I ett regnigt Luleå

Efter en dag i schtaaaan är jag ett par kronor fattigare och allt gick inte som tänkt, men jag är helt okej nöjd ändå. Jag skulle köpa klädtejp till min balklänning och det glömde jag totalt bort. Jag och Anna letade i varenda butik efter en kuvertväska eller annan lämplig balväska utan resultat. Skulle köpa en skjorta men glömde bort och så vidare... Däremot hittade jag en del andra bra saker som jag inte riktigt väntat mig. Jag hade bland annat spanat in det perfekta bältet på nätet, tyvärr fanns det inte i stan men jag hittade istället ett typ lika bra som dessutom var en hundring billigare. Inte visste jag att Lindex hade riktiga skinngrejer, men man lär sig något nytt varje dag. Så till samma pris för bältet som jag spanat in så fick jag också en tröja. Jag blev medlem i Lindex och fick 100 kronor rabatt. Idag var dagen då det var dags att bli medlem i massa saker, om det var gratis vill säga. Varenda butik har ju en sån där club man ska vara medlem i. Skitbra när man får rabatter men jag känner inte för att betala för att vara medlem. Det är meningslöst när man bor 20 mil ifrån närmsta stad.
 
Idag hann jag även träffa min yngsta storasyster, hon hade fått ledigt och det var ju jävilgt bra timing då jag för en gångs skull åker mot hennes nuvarande hemtrakter. Annars händer det jämt att jag åker till stan då hon är upptagen, inte avsiktligt men det bara blir så. Vi åt thaibuffé. Inte bara jag och syster alltså, utan alla som var med på den lilla roadtripen. Anna förstod inte alls grejen med thaimat och pizzaslice. För er andra som inte heller förstår det vill jag bara säga att det är bäst. Alla gillar thaimat och alla gillar pizza och tillsammans är det en perfekt kombination.
 
Nu tackar jag för den här dagen. I natt behöver jag verkligen så kallad skönhetssömn. Vill ju inte se ut som en zombie då jag ska gå på bal.

Negativ utmaning

För några dagar sedan blev jag nominerad till en sån där FB-utmaning där man skulle skriva tre positiva saker om dagen i...jag vet inte hur många dagar, men skit samma. Som sagt så har pessimisternas pessimist (jag) typ varit glad de senaste veckorna. Det börjar bli väldigt glest mellan mina klagomål här på bloggen och därför tänkte jag, istället för att skriva positiva saker på facebook, tala om för er vilken skitdag jag hade igår.
 
1. Efter många latdagar tänkte jag vara duktig och cykla till jobbet igår. Dessutom är det ju billigare och miljövänligare än att köra bil. Man får helt enkelt många duktighetspoäng av att cykla till jobbet istället för att ta bilen. Jag började klockan åtta och kvart i går jag ut till cykeln. Men vad tror ni? Härket från biltema håller på att rasa ihop. Stödet var så löst att det inte gick att fälla upp så det blev bilkörning till jobbet i alla fall.
2. Loka är det nya svarta (förlåt tomatsallad). De två senaste lokorna jag köpt hem har dock varit skakade trots att jag inte varit våldsam med dem och sprutat ner hela mig och halva köket. Detta hände igår efter jobbet, då jag var trött och less, men så länge det inte händer så ääälskar jag loka (speciellt crush).
3. Det är fint väder. Jämt. Jag hinner aldrig städa och mitt rum borde jag städat för länge, länge sedan. Med den här sista punkten vill jag egentligen tala om att det var en okej dag trots incidenterna.
 
Nu ska jag göra mig redo inför en dag i Luleå.
Ps. Har inte sovit något i natt, det känns i alla mina organ, i mitt hår och i min hud. Blä.
 
 

Soltider - studenttider - svullotider

Träden har börjat slå ut och tänka sig att till och med Arjeplog verkar bli grönt varje år. Det omöjliga kan ske även här. De två senaste dagarna har bjudit på riktigt fint väder och därav även utomhus aktiviteter. Huruvida jag varit aktiv eller ej, spelar ingen roll. Låt mig åtminstone få skryta med att jag faktiskt klättrade upp på ett bakval igår(!!). Idag var det stek på Nåtti-beach som gällde och innan det åkte vi förbi konsum för att köpa lite frukt, men istället kom vi ut med chips och lakris. Det verkar vara en jäkla svullotid nu, men som man säger under dessa veckor - MAN TAR BARA STUDENTEN EN GÅNG!
 
Nu ska jag ladda upp inför jobb klockan åtta imorgon på bästa sätt, Awkward eller New girl.

Från att ha varit väsklös

Från att ha varit väsklös under en lång, lång tid har jag blivit med två på mindre än en vecka. Tennbroderier har ju blivit ballt igen och även fallit i mitt intresse. Klok som jag är, talar jag om sådant för mamma fastän hon inte bryr sig ett skit om vad jag gillar och inte gillar när det kommer till kläder och saker i den kategorin. När jag började prata om tennbroderi fick jag veta att mormor hade en väska med tennbroderi. Mamma nappar på vissa grejer och har vänt upp och ned på huset för att hitta mormors gamla väska. Den har dock varit spårlöst försvunnen fram tills helgen, då jag ifrågasatte vart min sidenskjorta tagit vägen. Sidenskjortan är fortfarande borta men i jakten på den så fann mamma väskan, högst upp i en garderob, utan någon som helst vetskap om varför den låg där. Glad och tacksam blev jag i alla fall. Jag gillar när man kan använda gamla saker igen. Förmodligen skulle även min mormor tycka att det var kul om hon nu visste att jag faktiskt använder saker som hon hade förr.
 
När vi ändå pratar om saker i ett sådant stuk kan jag ju fortsätta på denna berättelse. Förutom att det förmodligen är min sista riktiga skoldag på Hornavanskolan så är det även löningsdag. Jag har fått min största lön någonsin (på samma gång alltså). Jag pratar dock inte om någon dunderlön på riktigt, utan om en sådan som är bra för en 18-åring som pluggar och jobbar kvällar och helger. Jag är så sugen på att beställa ett par näbbskor men jag vet inte. De kostar 1250 och jag kan inte bestämma mig om det är för mycket för ett så udda par skor. Det är ju liksom ett okej skopris, men samtidigt är de udda. Pengar är så jobbigt. Jag vet att det är bra att spara till framtiden, men man vill ju unna sig något också och jag har ju pengar till att göra det också. Det måste ju ändå löna sig att jobba. Vad är okej och inte okej? Det finns inte ens några bra svar. Jag och Anna brukar vara duktiga på att komma på ursäkter och berätta att det är okej att köpa saker. Att man måste få ha fina saker. Men jag vet inte. Att köpa eller inte köpa. Förmodligen är det bäst om jag sparar ett tag nu. Det blir ju snart flytt. Och i vinter blir det Ryssland och Sankt Petersburg. Nä, jag får komma fram till något vettigt sedan. Nu blir det skola först och främst. Sedan får jag komma fram till om näbbskor verkligen är någonting för mig. De är ju fula men ändå söta och nya saker är alltid kul. Speciellt om det är saker av fin kvalitet som håller länge.

Upp till bevis

Om allt går vägen för mig idag får jag typ skrika "FÖR JAG HAR TAGIT STUDENTEN" när jag lämnar skolbyggnaden. Detta kan nämligen bli min sista riktiga skoldag, för idag ska jag examinera de två sista uppgifterna som ska examineras. Det jobbiga är att min första redovisning är avgörande för mitt slutbetyg i den kursen. Jag borde satsat mer och verkligen kämpat för det bästa, men som vanligt har jag inte alls gjort det. Jag är förmodligen för bortskämd med att saken går vägen fastän jag glider på slutet. För att inte låtsats att jag kan glida och få som jag vill tar jag istället saken i akt nu, sådär två timmar innan det gäller. Laddar upp med en fet gröttallrik och kaffe för att skriva de bästa stödorden, plugga på texten ordentligt och så vidare. Har ingen aning om hur det går. Vet bara att jag vill bli klar med det här förbannade gymnasiet någon gång och snart är jag där. Känns så konstigt, hur kan det bara ta slut mitt i allt efter tre år?!

Ett stort kliv in i vuxenvärlden

Igår var det EU-val och det tror jag inte att någon missat. Det var första gången jag fick rösta och självklart gjorde jag det. Det kändes dock lite tveksamt. Borde jag verkligen få rösta? Är jag mogen nog? Påläst nog? Asså va, asså vänta, hallå? Jag gick i alla fall dit och röstade och det kändes bra. Då vi ändå för rösta här i Sverige, så är det ju lite utav en plikt att faktiskt göra det också.
 
Jag försökte även hänga med i svängarna igår och tänkte valvaka men jag somnade någon gång där mitt i allt. Resultaten kikade jag istället på idag när jag vaknade. I Arjeplog fick SD 12 % av alla röster och det var ett resultat som många ogillade. Inklusive jag för inte var det då SD som fick min röst igår. Och sedan finns det även de som blir upprörda när andra blir upprörda av att så många röstade på SD. VARFÖR? Det är väl klart att i Sverige får man rösta precis som man vill, men minst lika självklart är det väl att folk kommer ifrågasätta detta och det är väl också just därför politik är så fruktansvärt känsligt här. Jag röstade för första gången igår, liksom många andra, och kan redan nu märka av den där konstiga stämningen när man frågar någon vilka de röstade på eller när man själv får den frågan. Däremot börjar jag fundera litegrann, på alla som känner att de måste skydda SD-sympatisörer (men som påstår att de inte röstar på SD själva), varför? Kritiker finns till allt, kommer alltid finnas, det är liksom så det funkar. Vi har lagar och sedan har vi normer, uppenbarligen anses det inte riktigt vara lika okej att rösta på SD som något av dom etablerade partierna. Yttrande-och åsikts friheten finns ju åt båda hållen, lika mycket rätt till alla de som fått hem ett röstkort och valt att rösta på SD har andra att kritisera SD.
 
Punkt. Tänker nog inte diskutera någon mer politik idag. Känner mig inte riktigt insatt i detta ännu, däremot ser jag faktiskt framemot att få rösta i riksdagsvalet. Politiken blir så mycket intressantare när man själv är tillräckligt gammal för att ta den av den!

Lifestyles of the rich and famous

1. Jag bugar och bockar för tiden med Silverbilen. Den har varit legendarisk (eller inte), men nu känner jag för att byta upp mig. Välkommen tillbaka mormorbilen, jag ska göra alla Pernillas fel rätt och aldrig någonsin låsa in nyckeln i bilen. Vem låser ens ett gammalt vrak, Pernilla?!
2. Jag och Anna har inga kompisar. Igår kände vi oss fruktansvärt ensamma och drog och köpte pizza. Som ett uppror typ. Mot vem vet jag dock inte.
3. "Studentkryssning" i Arjeplog, jo men varför inte? För att ni inte ska tro fel om mig vill jag bara tala om att jag inte deltog i vansinnet. Jag är väl inte galen heller.

You don't need that kind of negativity in your life

Jag: Mamma, jag har beställt en väska
Mamma: FÖR TVÅ OCH ETT HALVT TUSEN?!
Jag: Jo... Men jag fick 10 % rabatt så det blev bara 2250...
 
Då kommer mamma in genom dörren och ger mig DEN blicken. Hon liksom bara stirrar rätt in i min själ. Sedan börjar hon babbla på om lyxfällan. Hon förstörde både min och Annas upprymdhet. Vi hade säkert suttit i en timma och velat på, intalat oss att den inte alls är så dyr. Att en riktig och fin väska, det behöver ju alla och äkta skinn är ju inte att leka med heller. Dessutom har jag ju varit så hiiiimla duktig att en fin studentpresent till mig själv, det förtjänar jag. Och så var det ju just DEN väskan och det fanns bara EN kvar. Direktbetalning och så klart, och ja, igår anlände den till mig.
 
Vad tror ni mamma sa då?
"Den var ju finare i verkligheten än på bild"
 
Jag är också nöjd.

Inga måsten

Man brukar säga att det inte finns några måsten och jag har verkligen anammat den livsstilen de senaste dagarna och betett mig som en galning som inte går och lägger sig i tid. Ikväll kom jag dock på lite för sent, att jag bör plugga inför morgondagens prov. Det är mitt sista prov i naturkunskap. Om jag spikar ett A på provet vill säga, annars är det omprov som gäller. Jag känner mig inte alls förberedd och jag räknar kallt med ett omprov då jag varit inställd på att göra provet på torsdag. Det blev liksom bara så fel och med handen på hjärtat kan jag säga att det var alldeles för fint väder för att plugga idag. Cykla runt och så vidare i solen kändes så mycket trevligare. Vi alla vet ju dock vem som får lida för det valet i natt. Det finns inga måsten, men det finns helt klart saker man bör göra och tjohej, nu är det dags för plugg(kan ju åtminstone inbilla mig själv att jag tänker vara duktig)!

Jag missade din födelsedag

Sista gången jag träffade min morfar var den 12 maj 2009. Han fyllde 71 år och jag, mamma och Pernilla skulle gå ut och äta med honom för att fira. Middagen blev inte riktigt som tänkt då han uppenbarligen firat lite själv innan och inte var i sina sinnes fulla bruk. Han fick en chock då han såg mig. "Fan, vad fet du har blivit!" utbrast han i samma stund som han improviserade på en sång om "Feta Helena" som fylldes på med "Spinkiga Pernilla". Mamma blev arg och han ursäktade sig senare för mig, sa att han inte ville vara dum. Efter den middagen såg jag honom aldrig mer. Jag och den övriga familjen  var besvikna - inte för att han kallade mig fet, utan för att han inte var nykter. Han brukade undvika oss när han drack. Tidigare ville han inte visa sin sämsta sida för de bästa han hade.
 
Två månader senare dog han. Det var en solig dag. Jag och Pernilla gick upp till renberget, fullt ovetande om att slutet var här. I samma veva som vi kom hem från promenaden vi nästan gick vilse på kom samtalet, att det var slut. Lever-och njursvikt tog hans liv, en följd av alldeles för mycket alkohol.
 
Han skulle fyllt 76 i måndags och jag glömde bort det. Morfar var min idol, han var bäst och han tyckte att jag var bäst. Vi var bra vänner. När jag var liten åkte jag ofta till Racksund bara för att jag tyckte om att vara där med honom. Jag brukade skriva små böcker till honom och jag lovade att jag skulle utveckla alla häften till ett helt bibliotek. Han sa att han brukade plocka fram dem när han hade tråkigt och skratta.
 
Idag gick jag förbi kyrkogården och tänkte på vilken bok jag skulle ge honom idag. Jag vill skriva att jag saknar honom och att jag inte är arg på honom, för att han gjorde som han gjorde, för att beroendet till alkoholen var starkare än det andra. Förutom att jag avgudade honom som barn, innan jag visste att han var en nedsupen gubbe som vissa andra skulle säga, så har han lärt mig att även de bästa gör misstag och att det är okej, man måste förlåta. Det gör ont att veta att han hade varit med mig nu om det inte vore för spriten - han hade firat jul med oss, han hade uppvaktat oss alla på våra födelsedagar och han hade stått där och väntat utanför skolan då jag tagit studenten och sedan varit med på mitt studentfika som nu kommer vara tomt. Förhoppningsvis hade han varit stolt och jag hade varit glad att han var med.
 
I denna värld kommer han aldrig mer vara med mig, men han finns alltid med mig ändå. Tyvärr står detta inte skrivet i ett litet häfte som jag gjort till honom, men jag hoppas att han vet det - att han alltid kommer vara den bästa och att jag inte är arg på honom.
 

Slutet på Happyhena

Första tanken om dagen var "härlig för att vara måndag". Just nu är jag splittrad. Jag trodde så naivt att mina lyckorus skulle få hålla i sig fram tills studenten, men den här dagen var ett riktigt breakdown. När jag gick hem från skolan ringde jag mamma för att skrika av mig lite. Inte för att mamma gjort sig skyldig till mitt humör, men som moder är det ju sådana smällar man får ta. Jag kunde dock inte hävda mig speciellt länge utan fick ett utbrott på allting. Som jag tjatat på många gånger har mitt sista år på gymnasiet varit väldigt krångligt och jag kan inte påstå att jag är nöjd. Att det varit krångligt kan jag inte heller beskylla just Hornavanskolan eller Arjeplog för. Krånglet vi fått uppleva här delar vi förmodligen med skolor över hela landet och det är det som är förjävligt - att man vill så mycket men inte riktigt kan påverka det.
 
Jag ska dock inte ge upp Happyhena så fort. Går det så går det, sånt är livet, ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig och så vidare.
 
Min första tanke när jag gick från skolan var dock pinsamt nog: Kan jag inte få de betyg jag vill ha får jag väl se till att bli snygg så att jag kan gifta mig rikt. Berättade det för min kära vän (den delen om att bli snygg alltså) och då sa hon: Ja, då kan man ju gifta sig rikt. Skämt åsido, mitt liv är ju inte riktigt slut än. Och vi får hoppas att min genuina glädje gör en comeback imorgon, eller är det pessimisten och cynikern i mig som längtar efter att komma tillbaka efter dessa solskensveckor?
 
Bilderna talar inte om mitt humör utan om vädrets humör. T-shirt, skinnjacka och cykel är ju rätt härligt ändå.

Ny vecka

Helgen som gått har varit otroligt lugn och om jag inte har helt fel i mitt uttalande nu, så är detta den sista skolveckan som kommer vara riktigt seriös. Jag vet inte ens om skolan är riktigt seriös nu. Jag har så lite arbeten kvar och det är så himla skönt att allt snart är bortgjort. Jag har hunnit ha en psykologilektion idag på morgonen och nu har jag hål fram till klockan två. jag ska dock gå iväg till skolan alldeles strax för att göra färdigt årsredovisningen för mitt och Malins UF-företag. Slapp måndag ändå.

Att vara fräsch

 I fredags använde jag mina mörka jeans för första gången på flera månader. Till det hade jag vita låga strumpor. Då jag träffade Anna talade jag om hur fräsch jag kände mig i mina kritvita, låga strumpor tillsammans med de mörka jeansen som var lite upprullade. Hon började skratta, för att hon höll med och kanske för att det är en sådan sak en egentligen inte går runt och tänker på. Att ha vita låga strumpor, mörka jeans och lite bruna ben är typ nuets definition på att vara fräsch.
 
MEN, ska det vara fräscht på riktigt så får en se till att inte råka ut för någon olycka. Typ som att trampa ner sig i lera. Inte så fräsch då längre, va?
 

Selfie session

Idag har jag blivit djupt imponerad. För tre dagar sedan beställde jag en t-shirt från ivyrevel och den kom idag. När man bor i Arjeplog ska man aldrig förvänta sig snabba leveranser. Får man sina beställda varor efter en vecka är det rätt bra, nu fick jag paket efter tre dagar(!!). Inte nog med sjukt snabb leverans, tröjan kom i ett så fint paket att jag blev glad bara för det. Fastän det bara var en ynka t-shirt låg den inpackad i en fin kartong och i kartongen fanns det en sån där fin shoppingpåse i papper. Det kändes så exklusivt på något vis. Kenza och de andra som arbetar med ivyrevel vet verkligen hur de ska fånga nya kunder. Jag kommer utan tvekan köpa mer kläder därifrån. Tyget var dessutom tjockt och fint. Jag är kort sagt mer än nöjd med köpet. Inte bara för produkten, utan även servicen!
 
Japp, som ni ser passade jag även på att ha en liten selfie-session här hemma istället för att faktiskt ta itu med städningen som mitt rum behöver. Det finns alltid ursäkter till att syssla med onödiga aktiviteter istället för att göra nödvändiga saker. Att ta bilder på min själv i spegeln verkar ju ha blivit någon slags ny hobby för min del. Det är ganska kul. Speciellt att göra lite olika miner. Har dock gett upp det där riktiga duckfacet som jag var expert på för några år sedan. Hur fan får man till ett riktigt klassiskt regelrätt duckface? Help me.
 
När jag avslutat min selfie-session gick jag och hämtade kaffe. Såhär ser jag ut på riktigt:
Uppmanar nu mig själv att sluta sätta håret bakom öronen, mhm.

Tomatsallad är det nya svarta

Det har varit fil och det har varit kokta ägg MEN nu är det tomatsallad som gäller. Det är sällan kärlek är så lättillgänglig, men allt ni behöver nu är bara ett par fina tomater, färsk basilika, vitlök, olivolja, salt och peppar. En helt perfekt kombination som man kan ha till nästan allt. För ett par dagar sedan åt jag och Anna chorizo, bröd och tomatsallad. Igår åt jag lax, ris och tomatsallad. Idag åt jag kyckling, ris och tomatsallad. Imorgon får vi se vad jag äter till min tomatsallad. Mums.
Sprid kärlek - sprid mat. Stora creds till Anna som lärde mig den här kombinationen. Nu är det er tur att ta efter.

Önskelistan

Den 31 maj är det bal i Arjeplog och min baloutfit är nästan fixad. Jag har dock några små problem. Klänningen måste sys upp och mina skor satt inte lika bra som jag önskat. När man beställt skor som inte riktigt sitter som de ska inser man hur bra det är att vi faktiskt har en skoaffär i samhället. Jag fixade sulor till dem typ en halvtimma efter jag provat de första gången, MEN jag fick lägga bomull vid tårna ändå för att de skulle sitta. Att ha smala fötter med storlek någonstans mellan 36 och 37 är inte alltid enkelt. Varför fick man inte bara vara en klockren 36a eller 37a?
 
Nåväl, det var inte mina skoproblem jag skulle diskutera här. Utan smycken. När det blev bestämt att jag skulle gå på balen hann jag inte tänka mycket längre än skor och klänning. Nu har jag kommit på att man kanske ska ha smycken också. Jag gillar inte smycken som är gjorda i material som blir fula efter några få användningar. Det ska vara på riktigt - guld, silver eller så får det vara. Jag har min fina Norrbotten-samling men den använder jag ju nästan varje dag så det skulle ju kännas lite tråkigt att ha de som så kallade finsmycken också.
 
Att få smycken av mamma i present har blivit lite utav en tradition. Jag fick min första norrbottenring då jag fyllde 15. Tyvärr tappade jag bort den tre veckor senare i skolan. Den kom aldrig tillbaka (om den som tog denläser detta vill jag tillägna ett långfinger till dig). Då jag gick ut 9an fick jag en ny likadan ring. När jag fyllde 17 fick jag mitt norrbottenhalsband av mamma, när jag fyllde 18 fick jag örhängen och så vidare..
 
Fina smycken kostar lite mer än de som blir fula efter en stund. Jag har hittat en perfekt serie med ring, halsband och örhängen. De är klassiska och tidlösa och går lika bra att använda till vardags som vid finare tillfällen. Totalsumman för örhängen, ring och halsband? 1685. Vad jag menar med hela uttalandet är att något av smyckena skulle vara en helt perfekt tidig studentpresent till mig, men det har jag å andra sidan redan informerat min moder om.

Life as a nolifer

Okej. För att göra saken klar för er: Min blogg har haft "Life as a nolifer" i väldigt många år just nu. För att förtydliga den meningen kan jag tala om för er hur min morgon såg ut. Jag vaknade första gången vid fyra men lyckades somna om. För första gången på flera dagar har jag inte försovit mig utan klivit upp i tid. Då det var en av de nätterna jag sovit i flätor behövde jag inte lägga någon större energi på mitt hår (vilket jag ändå inte gör, fy fasen, man hade inte kunnat tro att jag brydde mig om att ha fint hår förr!!) Frukosten fick bli en klassiker: Havregrynsgröt med russin i, toppat med socker och kanel och badandes i en jävla massa mjölk. Mitt smink är inte heller speciellt avancerat och tar typ fem minuter att kirra. Alltså, för att inte förlänga ett kort historia ännu mer: Jag hade rätt mycket tid över att bara döda.
 
Hur dödar jag min tid då, egentligen? För det första kan jag börja med att nämna att jag gillar att lyssna på musik klockan sju på morgonen. Hög musik. Samtidigt som jag lyssnar på hög musik händer det rätt ofta att jag bara snurrar runt, runt på min datorstol tills jag mår illa. Eller att jag tar massvis med fula selfies. Jag har bland annat försökt få till ett riktigt, klassiskt duckface men inte lyckats. Jag råkar jämt filma istället för att ta en bild. Idag tänkte jag leka lite modebloggare på bilderna. Konstverket jag är mest nöjd med är "för kallt för att ha skinnjacka". Kan inte fatta att det faktiskt inte är mer sommar i Arjeplog ännu. Vafan. Jag köpte en skinnjacka i december för att kunna ha den typ NU?! När jag fjantat mig färdigt framför spegeln brukar jag radera bilderna. Det händer, enstaka gånger, att jag faktiskt laddar in dem i datorn i mappar som heter typ "fjorro14", "fjortis" eller liknande. Så kul har jag liksom. Så kul ÄR jag.
 
I detta nuet inser jag att jag borde göra något vettigt. Jag har plugg som väntar på att bli gjort och jag har ett rum som borde städats för flera veckor sedan. Vad gör jag istället? Lyssnar på Katy Perry och Ke$ha så högt jag kan utan att det bara brusar ur mina sprängda datorhögtalare. Sån är jag bara.

Skräckblandad förtjusning

Igår var det exakt en månad kvar till studenten. En månad är ingen lång tid och det kommer gå så fort. Nu när slutet kommer allt närmre känns det som om hela gymnasietiden gått på ett knäpp. När man väljer gymnasiet och då man börjar låter tre år som en väldigt lång tid. Mycket har hunnit hända under dessa tre år och fastän det ska bli väldigt skönt att detta tar slut är det ändå oerhört vemodigt. Det som varit vardag kommer efter skolavslutningen bara vara borta. Det kommer bli dags att växa upp på riktigt. Jag kommer inte få något nytt schema på hornavanskolan efter sommarlovet. Jag kommer inte ens ha ett så kallat sommarlov. Lägenheten på Daghemsvägen är uppsagd och jag måste söka vidare.
 
Under de senaste månaderna har allt som angår framtiden skrämt skiten ur mig. Jag satt liksom fast i en negativ bild där allt bara tog slut efter gymnasiet. Att det inte skulle bli någon mer Helena, att jag bara skulle försvinna. De senaste dagarna har dock varit annorlunda. Jag har varit glad så att det nästan varit obehagligt. Av någon konstig anledning så känns det inte längre bara som ett totalt avslut på livet utan bara början på ett nytt kapitel. Huruvida min glädje kommer stanna länge eller inte, det får vi se.
 
Helgen som gått har varit trevlig. Det har varit besökshelg på skolan, min fjärde och sista. Det var inte alls många besökare, men vi gjorde vårt bästa för att skryta om skolan och få dem att vilja komma hit. Förutom besökshelg på skolan har helgen bestått av andra festiligheter. Jag har bland annat provat på att plåga Silverbilen litegrann på beordran och nu läcker den olja som aldrig förr (eller så har jag bara inte lagt märke till pölar och spår tidigare).
 
Måste även utnämna mig själv som den värsta spotify-Hitlern i världen. Jag hade valt låt, Internet Friends, eller "You blocked me on Facebook, and now you're going to die" kanske säger er lite mer? Jag hade verkligen taggat upp till just den meningen och vad tror ni händer? Precis när telefonen i låten börjar ringa så BYTER ANNA LÅT och jag får panik. Tim var helt klart framme med kameran i rätt tillfälle. En förkrossad Helena och en Anna som försöker lugna ner mig och be om förlåtelse för den hemska sak hon gjorde. Så knäpp man kan vara.
 

Slutet på Krossa Cancer UF

Som ni kanske vet har jag, tillsammans med Malin drivit UF-företaget Krossa Cancer. Vi har nu kommit till slutet med ett resultat på 31000 kronor. Vårt mål var att samla in 30000 kronor vilket vi lyckats med genom att sälja armband och arrangera en paltmiddag. Jag är sjukt nöjd med resultatet, det var helt klart över förväntan. När vi började göra armband var vi tveksamma till att någon skulle köpa dem. Vi resonerade kring detta och tänkte att vi säkert åtminstone hade någon släkting som skulle vara intresserad av att köpa ett, för att vara snäll liksom. "Våra mammor kan säkert tänka sig att köpa ett och kanske några av våra släktingar..." Jag har ingen exakt siffra på hur många armband vi faktiskt sålt, men jag gissar på att det är 150 stycken. När vi skulle arrangera paltmiddagen var vi också osäkra och vi båda blev minst sagt förvånade då vi sålde slut på alla biljetter.
 
Att driva ett UF-företag är på gott och ont. Det är jobbigt många gånger och det är lätt att man blir osams. Man får lära sig att både våga ta initiativ och att lösa problem som uppstår. Jag ångrar inte att vi gjorde den här insamlingen. Det har varit kul och vi har fått otroligt mycket positiv feedback. Eftersom vi skänker bort 80 % av vår vinst har vi jobbat i princip gratis, vilket ibland kan vara jobbigt, men i slutändan har det varit värt det! Vårt mål var ju att samla in pengar som skulle skänkas till både cancerforskning och till fonder som underlättar situationen för sjuka och anhöriga till sjuka. Då vi båda har en väldigt nära anknytning till cancer har vårt personliga engagemang varit stort vilket helt klart underlättat vårt eget arbete med vår insamling.
 
Jag vill hur som helst tacka alla som bidragit till vår insamling: De som skänkt pengar, de som kom på vår paltmiddag, de som köpt armband, företag som sponsrat oss eller på andra sätt hjälpt oss men också alla som hjälpt till att göra armband och som på andra sätt underlättat vårt arbete. Som man brukar säga: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Tillsammans gör vi skillnad!

När ingen finns där och livet känns tungt

Det finns en kärlek jag aldrig någonsin kommer komma ifrån, och det är den till feta mjölkprodukter. Fy skam den som dricker mjölk, det man ska ha är ju smör, grädde och creme fraiche. Men mest skam hyser jag över de som på allvar använder margarin istället för smör. Why, oh, whyy?! När livet känns tungt är det bekvämt att veta att smör finns där och att smör blandat med havregryn, socker och kakao är en perfekt kombination.
 
Jag har nästan varit glad idag och det känns konstigt. Jag upplevde ytterligare en morgon med svårigheter att ta mig ur sängen, men upp och iväg kom jag. Jag har tänkt på saker som gör mig glad och jag är till och med lite hoppfull inför framtiden. Kanske tar jag mig dit jag vill, kanske inte. Men hur mycket oro jag än upplever över framtiden är det viktigt att ta vara på stunden som den är och ta vara på de få stunder som faktiskt består av glädje. Det var en sådan befrielse att vara glad utan att ha någon specifik orsak till det. Jag fick till och med skolarbete gjort utan att uppleva massor med prestationsångest. Så galet häftig känsla.
 
Ikväll tar jag en paus från pluggandet hemma. Jag har hunnit träna, laga mat och sedan spontant gjort (nyttiga)chokladbollar. Jag gillar ju att experimentera och baka nyttigt. Har velat testa göra chokladbollar länge. Dessa är minst lika goda som vanliga chokladbollar fastän de innehåller massa nyttigheter. Och smör såklart. Men smör är okej. Nu ska jag dra på mig byxor och diska undan i köket.
 
Här kommer receptet, speciellt tillägnat min vän Annica som påstod att de var godare än vanliga chokladbollar:
50 gram smör
2,5 dl fiberhavregryn
2 msk kakao
1 msk snabbkaffe
2 msk vatten
1 dl strösocker
½ dl steviaströ
½ dl linfrön
½ dl sesamfrön
1 msk chiafrön
1 dl chokladproteinpulver (använde fitnessguru one whey cappuccino)
Riven kokos att rulla dem i
  
#lovelife

Jag vet inte varför

Jag skriver och suddar ut, om och om igen. Trött med en klump i magen är en enkel sammanfattning på hur jag känner just nu. Det känns som att jag sitter klistrad i samma tillstånd hela tiden utan förmåga att kunna ta mig ur det här. Allting går så himla trögt och jag funderar på vart jag har tagit vägen. Hon som hade åsikter och kunde uttrycka sig, hon som skulle kämpa för att få det liv hon ville. Jag funderar på om det bara var något skit jag kom på för att hålla mig glad för stunden. Verkligheten tränger sig på och jag gruvar mig över mina vanföreställningar om att bli kvar i Arjeplog. Då jag mådde allra sämst var det tanken om att komma härifrån som fick mig att fortsätta. Jag tänkte att om jag jobbade hårt i skolan och satsade på bra betyg skulle jag kunna ta mig dit jag vill. Jag skulle kunna ta mig in på den utbildningen jag ville och framförallt - flytta till en plats där jag trivs. Konstigt nog finns detta driv inte längre kvar hos mig. Det känns som att jag inte längre finns kvar, som att jag blivit dum, feg, dålig och inte längre har någon möjlighet att nå mina mål. Istället känns det som att jag glider tillbaka till gamla, sorgsna mönster där det mesta som finns är hopplöshet och en tom framtid. Jag blir besviken och rädd. Inte ska väl Helena bli sådär igen. Vart är min motivation? Vart är mitt driv?
Aldrig, aldrig mer
 

#savehena #sömnlösanätter #trasigt

I början av förra veckan drömde jag en mardröm. Det var en fruktansvärt hemsk och verklig dröm och jag vaknade i ren panik mitt i natten och vågade inte riktigt somna om. Sedan dess har jag inte kunnat sova ordentligt och med en klump i magen ligger jag här och förbereder mig på ytterligare en sömnlös natt. Varför jävlas livet med mig just nu? Jag har inte tid för sånt här.

De perfekta pumpsen


Det kan bli spännande när en tjej som aldrig går i klackar får för sig att göra det. Jag kommer inte ihåg senast jag gick i högklackade skor. Någon gång i tvåan kan jag ha fått för mig att ha kilklackar, men pumps har jag inte haft sedan skolavslutningen i ettan. Att jag ens vågade mig på det då är ett under. De var rosa med svart spets och hade rätt smal klack utan någon platå, hur jag kunde gå i dem utan att snubbla eller se ut som Bambi på hal is är för mig ett under idag. Trots att jag inte kan konsten att gå i klackar har jag tänkt ge mig in i det igen. Nu är det såhär att jag har hittat de perfekta pumpsen (som jag dock bara provat i fel storlek) som är nödvändiga eftersom jag inom en snar framtid kommer tvingas leka lite fin. Jag kommer självklart tala om för er ifall en olycka inträffar. Med olycka menar jag att jag typ bryter benet, ramlar bland folk eller skämmer ut mig på grund av mitt skoval. Om de inte passar kommer jag klaga också. Det vore ju helt förfärligt om min skokärlek inte passar. Helenas kärlek till klackar är nämligen väldigt sällsynt. All heder och beröm till alla tjejer som springer runt i klackar till vardags och som faktiskt kan gå i dem. Det är fint och jag önskar att jag också orkade stå ut med den smärtan.
 
Jag ba: "Buhu, jag är så kort!" och Bitches be like: "Men vadå då kan du ju ha höga klackar!!!" Eh, jomen visst, vi ger det ett försök i alla fall!

Sömnlösa nätter

Av någon anledning har det blivit omöjligt för mig att sova och jag ligger vaken halva nätterna. Det är inte som förr heller, då man var inne på MSN och pratade med folk i flera timmar. Nu för tiden är det ensamt. Jag känner mig lite som den här tjejen: (Förutom att alla vet att Helena är "känslokall")
''I JUST HAVE A LOT OF FEELINGS!''

Spårat valborgs

När jag var liten så betydde valborgs majbrasa utanför Jutis byastuga. Vad jag inte blev medveten om först X-antal år senare är att det egentligen är Sveriges typ största fyllekalas. Jag har för mig att de flesta ungdomar har sin första fylla på just valborgs men är inte helt säker (och orkar inte leta upp någon källa på det heller, jag är ledig från skolan nu ju lol). Igår... Jag vet inte vad jag ska säga.  Det var så fruktansvärt lugnt vad jag och mina kompisar märkte av att det nästan var lite läskigt.
 
Det mest spårade igår måste ju ha varit att det var så otroligt lugnt (och att Bixi hoppade upp på bordet). Vi skulle fika igår. Bixi brukar vara uppe på bordet då ingen är hemma, men igår vet jag inte riktigt hur hon kom fram till idén (jag kan ju vara lite delaktig i att locka upp henne, men ändå, hon bör veta bättre). Mamma hade gjort en tårta, för att hon inte gjorde en tårta när hon fyllde år och tänkte göra en tårta under påsken men inte gjorde det heller... Jag antar att hon blev uttråkade ute i lilla byn och därför fick för sig att baka. Smaken är väl okej men hon kan verkligen inte göra snygga bakverk (säger hon som gör muffins som ser ut som diarré). Sorry mamma, men du har absolut ingen framtida karriär som konditor men för min del är det okej att du tar hit onyttiga saker som jag får äta.

RSS 2.0
Bloggare