Lägg av sa jag till dig, lägg ner och försvinn

Shit, jag måste verkligen ta tag i det där med att låsa bloggen eller helt enkelt börja skriva lyckliga historier här istället. Inte för att det aldrig händer att jag ruttnar i min egen bitterhet men tro det eller ej, det är långt ifrån det enda jag gör. Däremot är jag väl mer eller mindre inne i en såkallad dålig period och jag vet, det är dåligt att dela med sig av sådant om det är det enda man delar med sig av. Så jag ber om ursäkt, kanske mest till mig själv.

Idag fick jag den goda idén att dricka energidryck och efter det låg jag mer eller mindre utslagen. Jag fick ont i huvudet och mådde illa - vilket var motsatsen till min önskan. Jag ville ju bara bli pigg för att sedan kunna plugga fantastiskt effektivt men när hände det senast att jag gjorde det jag skulle, egentligen?

Jag har så himla mycket högstadietankar just nu. Inte tankar om min tid på kyrkholmsskolan utan snarare om en tro jag börjar ge upp mer och mer. Förut trodde jag att mycket i dåligt beteende satt i mognad och ålder. Att vi alla skulle bli visa med tiden. I slutet av gymnasiet då många fortfarande verkade ha samma mentalitet som när vi gick på högstadiet gav jag upp litegrann och när jag kom till Uppsala, där människorna inte längre var uppdelade i årskullar började jag ge upp mer och mer. Det finns folk som drar ner en överallt och just nu är jag övervälld i liknande tankar som flöt omkring i huvudet under högstadiet. Jag vet att man inte ska lägga ner energi på sådant som drar ner en och jag vet att man bara ska ignorera sådant men ibland blir det så förbannat frustrerande att det bidrar till ens huvudvärk och förhindrar en från att berika sitt liv med vettiga saker. 

En jodel fick mig åtminstone att skratta litegrann. Jag känner samma tragedi som författaren till galenskapen, fastän jag inte ätit en äcklig makaron som legat på golvet (och aldrig kommer göra det heller).

Motsats till vårglädje

Jag tror att jag är sjuk. Inte en förkylning eller något, och inte heller något, inte något som riktigt känns sådär som influensa, hosta eller en ond hals. Jag är bara så himla trött hela tiden och min matlust är inte vad den en gång var. Mina naglar går sönder och ja, jag vet inte. Jag har ofta ont i magen. Att säga att jag skulle vara sjuk är nog fel, det är antagligen någon vitaminbrist eller något sådant. Orkar inte gå och kolla heller. Varenda gång jag tar prover är mina värden för det metsa bra. 
 
För tillfället sitter jag och pluggar. Jag måste antagligen börja förbereda mig för den kommande omtentan om jag ens ska närma mig ett godkänt med tanke på hur brutalt dåligt mitt resultat var. Det går sisodär. Förutom att jag är trött och har massor med andra i-landsproblem är jag totalt opeppad på att göra något överhuvudtaget. Detta innefattar även valborg som typ verkar vara årets största händelse i Uppsala. Jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra och om jag kommer orka göra någonting överhuvudtaget. Å andra sidan är valborg inte bara en dag i Uppsala utan typ en hel vecka, så även om det brukar vara lite fester och liknande på de flesta ställena så pågår de åtminstone inte i en vecka. Jag vet inte varför men våren sätter press på mig. Jag vill också vara ute och göra massor med roliga saker men samtidigt vet jag inte vad, hur och när. Dessutom vet jag att jag har massor med andra grejer jag måste göra. Detta resulterar i att jag inte gör något överhuvudtaget, förutom att stöka ner mitt rum. Jag kan inte förstå hur rummet kan vara så stökigt då jag faktiskt städade igår. 
 
På tal om gårdagen så blev jag lite rädd. Jag skulle inte vilja påstå att jag tror på spöken och sådana grejer, mest för att jag var så himla rädd när jag var yngre och att jag var med om en del konstiga saker då. Nu för tiden tror jag att de konstiga sakerna som hände då hände för att jag var rädd. Låt mig säga såhär, jag är väldigt kluven i den frågan. Hur som helst klev jag upp på morgonen, gick till köket och gjorde frukost. När jag kom tillbaka till rummet ett par minuter senare var mitt fönster öppet och kaffekoppen från gårdagen som jag inte tagit ut än hade fallit ner i golvet och resterna från den runnit ut över mina metodböcker och mitt skrivhäfte. Såklart blev jag irriterad. När sådana irriterande saker ska ske är det skönt om det inte sker på morgonen när man är trött och bitter. Jag tog upp kaffekoppen från golvet, torkade upp det som runnit ut och fortsatte morgonen med att äta frukosten. Bara en kort stund efter ramlade en tavla ned från min byrå och glassplitter låg över hela golvet och när det hände kändes det verkligen som att någon ville jävlas med mig. Inte för att jag vet vilket spöke som skulle kunna vara här men att två jävligt irriterande och lite konstiga saker hände på så kort tid... Det kändes bara som att någon ville jävlas med mig, som att någon kastat en förbannelse på mig eller något. Men, för att inte glädja den som ville att jag skulle bli sådär irriterad och arg som jag kan bli så tog jag det lugnt, sopade upp skiten och fortsatte min morgon. Så, vem du är och vad du än vill mig - du lyckades inte den här gången. Försök med något bättre nästa gång. Jag kan tipsa om att jag blir oerhört, ruskigt arg när min cykel krånglar så du kan ju typ fucka up kedjan på den eller något. Jag brukar bli irriterad när mina mobiler går sönder också för det gör de jämt, så det är mitt andra tips. Se till att få skärmen krossad på något konstigt sätt eller gör mobilen allmänt knäpp och starta alla möjliga appar jag inte ens laddat ner eller ring alla mina kontakter och se till att det inte går att lägga på. Ytterligare en sak skulle kunna vara att förstöra min väska eller mina skor. Du skulle kunna se till att det blir några konstiga fläckar på skinnet som inte går att få bort. Som grädde på moset kan du ju göra så att jag tappar min plånbok på något mystiskt ställe jag aldrig besökt. Eller vält ut mina blomkrukor så att det ligger jord över hela mitt golv, helst i tvättkorgen - eller ännu bättre - i påsen med rentvättade kläder. 

Tiden går så fort

Idag är det tre år sedan jag vaknade till ett sms där det stod att mormor lugnt somnat in. Jag kommer ihåg när jag var liten och levde i tron om att alla de mina skulle finnas kvar hur länge som helst, åtminstone tills jag själv skulle bli vuxen. Det dröjde inte så många år från den tron till det att livet visade att det inte alls stämde utan att jag i själva verket knappt skulle få ha kvar någon alls speciellt länge. Det är konstigt hur fort tiden går och hur få som finns kvar. Alla försvinner en efter en.
 
Mormor var den som fanns kvar längst. Samtidigt som en del av mig känner som om hon varit borta en hel evighet har en annan del av mig svårt att förstå att det redan gått tre år sedan den där aprilmorgonen då jag fick beskedet. Jag kommer ihåg den morgonen så väl. En kompis fyllde 20 år den 19e april 2012 och vi firade med smörgåstårta och vin. Mormor låg inne på lasarettet i Piteå och mamma var hos henne. Mitt alarm ringde i vanlig tid precis innan klockan blivit sju. Jag hade huvudvärk. Kort efter alarmet ringt ramlade ett sms från mamma in i telefonen. Jag hade inte ens hunnit stiga upp. Det var så fint och så jävla sorgligt. Mormor hade lugnt somnat in under natten där mamma satt och höll hennes hand. Antagligen hade hon väntat på att hennes enda dotter skulle hinna dit för att få någon slags ro när hon skulle ta sitt sista andetag. Det är klart att jag var ledsen, men envis som jag var gick jag ändå upp och förberedde mig från skolan. Att måla mascara är inte det lättaste när man gråter trots att man försöker hålla det inne. Jag inbillade mig att jag skulle klara av skoldagen ändå. Jag var ju faktiskt en stark tjej. Jag tog mig iväg på den första lektionen men självklart var det jobbigt. Det var något jobbigt i själva delen att berätta vad som hade hänt. Jag ville ju inte gråta inför folk och än mindre ville jag att de skulle tycka synd om mig för då skulle jag verkligen börja gråta. Efter engelska lektionen plockade jag upp smset igen och då brast det. Jag orkade inte vara kvar så jag gick hem.
 
Av någon anledning inbillade jag mig länge att det smidigaste var att ignorera allt som var jobbigt, även döden och sorgen över att människor som jag älskat och hållt nära inte fanns kvar längre. Fastän det gått tre år sedan mormor dog har jag fortfarande dåligt samvete över att jag inte var med på hennes gravsättning. Att jag var så dum och inte förstod att det var den enda chansen till ett sista farväl. Hade jag vetat idag att det faktum att jag gick i skolan några hundra meter ifrån Arjeplogs kyrkogård den tidpunkten skulle göra mig såhär ledsen hade jag varit där. Men jag var inte där, och det har jag dåligt samvete över, speciellt idag - för det kommer ingen mer chans att säga hejdå och jag kommer aldrig någonsin kunna rätta till det jag gjorde fel då.
 
Jag borde ha lärt mig att inte göra om samma misstag. Att ta chansen om det bara finns en sådan och att rätta till det som går. Men jag vet inte, vi alla är ju inte mer än människor. Hur som helst saknar jag min mormor idag.

Nej, nej och återigen nej

Jag tror att det snart är dags att sätta lösenord på min blogg så att folk helt enkelt inte kan gå in och läsa alla sorgliga utsagor jag skriver. Att jag är inne i en dålig period för tillfället är nog något jag bara bör acceptera. Idag tittade jag på mitt tentaresultat på metodtentan - en av de få tentor som jag faktiskt tyckt att det gått rätt okej på efteråt och gissa vad: JAG SKA SKRIVA OMTENTA. Att skriva en omtenta kanske inte är en sådan big deal egentligen men det blev verkligen grädden på moset för den här dagen. Jag var inte på bra humör imorse apropå antagningen till höstterminen och jag är verkligen inte på bättre humör nu. Helt ärligt talat är jag bara ledsen, det känns liksom som att ingenting går bra nu och som att jag är oduglig på att göra det jag ska göra. Jag vet att det egentligen bara är att bryta ihop, bita ihop och komma tillbaka men jag är så himla trött nu. Både i huvudet och i kroppen. Antagligen har jag, precis som i höstas, fått magkatarr igen. En liten tröst är ju att det var hemskt mycket värre i höstas men annars är det ungefär likadant: Ont som fan, mår illa av mat, mår illa av tanken på mat men vet att det bara gör ondare ju längre tid som går mellan måltiderna.
 
Det är egentligen lite lustigt att jag dragit på mig magkatarr gånger två under den relativt korta period jag bott i Uppsala. Att det kan vara väldigt stressigt att flytta från hålornas håla till stadsmiljö är inte så himla konstigt - däremot har jag aldrig direkt känt att just själva staden stressar mig, men nu börjar jag fundera. De senaste veckorna har jag varit lite stressad men inte sådär himla jätte stressad att jag borde ta stryk av det egentligen. Jag kanske bara har en känslig mage? Eller så är det dags för mig att vänja min fruktansvärt oroliga själ till att bli mer laid back, sluta fundera så mycket och sluta bry mig så mycket om ditten och datten. Och slutligen är det nog dags att ta tummen ur röven och köpa lite omeprazol så att det inte blir lika illa som i höstas. Projekt efter det: Bryta ihop, bita ihop och komma tillbaka. I teorin låter det åtminstone väldigt bra.

NEJ

Jag nojar ju alltid om precis allt. Att jag skulle noja över antagningen till hösten är ju givet. Igårkväll/natt efter tolv vaknade jag till och tänkte att jag kanske skulle gått igenom mina ansökningar en gång till. Nu på morgonen loggade jag såklart in och...Jag är inte alls säker att jag kommer ta mig in på det program jag sökt. Tidigare var jag relativt säker på att jag skulle komma in på andra antagningen men nu är jag inte det alls på grund av att mitt meritvärde i den ansökningen är mycket lägre än vad det varit när jag söker andra utbildningar. Jämfört med den som hade lägst meritvärde som tog sig in förra hösten har jag bara 0,5 högre ungefär. Ja, hela min sommar kommer vara extra ångestfylld. Och vet ni vad? Just nu kan jag inte göra ett skit åt det.
 
Fan, jag brukar vara så bitter över att jag latade mig så mycket i ettan på gymnasiet. Hela tiden nöjde jag mig med det näst bästa. Vi 95or var ju försökskaniner på det nya betygssystemet och fick hela tiden höra att ett B var väldigt bra - vilket man såklart trodde då. Att nå A skulle ju vara i princip omöjligt - vilket senare visade sig vara en lögn. Alltså, det jag tycker är bra med det nya betygssystemet är att det finns fler steg än förr - fem jämfört med tre liksom - vilket gör det mer rättvist, men fan vad det är irriterande att veta att man skulle haft ett mycket högre meritvärde om man gått på det gamla betygssystemet. Å andra sidan skulle det inte spela någon roll eftersom hela 95-kullen hade haft högre betyg och vi har ju faktiskt fått en hel ansökningsgrupp. Men usch vad det känns surt att vilja plugga här i Uppsala och trots att jag har vad man kallar för höga betyg i folkmun knappt tar min in på något alls. Det känns lite sorgligt att jag slet i både tvåan och trean men ändå sumpade alldeles för mycket betyg i ettan, och vet ni vad? Det finns inte något jag kan göra åt det i dagsläget heller. Nä, nu är det bara en lång ångestfylld väntan. Ångestfylld med versaler efter morgonens upptäckt.

The normal chaos of love

Jag har typ just skrivit färdigt min första seminarieuppgift. Ärligt talat vet jag inte ens om jag gjort i närheten av rätt. Ärligt talat vet jag ingenting eller vad de förväntar sig. Fastän jag vill plugga och vara här i Uppsala och hålla på så undrar jag ganska ofta vad jag gör här. Jag vet inte om man någonsin kommer känna att man hittar rätt egentligen. Att flytta tillbaka till Arjeplog är ju en utav mina värsta farhågor, så vart ska jag egentligen vara och vad ska jag egentligen göra(apropå intagningen till höstterminen)? Snart ligger iallafall, förhoppningsvis "The normal chaos of love" i historian - om jag blir godkänd vill säga. Då återstår det bara att arbeta sig igenom sex andra böcker i denna 15 HP som pågår nu.
 
På tal om vad jag ska göra och vart jag ska vara är det inte alls länge kvar tills jag åker hem eller bort (vet inte vad som är vad längre). För några dagar sedan tänkte jag ta upp det där med extrajobb igen och börja söka efter nya. Jag tror att jag återhämtat mig efter Attendo kaoset men jag är inte riktigt säkert. Hur vet man att annat inte är samma skrot och korn? Trots att jag är en väldigt nervig människa (speciellt när det gäller nya saker) känner jag att jag vill prova på något nytt, men hur ska man egentligen som outbildad och med enbart erfarenhet inom vården ta sig därifrån då de flesta ställen kräver att man ska ha typ trettiofemårs erfarenhet inom just den grejen stället har. Jag förstår, antagligen vill man inte ha sådana förvirrade idioter som tillexempel mig men hur ska vi någonsin kunna lära oss något nytt om vi aldrig får chansen att visa att vi kanske åtminstone är lite dugliga hos dem? Får se hur det blir med mitt jobbsökande. Jag känner mig rätt opeppad på det faktiskt. Kanske för att jag är lat. Kanske för att jag är ganska värdelös på att formulera ett personligt brev. Kanske för att jag redan vet vad jag kommer göra i sommar.
 
Jag vill lite snabbt be om ursäkt till er alla som faktiskt slösat er tid på att läsa det här. Det känns lite ironiskt att jag var superduper peppad på livet senast jag skrev och nu är jag så opeppad som man kan bli. Tänk om man kunde vända den här bitterheten till något positivt eller roligt? De senaste dagarna har jag lyssnat på Björn Rosenström för det påminner om förra våren och förra våren var kul. Tillslut gick det dock till den gränsen att jag lyssnat på "värdelös" så många gånger att det enda jag känner mig när jag tänker att jag ska göra någonting vettigt är just precis det - värdelös.
 
På tal om annat hoppas jag att ingen glömt bort att söka utbildningar till hösten. Det har iallafall jag gjort och imorgon börjar den långa, ångestfyllda väntan.
 
GLHF/Postiva Helena (HA HA HA)

Jag har blivit lurad

Hejsan hoppsan.
Jag har insett en konstig sak (som antagligen är vanligt förekommande bland studenter), varje gång när jag har bestämt mig för att plugga så ägnar jag massvis med tid till att göra oviktiga saker innan jag faktiskt tar tag i saken på riktigt. Jag kom hem vid halv åtta ungefär och sedan dess har jag hunnit lyssna på musik och sprattlat med benen i typ en timme, samt ätit havregrynsgröt men äta bör man annars dör man. Mitt fokus ligger på helt andra saker än vad det ska ligga på. Solen gör mig så himla peppad på livet men helt ärligt talat vet jag inte riktigt vilket liv det är jag är peppad på. Idag har jag lyssnat på massor av musik som man brukade lyssna på föregående vårar men ingenting av det jag hade på den gamla goda tiden har jag ju kvar nu, så vad är det jag taggar inför? Det är nog solen som gör det bara. För annars vet jag inte.

Min första förlossning

Jag brukar ju säga att det kommer vara jag och mina katter i framtiden. Att jag på ett eller annat sätt aldrig kommer bli annat än en crazy catlady. Skrämmande nog verkar endel andra hålla med mig också. (Kom igen: jag är inte en hemsk människa. Jag kanske inte är jätte snygg men jag är faktiskt snäll, ibland iallafall.)
 
Idag fick jag iallafall den djurkärlek som jag flyttat ifrån. En av de tråkiga sakerna med att jag inte åkte till Arjeplog är faktiskt att jag inte fått sova brevid min lilla gose till hund. Och så har jag inte fått träffa min katt heller, som å andra sidan inte ens verkade speciellt imponerad av mig då jag var hemma för fyra månader sedan.
 
Men förutom att jag fick gosas med en kattbebis på en månad(?) så fick jag vara med om en förlossning. Det blev en död liten bebis som jag fick bära ut. Jag hade ett riktigt sorgligt moment med den inne på toaletten där jag höll den lille livlösa i handen och gjorde iordning toalettpapper som jag skulle linda in den i för att slutligen lägga den ute på balkongen i kylan. Det är något sorgligt med att någon just kommit ut i ljuset för att sedan bara kastas bort. Att den liksom legat och grott livmoder för att bli något och sedan är det bara dött. Jag tänkte på min egen katt som för sju år sedan var en liten kattunge som jag med spänning hämtade i Skellefteå. Jag hade velat ha en katt innan det ens var möjligt då pappa var allergisk och tillsist, så skulle jag hämta henne. Jag hade kollat på blocket och hittade den perfekta lite väl långt bort (folk tyckte att vi var knäppa som åkte så långt för en sketen bondkatt eftersom de inte är värda något). Det lilla livet som jag bar ut hade också kunnat bli något. Något annat än en liten, liten korv som ligger inlindade i toalettpapper på en kall balkong i väntan på att åka iväg med sopbilen i en icakasse tillsammans med gammal mat. Lilla, lilla älskade vänenn - om ändå livet varit på din sida idag.

Längesedan

Hejsan hoppsan!
Det var längesedan jag skrev något här och konstigt nog är det ungefär lika många som kikar in här varje dag. Vilka är ni egentligen? Varför kommer ni hit? (Skämtåsido, men ärligt talat: Vilka är ni som går in här fastän jag inte uppdaterar? Det är lite läskigt.)
 
I fredags skrev jag metodtenta och tro det eller ej: Men jag var inte arg efteråt. Jag började egentligen plugga alldeles för sent men den sista veckan insåg jag att jag verkligen inte ville känna som jag gjorde efter kortsvarstentan i teori. Det var så sjukt frustrerande att skriva så fruktansvärt dåligt på något där man egentligen hade kunnat ta vartenda svar om man bara hade pluggat liiite mer. Tyvärr blir det nog inget VG för min del, men att få bespara sig på lite ilska kan vara mycket värt det också! Nu är det bara att vänta på resultaten och se. Tänk er ironin om jag inte skulle vara godkänd då jag för en gångsskull känt mig hyfsat nöjd. Det skulle vara lite smått hemskt.
 
I lördags var det SkvaderDam (till er där hemma som undrar så är det en gask), vilket innebar finkläder, sex rätter fisk och skaldjur och ett kort 04-släpp eftersom det blev sommartid där någongång på natten. Maten var hur god som helst och när jag tänker så, så inser jag att jag förmodligen aldrig ätit speciellt bra fisk tidgare. Rödingen som vi fick tyckte jag bäst om, tyvärr tror jag att den kan ha gjort så att jag kommer ha problem med dessa frysta laxfiléer som jag tidigare tyckt jätte mycket om. Men, men, det här med mat känns ju sisådär och väldigt relativt när man är student. Ni vet: Ingen frys fylld med älgkött och sådant.

RSS 2.0
Bloggare