Y DON'T U LOVE ME

Just nu har vi en kattunge på besök. Jag tycker att han är väldigt söt och skulle gärna behålla honom (om han lovar att förevigt vara kattunge och om han inte vore tingad) men tyvärr tycker han inte riktigt lika mycket om mig. Det som verkar falla mest i hans intresse är min mat vilket jag inte gillar och idag verkade även mina byxor funka väldigt bra som någon form av klöspelare. Jag gillar katter men de har absolut negativa sidor också. Det här med att klösa och inte förstå att datorn inte är något som de ska tassa runt på... Jag har dock verkligen förälskat mig i en katt och tro det eller ej, men det är inte denna söta lilla lurvboll utan en naken siames. Jag har ju väldigt länge tyckt om katter som är mer lika monster än faktiska katter(läs bondkatt). Första gången jag träffade på en naken siames var i förrgår och det var liksom kärlek vid första ögonkastet. Jag känner bara ett oerhört stort ha-begär just nu. Jag vill verkligen ha en sådan katt och någongång ska jag ha det också. Aaaah hon var så fin att jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Så. Jävla. Snygg.
 
Det här med ha-begär vet jag inte riktigt om det passar sig när det gäller djur. Det låter så fel och omänskligt på något sätt men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Innan jag fick skaffa en egen liten kissemisse så hade jag velat ha en väldigt länge. Det gick dock inte då pappa var kattallergiker och ja, min mor var väl inte heller så imponerad av katter. Tillslut, efter väldigt mycket tjat (typ lika mycket tjat som innan jag fick pierca tungan) så gick min dröm i uppfyllelse. I maj 2008 åkte vi iväg till Skellefteå för att hämta hem Fruxo. Min katt heter egentligen Fruxo men har alltid kallats för katten, kisse och så vidare. Jag kommer ihåg känslan då katten bara var en dröm och just nu i min nyförälskelse känner jag likadant. Tyvärr är det inte aktuellt att skaffa ett djur just nu då jag är både student och inneboende men någon gång i livet vet jag att jag ska ha en monsterliknande varelse i mitt hem. Om det blir en naken siames, en vanlig siames eller en cornish rex får tiden göra. De är alla helt underbara. Om jag i framtiden blir en crazy catlady behöver ni inte bli chockade. Det känns som att det är något jag kan bli. Ensamstående med massvis med katter, ja men varför inte? 

DIY halloweenmask

Trots att jag inte har någon aning om vad jag ska göra på halloween så har jag ändå pysslat ihop en mask. Eftersom jag inte är så himla duktig på att verkligen klä ut mig kör jag på enkla saker och en ögonmask är väl det allra enklaste man kan fixa samtidigt som det är roligt. Jag hittade inga fina som var färdiga, så istället köpte jag en mask och lite pysselgrejer från panduro och gjorde min egen. Jag blev nöjd, den ser inte mer amatöraktig ut än de färdiga som finns i butiker och ingen annan kommer ha en likadan som mig. Nu är ju fallet så att jag inte alls har någon aning om vad jag ska göra på halloween, om jag ska ut och så vidare, men det får lösa sig självt. Hur som helst var det roligt att pyssla så det var ändå inte förgäves. 
 
Det är lite lustigt att jag aldrig klätt ut mig på riktigt fastän halloween har blivit så populärt. För många, många år sedan hade Annica något slags halloweenkalas och då hade jag klätt ut mig till en häxa. 2012 hade jag en ögonmask på mig. Trots att vi inte hade värsta galna utklädningarna så var det en sjukt trevlig kväll. Det jag egentligen letade efter till det här året var en likadan mask som jag hade då. Jag och variation alltså... Alltid när jag ska handla letar jag efter saker som jag haft men som tagit slut, saker som är väldigt lika något jag redan har eller så har jag redan byggt upp en bild i huvudet av det jag ska köpa så på slutet blir det ingenting alls. Nä, nu är det väl ändå dags för mig att jag tar reda på om jag överhuvudtaget ska göra något på halloween. Det hade vart kul. Jag vill göra det. 
 

Ett förord som säger allt

Igår började jag en ny kurs. Den här månaden är det värdeteori som gäller. Förordet tycker jag beskriver hela filosofin ganska bra, åtminstone vad de hittils sagt till oss på A-kursen, att man ska läsa sakta och att det knappt går att förstå. 
 
Idag har jag varit på livets första arbetsintervju och jag ska få komma på introduktion på fredag! Känns spännande men lite nervöst, främst av den anledningen att jag faktiskt aldrig har kört bil i stadstrafik och ehm, de tar liksom förgivet att man kan det ifall man är innehavare av ett körkort. Men det är väl dags för mig att lära mig det där. Jag är dock jävligt avskräckt med tanke på hur min mamma beter sig då hon kör i stadstrafik, det vill säga att hon blir väldigt aggressiv, stressad, skriker och är helt tokig. När man åker med henne i stan tror man verkligen att det snart kommer gå åt helvete. Hon gjorde en tabbe jag inte bör göra: När vi åkte till stan under tiden då både min mor och far var vid livet så var det alltid pappa som körde i stan, hon tyckte att det var onödigt att hon skulle köra eftersom han kunde köra. Plötsligt fanns han inte mer och tja, då hade hon inte mycket till val. 
 
Efter den lyckade intervjun drog jag, Kerstin och Hedvig iväg till IKEA och åt lunch och så köpte jag lite småsaker som är välbehövliga ifall jag någonsin ska få någon ordning på mitt rum. För tillfället använder jag golvet som tvättkorg och skräp i form av tomma tuggummipåsar ligger utspridda lite överallt. När jag just flyttat in hade jag föreställt mig att jag skulle göra mitt rum någorlunda mysigt och det har ju potential, två månader senare kanske det faktiskt är dags att göra något åt röran. Nu kan jag ju inte längre skylla på att jag är nyinflyttad. 
 
Nu ska jag duscha av mig spinningsvett och fortsätta med livet, ha det bäst!

En vän i dig

 Jag måste bara skriva om en sak som var sjukt gullig och fin om man ser till det stora hela. I söndags satt jag, syster 1, syster 2, systers man och systerdotter 3,5 år och fikade. Alla som känner mig vet att jag inte har ett bordsskick att skryta om, vilket under kvällsfikat innebar att jag inte åt upp kanterna på mackorna och att jag råkade doppa mitt hår i yoghurten. Alla förutom min systerdotter skrattade åt mig, och hon fick för sig att alla skrattade åt henne och började därför gråta och sprang iväg. Hennes mor gick efter för att tala om att de inte alls skrattade åt henne, utan åt moster-Helena. Det faktum att de skrattade åt mig gjorde inte alls hennes sorg bättre alls, utan då blev hon istället ledsen för att de var dumma mot mig och sa att de inte fick vara det, för att jag är hennes vän. Nu var ju inte fallet så att de faktiskt var dumma mot mig, men om man bara är 3,5 år kan det vara svårt att förstå att det faktiskt är okej att skratta åt andra ibland - att det kan vara på skoj och inte något elakt. 
 
Att stå upp för sina vänner och att skydda dem är något väldigt fint, men konstigt nog något väldigt ovanligt också. Att det är ovanligt är lite lustigt eftersom jag antar att det är en sådan sak som många uppskattar ifall deras vänner gör. Jag blir alltid otroligt glad och rörd om jag får veta att någon skyddat mig i en situation där jag baktalats eller liknande just för att det inte händer speciellt ofta. Men varför skyddar man inte sina vänner då, om någon gör eller säger något elakt? Jag tror att det kan handla om en rädsla att själv bli utanför ifall man skulle säga emot och att man därför hellre följer med strömmen istället för att riskera att bli ensam. Jag tror också att det kan handla om i vilken grad man vågar stå upp för sig själv. Om man är självsäker och vågar stå upp för sig själv tror jag att det blir mer självklart att man även står upp för andra, men detta är bara mina spekultationer, vad vet jag egentligen? 
 

00:25

Fastän jag borde vara aptrött lyckas jag inte somna. Alla natt funderingar tar över. Jag hade tenta idag och precis som väntat gick det förmodligen åt skogen. Inte speciellt konstigt med tanke på att jag inte pluggat något. Om jag lyckas kamma hem ett godkänt har jag haft en väldig tur. Och annars då? Bara väldigt, väldigt tankspridd. Allt är så lustigt alltså. 

Nattinatti 

Del 3/4 avklarat

I fredags var det långklänning och fina grejer som gällde och igår var det högskoleprov och jobb på norrlands. Variation kan vara bra, men nu är jag fruktansvärt sliten. Högskoleprovet gick bättre än förra året och jag får väl se till att skriva det till våren och förbättra det liite mer. Jag vet ju inte riktigt längre vad mitt mål är men jag vet ju att jag vill plugga mer. Vet inte ens om man någonsin kommer veta vad man verkligen vill bli, men bra resultat skadar ju verkligen inte iallafall. 
 
Igår klev jag upp vid sextiden och sedan var jag igång ett helt dygn. Det är flera år sedan jag dygnade senast och det känns verkligen i kroppen. Jag jobbade som glasplock på älggasquen på norrlands nation. Det måste vara det grisigaste jobbet man kan ta på sig. Istället för att själv festa torkar man upp efter alla andra fyllon. Jag jobbade gratis och jag är inte säker på att jag vill jobba gratis med något sådant en gång till. Jag hade riktigt ont i fötterna på småtimmarna och jag var så fruktansvärt less folk som krossade glas, sparkade undan flaskor när jag skulle plocka upp dem och som fick för sig att jag tyckte att de var roliga om de "dansade" med mig. Som tack för det här får vi som jobbat gå på en fest om cirka två veckor och jag tror helhjärtat att det blir roligare än jobbet. Det jag aldrig trodde skulle hända i Uppsala har också hänt. Redan innan vi knappt börjat jobba sade någon att de kände igen mig och frågade om jag kom från ett litet ställe, vilket stämmer helt och hållet. Sedan träffade jag fler bekanta och ett par kompisar. Det känns konstigt när det händer i Uppsala. När jag just flyttat hit tänkte jag mer att de man träffade skulle man aldrig se igen, men ack så fel jag hade. 
 
Nu måste jag försöka ignorera smärtan i nacken och känslan av att vara bakis fastän jag inte är det, för imorgon har jag tenta och jag ligger efter med plugget. 
Toaselfie och en "vadhållerjagegentligenpåmed-min" från igår. Funderar fortfarande på det, jag är ju proffs på att ta på mig för mycket saker och att skjuta upp saker så att det blir ännu jobbigare på slutet. Kör hårt lilla Hena, eller något. 

Oct. 24, 2014



Hej alla krigare. Jag ligger vaken trots att jag verkligen inte borde. Jag kom hem från festligheterna vid halv elva, en rätt okej tid om man har ett högskoleprov som väntar imorgonbitti. Just högskoleprovet och ångesten kring det gör det dock svårt att somna. Den här tiden är fruktansvärt stressig och påminner mig faktiskt litegrann om sommaren då jag jobbade HELA TIDEN. För att förklara min stress litegrann: Gå på disputationsfest ikväll, högskoleprovet imorgon + jobb på gask 20.30-05.00 imorgon och så tenta på måndag. Grejen är den att jag klarade ju faktiskt av mitt jobb, men att prestera bra på både högskoleprovet och tentan känns inte lika självklart. Just nu är det bästa jag kan göra att dra en djup suck, sluta gnälla och sedan rycka upp mig. Det värsta som kan hända är att jag skriver högskoleprovet sämre än förra året och att jag får skriva omtenta. Ingen kommer dö av det. Tack och hej.

Och jo, angående bilden.. Är det någon som känner igen sig i det här när man ska fråga en person om den är full och så är det man själv som verkar vara kalas? Så typiskt att man skriver sämsre då man är nykter än då man faktiskt druckit.

Nä, godnatt. Sova var det.

Jag idag

Idag är jag så himla trött och full med ångest. Förstår inte varför jag ligger vaken halva nätterna nu för tiden. Jag är trött på kvällen men när jag lägger mig blir jag pigg. Jag tror att detta kan bero på att jag är stressad och därför uppe i varv. Det är mycket den här veckan och jag känner att jag pluggat alldeles för lite. Just nu sitter jag och försöker nöta lite etik samtidigt som jag får dåligt samvete över högskoleprovet. Hur ska man egentligen lägga upp plugget då man har två prov där båda känns viktiga? Jag blir tokig. 
 
För ett tag sedan fick jag ett telefonsamtal som dämpade min ångest en smula. Jag har ju äntligen tagit tummen ur röven och sökt jobb. Det tog ju ett tag innan jag faktiskt skrev ett CV och började skicka in ansökningar, det har känts hopplöst (baserat på allt det som sägs om att det är omöjligt att få ett jobb) och jag har aldrig egentligen vågat tro att någon skulle höra av sig efter att jag skickat in några ansökningar. De har ju trots allt lärt oss i skolan att vi typ har en halv sekund på oss att väcka arbetsgivarens intresse och så vidare... Nu ska jag iallafall på arbetsintervju nästa onsdag och det känns spännande. Nervöst så klart, men jag hoppas på det bästa!
 
Åter till plugget, ha det bra.

Vad är en norrlänning?

Idag känner jag för att spinna vidare på mitt tidigare inlägg. Under de två månader jag har bott i Uppsala har jag träffat personer som Gävle som hävdar att de är norrlänningar. Visserligen är det ju sant om vi tittar till kartan. Norrland är stort och Gävle tillhör Norrland rent geografiskt. Däremot har jag svårt att hålla med de från Gävle om att de är norrlänningar. Enligt mig är ju Gävle typ en förort till Stockholm. När man är och inte är norrlänning är svårt att svara på för alla säger olika saker. Jag hälsade på en kompis i hälsingland för några år sedan. Där skrattade de åt mig och skojade om att jag var en norrlänning. Jag blev förvirrad då de faktiskt också var norrlänningar. Jag hade nog inte riktigt tänkt på det där med "det riktiga Norrland" och "låtsats Norrland". Kartan som jag la upp i förra inlägget beskriver nog det där med riktiga norrlänningar och icke-norrlänningar eftersom många har den uppfattningen. När man läser om fördomar som finns mot oss norrlänningar syftar de ju främst på sådana som kommer från Lappland, Norrbotten och Västerbotten. I fördomarna beskrivs också personer från glesbygden. Då jag varit i exempelvis Luleå har jag sett väldigt få volvoraggare som kör runt och sladdar ute i stan, vilket känns ganska självklart att de inte gör. Att ragga (det vill säga köra bil runt, runt på samhället) är något man gör i Arjeplog, men inte i stan. 
 
Frågan är ju vad alla som bor i låtsats Norrland egentligen är, om de inte är norrlänningar. Det är här det blir lite knepigt. Har vi inga fördomar om sådana överhuvudtaget? Borde låtsats Norrland på kartan egentligen också räknas till "whatever"?
 

Fördomar

Som en norrlänning i storstaaan får man självklart bekräfta eller förneka en del fördomar. Det finns ju en hel del fördomar om norrlänningar och jag tycker att många av dom är väldigt roliga medans vissa enbart är fruktansvärt korkade. När jag fick frågan om vi brukade köra skoter till skolan började jag skratta, men efter att jag funderat en stund så insåg jag ju faktiskt att vissa gjorde det på vintern. Elevhemmet låg ju inte speciellt långt från gymnasiet så det var ju inte som att skotern var ett nödvändigt transportmedel och så vitt jag vet var det alltså inte vi arjeplogare, eller om jag så fint ska generalisera oss till norrlänningar som gjorde det. En annan fråga jag fått besvara flera gånger är om vi dricker mycket hembränt. Jag vet faktiskt inte om vi gör det, jag vet bara att jag inte drack mycket hembränt där hemma. Det vill säga, aldrig. Något som också tycks vara intressant är hur vi gör när vi går ut, om vi har någon klubb och så vidare. Arjeplog är ju faktiskt ganska levande på vintern och då brukar ju folk gå ut. Folk går väl ut på sommaren också men Harrys blev ju aldrig stället jag hängde på direkt. 
 
Jag är däremot väldigt lyckligt lottad då jag aldrig fått frågan om vi har internet eller om vi rider på renar till skolan. Då hade jag förmodligen dött. Inte för att jag hade tyckt att det var roligt utanför att det bara hade varit fruktansvärt (på riktigt fruktansvärt) pinsamt om någon på fullaste allvar trott på något av dessa påståenden. Vad folk också glömmer bort när de vill att man ska bekräfta eller förneka fördomar om oss är att norrland är stort. Norrland har också städer. Att komma från en stad i Norrland är ju knappast samma sak som att komma från ett litet samhälle som Arjeplog eller som jag nu gör, en liten by utanför ett samhälle. 
 
Den stereotypa norrlänningen är dock väldigt rolig att skoja om. Jag googlade snabbt "fördomar om norrlänningar" och hamnade på flashback. Kan inte låta bli att skratta när jag läser vad vissa skrivit, för att jag känner igen mig. Trådstartaren var tydligen irriterad för att TV4 gjorde narr av Norrland och frågade vilka fördomar folk har om norrland, varför i den här stilen "vad har ni egentligen emot oss?"
 
En person skrev: "Jag har lite svårt för att alla norrlänningar ser lite halvt efterblivna ut. Speciellt när de besöker Stockholm. Det är liksom: "Men titt på de dä Ing-Britt!", när de går på stan."
Skrattade typ ihjäl mig på grund av att det är så jag känner mig när jag går på stan. 
 
Och en annan: "När någon säger norrlänning tänker jag på en kraftig person som heter leif,nils,björn osv.
Klär sig i flanellskjortor och träskor, sladdar runt på byn i en trimmad Volvo 240 och brukar tjuvfiska och jaga på fritiden!"
 

Bra kvällsnöje. Istället för att plugga alltså. 

Lösningen på mina problem

Chaga te är tydligen den nya grejen. Åtminstone i Jutis. När jag pratade med mamma i telefon började hon prata på om sprängticka, att det var jätte nyttigt och grejer och bara "vill du ha lite?" Ja, varför inte svarade jag då. Så, för ett tag sedan fick jag en burk med någon som är mycket likt vanligt skräp från skogen men som skall brukas på samma vis som te. För ett tag sedan pratade jag med mamma igen och beklagade mig om min hemska hy. Då frågade hon "dricker du något chaga då???" Tydligen är ju detta lösningen på alla problem nu för tiden, om man kommer från Jutis vill säga. Jag kan inte direkt tala om för er om det är så bra som det sägs, men ni kan ju också prova. Antingen kan ni ju springa ut i skogen eller köpa det dyrt på hälsokost butiker. Själv tycker jag att gratis är jätte jätte gott. 

Samla vuxenpoäng

Att samla vuxenpoäng är roligt. Det får mig att känna mig så himla..vuxen. Eller kanske snarare duktig? Iallafall har jag insett att jag måste ta ytterligare ett steg in i vuxenvärlden om jag någonsin ska kunna använda mina skjortor igen. Tänkte ha min rosa skjorta idag men sedan såg jag bara att nej, det går inte. Den är på tok för skrynklig. Sanningen är dock att jag inte riktigt vet hur man stryker skjortor. Jag kom ihåg att vi just strök skjortor på en hemkunskapslektion i typ åttan. Tyckte att det var överskattat. Nu ett par år senare inser jag att det kanske var rätt bra. Men ärligt talat, vilka 14-15åringar tycker att det är kul att stryka skjortor?? Förstår dock inte, hemma tyckte jag aldrig att mina skjortor blev såhär skrynkliga. Är det för att jag bara tryckt ihop den i garderoben nu eller hade jag helt enkelt sämre syn hemma? Jag vet inte. Den ser iallafall förjävlig ut. 
 
SItter och väntar på att kaffekoppen ska kallna nu. Sedan bör jag traska in till stan och inhandla underkläder. Något som jag typ aldrig gör men som förmodligen är fullkomligt nödvändigt. Förstår mig inte på sådana som tycker att det är kul att handla underkläder. Varför i hela friden skulle det vara kul? Det är ju bara en sån där nödvändig grej som man behöver göra då och då. Men inte fan är det kul. Nej, det finns roligare grejer man skulle kunna lägga pengar på. Skulle vilja ha nya kläder men det vill jag väl alltid. Dessutom skulle jag vilja ha en ansiktskräm från bodyshop. Har typ fått eksem i hela ansiktet (jävla Uppsala-vatten) men 240 kronor känns mycket för en liten burk just nu. Hoppas, hoppas att jag får svar på åtminstone någon av mina jobbansökningar. Fattig student behöver pengar! Vill kunna handla utan att det ska kännas som att jag rånar mig själv. 

Short girl problems

Ja, jag mår fortfarande lite dåligt. Jag är trött som bara den och tänkte lösa problemet med lite socker. Vissa påstår ju att choklad hjälper mot mensvärk, jag använder snarare mensvärken som en ursäkt till att få äta choklad helt och hållet utan ångest. Jag plockade iallafall på mig en apelsin för vitaminer är ju bra och så vidare, lite NORRLÄNDSKTbröd och så var det den där nutellan som jag också skulle ha. Mm, precis. Det var bara det att den stod överst på hyllan långt in mot väggen. Jag sträckte mig så mycket jag kunde, hoppade och utövade alla möjliga trick men kunde ändå inte nå burken med det bruna guldet. Folk gick förbi. Ingen hjälpte mig. (Alltså jag läser etik för tillfället och jag måste säga att de handlar väldigt, väldigt dåligt då det är en plikt att hjälpa människor i nöd. Fyfan för mänskligheten.) Tillsist hittade jag iallafall en sån där pall som personalen använder när de ska organisera hyllorna. DÅ fick jag ner min burk. Och nu har jag ätit min apelsin, en nutellamacka medans Hedvig tittade på av avund. Hon talade om för mig att hon ääälskar choklad och det vet jag ju, men jag sa inget. Jag kan ju inte säga att det är dåligt att äta choklad på kvällen då jag sitter och gör det själv. Istället verkade jag bara som världens snålis men det får jag leva med. Jag kommer ju själv ihåg tiden då man inte fick bestämma när man fick och inte fick äta godis själv (bara på lördagar). Det blev ju som världens befrielse då man själv kunde bestämma vad, hur och när man skulle äta. Mitt problem just nu är ju bara att jag blir hungrig men att min matfantasi ligger på noll och vad resulterar det i? Jo, nutella som knappt går att få tag på. Suuuck. 

Kakor och monstergäddor

Ytterligare en långhelg har börjat och jag hade stora planer på att göra massvis med bra saker. När jag skriver bra saker menar jag att jag tänkt träna, plugga och bara göra sådant där som man ger en gott samvete. Redan när jag vaknade förstod jag att dagen inte riktigt skulle bli som jag tänkt. Jag mådde så fruktansvärt dåligt med både huvudvärk, ryggont och som grädde på moset - mensvärk. Jag kan dock inte förolämpa mig själv totalt då jag inte enbart ätit gröt utan faktiskt kokat rödbetssoppa och bakat kakor med Hedvig. Vi provade göra vitchoklad macadamia cookies och de blev riktigt bra. Efter kakbaket så lekte jag med Hedvig. Vi skulle fly från monstergäddan. Alla mina systrar vet vad monstergäddan innebär och jag tror inte att jag ska tala om det för Hedvig. Monstergäddan bodde under vår barndom i toan. Det var pappas påfund. Inte speciellt smart så att säga, åtminstone inte om man inte vill att ens barn ska vara rädda för att gå på toa. Så, monstergäddan 2014 kanske inte ska bo i toaletten. Jag har inte bestämt mig än. Det är ju faktiskt inte jag som är förälder så jag behöver ju inte riktigt ta itu med det problemet på samma sätt som Heddas mamma och pappa, men å andra sidan vill jag ju inte vara den onda mostern heller. Det vore onödigt. Påtal om ond moster så har jag skadat foten idag. Under flykten från monstergäddan lyckades jag ramla ur Hedvigs säng vilket resulterade i yrsel och en ond fot. Vi får se hur den ser ut imorgon, det vore ju typiskt om jag lyckats göra den illa under en längre tid. Vilket uppvaknande det var. Man går runt och tror att man är ung, frisk och smidig och kan leka vilda lekar och så klantar man till sig totalt. Typiskt. Jag har blivit för gammalt för sådant. 

Facebook

I brist på annat att göra satt jag mig ner för att rensa min facebook. Det var ett tag sedan jag gick igenom de sidorna jag gillat och trots att jag rensat det för kanske ett år sedan tänkte jag att det borde finnas ett par stycken som jag kunde plocka bort. Och jajamensan, jag hade uppenbarligen fel i att jag rensat den tidigare för det fanns all möjlig skit där. Tillexempel hade jag gillat en sida som hette "vi som skiter fullständigt i att viktoria och daniel gifter sig" (ja, namnen var skrivna med små bokstäver helt och hållet) och flera stycken sidor som gick ut på att man var någon sjukt tuff individ om man inte vaccinerades mot svininfluensan. Jag påstod mig även vara en kvinna som trivs i gledsbygden och lite andra fullständigt onödiga sidor. Jag blev förvånad då jag trodde att jag rensat bort de flesta sidor som jag gillat när jag just hade skaffat facebook. Det är så ju så himla stor skillnad på hur man använde facebook då och hur man använder det nu. Förr i tiden skrev man ju precis allt på facebook. Typ så fort man gick på toa, gick ut eller liknande så var det dags för en ny status. Numera är det ju överlag gamlingarna (sådana i mammas ålder) som missbrukar facebook på det sättet som de i min generation gjorde förut. Om jag minns rätt så uppdaterade mamma knappt facebook överhuvudtaget när hon skaffat den men nu läser jag knappt hennes uppdateringar. Det är lite kul det där, folk kan komma till mig och säga att de tycker att min mamma är rolig, härlig och ja, allt vad det nu är för att hon skrivit någon rolig status enligt dem och jag bara ???? läser inte. Förlåt mamma om du tar illa upp av det här, men du vet ju redan att jag knappt läser dina statusar. Det gör andra så himla bra så jag känner inte riktigt att det är min plikt att göra detta till fullo.
 
Usch. Jag vet inte alls varför jag sitter uppe och svamlar. Jag mår inte bra. När jag kom hem från skolan började jag må lite illa. Som den dramatikern jag är började jag såklart noja och tänka att jag kommer bli lika sjuk som en man för att fem sekunder senare inse att det var mensvärken som börjat spöka. När det kommer till mensvärk kan jag nog aldrig bli lika sjuk som en man. Jag kan ju bli det när jag är förkyld men så vitt jag vet så är det bara sådana som har en livmoder som får mensvärk. Det känns även som att jag har växtvärk. Tyvärr är det inte ett drömscenario då jag förmodligen aldrig kommer bli längre än 160 cm utan det kan nog snarare bero på att jag blivit mens-fet bara. Uppsvullen. Vätskefylld. Fan vad jag hatar mens kan ingen befria mig från detta helvete. Och imorgon lär det bara vara värre. Nå men jag får väl helt enkelt se det positiva i det hela - jag har ju frikort på att vara förbannad en hel vecka. 
 
Haha, när jag ändå börjat svamla om hur man använde facebook förr och mina kroppsliga besvär kan jag ju fortsätta litegrann. Innan facebook var det balla var det ju MSN som gällde. Då jag fick min första mens vågade jag inte berätta det här för mamma eller för någon överhuvudtaget på ungefär en vecka. Jag trodde typ att jag blivit dödssjuk och att det var slutet för mig. (Ja, jag visste att tjejer skulle få mens någon gång men det betydde ju inte att jag skulle få det, inte när jag var så ung - inte när jag var så liten.) Tillsist vågade jag iallafall bjuda in mina kompisar i det såkallade gänget vi hade då och startade världens diskussion om vad jag skulle göra och så vidare. Jag hade velat läsa detta idag, det skulle vara väldigt givande. En tolvårig liten Helena i fullständig panik som tillslut vågade berätta för sin mamma att hon (kanske) hade fått mens (eller en jättefarlig sjukdom) efter att ha genomlidit en hel vecka med dödsångest. 
Sista bilden...Kommer du ihåg Latiffa?? Vår "censurerade reklam"
 
Slut på svamlet, tack och godnatt. Kanske delar med mig av mer värdefulla tankar imorgon eller så gör jag något bättre och vettigare av min tid, vem vet.

Godmorgon världen

Att vakna imorse kändes som ett stort skämt. Jag tror aldrig att jag förstod att klockan var åtta och att det faktiskt var morgon. Det kändes som en dröm, eller rättare sagt - en mardröm. Både igår och idag har jag varit så jäkla trött och det känns som att inget kaffe i världen kan rädda mig. Jag har iallafall försökt vara lite aktiv idag så jag har redan (klockan 11.34 höhö) hunnit hämta ut mitt pass och nu ska jag läsa en artikel som handlar om att abort är omoraliskt för att sedan rusa vidare till engelska parken för seminareförberedelser. Hela ämnet på artikeln gör mig lite irriterad så jag har inte riktigt hunnit ta till mig av vad som faktiskt står skrivet. Vad den går ut på är typ att det är lika illa att göra abort som att döda en vuxen människa. Jag förstår att det kan finnas argument för detta som i ett puckos öron kan låta mycket rimligt, men jag förstår inte riktigt. Kan någon förklara för mig hur det skulle vara samma sak att min moder dödade mig idag som att hon hade gjort abort när hon var gravid med mig? 
 
Förövrigt flyter allting på som vanligt. Min kost innehåller fortfarande 90 % gröt och jag vet, jag vet att jag borde söka jobb. Jag har bara så himla svårt att ta tag i vissa saker. Som tur är glömde jag inte bort att skicka ansökningar inför vårterminen. Sista anmälningsdatumet var igår, och om jag varken har jobb eller plugg under våren, vad ska jag då ta mig till? Vad jag tror i detta nuet är att det blir en fristående kurs även nästa termin och då blir det antingen genusvetenskap eller sociologi och socialpsykologi, har inte bestämt mig än. Till hösten får vi se om det blir program och det hoppas jag på. Alltså det här med att växa upp och "göra något av livet", hur och när vet man egentligen vad man verkligen vill göra? Det går ju inte? Jag skulle nog kunna bli hemmafru. Bara jag slipper städa, att städa är verkligen inte min starka sida, men laga mat kan jag göra, jag har bara hamnat i någon slags grötsvacka nu. Någon rik gammal gubbe som vill gifta sig med mig? Nä, usch, skämtåsido. Jag passar nog bäst som ensamstående hemmafru.

Skräckfilm

Jag vet att det finns människor som tittar på skräckfilmer och som uppenbarligen gillar det, annars skulle de väl inte fortsätta producera sådan skit? Jag klarar iallafall inte av skräckfilmer. Jag kan typ titta på en skräckfilm per år och sedan är det nog. I sommar såg jag och Lada på en skräckfilm. Det hela började faktiskt med att hon tidigare under sommaren sa att hon ville se the conjuring och undrade om jag också ville se den. Jag sa såklart nej, varför i hela friden skulle jag vilja titta på något sådant? Sommaren gick iallafall och sedan bodde jag ju hos Lada under några veckor. En av alla våra springturer/promenader slutade med att vi cyklade till konsum och köpte massa godis som vi skulle trycka i oss då vi såg på film. Vi hade inte bestämt någon film innan vi satt oss i soffan men om jag minns rätt, så gav jag förslaget om att vi skulle se the conjuring - skräckfilmen som hon tidigare pratat om. Och det gjorde vi. När vi bara sett kanske 10 minuter av filmen ville Lada stänga av men jag sa nej. Hallå, man kan ju inte börja titta på en film för att sedan stänga av? Karaktärslöst skulle jag säga. Eller så blir man, om man heter Helena, helt enkelt för nyfiken när man börjat titta på en film så man vill fortsätta. Hur som helst har denna film satt djupa spår i mig. Min rädsla finns inte inom mig endast under filmens gång, utan den förföljer mig. Jag kan liksom tänka på den där förbannade filmen idag, flera månader senare och fortfarande bli lika mörkrädd som under kvällen/natten då vi faktiskt såg den. Nu går det ju någon trailer om en ny film med dockan Annabelle. Mår dåligt bara av att se henne. Hur som helst uppstod det en lite rolig diskussion mellan mig och Lada om vem som egentligen ville se filmen och så vidare. Den ledde absolut ingenstans, annat än att jag satt och skrattade i min ensamhet under en föreläsning. Men jag vet inte, det här med skräckfilmer alltså... På något sätt känner jag ändå att jag vill se filmen om Annabelle. Inte för att jag vill vara mörkrädd under ytterligare ett år utan för att det här med skräck och rädsla på något konstigt sätt fascinerar mig. Jag har i hela mitt liv varit fruktansvärt mörkrädd, när jag var yngre var jag även rädd för övernaturligt och så vidare samtidigt som jag tyckte att det var sjukt spännande. Dubbla känslor det här alltså. Jag kanske måste se om jag kan släpa med mig någon för att se Annabelle på bio. Fast nä, det vore ju bara ett dåligt och mycket, mycket sorgligt och smärtsamt skämt.

14e oktober

Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva ställa mig själv frågan: Varför är det så jobbigt? Igår var det sju år sedan pappa tog sitt sista andetag. För sju år sedan fick jag se dig levande för sista gången men död för första gången. Det konstiga är att det känns mycket jobbigare i år. Sju år känns som en himla lång tid. Och visst är det väl så, den 14e oktober 2007 hade jag nyss blivit 12 år gammal, och nu har jag varit 19 i snart en vecka. Kerstin har varit gift i flera år och Hedvig är inte längre en liten bebis, både Pernilla och jag har hunnit ta studenten samt börjat plugga på universitet. Det är klart som fan att sju år är en lång tid om vi ska se till allt vad vår far har missat och det gör så jävla ont. Jag vet att livet är orättvist och jag vet att precis vem som helst kan dö när som helst och jag vet att det är själviskt, men jag kan ändå inte sluta undra varför just min pappa var tvungen att dö just då. Han var för ung, han fick inte ens se sina barn växa upp. Han har missat så mycket som skulle varit en så stor del av hans liv. Jag undrar också om jag någonsin kommer sluta vara ledsen, men jag antar att jag efter sju år borde ha lärt mig svaret. Såren går alltid att riva upp och saknaden blir allt värre under just den här tiden av året då vi spenderade våra sista veckor tillsammans, vid födelsedagar och andra högtider. Han finns alltid med oss, men numera som en stor saknad istället för den glädjespridare och trygghet han en gång var. 

Det här med matvanor

Igår sprang jag omkring på ica i typ en timma för att hitta något att äta. Mitt problem nu är inte enbart en kraftigt begränsad ekonomi utan att jag helt enkelt inte vet vad jag vill äta eller kan laga. Jag fick dock med mig lite rödbetor, potatis och morötter med mig upp. Jag hade stora planer på att koka soppa till lunch idag. Nu är jag nyligen hemkommen från spinning.. och vad blev det? Jo, mannagrynsgröt. Jag hittade lite mannagryn långt inne i skafferiet. Gröt är inte att fördöma, jag gillar gröt mycket men jag kan inte riktigt påstå att jag klassar det som riktig mat. Jag tyckte mycket om gröt när jag var liten, speciellt mannagrynsgröt. På den tiden trodde jag dock att det hette mammagrynsgröt (som de flesta andra ungarna) och jag förstod inte riktigt det där... Det var ju pappa som brukade koka "mammagrynsgröt" så varför hette det inte "pappagrynsgröt". Skitsamma. Vet bara inte hur jag ska få några såkallade normala matvanor här. Har ju tidigare varit duktig på allt vad det heter att laga mat och att äta på regelbundna tider men numera suger jag på det. Och om någon undrar så är jag på väg till duschen, tänkte bara sitta och stinka en stund till bara för att jag kan. Och kanske ta lite fler selfies tillsammans med ett mannagrynsgröt paket, sådant jag gör när jag är uttråkad. Skönt att vissa grejer man gjort tidigare följer med en även då man flyttat. 
 

Första snön

Mammas bild, Oktober 2012, "första snön"
Bild som nu är precis fyra år gammal, "första snön"
November 2010, ordentligt med snö redan då
November 2010
Galtis november 2010
Galtis november 2010
Kyrkholmen november 2010
 
När den första snön kommer är det alltid lite roligt. Med handen på hjärtat måste jag säga att jag inte är något jätte stort fan av snö och vinter egentligen. Detta beror förmodligen på att jag bor i ett riktigt vinterland där vi har snö största delen av året och där det kan bli riktigt, riktigt kallt på vintrarna. Nu när jag är långt bort ifrån allt vad som kallas första snön och sådant så är jag lite avundsjuk på alla de där hemma i Arjeplog. Eller, för att förtydliga det hela ytterligare - jag har hemlängtan. Till alla er som vill påstå att Uppsala inte alls är södra Sverige så vill jag bara säga att jag visst bor i södra Sverige nu. Denna åsikt blev starkare när jag tittade på en karta och insåg hur långt det faktiskt är. 
Ni ser ju själva hur långt Arjeplog och Uppsala faktiskt ligger från varandra!

Win-win

I fredags passade jag på att springa lite ärenden. Bland annat skaffade jag ett pass. Senast jag var där var tydligen 2001, vilket inte är så konstigt med tanke på att senast jag var utomlands var i oktober 2004... Och snart är det dags igen, om jag nu lyckas fixa mig ett visum till Ryssland! Jag hann även med att reklamera en jacka som jag köpt. Fodret i fickorna gick sönder vid första användningen och det gick så himla bra och smidigt att reklamera den då jag fick precis som jag ville. Eftersom mig ekonomi i nuläget är kraftigt begränsad vore ju det bästa för mig att få tillbaka lite cash istället för att få en ny jacka och jag fick 25 % avdraget vilket var perfekt. Efter det kunde jag med gott samvete springa förbi make up store och inhandla lite ögonskuggor. Deras erbjudande för oktober är ögonskuggor för 100 kronor styck och jag kunde inte låta bli. Jag är ju tråkig och kör alltid på samma färger så jag hade lust att prova något nytt när de fanns för bra pris. Jag vågade sträcka mig så långt till mer plommonfärgat än bara guldbrun. Vi får se hur jag lyckas när jag ska prova de för första gången, eftersom jag inte är något pro när det gäller smink finns det en viss risk att jag kommer se blåslagen ut vid första försök, men övning ger färdighet som man brukar säga. 

Rocky road kladdkaka

Detta mästerverk är inte helt och hållet mitt egna påfund, utan vi kan säga att jag blivit inspirerad av min syster som tidigare gjort en rockyroad kladdkaka som var sjukt god. Jag har använt mig av icas recept på kladdkaka och även icas recept på kolasås. Jag länkar recepten här om ni skulle få lust att prova, självklart går det att använda vilka recept som helst så länge de omfattar just kladdkaka och kolasås. Som ni säkert förstår har jag sedan bara lagt på minimarshmallows, nötter och hackad choklad i efterhand. Ingen avancerad konst precis. Den här känns ju lite mer fancy än en vanlig kladdkaka samtidigt som ansträngningen för det där lilla extra knappt tar någon tid överhuvudtaget. Dessutom är det ju mycket lättare att göra en kladdkaka än en tårta, om man nu inte är någon naturbegåvning i köket. 
 
 

19

Igår blev jag ett år äldre än vad jag var den åttonde oktober. Vet inte om man kan säga att det stämmer helt och hållet, men hur som helst så fyllde jag år. Detta firades med fikabjudning. Min treåriga systerdotter var mest taggad på kalas av alla. Direkt jag kom hem från skolan hoppade hon och pratade om födelsedags barnet och var übertaggad på tårta, som hon tyvärr fick vänta ett bra tag på. Mitt mest lyckade bakverk var iallafall rockyroad kladdkakan. Om ni inte är rädda för kalorier borde ni verkligen prova göra en sådan själv. Den är dock väldigt mäktig och jag rekomenderar INTE att äta kolasåsen som blir kvar i grytan efter ni kokat den. Jag har en erfarenhet av det, och jag vet att det resulterar i ett kraftigt illamående. När mina gäster begett sig hemåt drog jag ut och provade på festligheterna på stockholmsnation första gången. Jag har hört blandade saker om stocken, både att det bara är snobbigt men också att det är kul, men jag antar att det finns delade åsikter om alla nationer. Jag hade iallafall trevligt fastän jag kände mig lite för nykter för att vara där när jag kom, men efter ett tag kändes det lugnt. Det är ju så när man fyller år men fortfarande inte får handla på bolaget, man får helt enkelt stå ut med att gå ut nykter. Eller något sådant. Jag känner mig iallafall inte särskilt gammal ännu. Det känns hälsosamt att inte åldersnoja ännu, men å andra sidan gör jag det då och då ändå. Jag tror jag började åldernoja litegrann redan när jag fyllde 15. Tänk ändå hur man ska känna när man närmar sig 50. Aj, aj, aj.
 
Det känns faktiskt lite konstigt att det har gått ett helt år sedan jag fyllde 18. Då sovde Anna över hos mig i lägenheten på daghemsvägen, mamma hade bakat tårta så det blev tårtfrukost på morgonen. Vi planerade en stor fest i byastugan i Jutis och om några dagar är det också ett helt år sedan den ägde rum. Det var bål, jelloshorts, smörgåstårta, vanlig tårta, chips och ostbågar i mängder. Johan tog med en melon som var fylld men vodka, men nästan ingen förstod att det var sprit i den utan många som smakade grimascherade och undrade om den var gammal eller något eftersom den smakade konstigt. Allt det där är historia nu, jag har inte kvar mycket som jag hade vid den tidpunkten. Hade jag bott kvar i Arjeplog hade jag nog bra sett den här hösten som ytterligare ett år, men nu är det stor skillnad. Undra när jag faktiskt kommer ha ett nytt liv, på riktigt, där jag också kan känna någon slags tillhörighet. Allt nu är ju bara ett mellanting och jag är så himla vilsen. 
Från den stora myndighetsdagen. Inte så längesedan men ändå så himla långt bort.

Hur jobbigt det än är kan vi inte ändra det förflutna, och tyvärr drabbade det förflutna just min födelsedag

Varje gång jag fyller år får jag en klump i magen. Redan på morgonen när grattis-sms börjar trilla in blir jag blödig. Och varje år, innan den nionde oktober inbillar jag mig att "i år är det annorlunda, i år bryr jag mig inte" men likförbannat blir det samma sak vartenda år. Hur jag än bär mig åt blir jag alltid så jävla ledsen på min födelsedag. Min födelsedag är en sorglig dag. Det är svårt att beskriva och det är svårt att förstå. Jag förstår nog inte ens själv varför det blir såhär, varför jag inte kan se det som vilken dag som helst. Varför min födelsedag inte bara kan vara en helt vanlig dag, fastän jag blir ett år äldre.
 
Pappa åkte hemifrån för sista gången på min tolfte födelsedag. Det var på en tisdag och vi visste redan innan att just då skulle pappa åka iväg till sunderbyn för att få cellgifter. För att vinna lite mer tid med oss, med familjen. Jag hade ett litet kalas på helgen. Det var de andra barnen i Jutis som kom. Vi åt middag tillsammans, badade bastu och sedan skulle vi se på film. Jag somnade dock när mina gäster fortfarande var kvar, innan vi sett filmen, och eftersom jag somnat gick de hem. Pappa blev besviken, han frågade mig om jag inte tyckte att det var roligt. Jag sa att jo, det tyckte jag, men han hade redan hakat upp sig på att jag inte tyckte att det var roligt. Det fanns ingen ilska i hans blick, han var inte arg på mig utan han var snarare besviken. På sig själv. Kanske för att han var hjälplös där han låg döende, för att han ville att hans barn skulle ha det bra. Att vi skulle vara lyckliga, att vi skulle må bra och vara glada trots omständigheterna - vilket var omöjligt.
 
Så varje år blir det såhär. Att alla gratulationer tar emot, skär lite inom mig. Att jag en stor del av dagen får hålla mig från att bryta ihop. Och varje år tror jag att jag kommit över mitt förflutna, att det inte längre tar över hela mitt psyke just den här tiden. Och varje år inser jag hur fel jag har. Och så fortsätter det där dåliga samvetet, att jag känner att jag gör pappa besviken då jag inte är glad men också att det är omöjligt att vara glad då alla datumen påminner om den värsta tiden i mitt liv. Den tiden då jag förlorade en av de viktigaste och mest älskade personerna i mitt liv. Tyvär vinner inte kärlek alltid över döden. 
 
Så nu när jag har luftat av mina känslor litegrann så beger jag mig vidare, för att försöka göra min födelsedag lite bra iallafall!
 
 
 
 
 

Beautiful, beautiful life

Fyfan vad jag är trött just nu. Det har verkligen varit full rulle hela dagen. Det började med det vanliga, alltså kliva upp och äta frukost, sedan marknad och sedan skola. Den riktiga fulla rullen började väl egentligen efter skolan eftersom förmiddagen ändå var rätt lugn. När jag kom hem från skolan sprang jag ner till friskis&svettis och tränade mellan fem och sex och sedan tillbaka till kvarnen för att duscha, dra på mig kläder och sedan drog jag vidare för middag på restaurang. Att gå och träna och sedan bara springa vidare var väldigt utmanande för hungern, så det passade riktigt fint med både pasta och efterrätt. Jag vågade prova på riktig crème brûlée trots ett minne från hemkunskapen då vi skulle laga detta. Att laga en sådan efterrätt på hemkunskapen, med hormonfyllda högstadieelever där kanske bara några få ens brukar laga mat var inte speciellt lyckat. Jag kommer ihåg att den jag gjorde smakade omelett och jag tror att ingen lyckades göra det bra. På restaurang var det dock en helt annan sak, det var jätte gott och om jag fick, kunde och hade råd skulle jag nog äta det varje dag. Jag vet att jag överdriver men det var verkligen en riktig höjdare. Så, fastän jag är skittrött nu är jag ändå nöjd med dagen. Imorgon måste jag dock se till att plugga för det är något jag bör göra. Jag har ju både etiken och sedan det där förbannade högskoleprovet som jag får lite ont i magen av. Ont i magen av den anledningen att jag inser att jag är alldeles för lat (i boken jag köpt står det att de rekommenderar att man börjar förbereda sig NÅGRA MÅNADER INNAN, så ehm, ja..). 
 Lyxigt!

Marknad

 
Fastän jag missade Arjeplogs marknaden så blev jag inte helt utan marknadskänsla den här hösten. Igår kom en marknad till Vaksalatorg så idag gick jag och min syster en runda där. Jag köpte ingenting men det var lite små mysigt ändå, trots att vädret var allt annat än småmysigt. Vad som däremot var tråkigt var att de inte hade någon mat som man kunde äta direkt på plats. I Arjeplog brukar det ju finnas lite olika maträtter att välja på ute på torget - inte för att jag direkt brukar äta på marknaden hemma speciellt ofta, eller ens gå på den, men ändå. Jag antar att man alltid tänker på att man vill ha saker när man inte riktigt kan få dem.

Fortsättning på krossade illusioner

Min nya verklighet där den norska översättningen på banan inte är guleböj har fallit mig in och känns inte riktigt lika konstig idag som det gjorde igår. Vad som däremot gör att jag känner mig lite lugnare angående min egen dumhet är att mamma faktiskt också på allvar trodde att banan heter guleböj på norska. Hon är 30 år äldre än mig. Sådan mor, sådan dotter. Här kan vi ju iallafall dra slutsatsen att dumhet föder dumhet. Jag lägger skulden för detta bedrägeri helt på min far, som inte bara lurade sina barn utan även sin fru. Om du någonstans från himlen kan se oss, hur tänker du nu? Jag antar att du skrattar. Det är så jag minns min friska pappa, att han hela tiden drev om saker, skojade mycket och glömde berätta vad som var skämt. Något som jag också kan göra ibland. Jag kommer ihåg när det beteendet var väldigt pinsamt. Under en tid i mitt liv hade jag som vana att svara "nej" när någon kompis frågade om de fick smaka mitt godis. Jag menade ju egentligen inte att de inte fick smaka, utan jag skojade, men glömde helt enkelt bort att säga att jag bara skojade så de tänkte förmodligen att jag var en jävligt snål surpuppa. Jag kan nog uppfattas som en snål surpuppa men alltså, jag har inget problem med att låta folk smaka mitt godis. Det är ju bara bra om man får hjälp med onyttigheterna så att man inte lyckas pressa i sig alldeles för mycket. Än en gång, dumhet föder dumhet. 

Krossade illusioner

Mina föräldrar ljög väldigt mycket för mig och min syster när vi var små. De ljög självklart inte för att göra oss illa på något vis, utan de skojade med oss ibland men talade aldrig om att det faktiskt inte var verklighet de talade om. Många av mina barndoms illusioner har krossats med tiden. Jag trodde bland annat i flera år att tjejer inte bajsar. Ja, fråga mig inte hur det går ihop för jag har inget vettigt svar. Det tog mig även ett par år att inse att det faktiskt inte fanns dinosaurier när min pappa växte upp. Ja, det var en av sakerna han berättade historier om för mig och min syster. 
 
Idag, den 5 oktober 2014, har Helena snart 19 år fått reda på att den norska översättningen på banan faktiskt inte är guleböj på riktigt utan att det är ett skämt. När jag skriver detta är jag helt seriös. Jag, Pernilla, mamma och pappa brukade åka över till Norge en gång per år när vi var små. Någon gång under min uppväxt berättade mina föräldrar att banan är guleböj på norska. Eftersom de berättade det, och ämnet aldrig togs upp under mina äldre år, så har jag inte funderat på att det kanske skulle vara ett skämt. Banan heter ju guleböj på norska, det är ju vad jag har lärt mig. Jag vet inte hur samtalsämnet norska ord kom upp idag, men eftersom jag fann guleböj lite löjligt så kunde jag inte låta bli att säga "haha, banan på norska är ju guleböj". Och där, just i den stunden hade jag gjort bort mig. Nej, banan heter inte guleböj på norska PÅ RIKTIGT. Det är så himla konstigt när man får reda på att man trott på ren goja under hela sin livstid. Jag tänker bara på alla stunder man skrattat då någon annan sagt något lite småkorkat och sedan händer det, att man är den korkade personen. Jag kan inte heller låta bli att undra på hur många andra "skämt" jag faktiskt tror på för att ingen någonsin sagt att det faktiskt inte är så. Aj, aj, aj, det är inte konstigt att jag inte fick så högt resultat på högskoleprovet. Dags att växa upp och bli smart på riktigt. Och till alla småbarnsföräldrar: Ibland kan det vara bra att tala om att endel saker ni säger bara är ett skämt. 
Happy, happy family

B-day önskelista

Bara för att jag snart fyller år så är det helt tillåtet att sitta och spana på grejer som man kan låtsats att man önskar sig. Visst skulle jag vilja ha precis allt jag la in på denna bild men jag vet ju att det inte vore rimligt att bara gå och inhandla allting med min studentekonomi. De där två prylarna från bodyshop skulle jag bli väldigt glad över, nya kläder är alltid roligt, inbillar mig att jag behöver ett par skinnhandskar och de där så kallade gubbskorna är bara så himla fina. Annars är silversmycken också alltid roligt. Vi får väl se vad det blir av min födelsedag, jag tror dock att jag redan vet vad jag kommer få av min mor - om hon nu ger mig någon överhuvudtaget. 

Födelsedags förberedelser

Är det en ost? Nej. Är det en kaka? JA! Det verkar som om jag producerar väldigt många sötsaker i helgen, men vad annars skulle jag göra? Kolan ville jag bara prova på och kladdkakan tillhör mina förberedelser inför min födelsedag. När man fyller år måste man ju baka godsaker och eftersom det ska bli mer, så är det bra att vara ute i god tid. Så, en vit kladdkaka är detta. Som glasyr tänkte jag göra lemoncurd. Tror det kommer passa fin-fint ihop eftersom vit choklad är så himla sött och lemoncurd är sur-sött men jättejätte gott.
 
Just nu är jag trött och ensam. Ensam av den anledningen att jag faktiskt velat vara i Arjeplog den här helgen, men tyvärr får man inte alltid som man vill. Jag har egentligen inte varit speciellt ensam idag överhuvudtaget. Jag och Kerstin har rensat lingon i typ tre timmar och sedan gick jag och Linda på spinning, följt av middag och sedan storshopping. Inte storshopping som i rolig shopping utan matshopping. Bakgrejer och sådant. Jag fyller ju faktiskt år om ett par dagar. Ja, jag tänkte lägga till någon fjantig mening om att det är roligt men det enda roliga kommer ju vara de där extra kalorierna jag har en ursäkt att pressa i mig. 19 är ju inget speciellt så det är helt enkelt en onödig födelsedag. Däremot känns det rätt skönt att fylla år i år, jag känner inte något stort förakt mot min födelsedag som jag gjort så många år i rad. Men det där hatet mot födelsedagar och högtider kanske bara inte hunnit attackera mitt sinne ännu, vad vet jag idag. 
 
Nog om matprat och neggoprat, nu funderar jag på att gå en promenad om jag vågar. Det var skönt ute ikväll och jag är lite rastlös. Borde vara aptrött efter spinningen med tanke på att jag pressade på jävligt bra men det känns som om jag har massa spring i benen. Vi får se, vi får se. Ha en fortsatt trevlig helg gott folk, jag ska fortsätta vara som jag varit idag. När jag skriver det här inlägget kan jag inte sluta tänka på vad Lada sa till mig en gång, att min blogg typ är ensam-mamma-bakar och det är ju fan sant. Jag kanske borde skaffa mig ett liv, men hur gör man det egentligen? Det enda jag kan tänka är bara: 
 

Honungskola

Det är marknad i Arjeplog i helgen. Att det är marknadshelg innebär självklart att det är en marknad på torget, men förutom det så är det förmodligen den största suparhelgen i Arjeplog på hela året. Jag minns den där tiden då marknaden inte innebar fest, utan att det fanns massor med roliga saker att både titta på och köpa. Vi åkte från Jutis och så gick vi på marknaden hela dagen och köpte leksaker och godis. Jag och Pernilla brukade alltid få varsin honungsklubba. Eftersom jag frånvarar marknaden i år så ville jag ändå försöka skapa lite marknadskänsla här i Uppsala och provade därför på att koka honungskola. Jag hittade receptet här, men skriver ändå upp de få ingredienserna här för att vara lite trevlig. Det som behövs är: 
 
100 g smör
2 dl socker
1 dl honung
2 dl vispgrädde
 
Jag måste säga att personen som lagt upp receptet där jag hittade det var otroligt mycket duktigare än mig. Jag  är inte så duktig på att få mina köksliga konstverk att se ut som konstverk, men kolan blev iallafall god. Jag måste dock säga att jag blev en smula besviken för de smakar inte alls som honungsklubborna jag och Pernilla fick på marknaden då vi var små. Dessa kolor är väldigt lik knäck i smaken och vet man inte att det är honung kan man nog lätt missta de för knäck. Hur som helst, tummen upp. Jag gillar att leka huslig ibland.

Morgonplugg

Usch. Jag är så himla trött just nu. Jag har försökt bota tröttheten med två koppar kaffe och jag hoppas snart att koffeinet gör under. För att ligga bra till i planeringen idag startade jag dagen med plugg. Jag skulle vilja kalla det framsteg men för att göra framsteg på riktigt är det ju viktigt att faktiskt förstå vad man just läste. Mina engelskakunskaper är som sagt inte de bästa vilket skapar förhinder när kurslitteraturen är på engelska. Nåväl, jag antar att jag kommer förstå vad vi egentligen läser just nu efter några fler föreläsningar. Mitt andra steg i att ligga bra till i planeringen är att jag redan kokat linser till lunchen. Det är så tråkigt att laga mat och äta själv men tyvärr är det ju ett måste. Idag får det bli pasta och köttfärsås. Egentligen ville jag prova på risotto men jag är alldeles för lat för att springa ner på ica. Det är löjligt hur mycket latare jag blivit nu fastän saker är mycket mer lättillgängliga. När jag bodde i Arjeplog kändes det inte alls så jobbigt att dra in till samhället för att köpa saker, men nu har jag ett ica bara några steg ner, men ändå känns det drygt. Kanske beror det på att det oftast är längre köer här än hemma, jag vet inte. Eller så är det stadsattityden som tagit mig an. Tillexempel tycker jag att saker som ligger 20 mil ifrån Uppsala är hur långt som helst. När jag bodde i Arjeplog tyckte jag faktiskt inte att det var hur långt som helst till Luleå. 
 
Anyway, nu är det dags att hoppa i träningskläderna för ännu ett spinningpass. Ja, jag vågar inte prova på något helt nytt ännu, men jag tänker inte heller banga första dagen efter jag köpt ett träningskort. Dessutom är träning ett bra tidsfördriv när man inte vet vad man ska göra. Jag skulle visserligare kunna titta på någon ny serie fram tills jag ska gå till skolan, men känslan efter ett träningspass är ju helt klart bättre än känslan efter att man tittat på en serie.

Ett nytt(igt) kort i plånboken

Idag fick kortfamiljen i min plånbok en ny medlem. Efter många om och men (eller kanske bara ren lathet) så köpte jag tillsist ett träningskort nere på friskis&svettis. Till en början har jag tänkt gå på spinning ett par gånger i veckan. Smidigt att ha ett kort som gör att man får gå på alla pass man vill men även gymma. För att det ska vara värt sitt pris måste jag nyttja det minst 15 gånger. Gör jag inte det borde någon hälla en hink med kallvatten över mig. Inte enbart för att det vore ett slöseri med pengar, utan för att det helt enkelt känns dumt att inte röra på sig. Speciellt inte om man har tillgång till en friskvårdskejda som bara ligger några meter från hemmet. Det är dags för mitt liv att bli lite nyttigare helt enkelt. Jag har ju inte direkt avstått från träning hela sommaren, men det har blivit betydligt mindre sedan studenttiderna och sedan jag flyttade från lägenheten. Spinningpassen ger dessutom väldigt mycket mer än vad mina egna såkallade löppass gett. Detta är en vetskap som jag fått utifrån min pulsklocka. Tyvärr blir jag lätt lat och går mer än vad jag springer om jag är ute. Ofta har det varit för att jag bara är lat och bekväm, något som är omöjligt att vara på ett pass, men också för att jag lätt får ont i benen av att springa. Ett plus nu när jag inte längre tänker basera all min träning på löpning är att jag kan köpa vilka träningsskor jag vill! Om jag ska springa måste jag ha skor med mycket stöd då jag pronerar alldeles för mycket för att kunna ha vilka skor jag vill. Det tråkiga med löparskor som har mycket pronationsstöd är att de ofta är fula och tråkiga och inte finns i några roliga färger. Jag vill ha ett par snygga nike eller ett par rosa och svarta asics! Jag har dock inte kunnat finna min dröm någonstans i cybervärlden ännu, men jag antar att jag bara letat för dåligt. 
 
Efter dagens spinningpass blev det köttbullar, brunsås, lingonsylt och potatismos till middag. Eller ja, köttbullar och köttbullar - låtsatsköttbullar, men de funkade bra de också. De är ju tyvärr inte detsamma som mina köttbullar som jag gör på älgfärs med rökarom, senap, vitpeppar och salt men det går ju helt klart att äta. Min kära mor ska dock skicka ner lite älgkött till mig, så jag kanske får uppleva samma matglädje som i Arjeplog här i Uppsala. Att laga mat med kött känns inte längre som någon självklarhet för mig. Numera när jag tänker att jag ska laga mat så tänker jag sällan kött som jag gjorde hemma. Det är lustigt hur snabbt man kan vänja om sig vid att äta mycket mindre kött med tanke på hur många som påstår att de aldrig någonsin skulle sluta äta kött. Att sluta äta kött är dock ingenting jag känner något behov av, men jag ser enbart positivt på att jag minskat min köttkonsumtion med kanske 75 %. 
 
Nog om matsnack, nu ska jag surfa vidare eller möjligtvis ta mig i kragen och plugga lite. Det känns som att jag kommer ha mer plugg den här månaden än förra. Dels för att kursen är annorlunda men också för att jag måste, måste ta tag i högskoleprovsplugget om jag verkligen vill höja mitt resultat. Och det vill jag väl. Eller? 

RSS 2.0
Bloggare