Att vara ''sjuk'' eller sjuk

Sådan kompis, sådan hund...
Finare fredagsmiddag får man leta efter
 
Igår skojade jag om att jag skulle ta ledigt från skolan idag (det vill säga vara sjuk). Skämtet gick i uppfyllelse men inte på ett positivt vis utan jag var sjuk i morse då jag vaknade och kände mig inte alls kry för skolan. Det känns att jag svalt en kaktus och tidigare idag hade jag även ont i huvudet och var sjukt slö. Jag tänkte att jag skulle kunna plugga hemma men jag har inte ens varit tillräckligt pigg för det. Så visst sjukanmälde jag mig, men tyvärr var jag ju sjuk på riktigt.
 
Att bli sjuk lagom till helgen är ingenting att applådera åt men jag får försöka ta vara på de stunderna då jag är lite piggare. Jag är i alla fall tacksam över att mina smaklökar inte gett upp ännu för fredagsmiddagen var lätt den bästa på länge. Vi gjorde en sallad med vanlig grön sallad, ärtor, majs, paprika, avokado, äpple och keso och till detta åt vi broccolimos och fläskkött - MOUTHGASM!
 
Det bästa med dagen har hittills varit middagen och vad kvällen bjuder på får vi se. Jag hoppas att min kropp bara fuckar ur tillfälligt så att jag faktiskt hinner njuta av den lediga helgen. Att vara sjuk är inte alls roligt och ärligt talat jobbar jag hellre än att vara sjuk. Att vara sjuk suger.

Under hökens alla vingar

För några veckor sedan gjorde jag en upptäckt som fick mig att fundera varför så många köper fjällrävens ryggsäck kånken, inte för att det är något fel med kånken, utan för att fjällräven uppenbarligen kan göra det ännu mer rätt med detaljer i skinn och så vidare. Dessa ryggsäckar var kärlek vid första ögonkastet och när vi var på UF-mässan i Luleå såg jag flera ha den i verkligheten och då ville jag bara ha den mer. Jag har funderat mycket kring det där och kommit på flera bra anledningar till att köpa en ryggsäck för cirka 1600 riksdaler fastän jag är en fattig student:
 
1. Det är en ryggsäck och den är FIN (det är ju typ bara fjällräven som gör fina ryggsäckar)
2. Jag kan ha den som pluggryggsäck.
3. Fjällräven är ett bra märke, den kommer hålla hela mitt liv ut.
 
Men, mitt dilemma just nu: VILKEN FÄRG? Alla är ju så himla fina. De fyra stora bilderna är mina favoriter och det lär förmodligen bli någon av dom. Hade jag varit totalt vild och galen hade det lätt blivit den gula för den är ju helt klart coolast.
 
 

Provocerande positiv


En kortskoldag och en sol som lyser starkare än på längre är faktorer som bidrar till dagens glädje. Jag och Anna tog en promenad till samhället i det fina vädret och fjortishängde med en godispåse på trappan mittemot kalls - precis som gamla tider. Det känns verkligen som att våren är på väg till Arjeplog. Asfalten börjar synas allt mer och parkeringen som hör till lägenhetshuset där jag bor börjar förvandlas till en stor hockeyplan. Nu hoppas jag bara att solen och värmen är här för att stanna. Kan inte fatta att det snart kommer vara sommar här. Idag är jag glad och hoppfull, tänk vad solen kan göra för humöret!

Hejdå piercing

År 2010 tjatade en Helena som alldeles just fyllt 15 år i cirka en månad på sin mamma om att få pierca tungan. Det blev ett slags piercingil i Arjeplog under den tiden och alla skulle göra det. Jag tog fram 500 kronor för att pierca tungan och direkt efter gick jag vidare till nästa ställe och piercade näsvingen. Min näspiercing lossnade för något år sedan. Lika bra tyckte jag då eftersom det var en fjortispiercing. Idag var jag på vuxenkoll hos tandläkaren och som alla vet är piercingar i munnen inte populärt där. Jag är alldeles för snål för att pröjsa extra på en försäkring för att jag envisas om att ha en metallstav i munnen. Så jag tog ut den. Utan att planera att sätta i den igen. Det kändes lite tung. Inte för att jag tycker att tungpiercing är snyggt längre, nej, snarare äckligt - men den har liksom varit lite rolig. Istället för tuggummi liksom.
Separationsångesten dog i alla fall ut totalt när jag skulle hitta bilder från den tiden då jag fortfarande tyckte det var ballt med piercing i tungan. Jag blev inte alls imponerad utan jag vill snarare gå tillbaka i tiden och säga åt mig själv: HÅLL DIN ÄCKLIGA JÄVLA TUNGA INNANFÖR MUNNEN! (alltså jag är typ mer stolt över mitt morgonpundarface än mina gamla fjortisbilder).
 
Visserligen tyckte jag bara att det var roligt att räcka ut tungan på bild. Men ändå. Så äckliga tungor är. Så äckligt. Bilderna från förr får mig att aldrig mer vilja sätta in den. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Råder er alla som inte plockat ut era gamla piercingar än att titta på era bilder där ni räcker ut tungan. Hoppas ni också inser hur hemskt det är och plockar ut era. Usch. Kan det finnas någon som faktiskt kan vara snygg och räcka ut tungan? Tveksam. Jag brukar säga att allt har sin tid och tungpiercing hade sin tid för lääängesedan.
 
Tack och hej. Vi ser väl om staven sitter i om ett tag igen. Jag kanske lyckas glömma denna hemska syn.

Lycka på en måndag

Gradantalet termometern visade idag gav mig en riktig glädjekick. Idag har jag bara haft två lektioner, varav en på morgonen och en på eftermiddagen. Under hålet trotsade jag träningsvärken i benen och brände lite fläsk. Solen bländade mig genom persiennerna och när jag skulle gå tillbaka till skolan kikade jag på termometern. Vad den sade till mig vad att idag får Helena använda sin tunna dunjacka för första gången i år! Jag har aldrig tidigare blivit så glad av att plocka ut ett plagg från garderoben som idag. Min kärlek till mina jackor är större än vad många kan förstå men ni som inte har varit i samma situation som mig idag har nog svårt att förstå hur otroligt härligt det var att byta ut michelindräkten mot en tunn dunjacka. En tunn, lätt och fin dunjacka. Där ett tag var jag alldeles för glad för att känna igen mig själv. När jag kom till skolan sprang jag fram till Anna och sa ''TITTA VEM SOM HAR FÅTT KOMMA UT!!''
 
Som alla förmodligen vet av egna erfarenheter varar inte glädje föralltid och min ersattes av magont. Det här förbannade jäkla magontet får jag nog bara vänja mig vid. Skolångesten ligger där som en klump i magen tjugofyra timmar per dygn och ibland frågar jag mig själv om det ens är värt det. För att lindra dagens negativa känslor ska jag strax starta upp skoldatorn och kämpa mot de resultaten jag vill ha. Plugg var det ja!

Framtidsångesten och jag

Jag undrar hur många ord jag egentligen suddar ut innan jag postar något färdigt inlägg? Just nu har jag nog börjat om sju gånger eller något. För mig tar det nog en timma att göra ett kort blogginlägg bara för att jag suddar ut det jag skrivit hela tiden. Vad jag tänkte skriva ikväll var oerhört känslosamt och jag tror att jag gör en standard Helena och skriver om min ångest på ett mindre seriöst sätt. Att förneka hur man faktiskt känner har väl alltid varit ett enklare alternativ.
 
Jag fick min studentmössa igår och som ni kanske förstår är detta inget inlägg som kommer handla om hur mycket jag taggar till den 11 juni. Skolavslutningen närmar mig med så hastiga steg att jag förmodligen inte ens kommer märka av dagen då jag tar på mig en vit klänning och ska ta emot mina slutbetyg. Det finns så mycket jag vill kräkas på just nu. Att jag inte har någon trygghet att luta mig mot får mig att vilja gråta hysteriskt. Att livet är så orättvist gör mig så jävla ledsen. Att jag insett nu att jag gått fel linje på gymnasiet gör mig förbannad. Att jag bara är behörig att söka två utbildningar som jag vill gå gör mig irriterad (och att normeringspoängen för att bli intagen typ är 22,5 på båda två gör mig deprimerad). Jag blir så arg på mig själv: att jag nu, när jag borde vara den här starka och självständiga tjejen som klarar sig utan andra blir 12 år igen. En tolvåring som är i desperat behov av andra och som är rädd för allt möjligt i närheten. Jag blir dessutom besviken på mig själv: jag hade kunnat plugga mer, jag hade kunnat ha bättre betyg än vad jag har - för med bara bra betyg så är jag ju i princip körd.
 
Att skolan tar kål på många är ju inte så konstigt, snart är det väl jag som ryker. Med detta är det nog dags att tacka för mig och så ska jag försöka tro på uttrycket ''det löser sig''.

Kort om mässan

Invigning
Vår monter!
Emmy spelade in en rätt pinsam intervju med en stammande Malin och en fnissande och stirrig Helena, hoppas den försvann bland alla andra klipp på kameran. ;)
Emma och Elins fina monter
Smakprover på renstekspannacotta. Vet att det låter konstigt men det är ingen efterrätt med kött i som jag först trodde då jag läste receptet. Det är en förjävligt god förrätt!
 
Jag kom hem från Luleå väldigt sent igår så därför passar jag på att berätta lite kort om mässan som jag lovat (dessutom har jag ju typ laddat upp 1000 bilder och en bild säger ju mer än 1000 ord). Det var inget vidare säljtillfälle för vår del, men vi passade på att dela ut foldrar och marknadsföra oss. Vi var endast två UF-företag från Arjeplog och varken jag och Malin eller Emma och Elin lyckades kamma hem något pris.Det var bara några företag som fick ta emot pris efter pris. Jag antar att de verkligen hade något som juryn verkligen gillade. Om jag inte minns fel var det ett företag på fem tjejer som vann typ 8 priser eller något... Mässan var ingen höjdpunkt för oss och det kan inte alltid gå jätte bra. Jag är iallafall nöjd med vårt företag - vi är ju faktiskt bara några tusenlappar ifrån vårt slutmål på 30000 SEK.
 
Mamma kom till mässan och då vi packat färdigt åkte jag med henne till Antnäs för att fira Pernillas tjugonde födelsedag. Vi blev där i några timmar innan vi åkte mot Arjeplog. Att vi överlevde hemfärden är jag väldigt glad för då både jag och mamma var sjukt trötta. Ibland får jag så dåligt samvete när jag har körtkort och inte erbjuder mig att köra, men när jag själv har somnat x-antal gånger känns det inte speciellt säkert.
 
Nu då? Angående UF så har jag och Malin ett par beställningar att färdigställa och resten av livet, ja, det talar jag väl om en annan gång.

Men tja

Hej på er!
Jag har varit utan stationär dator väldigt länge nu och jag antar att det kan vara en orsak min minskade aktivitet här. Trots att jag är fruktansvärt ointressant och mestadels bara klagar här måste jag säga att jag har ett par väldigt tappra besökare här. Tänka sig att jag faktiskt har kompisar som säger åt mig att blogga då jag inte gjort det på länge! Dock förstår jag dem, för jag är också en sån som klickar in på bloggar när jag har tråkigt. När man själv känner att man inte har något liv känns det helt okej att läsa om andras.
 
Ytterligare en orsak till att jag inte uppdaterar här är ju för att jag är såå jäkla upptagen. Jag har ju skrivit om att jag skaffat ytterligare ett jobb och förra veckan har jag jobbat där ''på riktigt''. Man känner sig ju alltid lite bortkommen då man inte känner till allt som händer på stället, men det har ändå gått rätt bra. Ibland kan jag känna att det kan bli mycket när man har massvis med plugg som behöver göras och så ska man samtidigt jobba, men jag är ändå glad att jag gör det. Förutom lite extra kronor på kontot så får man mer insikt i livet och utvecklas som människa - dessutom sitter det fint på mitt CV.
 
Imorgon åker jag till Luleå med Malin och några andra från skolan. Vi ska ställa ut våra UF-företag (vilket jag skrev om förra gången jag uppdaterade här eller något). Vi har fixat fram material och grejer så jag känner mig åtminstone lite lugnare över det. Jag gruvar mig dock fortfarande. Det finns så många saker att oroa sig för. Typ:
 
1. Kommer någon ens komma och titta på vår monter?
2. Kommer vi få sälja några armband?
3. Kommer vår monter ens se okej ut?
4. Jag vill inte sova i sovsäck och på liggunderlag.
5. Tänk om jag ser lika skabbig ut som på bilden i det här inlägget (smutsigt hår deluxe).
6. Det kommer vara mycket folk på mässan och jag är folkskygg.
7. Jag kanske misslyckas att låtsas som att jag inte är folkskygg.
Och så vidare...
 
Men - till dagen: Nu ska jag fortsätta att terrorisera Anna, vila, laga mat, äta upp maten och sedan traska iväg mot jobbet. Ha det bra!

En hög med armband inför UF-mässan

Jag har tidigare skrivit mycket om mitt och Malins UF-företag. Den regionala mässan i år hålls i Luleå och den äger rum redan nästa vecka. Jag kan inte påstå att jag känner mig så fruktansvärt redo, men vi har minnsann en hel del planer som vi ska spinna vidare på imorgon. Vi satsar inte alls på att vinna finaste montern eller något, utan vi ska försöka bygga en monter som kommer synas men som samtidigt inte är alldeles för kostsam eftersom vi vill att så stor del av pengarna vi samlat in ska gå till fonderna vi tänkt skänka pengarna till (cancerfonden, barncancerfonden och ungcancer). Det känns lite spännande att dra iväg till Luleå men samtidigt känner jag att jag gärna haft en vecka till att förbereda mig på.
 
Jag är lite utav en sista-minuten-människa och tar oftast tag i saker när det är alldeles för sent. Jag har dock släppt all ångest över att det inte kommer bli nog bra för tillfället och försöker ta saken som det kommer. Ikväll har vi pysslat med armband för att ladda upp vårt lager, spunnit på idéer och spekulerat kring det hela. Återkommande tankar är stress och ''hur ska detta egentligen gå?''. Vi är finalister i årets affärsplan samt anmälda till några fler tävlingar.
 
Nä. Tänker inte skriva mer om det här nu för då kommer jag bli nervös och nervositet passar inte mig för tillfället. Förutom armbandsproduktion har jag hunnit träna, lagat mat, duschat, käkat fil och pluggat. Mina fullspäckade dagar fortsätter och kommer göra ett tag framöver. Ja, jag är väldigt intresserad av att ha en paus och få slappna av och ja, jag är också vädligt intresserad av konsten att se det goda i att knappt ha en ledig stund över.
 
Vi fick iallafall en hel del gjort ikväll, när vi gjort mitt sista armband hade jag ont i ryggen. Tänk att simpla arbeten kan känns i kroppen.
 
 

När du redan är upptagen - se till att klämma in något extra på schemat

Jag skulle sluta tidigt idag. Åtminstone om jag gissar rätt. Ärligt talat vet jag inte om jag faktiskt fick vara borta från min sista lektion eller om jag skolkade. Att skolka är liksom ingenting jag brukar göra eller någonsin har gjort. Jag har struntat i ett par lektioner jag inte ansett att jag behövt gå på på den senaste tiden (veckorna) och jag måste erkänna att det är rätt skönt att för mig som alltid är så jäkla strikt och plikttrogen. Min telefon ringde dock innan dagen knappt börjat och jag fick ett jobberbjudande. Som jag egentligen inte hade tid att acceptera. Utan att ens tänka kommer ett ja ur min mun och helt plötsligt hade jag lyckats boka in en till grej på mitt schema som inte har någon ledig plats. Ajabaja Helena, lär dig att säga nej och att det är okej...

Hur som helst känns det helt okej efter allting. Det känns som att jag tagit tag i en del saker idag och trots att jag inte hunnit packa in mina grejer i min egen lägenhet sedan jag flyttade hem på grund av att det varit så himla mycket känns det okej. Jag kan liksom somna med gott samvete och drömma om saker jag kan göra för pengarna jag jobbat ihop. Alltså när jag jobbar så att jag håller på att bli knäckt vill jag typ belöna mig med något. Inte för att låta som en shopaholic meeeen.. Nä, det mesta åker in på sparkontot. (Jag är ju faktiskt en rätt duktig tjej som försöker tänka lite på framtiden).
 
Imorgon hoppas jag på att gå fri efter skolan. Åtminstone rätt fri. Om jag bara orkade tala om allt som händer just nu skulle jag göra det, men jag orkar inte prioritera min vakna tid till att blogga just nu. Fyfan vilken tur för mig att jag inte har en känd blogg och måste berätta om allt jag gör. Jag menar, när jag väl har mycket att göra pallar jag ändå inte skriva om det och när det inte händer något skriver jag om att ingenting händer.
 
 Beautyqueens, vackraste i hela landet, Borås möter Arjeplog och så vidare..
 

WTF

Jag tror att jag kommer hamna som en pöl på marken snart för det är så himla mycket som händer hela tiden och det är inte ofta jag kan påstå att jag är en speciellt upptagen kvinna, men herrejösses för de senaste veckorna och de närmaste. Hela, hela tiden är det någonting och när man tror sig vara klar med det ena så är det något annat som måste göras. Jag tror att ni förstår att det jag vill komma fram till är att de lediga stunderna är få. Sportlovet är slut och plugget biter mig i nacken hela tiden. 
 
Jag har börjat fundera vad jag egentligen går på för skola. Gårdagen var ett riktigt bottenskrap för mig och mina tre år på gymnasiet kändes helt enkel bara bortkastade. Idag var det dock andra känslor som hade övertag. På en lektion visade läraren en video på hennes robotdammsugare. Jag förstod ingenting. Det var liksom bara så himla konstigt. Visserligen hade hon ju en tanke och förklaring på detta. Det blev dock värre senare på eftermiddagen då en lärare ringde hem till sina föräldrar. ''HEEEEJ MAMMA''
 
Asså va.
 
Det har liksom bara varit så wtf idag. Förövrigt håller jag på att dö av all stress och press. Kanske ska jag vara tacksam över konstigheterna som försigår på skolan så att jag åtminstone får skratta lite varje dag eftersom det är ont om tid till att göra sådant som bara är roligt.
 
Jag återkommer någon gång, död eller levande vet vi inte ännu, men kämpa vidare med skiten är jag så illa tvungen att göra! Nu ska jag somna till ett avsnitt av new girl. Tschüss

Klumpen

Jag har äntligen fått flytta hem igen. Klumpen i magen infinner sig dock lika ohärligt som igår. Att stressen aldrig ger sig. Jag både känner mig och ser ut som en pundare just nu. Ögonen är blodsprängda, håret ser ut som skit och jag känner mig som skit. Visst är det bra med ytterligare ett jobb, och att tjäna pengar till ett ekande bankkonto är inte heller fel: MEN OJ VAD JAG BEHÖVER VILA. Tanken på att jag ska stå och se glad och trevlig ut med mitt UF-företag imorgon samt hinna med annat jobb känns inte så lockande. Jag är egentligen engagerad i Krossa Cancer och jag tycker att det är superkul att det gått så himla bra, men oj vad det inte passar för tillfället. Lovet har inte alls varit passande varken för min kropp eller knopp. Ärthjärnan luktar bränt och mina ben säger åt mig att jag bör ligga i sängen i en livstid ungefär. Jag längtar efter dagar där jag känner att jag har tid att göra sådant jag tycker om, ni vet, träna, laga mat, döda tid vid datorn, prata med någon kär vän och sedan typ läsa en bok eller titta på new girl och somna i lugn och ro. Just nu är det bara full rulle som gäller. Jag har inte ens hunnit packa in mina saker i lägenheten och jag är så trött.
 
Jag är ledsen att jag bara klagar och klagar. Jag som hade tänkt bättra mig här på bloggen men jag går igenom en hård vecka just nu. Jag hoppas verkligen att jag börjar se ljuset snart. Det finns så mycket jag vill göra, som jag tycker om och som jag gärna utvecklar. Det är dags att jag strukturerar upp det lilla livet så jag kan känna mig till freds. Jag får helt enkelt ta ett djupt andetag och intala mig själv att det ordnar sig och att det kommer något gott ur denna jäkla press någon gång.
 
Sov gott och ta hand om er

Hälsningar från en sliten tjej

Innan lovet höll skolan på att knäcka mig. Jag såg framemot lovet fastän jag inte skulle åka ifrån Arjeplog, men med handen på hjärtat måste jag i detta nuet säga att lovet inte blev det minsta lugnare. Introduktionen på nytt jobb har fortsatt även idag. Att vara där 7-12 och 16-30-21.30 är ingen lek, speciellt inte då man inte är van. Det är massvis med saker man måste memorera och ta in och när man väl slutat och får åka hem vet man att det börjar samma tid nästa morgon. Idag försökte jag ta vara på situationen och drog iväg och tränade ungefär en timma under tiden jag var ledig. När jag kom tillbaka 16.30 tänkte jag att jag hittat grejen för att hålla humöret uppe. Men icket. Jag har varit bokad måndag, tisdag, onsdag och det fortsätter även torsdag och fredag. Det är helt enkelt för mycket för mig och jag vet inte om det beror på någon mesig gen jag har i mig eller om det helt enkelt bara varit för mycket den senaste tiden.
 
Fan, jag svär bara åt den tid jag lever i just nu. Det är 98 dagar kvar till studenten och det är helt klart blandade känslor. Speciellt efter alla frågor jag fått de senaste dagarna ''Jaha, så du blir här i sommar?'' Jag vet inte. Jag vet ingenting.  Jag vet bara att mitt nuvarande liv tar slut den 11 juni, att jag snart är utan lägenhet, att jag måste skapa mitt egna liv - Jag vet att jag vill flytta, vart jag vill flytta och att jag vill utbilda mig. Vad man ska bli när man blir stor var roligt att tänka på förr, när det är seriöst är det fruktansvärt jäkla jobbigt. Jag har iallafall insett att jag måste fundera på vad jag vill, vad jag är intresserad av och vilka mål jag har i livet. Tusentals tankar snurrar igenom mitt huvud och jag behöver bara en sak just nu: LUGN OCH RO.
 
Men ingen rast och ingen vila, nu är det bara att packa ihop mina väskor, sova, upp med tuppen 05.55, börja 7, sluta 16.00 och sedan flytta hem igen. Och så fortsätter ekorrhjulet. Jobba gratis, jobba, sova, SOOOOOVA.
 
 

Livet på en madrass

Hej kompisar!
Jag är så förbannat trött idag. Mitt lov rök och jag jobbar från måndag-fredag. Idag började jag jobba klockan sju, gick på lunch klockan tolv, börjar om halv fem och slutar halv tio.. Det är intro på nya jobbet som gäller och jag känner mest av allt bara för att sova. Jag har sovit som en stock nu under den lediga tiden och tvingade mig upp för att ge er en liten update om livet på en madrass. Det skulle ju vara fruktansvärt pinsamt om jag inte vaknade då jag ska börja om och jobba igen liksom.
 
Om ni undrar hur livet utan lägenhet går så har det gått förvånansvärt bra. Jag och Annica har inte haft slagsmål än och från mitt håll skulle jag säga att det gått bra. Jag vet ju tyvärr inte hur Annica känner om mitt bombnedslag i hennes vardagsrum men jag hoppas verkligen att hon har varit okej med mitt besök som snart är över!
 
Nu ska jag sova vidare. För stunden är sömn och mat allt som snurrar omkring innanför pannbenet.

RSS 2.0
Bloggare