå och jag fick gå med mina stackars vita, Nike lunarglide i myren (de är inte så vita längre), vi gick över stenskravel och massa andra läskiga saker innan vi tillsist hittade en stig. Tillsist kom vi hem också, men vi var ute i säkert en timma extra bara på grund av att vi gick fel. Påminn mig att jag inte ska få för mig att gå någon lång vandring och ja, jag förstår verkligen varför mamma inte får vara stigfinnare på älgjakten. Om jag någonsin börja jaga, låt inte mig vara stigfinnare heller.

Så bra

Borde sluta lyssna innan det blir tjatigt, men inte än. Så bra, så jävla bra.

Loka kärlek, men inte som planerat

 
Så mycket kärlek på en bild. Som Anna sade en gång i tiden, då vi just upptäckt loka crush: "Jag älskar loka"
Nej, jag satt inte själv och drack loka
Trots alla tankar om regn tidigare idag blev det en riktigt fin kväll.
 
Vad jag gjort idag:
1. Tränat (inte att klaga på, men har en lååång väg att gå).
2. Fikat (ja, jag ska sluta med socker men det gick visst inte idag heller).
3. Dragit ut med Linda (aldrig fel med sällskap heller, så kan väl inte klaga).
 
Vad jag egentligen skulle göra idag:
1. Städa mitt rum (borde gjort för längesedan, måste förmodligen kasta bort hälften så det blir lättare att flytta men assååå..)
2. Rensa min garderob (MHM).
3. Läsa papper från jobbet.

Kycklingsoppa

Billig mat, smidig mat och perfekt för matlådor. Idag kokade jag typ 3 liter kycklingsoppa. Jag har lovat mig själv att jag inte ska köpa en enda färdig fryst matlåda i sommar - och då behövs planering och storkok. Det ser ut som spya, men jag lovar att det går att äta!
 
Min kycklingsoppa innehåller:
Ca 410 g potatis
2 gula lökar (ca 250 g)
Ca 550 g kyckling
1 näve solroskärnor
5 kycklingbuljongtärningar
1 grönsaksbuljongtärning
2,5 dl oatly matlagningsgrädde, havrebaserad (vanlig går också bra)
2,5 dl lättmjölk (potatismjölredning)
2,5 dl ärtor, majs, paprika
0,5 dl röda linser
1 tsk grön currypasta
2 msk curry
½ gul paprika
 
Jag började med att skala potatis och lök. Sedan skar jag potatisen, löken, kycklingen och paprikan i bitar och började med att koka det i vatten tillsammans med buljongtärningar. Då det kokat ett tag hällde jag på mer vatten och matlagningsgrädde. Då potatisen var klar mixade jag det till en slät soppa och ställde tillbaka den på spisen och tillsatte röda linser och ärtor, majs, paprika för att få lite "bitar" i soppan. Eftersom jag tyckte att min soppa var alldeles för lös gjorde jag en potatismjölsredning, men det är självklart en smaksak. Vilket hela soppan är, men det är både enkelt och billigt att tillaga och soppa är perfekt att frysa in och ta med som matlådor sen. Ett tips till alla fattiga studenter som jag - man får så mycket mer mat med samma mängd råvaror. Egentligen är jag inte så kallad soppmänniska, men om man mixar de släta så tycker jag att det blir mer matigt och mättande.

Pain

Jag har så ont i min skuldra, axel och nacke att jag vill sätta mig ner och grina lite. Jag är rädd att det blir värre för då kanske jag inte orkar jobba och vad ska jag då ta mig till? Jag vet inte om jag gjort illa mig på jobbet eller om det är något annat, men det klämmer och sträcker och är obehagligt. Jag har satt mig själv på en voltarengel behandling och jag hoppas verkligen att det hjälper litegrann. Ironiskt nog hade vi utbildning på jobbet om lyft och förflyttningar, hur man ska bära sig åt för att inte skada sig och vad hände? Kroppen gör sig iallafall påmind om att den faktiskt kan skadas. Typiskt mig att göra illa mig såhär på sommaren. Förra sommaren var jag halt i typ en månad och sprang runt i stödstrumpor och trodde att det var lösningen på grytlocket och milen. Jag har ju massa tankar om att medicin är onödigt och allt vad det nu är. Nä, just nu önskar jag att jag hade en sån där massagegrej hemma, det skulle iallafall kännas lite bättre psykiskt om jag låtsades att jag försökte lösa det som hamnat fel. Aj, aj, aj. Hoppas på mindre smärta imorgon. Förra veckan var det mensvärk och nu är det såhär. Summertime sadness...
Senhinneinflammationen från helvetet som inte kunde botas av stödstrumpor. Såg ju iallafall jävligt fashion ut på min lilla semester. Eller hur var det nu?
 
Godnatt på er. Ser framemot mardrömmar om hur jag kommer bli krokigare och krokigare och få ondare och ondare. Varför är jag så dramatisk?
 

Y U SO CHEAP

Det rätta tillfället. Allting måste handla om att hitta det rätta tillfället, då allt bara är meant to be. Shoppingförbud eller shopping, det finns inte ett ont ord att säga om detta. Sedan jag köpte mina blå Lee jeans förra året har jag letat efter den modellen utan resultat - förutom idag, och då var de på halva priset. Jag hade just skickat ett sms och talat om för Anna att jag brutit vår pakt genom att köpa en t-shirt på Gina Tricot. Hennes svar var "Onödigt köp. Köp något med kvalitet istället.", varpå jag svarar att jag just köpt jeans. Anna är förmodligen den största jeansnörd jag känner, så besvikelsen från min ginavisit jämnade ut sig och jag kan inte annat än att hålla med. Det jag helst gör när jag är inne på gina är att titta på hur många plagg som är felsydda (och det är fruktansvärt många), men jag kunde inte hålla mig från att köpa en t-shirt som bara kostade 99 kronor. Den får väl gå sönder bäst den vill, jag behöver bara t-shirtar ifall det skulle råka bli varmt i Arjeplog igen liksom. Jeansen däremot, det var det rätta tillfället. Inte nog med att jag hittade skyler på halva priset, när jag skulle prova dem spelades Jake Bugg ur Carlings högtalare och då förstod jag att det här tillfället var som gjort för mig. Lika mycket som jag förstod att melonen jag hade hemma inte skulle ätas då den smakade Explorer vodka. Allt handlar om det rätta tillfället, det måste vara så och den som väntar på något gott...

Semester

Jag, mamma och Pernilla var lediga samtidigt. Hur ofta kommer det hända i sommar? Både jag och Pernilla jobbar arslet av oss och vanligtvis är jobbar ju mamma ofta också. Hon är dock inte timvikarie och får därför njuta av semester till skillnad från jag och syster. Av mina två lediga dagar blev det därför en minisemester och besök hos Pernilla i Boden. Fastän Boden är staden som det förmodligen snackas mest skit om är det faktiskt rätt mysigt där. De har många fina gamla trähus till skillnad från Luleå. Vad som däremot är mycket bättre i Luleå är såklart butikerna, för att inte glömma thaimat och pizza då. Tillägnar en hälsning till min vän Anna än en gång - thaimat och pizza ÄR en riktigt lyckad kombo. Efter ett dygn är jag i alla fall hemkommen igen. Minisemestern innehöll flera bra moment, till att börja med det obligatoriska bilgodiset, en lång kvällspromenad, shopping och buffé. Nu är det tillbaka till det som nu är mitt vanliga liv, en stökig lägenhet och arbete som väntar tidigt på morgonen.

Definition på att vara ofräsch

För ett tag sedan var jag insnöad på mörka jeans, bruna ben och vita låga strumpor. Det var min definition på fräsch och ofräsch var då att trampa i lera med de fina vita strumporna. I detta nuet som skolan tagit slut och sommaren börjat på riktigt vet jag inte riktigt vad som hände med min fräschör, eller mitt engagemang i bruna ben och vita, låga strumpor. Hela jag just nu är nog definitionen på ofräsch. Jag vet om att det brukar gå runt en massa skitsnack om att man är så fräsch på sommaren och allt vad det nu är. Jag är rena motsatsen. Härom dagen när jag skulle lägga mig fick jag en chock. Jag kände att det var något som var fel när jag tog av mig mina byxor. MINA BEN VAR JU LENA SOM EN BABYRUMPA OCH HALLÅ NÄR HÄNDE DETTA?! En halv minut senare insåg jag att jag faktiskt epilerat mina ben tidigare på dagen. Inte speciellt konstigt att de inte var håriga heller. Hade ju typ glömt bort att det fanns någonting som kallas hygien.. Jag brukar annars tvätta mitt hår varannan dag men nu kan jag ärligt talat säga att jag inte riktigt kan minnas när det var, innan idag. Jag har dessutom bosatt mig i haremsbyxor. Det måste vara Guds gåva till mig den här sommaren. Tyvärr är de lite för kalla med tanke på att det både snöar och regnar i Lappland dessa tider. Haremsbyxor är lätt bäst, som pyjamasbyxor fast man kan leka att det är vanliga byxor. Mjukiströja är också standard. Inte skulle jag ta på mig vanliga kläder inte. Min ofräschhet är dock inte så konstig med tanke på att detta är tredje dagen jag är ledig sedan studenten. Idag har jag ju typ ansträngt mig litegrann (första gången på flera år känns det som). Tänka sig att jag faktiskt har jeans, skjorta, klocka och sist men inte minst... fräscha sockar.
 
Nu mina vänner, måste jag dra innan min mamma blir tokig på mig. Mot storasyster i Boden. Tschüss

Favoritmaten

Jag vet inte om jag ska säga att jag dör matdöden eller att jag har en matbebis i magen just nu. Båda uttrycken stämmer fruktansvärt bra in på mättnadskänslan som vägrar göra sig glömd. Finns det någon bättre lunch än köttbullar, brunsås, smörgåsgurka, lingonsylt och potatismos då man är ledig? Skulle knappast tro det. Dessutom är det ju inte vilka köttbullar som helst, utan Helenas allra bästa. Vet ärligt talat ingen som gjort lika bra köttbullar som jag, förutom farmor då hon levde förstås. Den enda som lagade riktiga köttbullar och inte mamma Scans, då jag var liten, var farmor. De var bäst, nästan lika bra som mina egna. Det enda som  egentligen saknades idag var Annas potatismos. Mina köttbullar och Annas potatismos kompletterar varandra.
 
Men vad är det egentligen som gör mina köttbullar mycket bättre än alla andras? Det finns ett enkelt svar, som är huvudsaken, vilket är rökarom. Sedan är dijonsenap mycket bra att krydda med och sist men inte minst, så använder jag älgfärs.
 
Vad är det som gör Annas potatismos mycket bättre än alla andras? 1. Hon mosar potatisarna, häller i smör och grädde 2. hon vispar det.
 
Mer köttbullar åt folket. Detta gjorde att jag kommer hålla mig mätt hela långa bilvägen till Boden och att jag kommer somna lycklig ikväll. Yummmy I got love in my tummy.

Efter regn

Jag tog modet att cykla tillbaka till jobbet när jag började om. Under de fem timmar jag jobbade hann jag bygga upp föreställningar om hur det skulle spöregna när jag cyklade hem. Bara för att jag valde cykeln istället för bilen. Jag blev dock glatt överraskad då jag cyklade hem. Det var så himla fint att jag var tvungen att hämta kameran och cykla en liten runda runt samhället. Trots att det fortfarande fanns gråa moln på himlen var det ett himla fint ljus ute. Som ni ser är det inte speciellt mycket liv i Arjeplog, och ändå är det lördag och midsommardagen? Jag antar att de flesta är ute i sina stugor och så vidare. Jag måste nog också ta mig i kragen och åka till både Jutis och Bukt och hoppas på lite fint väder och nostalgi.
 
Jag ska alldeles strax förflytta mig från stolen till sängen, men först ska jag lyssna på Jake Bugg lite till. Mitt önskemål sedan tidigare idag tar jag itu med såhär på kvällskvisten. Jag har ju faktiskt sovmorgon imorgon - börjar 11.30 och slutar 21.30, men sedan är jag ledig måndag och tisdag och det ska bli så jäkla skönt!

Livet i 8A

Idag är en riktigt grå dag. Både himlen och jag själv. Idag jobbar jag en delad tur, vilket innebär att jag först jobbar mellan 7-12 och sedan 16.30-21.30. Mina lediga timmar den här dagen har jag alltså nu. Jag känner inte för att göra någonting alls. Helst vill jag ligga i sängen resten av dagen och lyssna på Jake Bugg i min ensamhet. För första gången på flera dagar känner jag inte för att varken träffa eller prata med någon. Jag har en "människor-är-dumma-i-huvudet"-dag. Det är liksom tack och hej med mig idag. Jag vet inte om det beror på vädret eller att jag har mens. Det är liksom så fult när man kommer på sig själv med att vara överkänslig under den röda veckan. Härom dagen började jag nästan gråta för att jag var ensam, fet och tyckte att allt gick så jävla dåligt. Jag förstod inte vad som var fel först men sedan kom jag på att det förmodligen var PMS som gjorde mig knäpp. Hormoner är ju minst sagt lustiga.
 
Livet, eller timmarna kanske jag bör skriva eftersom jag befinner mig på jobbet 10 timmar idag, i 8A är inte speciellt fartfyllt. Fastän jag bara verkar vara sur och tycka illa om dagen, så har jag ju faktiskt försökt göra något vettigt av min dag. Under min rast har jag hunnit träna och snart ska en pastagratäng in i ugnen. Ni vet, matlåde-mat. Jag kom just att tänka på att det bara är lite mer än en månad tills jag ska flytta ut ur lägenheten. Min tid i 8A kommer ju rinna ut som sand på en tid som kommer kännas som en minut. Läskigt. Separationsångest. Hemlös. Vart. Ska. Jag. Ta. Vägen. Hjälp!

Midsommar

Slutade 21.30 ikväll, börjar 07.00 imorgon. Det är bara att köra på alltså. Förresten snöade det tydligen i natt och förövrigt lider jag av mensvärk - alltså, min midsommar är förmodligen mycket mer party än alla andras. Avslutar med att vara mainstream och bjuda på en quotebild som jag självklart har stulit, tur att den är bra i alla fall:
God natt och trevlig midsommar. Jag hade gärna också haft en krans på huvudet, käkat sill och potatis men inte i år nej. Möjligtvis nästa, och då hoppas jag på sol.
 
 

Presenter, inte shopping

Innan ni dömer, så vill jag att ni ska tänka presenter och inte shopping. Den där så kallade shoppingrundan som jag pratade om igår, blev av idag istället. Inte med sällskap från någon kompis, utan mamma, men hon duger gott och väl ibland hon också. Jag har hunnit använda två presentkort, varav ett på viltbutiken och ett på silvermuseet. På viltbutiken var jag förvånansvärt vettig och köpte något som jag kommer behöva i framtiden. Jag är så fruktansvärt rädd för att bränna mig i ugnar och liknande att jag knappt kan använda vanliga grytlappar. Jag kikade på en grillvante och funderade på den och då sa mamma "så nojig som du är om ugnar och sånt där borde du ju köpa två." Sagt och gjort. 118 kronor blev det och nu har jag 82 kronor kvar att spendera där. Kanske blir det grytlappar, eller torrkött (det beror på om jag är hungrig när jag ska handla).
På silvermuseet blev det ett par örhängen. Ni vet sånt där som inte är lika nödvändigt när man ska växa upp och flytta iväg och bla bla bla... Jag gillar dem. Tidigare har jag ju bara haft ett par jag faktiskt tycker om och det är ringar och det är så lätt att fastna i saker. Dessa är enkla och hänger inte vilket gör att jag kan ha dem hela tiden, då jag inte känner för att se ut som ett troll. Mina norrbottenringar är fortfarande mina favoriter.
 
Tro inte att hela historien slutar med ett par örhängen. Idag fick jag sms om att mitt Thomas Sabo armband hade kommit, så jag har även hunnit hämta ut det. Dessutom hittade jag en ring på presentstugan (där jag hade pengar och ett tillgodokvitto att spendera) som tyvärr inte fanns i min storlek, men den är beställd så jag ska hämta ut den nästa vecka. Sist men inte minst, beställde jag en telefon idag. Precis samma som jag haft men ändå. Så, till nästa vecka kommer mina ägodelar öka med:
 
1. Foton som jag beställt.
2. En ny telefon.
3. En ring.
4. Förmodligen en mixer om det finns någon som faller mig i smaken på Järnia.
5. Kanske något mer från viltbutiken.
6. Sedan hoppas jag att min shopping slutar där. Tyvärr (eller vad man nu säger i dessa shoppingsförbudstider) så fick jag lite mer presentpengar nu...
 
Döm mig inte. Tänk presenter, inte shopping. PRESENTER.

Jag sa ju att jag har tråkigt

The Spotify Test!

Du  gör såhär: Ta listan som du tycker är allra bäst, Den måste ha över 24  låtar och tryck på "shuffle" alltså slumpa, sen trycker du på next och  skriver in låtnamnen!
 
(OK JAG HAR SAMMA LISTA SOM 2010 MEN KÖTTAR PÅ ÄNDÅ, NO HATE)

Hur mår du idag?

- Standing Where You Left Me

Kommer du komma långt i livet?

- Warrior

Hur är skolan för dig?
- A Little Party Never Killed Nobody

Vilken är ditt livs themesong?

- Shit Va Pin

Vilken är din livshistoria?
- Can't Remember To Forget You

Hur ser din framtid ut?

- Ett Snedsteg Bort

Hur blir din morgondag?

- Sober

Vad är det bästa med dina vänner?

- Magic

Vilken sång beskriver dig bäst?
- Weightless

Hur ser ditt liv ut just nu?

- Summertime Sadness

Vilken låt kommer spelas på din begravning?
- Rock That Body

Hur var du som barn?
- (Du Ar Sa) Yeah Yeah, Wow Wow

Hur ser världen på dig?
- Madness

Vad tycker dina vänner om dig?
- Make It Last Forever

Brukar folk i hemlighet fantisera om dig?

- Hall Of Fame

Vilken låt beskriver den du är attraherad av?

- Just The Way You Are

Hur blir du igenkänd av folk?

-
Unconditionally

Vilken är din livsfilosofi?
- Simple As This

Vad tycker dina föräldrar om dig?

- Let Her Go

Tycker andra att du är attraktiv?

- City Of Dreams

Vad kommer du säga när du gör slut med någon?
- The No No Song

Koffeinet som förstörde

Min lediga dag har spenderats ensam. Det har varit jag, Bixi och matlagning. Och koffein, alldeles för mycket koffein. Jag tänkte mig inte för då jag tog två koffein tabletter efter kaffekoppen till frukost. Jag ville bara vara pigg och alert då jag skulle försöka mig på att springa. Min kondition är så oerhört dålig nu och jag är så himla svag. Kan ärligt talat inte fatta att jag någonsin orkat springa en mil. Nu är det bara kämpa för att komma tillbaka dit igen, men nästa gång blir det aningen mindre koffein. Mitt huvud började dunka redan när jag skulle springa, men jag försökte ignorera det. Senare under dagen gick jag en promenad med hunden. Jag kände mig sjuk. Mina ögon var blodsprängda och min hjärna kändes som en slemmig havregrynsgröt som kokade runt i huvudet. När jag kom hem igen åt jag av pajen som jag lagat. Jag mådde så fruktansvärt illa. Försökte ta det lugnt, lade mig i sängen och försökte läsa men huvudet pulserade nått så djävulskt att det kändes som om det hoppade upp och ned från kudden. Sedan trodde jag att jag skulle kräkas. På grund av koffeinet. Min lediga dag blev absolut inte som jag hade tänkt.
 
Min plan var ju att ha en bra dag. Jag hade tänkt hitta en kompis som kunde följa mig in till samhället, men idag var det ont om sådana. Jag hade tänkt dra en liten shoppingrunda (om man nu får kalla det så) i Arjeplog och se om jag kunde hitta något fint. Jag har presentkort på museet, järnia och viltbutiken som jag fick på studenten. Jag kände inte för att ta den rundan själv. Jag har ju i princip bara umgåtts med mig själv de senaste dagarna, om man nu får kalla det att umgås. Och så Bixi förstås, men hon ger inte speciellt mycket svar när jag väl pratar med henne. Hon ligger ju mest bara och sover. Antingen på min säng eller under den. Fast det är ändå tur att jag har henne. Utan djur blir allt så mycket tråkigare. Förstår absolut inte hur jag ska klara mig utan mina bebisar när jag flyttar. Visserligen var det ju längesedan jag bodde med min katt, men hon är alltid min lilla kissemjau oavsett vad.
 
Kort sagt har jag haft tråkigt och mått dåligt och det vettigaste jag åstadkommit har varit matlagning, mat som jag inte ens känt för att äta. Vi får hoppas att pajen blir bättre som matlådor än vad den var idag, och att den inte påminner för mycket om hur dåligt jag mådde när jag gjorde den. Tror jag tackar för mig innan jag sprider alldeles för mycket negativitet. Det här känns ju bara för tragiskt.
Två söta

Irriterande nyheter och en klocka

Idag kom det brev till mig på posten. Ett mycket trevligt och ett sjukt irriterande. Jag började självklart med de dåliga nyheterna. Där stod det att min telefon var trasig på grund av att jag misshandlat den och att garantin därför inte gällde och massa annan skit som jag inte alls ville läsa. Det enda jag ville var ju att få min telefon tillbaka, men uppenbarligen ska de vara motsträviga och tvinga mig att betala 2000 kronor för lagning. Suck. Igår, eller i förrgår (jag minns inte) fick jag ett sms av min kära vän där hon berättade att hon skulle lugna ner sig med shoppingen och börja använda kläder hon har hemma istället. Jag hakade snabbt på. Jag kan acceptera att det inte blir någon mer shopping på ett tag, men vad som gör mig än mer ledsen är att jag då måste lägga pengar som jag skulle sparat på en dum mobilreparation. Just nu har jag min gamla Xperia Ray som jag köpte hösten 2011. Den är självklart mycket sämre än min Xperia Z, men jag har aldrig någonsin behövt skicka in den på reparation. Det känns ju som att ny elektronik är gjort för att det ska gå sönder och det gör mig så sjukt irriterad.
 
Den andra posten öppnade jag direkt efter att jag läst de förargande nyheterna. Redan då jag plockade ut asken till klockan kändes det bra. Lukten av äkta skinn spred sig och så visste jag ju att innehållet inte skulle göra mig besviken. Så liten, så fin och så stilren. Tack mamma, denna klocka ska jag bära med glädje, detta är materiell kärlek (till skillnad från min Xperia Z at the moment). 

Utan rubrik

Efter en kväll med billiga oliver och nötter borde jag fundera på att gå och lägga mig - men eftersom jag är ledig imorgon tar jag vara på stunden. Att vara ledig känns väldigt YOLO just nu och jag har redan påbörjat morgondagens projekt genom att fixa fyllning till pajen som ska in i ugnen imorgon. Det känns som att mitt liv kretsar kring planering nu. Det är liksom matlådor och sedan den där delen om att bli fit for fight inför hösten. Det lilla och det stora kommer på samma gång. Min sommar känns bara som en paus, som att jag inte alls hör hemma i Arjeplog egentligen. Att jag inte hör hemma här har jag känt länge och i samma stund som jag tänker på det, så kan jag inte låta bli att ifrågasätta vart jag egentligen hör hemma? Det är bara läskigt och egentligen orkar jag inte riktigt tänka på det nu. Just nu tror jag inte att jag känner någonting. Jag tror att jag bara dött inombords. Att jag är sådär tråkig och likgiltig. Just nu behöver jag nog en vän som kan få mig att skratta och återgå till vardagliga tankar. Sällskapssjuk är bara förnamnet. Och jag antar att natten kommer bli alldeles för sen än en gång, men nu är det väl okej eftersom jag faktiskt inte behöver ställa alarm inför morgondagen.

Desperation

Jag antar att det är nu vi bör börja oroa oss för mig. Det är dags att skapa nya rutiner. Sommaren ska ju gå åt till att jobba, käka nyttigt, träna och bli fräsch inför hösten och jag har inte riktigt hunnit komma dit än.  Det är så himla ensamt och tomt i Arjeplog nu. Jag saknar att ha någon att bara snacka skit med, prata om saker som egentligen inte spelar någon roll och att bara ha någon att vara tyst tillsammans med. Jag antar att det är nu jag börjar bli desperat. För första gången sedan jag var typ tio år sov jag med ett mjukisdjur. Inte något som jag har hemma, utan det fick bli studentnallen jag fick av min syster. Om den verkligen var till någon tröst kan jag inte intyga. Bixi verkade uppskatta herr nalle mer än mig och med det insåg jag också att jag redan hade någon att sova med - min hund, som är mycket mer levande än vilket gosedjur som helst. Idag skulle jag börja jobba 13.30 och hade ställt alarmet redan 07.30 för att stiga upp, äta frukost och sedan träna. Visst klev jag upp, kokade gröt och kaffe, åt upp gröten och somnade om. Kaffet stod vid min dator och tre timmar senare, när min chef ringde och talade om att jag skulle börja tidigare, vaknade jag. Kaffet fick jag micra och lunchen kirrade jag fort. Nu ska jag traska iväg mot jobbet och spendera resterande timmar av dagen där, sedan ska jag lägga mig och sova. Imorgon blir en ny dag och ytterligare ett försök till att skapa någon typ av liv. Just nu känner jag att min bloggrubrik stämmer in extra bra - Life as a nolifer.

Byebye Silverbilen

Silverbilen är nu inte längre min och 2000 kronor rikare är jag. Jag kommer inte sakna vraket och dess oljeläckge, fast vår tid varit rolig. Det var en väldigt rolig present som jag fick av mina vänner som hjälpt till att samla ihop pengar (namn i bakluckan). Silverbilen blev ju helt klart toppen på min 18-års fest, det blev som på film fast på ett bondevis, inte sådär glammigt som det ofta är på film. Ni vet när någon fyller år och får en skit fin bil och sedan blir de arga för att det är fel? Jag blev inte arg eller något utan snarare förvirrad efter all bål jag hällt i mig och undrade vems bil det var, varför den parkerade utanför byastugan, varför jag skulle sitta i den och vart vi egentligen skulle åka. Mer än toppen på min 18-års fest blir dock inte denna bil. Det är klart att det finns ett känslomässigt värde i den, men mest för att det var en present och för att vi kommit på ett smeknamn till hen. Allting som man sätter smeknamn på känns mycket närmare på något sätt. Dessutom skrev ju jag, Anna och Lada halvt färdigt en låt om Silverbilen:
 
Den är blå som havet
Och den siktar mot himlen
Den är vild som ett djuir
Ja, vi älskar silverbilen och så vidare...
 
BYEBYE SILVERBILEN

Thomas Sabo

Precis som mitt förra inlägg handlar även detta om en studentpresent. Jag vill dock tillägga att det här paketet förmodligen skapat mer spänning än vad nästa kommer göra. Den här berlocken fick jag av min kära kompis Lisa. Beställningen blev dock inte riktigt som tänkt och min mail blev felstavad i beställningen så vi alla har tvivlat på att jordgloben verkligen skulle anlända till Arjeplog, men idag fick jag en sms-avisering och efter jobbet hämtade jag ut den. Är helt kär. Har velat ha något smycke från ts länge. Vad jag inte vetat tidigare var att det inte bara är smyckena som är sjukt söta utan även förpackningarna. Är det någon som tänkt charma någon inom en snar framtid så satsa på Thomas Sabo - de verkar ha stor koll på det där lilla extra. Mitt nästa steg är ett armband att samla berlocker, men fram tills dess får jordgloben sitta på en halskedja. Om någon känner för att bara ge mig en present sådär, så vet ni vad som gör mig glad.
 
Btw. fick jag den lilla berlocken i världens största kartong. Kändes verkligen...vettigt.

Studentpresent

Nu väntar jag på en fin studentpresent från min mor. En klocka är ju en sån där sak man bara måste ha och som man kommer köpa någon gång i livet. Jag köpte ju min fina kartklocka från ebay för 20 kronor, men som priset kanske säger - den var inte speciellt hållbar och har gått sönder. DW klockan lär ju hålla lite bättre kvalitet åtminstone, sedan får vi ju inte bortse från hur fin den är.

Student 2014

I natt drömde jag att jag tappade alla mina tänder. Det sägs att just den typen av dröm är väldigt symboliskt, att det betyder att man känner att man förlorar kontrollen. Kanske är det så för mig just nu, för jag har tagit studenten. Gymnasietiden är över, folk flyttar hem från Arjeplog igen och kvar står jag och bara väntar på besked från universitetet. Snart är det min tur att lämna också. Studenten innebär så sjukt mycket blandade känslor. Från att vara glada, skrika på flaket till att sedan stå och gråta och ta farväl. Försöker komma på något vettigt att säga, men jag vet varken vart jag ska börja eller sluta. Slutet på en era betyder början på en ny.

Slutet är nära

Idag var det studentlunch på skolan, brännboll och sedan flakbygge som gällde. Slutet är så himla nära nu och till skillnad från alla andra party-dagar har jag varit stabil, det kan behövas inför morgondagen. Dock känns studentveckan i kroppen. Nu är det dags att räkna timmar till avslutning. Nervös eller taggad? Båda delarna.

Bli vuxen 2.0

Det har varit en sjukt jobbig dag idag. Från att ha haft en väldigt rolig start på studentveckan med fest och skratt och mestadels positiva saker till att verkligen inse att fan, nu tar det här slut. I tisdags fikade jag och lilla klassen med vår mentor på Arjeplogs nya café. Hon frågade oss hur vi tyckte att vi förändrats under dessa tre år (eller något liknande). Det har snart gått tre år och när jag börjar tänka närmare på det, så växer klumpen i magen lite till.
 
Min första tanke går till fjortis-Helena som började ettan och vad sjukt nöjd och glad över att få flytta in i en egen lägenhet. För herregud vad roligt och coolt det skulle få vara att leka lite vuxen. Bo själv, laga min egen mat, tvätta min egen tvätt, ta hand om hunden, leva loppan och göra hur fan jag vill. Och gymnasiet var spännande. Lite tuffare än högstadiet, för vi var ju lite äldre. Och jag och mitt gäng, vi skulle hålla ihop föralltid. Hela gymnasiet och även tiden efter det. Men kedjerökningen på balkongen, halsande av te och springandet mellan elevhem och lägenhet i blå-vitprickiga gummistövlar tog slut. Saker förändrades, snabbt. Jag har utvecklats så himla mycket, insett att jag inte är stor och skitcool och äger hela världen. I världen är varje enskild individ, eller åtminstone de flesta, så himla små. Det är dags att stå stadigt på benen och kämpa för att komma dit man vill. Ingen annan kommer hjälpa dig, och ingen annan kommer förmodligen tänka efter speciellt mycket om du faller efter vägen. Från att det i oktober 2011 kändes så sjukt mäktigt med den där första, egna lägenheten där jag skulle få leka vuxen till att i juni 2014 inse att nu är det snart dags, så känner jag mig inte alls lika mäktig. Jag känner mig ynklig, liten och rädd för framtiden. Jag vill inte att alla ska dra härifrån än. Jag vill ju ha den där tryggheten som jag haft den senaste tiden, samtidigt som jag vet att allt har sitt slut.
 
Separationsångesten från mina tidigare erfarenheter tar över och jag vill bara bli fem år igen. En femåring som inte riktigt tänker på problemen. Samtidigt kommer framtiden närmre, den jag längtat efter så mycket. Trots att jag haft roligt under mina senaste tre år här på gymnasiet har jag längtat bort från Arjeplog mer än någonsin. Jag har byggt upp drömmar, som jag började spinna på redan som elvaåring. Första gången jag åkte till Uppsala sa jag faktiskt att det var dit jag skulle i framtiden och nu är jag förhoppningsvis, snart där. Idag räknade jag ut mina meritvärden inför universitetet. Jag vet inte om jag ska förvånas över de själv, eller om de skapar ångest. Siffrorna ser bättre ut än vad jag någonsin hade kunnat tro om min egen skolgång. Förut var jag inte engagerad, förut gled jag alltid genom skolan. Stannade hemma 1-2 dagar i veckan bara för att jag visste att det gick ändå och så vidare. Idag sitter jag och bannar mig själv för att jag inte gjorde lite mer, för att jag är så jävla nära men ändå så fruktansvärt långt bort.
 
Till alla goda ting hör många negativa också, och avslut är väl alltid läskiga? Det är väl inte bara jag som är konstig?
Skolavslutningen i 9an, kanske den svettigaste dagen i mitt liv. Dagen då en trodde att en blivit stor som nu känns så långt borta.
De blå gummistövlarna som försvann i samma veva som allt annat som fanns under den tiden.
16 år och nyinflyttad i lägenheten.
Och hej och hå och vi vinkade in ett nytt år.
Början på tvåan, ny hårfärg, less tjej som bara vill bort.
Nyår 2012 i bästa staden och stora förhoppningar på ett bättre år.
Och vips tog år 3 av gymnasiet fart.
18 år och vuxen på papper.
Och slutet attackerar lite till.
Och såhär förvirrad är jag.

3 dagar kvar


Jag har haft en nedräkning på min telefon till studentdagen sedan i typ ettan. Bara för att det alltid var den dagen man längtade till då man var skoltrött. Speciellt då de andra fick börja fira, men man själv hade både två och ett år kvar. Nu är det tre dagar kvar tills jag tar studenten. Elin har varit på besök i fredags, litegrann med motiveringen att det är sista chansen för att efter det kommer hon inte känna speciellt många här uppe. Det är ju sant, att nu drar sjukt många personer härifrån. Jag har dock cirka två månader kvar tills det att jag lämnar. Men fan vad tiden gått snabbt. Från att varit inskränkt i Arjeplog i 18 år till att tvingas ut i världen på egna fötter. Spännande, men sjukt vemodigt.

Vad gör jag?

Idag frågar jag mig själv: Vad håller jag på med? Sedan tänker jag att när studentmössan sitter på huvudet, då får man leka med livet hur mycket man vill. Och ja, imorgon drar studentveckan igång. Vi får väl se hur pigg jag kommer vara. Förmodligen kommer jag lämna cyberspace för en helt annan dimma. Jag tror att det blir okej: För jag har snart tagit studenten!

Studentbal

 
 
Jag ångrar inte att jag valde att gå på balen. Jag vet att jag under hela min livstid sagt att jag aldrig någonsin skulle gå på bal, men nu blev det ju så i alla fall. Kvällen var sjukt trevlig trots att jag kunde tagit det lite lugnare med alkoholen. Sällskapet var bra, maten var god och så vidare. Min fula bil fick dessutom vara balbil. Undra om mormor skäms eller skrattar i himlen? Vet inte vad mer jag kan säga egentligen, bildbomben talar för sig själv.

RSS 2.0
Bloggare