Stockholm

Idag åkte jag till Stockholm. Det blev väldigt spontant. Efter ett samtal med bästa Latiffa så konstaterade jag att jag inte hade tid att åka idag. Ungefär en halv minut efter att vi lagt på ringde jag upp och sa "eh, vad fan, jag sätter mig på tåget så fort jag kan!" Att kliva av på Stockholm Centralstation är hemskt. Det är hur mycket folk som helst (antagligen fler än vad som bor i hela Arjeplog kommun) och alla ska åt olika håll. Jag försökte go with the flow och samtidigt inte göra allt för konstiga ansiktuttryck men det var svårt. Jag antar att bonden i mig sken igenom extra mycket just då. Ärligt talat har jag inte varit mycket i Stockholm alls. För några år sedan var jag och Pernilla där och shoppade och i höstas hälsade jag på Latiffa. När jag ska skryta över hur himla bra Uppsala är tar jag ofta upp att det är nära till Stockholm vilket får det att verka som att jag har något intresse över att besöka vår huvudstad regelbundet men det är verkligen inte sant. Min bedömning från idag är att Stockholm är gode stort. När jag kom hem igen konstaterade jag än en gång att kantorn är kallt. Undra om kylan beror på något fel som jag borde anmäla eller om det bara är jag som är frusen? Hur som helst tänker jag iallafall krypa ner bland alla mina kuddar, min kära filt och mitt täcke nu.

Angående Attendo igen

Igår somnade jag jätte tidigt vilket var på både gott och ont. Jag var så himla trött efter allt tjaffs med Attendo. Något positivt är iallafall att mailet som jag skickade högre upp i ledningen verkar ha blivit vidarebefodrat till hur många som helst med tanke på att jag fått minst fyra stycken svar på det med olika människor som beklagar sig. Imorse fick jag dock kanske det viktigaste mailet när det gäller min uteblivna lön där regionschefen säger att jag ska höra av mig om jag inte får min lön snart. Nu återstår det alltså bara att vänta och se om jag får den.
 
I min situation känns dock inte pengarna som det enda viktiga. Med tanke på gårdagens bemötande från chefen, som verkligen fick bli den sista droppen, känner jag att jag verkligen borde få en ursäkt från chefen. I mailet från regionschefen påstod hon att min chef hade beklagat att det blivit som det blivit, men med tanke på hur hon talade till mig igår har jag svårt att tro det. Jag har helt ärligt talat aldrig blivit så förödmjukad i en sådan situation, så nu är väl nästa projekt att ta reda på vem man ska höra av sig till angående dåligt bemötande också. Suck, mitt huvud bara kokar och kokar, jag kommer ju typ aldrig våga söka ett jobb igen om det ska vara på det här viset!
 
Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa den nya kurslitteraturen. Jag skulle egentligen göra det igår men som jag skrev högre upp så somnade jag bara.

Attendo gör det igen

 
Imorgon är det egentligen lönedag. Förra månaden sade min chef på mitt föredetta extrajobb att jag skulle få den uteblivna lönen (som jag skulle haft i november och december). Då jag varken fått lönespec eller sett någon framtida insättning på kontot ringde jag till chefen igen imorse. Jag fick inget svar så jag lämnade ett meddelade där jag lät rätt irriterad och bad henne ringa upp mig. När hon väl ringer upp mig så ifrågasätter hon MITT beteende. Jag svarar att hon borde ju förstå varför jag är upprörd, då jag skulle haft min lön för längesedan. Hon säger då att hon inte alls förstår varför jag är upprörd eftersom hon sagt att hon ska fixa det. (Ja, det är bra att hon sagt att hon ska fixa det för länge sedan men hon har ju inte gjort det!!!). Men värst av allt var, när jag verkligen försökt förklara vad problemet var: Att de inte bett om ursäkt överhuvudtaget för alla misstag de gjort, och att visst, jag klarar mig utan de cirka två tusen kronorna som de inte betalat ut, men tänk om jag varit en ensamstående morsa som verkligen behövt dessa pengar till mat. Då säger hon: Varför ska jag be om ursäkt? Varför pratar du såhär med mig? Jag är myyyycket äldre än dig och dessutom din chef.
 
Jag trodde att jag skulle dö.
 
Jag blev så paff.
 
Så chockad.
 
När jag googlade på Attendo då jag fått jobbet stod det i stort sett bara om massvis med skandaler, men vad fan tänkte jag, det är ju ett stort företag och ALLA enheter kan väl inte vara dåliga?
 
När jag tänker på Attendo hemtjänst som jag jobbade för vet jag inte ens i vilken ende jag ska börja när det gäller all skit. I slutet på oktober gick jag på intervju och den gick bra - jag fick jobbet. Jag talade också om att jag aldrig kört bil i Uppsala tidigare och chefen sa att det var lugnt, att jag skulle få köra när jag var redo. Ett litet tag senare hade jag min första introduktionsdag och jag gick brevid en undersköterska som var trevlig och väldigt pedagogisk. Hon berättade sådana saker som är bra att veta när man ska börja på en ny arbetsplats, till och med sådana saker man själv antagligen knappt tänker på då det är ens vardag. När jag skulle ha min nästa introduktionsdag blev det inte alls lika bra. Jag fick gå introduktion med en annan kvinna som också skulle gå introduktion - Alltså, varken hon eller jag fick något intro utan vi jobbade som vanligt fastän vi inte var kvalificerade att göra det. Som ni kanske förstår gick det inte speciellt bra och jag tänkte som jag brukar tänka, att ärligt spel är bäst. Jag berättade då för både chefen och samordnaren vad som hade hänt och sa att det inte gått bra och att jag inte tyckte att det var okej. Chefen höll med mig om att det inte var okej men ingen där verkade se problemet egentligen. Jag antar att det var avsiktligt, att de helt enkelt hade personalbrist den kvällen och gjorde sådär medvetet.
 
Jag hade min sista introduktionsdag en fredag och jag skulle jobba mina första självständiga pass den helgen. Jag sa till samordnaren att jag inte trodde att det var någon bra idé eftersom jag inte fått något ordentligt intro. Mina tankar och åsikter viftades dock bort med att "det kommer gå sååå bra". Det gjorde det inte. Trots att jag på intervjun blev lovad att inte behöva köra bil först jag själv kände mig redo fick jag köra bil mitt första arbetspass. Det gick inte alls bra. Jag körde vilse, hade panik och såhär i efterhand är jag nästan lite förvånad att jag inte körde ihjäl mig.
 
Av någon underlig anledning gick jag tillbaka dit på söndagen fastän jag var helt slutkörd av gårdagen. Då fick jag iallafall cykla och då gick arbetet rätt bra. Kollegorna var gulliga och hjälpte mig fastän de själva antagligen också hade fullt upp - för tro mig, det har man. Jag hann sällan ta någon matrast när jag jobbade där och trots det får man inte ens betalt för de 45 minuterna som är avsedda till lunch. Om jag lyckats jobba snabbt så kunde det hända att jag hann gå in en snabbsväng på kontoret för att trycka i mig en banan på typ en kvart.
 
Jag antar att ni som orkat läsa igenom allt det här förstår varför jag är arg. Först bli lovad saker som man inte får, sedan utebliven lön och inte ens en ursäkt utan istället bli bemött som en människa som inte är värd något alls. Idag mailade jag både Uppsala kommun som faktiskt köpter tjänster från detta företag, samt regionschefen för Attendo hemtjänst. Vi får väl se om det händer något nu.
 
Nu tänker jag gå och lägga mig, jag blir så himla trött när jag tänker på allt det här. Tänk vad ett extrajobb kan kosta en egentligen.. Till alla andra som hamnar i liknande situationer som mig: Var inte tysta, stå upp för er rätt. 
 
 

Hejdå helgen

Hejsan hoppsan.
Igår var det reccegask som stod på schemat. Tanken var väl egentligen att ragga reccar till föreningen men det verkade vara mest gamlingar där. Hörde dessutom att vårterminens reccegask av tradition är ett fyllekalas för gamlingarna. Eftersom jag är så ny, oerfaren och ovetande när det gäller nationslivet och dess traditioner kan jag inte kommentera något alls på den fronten. Tokigt blev det iallafall då jag blev serverad alkohol trots att jag var anmäld alkoholfri (TJÄNADE TJUGO SPÄNN DÄR WOHO) och så fick vi ingen västerbottensost alls. Jag förstår bara inte hur man tänker när man inte serverar någon västerbottensost på norrlandsnations reccegask (för er som inte vet betyder recce ny student vid universitetet). Hur som helst, trevligt att slippa laga middag själv men oj oj oj vad trött jag var. Direkt efter sittningen gick jag hem och det tog ungefär tio minuter för mig att somna.

Idag har jag varit duktig och burit ut korridoren sopor, gått på spinning och tvättat. Jag borde ha städat rummet också men inte det. Till och med jag har börjat tycka det är jobbigt när det är stökigt. Kan liksom inte sova ordenligt, blir stressad och så vidare. Nåväääl en annan dag får jag vara duktig igen för idag kan jag inte klaga så himla mycket på mina prestationer. 

Bittert

Jag har varit passivt aggressiv i en hel vecka nu. Idag insåg jag att det förmodligen beror på att jag håller på att sluta snusa. Imorse hade jag varken kaffe eller te hemma och min frukost fick bli knäckemackor. Visst hann jag köpa lite sötsaker för att ha på tentan men vad hjälpte det egentligen en som pluggat alldeles för lite? Just nu känner jag verkligen av den curlade, bortskämda 90-talisten inom mig. Jag är arg och tycker synd om mig själv för att jag misslyckades på en tenta som jag pluggat för lite inför. Allt är alltså självförvållat och ändå tycker jag synd om mig själv. Det bästa vore nog egentligen om jag fick en omtenta för då borde jag lära mig att man minsann inte kan hålla på och lata sig så som jag gör och ändå bli godkänd. Blir jag godkänd på dagens tenta kommer jag ju aldrig inse den där sanningen att man faktiskt måste förbereda sig bättre.
 
Just nu mår jag precis så som jag förtjänar. Jag sitter och dricker billigt ica basic snabbkaffe och det smakar faktiskt värre än vad det låter. Jag har läst igenom alla instuderingsfrågor som jag jobbat med under kursens gång och när jag gör det, då inser jag att jag verkligen bara pluggat alldeles för dåligt. Jag gruvar mig inför morgondagens tenta. Som det känns nu har jag absolut ingen lust att gå dit. Just nu undrar jag faktiskt vad fan jag överhuvudtaget gör på universitetet. Det känns som att jag bara borde packa ihop mina grejer och sticka hem till Lappland igen. Om jag nu inte ens kan prestera bra på A-kurser, hur fasen ska jag då kunna gå igenom en hel utbildning sen? Nä, usch, fy och blä på mig själv. Vad dålig jag är idag. Och Gud vad jag bara skulle vilja gå och köpa en snusdosa som tröst just nu. Faaan. Men jag ska "bita ihop", intala mig själv att det kommer bli bättre för ja, som jag sa, det är ju så himla synd om mig.
 
(Ursäkta för mina töntiga fasoner, mina känslor är dock äkta just nu)

Så mycket mat

Tänk att vara mattant på heltid, varje dag, året runt. Hur klarar man ens av själv att äta då? Igår var vi ett par stycken från min förening som hade uppdraget att laga mat till reccemottagningen på norrlandsnation. I köttbadet ni ser på bilden ligger det tjugo kilo köttfärs(!!!) Maten blev bra men trots det kändes det rätt skumt att gräva runt i en balja med hur mycket chili con carne som helst. Det var lite sandlådekänsla över det hela, ni vet när man har en liten liten spade och så är det hur mycket sand som helst. När det slutligen blev vår tur att dra och käka blev det vegetariskt för min del. Är inte så hemskt sugen på köttfärs idag heller... Mitt framtida drömyrke är inte heller att bli mattant. 

Just nu försöker jag sista minutenplugga då jag inte hann med så mycket igår. Jag har några enstaka timmar på mig att repetera alla begrepp och gubbar en sista gång men ärligt talat går det inte jätte bra. Mitt fokus är någon helt annanstans, precis som det varit den senaste tiden. Jag förstår inte varför jag är så himla ofokuserad och flummig numera, det måste vara något i luften!  Har dessutom slut på både kaffe och te här hemma och kontot ekar tomt. Innan det bär av mot tentalokalen får jag väl se till att flytta över en hundring från sparkontot så jag kan inhandla lite tentasnacks och sånt, för det är minnsann sådant som man får unna sig! Och så vill jag ha nytt mjukbröd också förstås. Och kaffe. Och te...

Nu lunchpaus, sedan sociologi. Tack och hej! 

Sämst på planering

När jag vaknade idag insåg jag en jobbig sak. För det första så är det endast två dagar kvar till tenta och jag känner inte direkt att jag har koll på vilken gubbe som myntade vilket begrepp och det känns lite jobbigt. Som tur är så ska jag snart traska iväg mot engelska parken och tentaplugga. När jag vaknade imorse var jag tvungen att göra matlådor och vem fan vill göra det tjugo över sju på en tisdagmorgon? Inte jag, men jag har bara mig själv att skylla. Till helgen borde jag göra massor med matlådor och frysa in så att jag slipper tänka så mycket på sånt där. Saknar att ha en matsal där man bara får gå och ta mat och sedan sätta sig och äta - GRATIS!!! 50 % CSN räcker ingenstans och snart är det dags för mig att inse det också och höja skiten.
 
Planen med halvt CSN var som sagt att jobba extra. I höstas fick jag ett extrajobb men eftersom det bara var skit så blir det inget mer med det. Min föredetta chef ringde faktiskt för några veckor sedan och frågade om jag kunde jobba den helgen (det var kris sa hon) men då sa jag precis som det var och det kändes riktigt skönt att få vara ärlig: "Nej, jag kan inte jobba på ett företag som inte betalar ut lönerna som de ska". Det konstigaste i det hela var svaret jag fick: "Jaha..." Alltså nej, jag har inte fått en endaste ursäkt för alla misstag de gjort vilket är väldigt konstigt. Jag hoppas att andra som hamnar i liknande jobbsituationer som mig kan göra precis som jag gjorde, bara säga ifrån och sluta där, men kruxet är ju att de allra flesta faktiskt måste jobba för att kunna överleva. Alla är ju inte studenter som bara kan höja sitt CSN för att klara sig eller som har sparat pengar under gymnasiet som de kan använda sig av. De 2000 kronorna som jag ännu inte har fått (som jag skulle ha haft för både 4 och 3 månader sedan) hade kunnat vara en annans mat eller hyra och just därför fattar jag inte hur de som sitter i ledningen inte fattar att det är ett problem som man åtminstone ber om ursäkt för. Nä, nog om det här nu. Idag ska jag fokusera på tentaplugget istället för att vara arg på mitt föredetta extrajobb.

Hej, här är jag

Hejsan hoppsan.
Idag insåg jag att det nästan är en vecka sedan jag satt och skrev här och för att vara jag, så är det en rätt lång tid. När jag tänker på hur mycket jag suttit framför datorn och skrivit just här, på min lilla blogg, så känns det lite galet. Faktum är att jag sedan den 31 januari har haft bloggen i 6 år(!!) och det var ju inte direkt som att det var det första jag gjorde när jag fick en dator. Herregud, vilket datanörd jag varit och under så lång tid också. Numera använder jag ju dock inte datorn riktigt lika mycket som jag gjorde i mina väldigt unga dagar, då den kanske var en av mina enstaka vänner om vi ska överdriva väldigt mycket här.
 
Så, vad har jag gjort den senaste tiden måntro? I helgen har jag iallafall hunnit med både kärlekssittning på alla hjärtansdag och så traditionsfika på söndagen. Fastän jag inte verkar leva lika mycket på internet som förr så har jag inte dött. Grejen är bara den att jag blivit sjukt dålig på att använda min kamera vilket är tråkigt. Jag har haft perioder då jag använt kameran nästan varje gång jag gått utanför min dörr men tyvärr stannar den hemma alldeles för ofta nu. Jag gillar verkligen att ha mycket bilder som jag kan sitta och titta på, redigera en och annan och så vidare men det blir väldigt lite sådant om man inte ens tar några bilder. Jag måste verkligen bli bättre på det. I söndags fick kameran följa med för jag trodde att vi skulle fika i ett väldigt, väldigt fint rum på nationen men det blev ändringar i sista minuten. I och med att jag inte hunnit vara i Uppsala och på nationen så länge så är jag fortfarande sådär töntigt faschinerad över gamla, fina hus och rum.
 
Jag tänkte avsluta dagens lilla inlägg här och nu när jag gör det så inser jag också varför jag inte direkt skrivit något den senaste tiden och det är av den enkla anledningen att så fort jag sätter mig vid tangentbordet så blir det ändå bara skit. Jag tycker om att skriva men att bara sitta och rabbla upp vad jag gjort under dagen är sjukt långtråkigt. Ska man skriva något så borde det ju vara något mer. Det enda jag får ned nu blir totalt innehålls lösa saker som inte spelar någon som helst roll och det känns bara så onödigt. Jag vill ju skriva något med antingen bra komponerade ord eller något som kanske hade kunnat vara åtminstone lite viktigt men icket. Nä, tentaplugg är fasen viktigare nu. Inte för att det är det som gör att jag förlorat min förmåga att skriva bra men det är iallafall något jag måste göra om jag inte vill skriva omtentor senare. Tack och hej!

Du ljuva morgon

Torrschampo i all ära, speciellt mornar som dessa då jag helst bara hade velat ligga kvar i sängen (okej, det vill jag alltid men ändå). Jag gillar lush och det är egentligen inget fel på deras torrschampo men ibland är det så himla irriterande att det är i en vanlig flaska för det som hände mig nu händer typ jämt. Ibland märker jag inte ens alla vita fläckar på kläder och golv förens långt efter. Hm, undra om jag ska byta namn på min blogg till "Helena och i-landsproblemen"?
 
Snart ska jag traska iväg mot skola (förlåt, universitetet) för en föreläsning och sedan massa instuderingsfrågor. Det är dags att lägga på ett kol nu för snart är det tentor som gäller. I den här kursen verkar det dock som att de kommer vara lite mer riktiga och med det menar jag att vi inte kommer skriva i någon föreläsningssal utan faktiskt en tentasal. Jag kommer ihåg så jäkla nervös jag var då jag skulle skriva min första tenta. Det kändes typ värre än när jag hade skrivning för körkortet och såhär i efterhand förstår jag verkligen inte varför. Tentorna vi hade i filosofin kändes ju inte direkt sådär jätte seriösa med tanke på att vi skrev i föreläsningssalar och kunde gå ut när och hur vi ville egentligen.
 
Tackar för mig nu. Ha en fin dag.

The struggle is real

Hejsan hoppsan.
När det var cirka tjugo minuter kvar av dagens föreläsning blev jag så himla kissnödig. Det kanske inte är superduper smart att halsa en halv liter kaffe i mitten på en föreläsning men vad gör man inte för att försöka motverka tröttheten? När jag satt där och endast fokuserade på att andas och hålla ut de sista minuterna så tänkte jag att the struggle is verkligen real. Men just nu tänkte jag faktiskt inte prata om att jag har en otroligt liten blåsa och förmodligen är Sveriges kissnödigaste tjej, utan om en helt annan kamp. Jajemen, jag tänkte dra hela ramsan om nyårslöfte NU, sisådär en och en halv månad efter att de nya året kom.
 
Jag vet inte hur många gånger jag köpt min sista snusdosa. Det måste ju vara runt en hundra sycken åtminstone. Innan jag tog studenten var jag fast besluten om att jag skulle sluta när jag flyttade för en tjej i Uppsala kan ju minnsann inte snusa. Trodde jag då. Att köpa det bruna guldet är inte ett dugg svårare här än hemma förutom att det inte finns lika mycket på alla ställen. Hemma finns det ju alltid typ två kylar som är fulla av olika sorter. Här är det lite svårare och även de billiga kostar mer än hemma. Att lägga dosan på boret tyckte jag var pinsamt de två första veckorna ungefär. Vad spelar det för roll om folk tycker att jag är äcklig egentligen?
 
Så... Jag har alltså tänkt sluta nu. Efter att gårdagens dosa tog slut tänkte jag inte köpa någon mer. Det blev jobbigt på kvällen då jag bara ville ha, ville ha, ville ha. Jag stod dock emot suget och köpte inte någon ny förens imorse då jag kände mig rätt passivt aggressiv efter nattens dåliga sömn. Det kändes såklart inte enbart bra för det är ju dumt att falla tillbaka så snabbt efter att man faktiskt tänkt ta tag i skiten och sluta men alltså det är svårt och jag känner förmodligen många andra nikotinberoende som vet vilket fanskap det är. Nu ska jag dock försöka ge nikotintuggummin en chans också innan jag ger upp helt.
 
Efter alla år med snusdosan känns det konstigt att offentliggöra skilsmässan. Vem är Helena utan dosan? Vad ska jag nu göra då jag är helt utan vänner om jag inte ens har dosan? Det tog länge för mig själv innan jag kunde erkänna att jag faktiskt var en snusare. Allt var mycket lättare när man fortfarande kunde påstå att "jag snusar när jag vill, jag är inte beroende". Det värsta i det hela var när jag var hemma i julas, ute i Jutis fyra mil ifrån någon butik och utan bil. Mamma var i Arjeplog och jag ringde till henne och bara "eeeeh, jag skulle behöva en grej men jag tror inte att du vill köpa det till mig.." Efter många "Nej, jag vill inte be dig" lyckades jag iallafall krysta fram frågan "KAN DU KÖPA SNUS TILL MIG?" och hon sa att hon trodde att jag var för snål för att hålla på med sånt. Det stämmer såklart för det är så jävla dyrt och så jävla dåligt och så äckligt och så ser man ut som ett riktigt fån men alltså.. En snusare sa det så himla bra till mig en gång, som haft ett och annat uppehåll: Jag tycker alltid att livet blir lite färggladare när jag börjar om.
 
Vet ärligt talat inte vart jag ska komma med det här. Jag tror nog att om jag är öppen med att jag ska sluta så kommer det bli pinsammare att fortsätta men ju mer jag tänker på det desto värre känns det. Hur fan får man den där motivationen så att man faktiskt, på riktigt, VILL sluta?

Avsaknad av liv och kärlek till min säng

Alltså jag har inte gjort ett skit idag. Jag har typ legat i sängen och gått en sväng på stan - fortfarande i jakt på ett par blåa jeans men det finns verkligen inte ett enda par som fångar mitt hjärta och med ett acceptabelt studentpris. Under min korta sväng på stan blev jag istället distraherad av alla möjliga olika butiker som jag inte hade en enda plan att gå in i, men låt mig åtminstone stoltsera med att jag faktiskt inte gick och köpte några konstiga alger för tre tusen kronor den här gången.
 
För tillfället känner jag mig så himla rastlös. Jag borde göra åtminstone någonting men jag känner mig inte speciellt manad för plugg NU. Jag tror att jag måste gå en promenad och få lite frisk luft för att komma till djupa insikter och bli född på nytt. Den här helgen har jag nog framförallt anstängt mig för att inte tänka för mycket för att gör jag det så får jag bara ångest, jagar upp mig och kommer verkligen ingen vart. Igår gick jag en promenad, runt runt i Uppsala stad och utanför st. Per gallerian stod några kristna galningar och babblade på om Jesus. Jag ber om ursäkt nu i förväg om någon troende kristen läser detta men till mitt försvar måste de som stod där och gormade varit just vad jag kallade dem - galningar. Det är ju en sak att vara troende och utöva sin religion men en helt annan sak att stå i stan och trycka upp religionen i personers ansikten. Det var om att Gud älskade oss alla men att vi var tvugna att vända om och be om ursäkt för våra synder och allt vad det var. Visst har vi religionsfrihet i Sverige men ärligt talat tycker jag inte riktigt att det är 100 % okej att stå ute och gorma sådär. Även om jag bara kan gå förbi så är det minst sagt störande och till nästa punkt, hur hade folket reagerat ifall det varit någon som stod och predikade Islam mitt i stan på ett liknande sätt?
 
Vet inte hur jag ska avsluta min lilla kvällshälsning på ett bra sätt, kanske genom att ta på mig skor, jacka och halsduk och gå ut eller genom att bara återvända till värmen i min säng. Snart kanske jag bjuder på något väldigt ångestfyllt inlägg också, men ju längre jag kan vänta med att göra mina nojor offentliga desto bättre. Ha en fin helg. Tschüss!
 

Nutella dagen

Idag skäms jag över att jag kallade alla hjärtansdag för en låtsats högtid. Vet ni varför? För att idag är det tydligen den internationella nutelladagen. Jag skall inte hata på dagen eftersom det innebar fika på norrlands nation efter dagens seminarium men ändå, vad är det med alla nya fika dagar som tydligen är en grej? Jag menar, kanelbullensdag, kladdkakansdag, chockladbollensdag, nutelladagen och så vidare... Som om vi skulle sluta fika om det inte vore för dessa dagar?
 
Hur som helst så har jag varit rätt duktig idag vad gäller plugget men jag måste dock höja takten lite mer för om två veckor har jag mina första tentor i sociologi! Funderar också på hur jag ska göra med högskoleprovet. Jag borde anmäla mig och jag borde plugga inför det men jag har redan skrivit det förbannat dåligt två gånger och jag hatar att misslyckas, men mer om min ångest inför höstterminen en annan gång. Nu ska jag lägga mig i sängen en stund innan det bär iväg mot spinning.

Body shop

Hej tuffingar.
Idag har jag suttit på engelska parken och pluggat trots att jag inte hade något schemalagt. Det kan låta väldigt duktigt men tyvärr låg inte 100 % fokus på läsning, instuderingsfrågor och morgondagens seminarieuppgift. Ärligt talat kan jag inte heller säga att jag vet vad jag fokuserade på. Det känns som att det jag tänker allra mest på just nu är hamburgare och choklad.
 
På tal om choklad är det snart alla hjärtansdag vilket innebär att typ nio av tio annonser handlar om denna såkallade kärleksdag. Hur mailen spammas med reklam angående den fjortonde februari är inte heller att förglömma. Ibland blir jag så irriterad på dessa låtsatshögtider som man inte bryr sig ett skit om. Nej, jag ska inte köpa någon alla hjärtansdagspresent till någon annan än till mig själv och tänk för att det har jag redan gjort! För ett par år sedan fick jag en liten parfymtest från body shop och i fredags stod jag länge och velade inne på body shop. Det jag egentligen skulle köpa var ett nytt bronspuder men ja, parfymerna kändes ju också lockande. När jag till slut fick hjälp så berättade jag om min lilla testflaska som jag hållt så hårt vid och då blev jag informerad om att min kärlek var på rea - i en presentask och med både parfym och bodymist. Egentligen var detta inte direkt någon planerad kärlekspresent men kom igen asken var ju formad som ett hjärta så då kan jag ju åtminstone låtsats att det var en slags present. Hur bra som helst att hitta saker man tycker om på extrapris.
 
Nu ska jag borsta tänderna och skalla kudden igen. Jag är såå trött och såå lat.

Synd om mig

Just nu tycker jag himla synd om mig själv. Jag kom alldeles precis hem efter dagens föreläsning och det är så kallt ute idag. Visst, det är inte riktigt lika kallt som det var hemma i Arjeplog över jul men skillnaden mot då är att jag fick åka bil när jag skulle någonstans och nu måste jag gå. Mina fingrar är så kalla att de värker och ärligt talat, rummet på kantorn är ta mig fan lika kallt som huset i Jutis. För att tala om ytterligare ett av mina i-landsproblem så har internet legat nere sen igår och i ren irritation och protest har jag nästan använt upp allt internet som ingår i mitt abonnemang. Självklart dumt då det bara drabbar mig men kom igeeen jag vill lyssna på musik, slösurfa och titta på de avsnitt av farmen som jag missat. Sedan får vi ju inte glömma plugget och allt det dära.

Hur som helst kan jag ju även berätta lite roliga saker när jag ändå sitter och skriver goja över internet. I fredags var det 80-talssittning som gällde och jag gjorde premiär i köket och misslyckades totalt med en räkcoctail. Att låta mig göra dressingen till den var väldigt dumt då jag för en gångs skull gjorde som det stod och det blev alldeles för mycket chili. Jag och recept går helt enkelt inte hand i hand, ett faktum som jag vetat länge och som jag än en gång fått bekräftat. Nä, improvisera ska man göra när det gäller matlagning, då blir det bäst. 

Insåg just att jag skulle berätta om roliga saker och ändå fortsätter jag med klagomål.. Haha, jag får helt enkelt lägga till en avslutande mening på det och tala om att det åtminstone var roligt. Nu ska jag göra lunch, tschuss!

RSS 2.0
Bloggare