Lyxfällan

De senaste dagarna har jag försökt underhålla mig med intressanta dokumentärer eller dylikt men det har varit svårt att hitta material som duger för detta så igår somnade jag till lyxfällan. Inget ont om lyxfällan, jag tycker om att titta på det. Det visar sådana liv jag aldrig någonsin skulle vilja leva. Endel som är med är det ju såklart synd om men oerhört många har ju bara handlat dumt, inte tagit något ansvar och verkar inte se något värde i pengar. Det är inte ens ett ovanligt beteende att kasta pengar omkring sig och att ofta vara helt pank. Jag vet många som sällan har pengar och ibland finns det ju såklart anledningar som inte riktigt gått att förhindra till detta. Men ändå, vad är det som egentligen gör att vissa människor är så fruktansvärt dåliga på att hantera pengar? Det är klart att många är ansvarslösa, men vad är det egentligen som gör att man börjar handla ansvarslöst? För mig är det en gåta men jag har alltid varit hyfsat duktig på att hålla i mina pengar och att spara. Jag har inte lånat pengar ofta heller (av mamma, kompisar osv, räknar inte in mitt CSN). Jag kommer ihåg då jag och Pernilla var små. Vi hade 20 kronor i veckopeng och dessa pengar fick vi ifall vi städade vilket vi aldrig heller gjorde, hehe, så det var ofta ont om pengar i min plånbok. Men på den tiden behövde jag inte direkt egna pengar heller. Kommer också ihåg hur jag fick spara för att ha råd med vissa leksaker jag ville ha, så jag gjorde det. Sedan började jag jobba extra och sparade de mesta av pengarna från lönen. Men mitt egna ekonomiska liv har ju alltid varit ganska enkelt med få utgifter och vetskapen om att det alltid kommer in pengar på mitt konto i form av lön eller CSN (bortsett från den här sommaren då jag fått leva på skatteåterbäringen fram tills i måndags), så hur framtiden kommer bli för mig går ju inte att säga nu. Jag hoppas gör gudsskull att jag aldrig någonsin kommer få för mig att ta snabblån för att göra saker eller liknande. Det kan ju slå slint i vilken hjärna som helst så vem vet hur jag kommer bli med åren. I dagsläget har jag dock inget begrepp alls om hur människor kan tycka att det är rimligt att göra saker för pengar de inte ens har som en majoritet av de på lyxfällan gör, dvs smslån till resor och nöjen och liknande.

Men tack för mig. Nu ska jag kila iväg och köpa snus innan jobbet, för det är väldigt vettigt och legitimt att bränna pengar på snus. 


Klocka

Ibland lägger jag upp en plan för vad jag ska köpa. Typ, efter den här sommaren kommer jag få in lite egna icke lånade pengar och då kan jag köpa det och det. I juni tänkte jag nog lite smått att jag trots allt skulle ta mig i kragen och köpa en ny systemkamera och en ny klocka. Men sedan gick mobilen sönder och det blev oerhört dyrt att betala utlandsresa och ny telefon på samma gång, så klockan och den där kameran har fått vänta. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska göra. En kamera ger så mycket glädje men samtidigt vet jag mycket väl varför den senaste kameran jag köpte var en hybrid istället för en systemkamera. Alltså, att ha en mindre kamera är otroligt mycket smidigare än en tjock systemkamera - jag har, tillskillnad från den gamla systemkameran jag hade, använt min stackars kamera som börjar vara lite sliten mycket mer än vad jag använde systemkameran (hade systemkameran fler år men jag tog inte med den speciellt ofta just på grund av att den var så stor och klumpig). Förövrigt gick mitt 18-55 objektiv sönder år 2011 eller något så that's why jag inte använder min systemkamera längre. 
 
Men just det, klocka var det också. Sedan ett år tillbaka har jag min kära lilla klocka med läderarmband från Daniel Wellington på mig i stort sett varje dag och utan klocka är jag totalt naken och stirrar på min tomma arm typ tusen gånger dagligen. Det är inget fel på den, jag tycker om den, men om man har klocka på sig varenda dag kan det vara lite roligt med variation och jag är sugen på en i stålarmband utan att direkt ha bestämt något särskilt utseende som är det riktiga rätta. Jag har varit inne på romerska siffror, streck, en urtavla som är svart, mörkblå, ljusrosa, vit med pärlemor och så vidare men jag vet inte. Klockdjungeln är svår. Jag har inte ens kommit på vilket pris jag är beredd att betala. Veckans favoriter är dock en enkel klocka från Michael Kors med rosa urtavla och en från Thomas Sabo med fyrkantig urtavla. Så fina båda två, men vilken skulle egentligen vara vinnaren? Totalt meningslöst inlägg men saker som dessa är sådant jag kan fundera på väldigt länge. Om jag har beslutsångest? Jajemen, spelar ingen roll vad det gäller. 
 
 

Gimegolts

 
Igår var jag ut på tur i grusvägarnas land. Vi träffade på ofantligt många renar. Jag skojar inte, det var två stora skockar. Ett par 20-30 stycken hade möte vid ett hus och den andra stod mitt på vägen. För ovanlighetensskull skingrade de sig rätt snabbt istället för att bara stå och glo eller springa framför vägen som de vanligtvis gör. Renkalvarna är så himla söta, jag skulle vilja ha en. Jag har dock hört att tamrenar inte är så enkla som man kan tänka sig och att en kalv som fått vara inne i huset som liten kommer fortsätta vara där och en ren i sängen är nog inte så roligt som det låter. Min tamren får fortsätta vara en rolig fantasi för 1. jag kommer antagligen aldrig få tag på en och 2. jag har varken kunskap eller möjlighet för att ta hand om den. I framtiden får det bli jag, en liten tax och en cornish rex eller siames, men mitt framtida djurliv är väldigt långt borta. Ibland tänker jag att jag ska bli bonde också. Tänk er en massa söta lam, lite gäss och något mer. Fyfan vilket arbete det måste vara med djur. Och farliga är de också, men man kanske vänjer sig. 
 
Hur som helst skulle vi åka och kika på Gimegolts igår, ett väldigt häftigt ställe utanför Sorsele. Vi hamnade självklart fel från början, en väldigt vanlig företeelse när mamma kör. Efter många om och men kom vi iallafall till naturreservatet men tyvärr hade vi otur med vädret (därav ytterst tråkiga och halvdana bilder). Det är mäktigt där och för en som mig, som är höjdrädd är det ganska läskigt också. Där kan man verklgien ramla och slå ihjäl sig och höjdrädsla måste vara en av de mest korkade fobierna som finns eftersom det gör att man blir yr och blir man yr är det större risk att man faller. 

Sentimental

Vi har inte bestämt vad vi ska göra med min(mammas, mormors, Pernillas whatever) bil ännu, men bort ska den. Det gör mig lite ledsen på något vis. Det må vara Sveriges, eller åtminstone Arjeplogs fulaste bil, men att den har personlighet är inte att förneka. Jag är nog inte sentimental för att det är mormors gamla bil utan för att det varit min skruttis som jag haft roligt tillsammans med bara för att bilen är så himla ful. Skillnaden på nyare och gamla bilar är att gamla bilar oftare ser ut som skit, låter som skit och går som skit och det är roligt. I Arjeplog har vi ju en tradition av att ragga och då inte med definitionen att gå ut på krogen för att leta haff utan att åka bil runt, runt på de tomma gatorna här och det ÄR roligare att ragga i en skrotbil som gör en lite nervös över att inte veta om den kommer ge upp.

Mormorbilen var man dessutom tvungen att ha en tång till när man skulle tanka. Hade denna bil varit en person hade den varit ett riktigt original och sådana är ovanliga och väldigt värdefulla. Endel säger att alla original håller på att vara utdöda men jag vet inte riktigt. Skulle dagens individer vara mindre speciella än de som är gamla nu? Visst lever vi i ett samhälle som fullständigt förändrats men konstiga människor finns det fortfarande. Frågan är väl kanske om man idag hellre kallar människor för konstiga snarare än speciella eller original? Jag vet inte. Men jag kommer av någon konstig anledning sakna bilen. Må du vila i frid.

Om jag vore med i en tvserie

Om jag vore en karaktär i en serie skulle jag vara Tobias i Morran och Tobias. Jag bor med min mamma ute på landet, handlar grejer på internet och förutom det är det inte så mycket mer. Jag kan säkert låta lika arg som honom nu och då. Åtminstone de senaste dagarna. Och så gillar jag de flesta grejerna jag köper på internet. 

Mitt senaste tillskott var en sån där Babyliss curl secret. Lite läskig men helt okej, däremot var det mer eller mindre en chock för mig att se mig själv med fixat hår då jag inte direkt gjort något sådant överhuvudtaget den här sommaren. Varför ska jag ens försöka låtsats vara snygg när jag är i ARJEPLOG?! Nej, här är det min gamla fjällrävenjacka och haremsbyxor som gäller. Inte för att jag direkt brukar vara en tiopoängare på andra orter men ni förstår vad jag menar. Det jag gör när jag är i Arjeplog är i princip att jobba, sova och köpa grejer på internet. Fy fanken vad dyrt mitt liv skulle bli om jag skulle flytta tillbaka hit. Och vad fasen skulle jag göra med locktängerna, hårprodukterna och kläderna jag köpt om jag ändå bara skulle strosa runt i det som är mer eller mindre trasor? (Skoja bara, jackan är ingen trasa. Fjällräven har grejer gjorda av stål och min jacka är faktiskt äkta retro ärvd av min kära mormor.)

Shit va pin

Ni vet den där grejen på Facebook som gör att man får se sina "minnen"? Det är en slags påminnelse om pinsamma grejer som man helt enkelt glömt att rensa bort. Screenshoten härovan är faktiskt inte det värsta minnet jag funnit utan det har varit värre historier som till exempel "GISSA VEM SOM FICK MVG PÅ FYSIKPROVET?!?!!!!???????" och liknande. Tänk att man verkligen skrev så, nej på mitt 14 åriga jag var det uppenbarligen ingen pli och jantelagen struntade jag uppenbarligen i. Ibland tycker jag att det är synd att jag förlorat vissa delar av mitt fjortisjag men ärligt talat är det nog en mer positiv förändring än vad den var negativ. Men alltså... När man var fjortis, var man inte lite tuffare då än vad man blir senare? Ja, jag vet att jag inte ens fyllt 20 ännu men tro mig jag är mera som en 65åring. Lillgammal och stockkonservativ enligt kvällens sällskap. 

Kan inte sova. Myggorna vill mig något men jag hör inte vad de säger utan bara en massa surr. De kommer in genom skorstenen tror mamma. Och jag vill sova, måste sova för imorgonbitti börjar jag jobba men jag har mitt favoritpass: 07.00-16.00. Jag tänkte skriva "kärlek på det passet" men det var nog att ta i lite väl hårt. Tiderna är bra men om det är kärlek, nja, det är tveksamt. Å andra sidan så vore det en ganska simpel kärlek, så nöjd man skulle vara med livet då: alltid leva mellan klockan sju och fyra.

Stolpskott

Ibland blir jag bara så himla arg. Folk är olika men ibland undrar jag varför endel personer ganska uppenbart är (ursäkta mitt språk) dumma i huvudet på så många sätt och vis. En ganska grundläggande men oerhört viktig del i allt är att visa respekt. Alla passar inte ihop med alla, och alla kan inte älska alla, men någonting man åtminstone kan göra är att visa sina medmänniskor respekt.

En vän sa något ganska klokt, för ofta när man pratar om personer som på ett eller annat sätt betett sig illa så förklarar människor det med att "X är bara sådan". Jag tror att man väljer vilken människa man vill vara - såvida man inte är sjuk och inte riktigt kan påverka det. Det är självklart att vissa kan tycka att vissa saker inte är ett problem medan andra tycker att det är det. Personer som ofta säger vad de tycker kan av många upplevas som elaka trots att de bara är ärliga och rak på sak. (Obs. Stor skillnad på att vara ärlig och till exempel tala om för X att du tycker att hen är ful eller liknande). Men när någon beter sig respektlöst, utan att det kan förklaras med någonting annat? Nej. Jag tror att man väljer det. Eller så är man sjuk. Man "är inte bara sådan" och att "bara vara en sådan" är aldrig en ursäkt för att göra andra illa. 

Ta er i arslet stolpskott!

Nätshopping

Jag skäms litegrann när jag tänker på hur mycket saker jag beställt hem i sommar. Idag fick jag ett klädpaket och tänkte flera gånger:"Men vad är det här??" När jag lyfte upp plaggen kände jag ju igen dem och visste att det var något jag beställt.. Men ändå, det säger väl endel om hur stor koll jag egentligen har på mina saker. Nu väntar jag på ytterligare två paket. En locktång och ett par skor (och så klart några fler grejer). Ångrar fortfarande att jag inte beställde Odd Molly blusen som var på rea men någon måtta får det väl ändå vara. Men trots en dyr sommarhobby måste jag säga att jag hittills är mycket nöjd med mina inköp. Jävlar vad fina grejer jag skaffat. Nästa problem blir dock hur fasen jag ska få med mig allt till Uppsala...

16

Jag har sexton arbetspass kvar och jag hoppas att jag kommer orka med alla. Min sommarförkylning gör att jag känner mig som en påse mjöl. Jag har varken blivit bättre eller sämre av att vara ledig så den är ju inte direkt förutsägbar. Men jag behöver jobba, jag behöver pengarna för Gud vet vad jag ens kommer göra till hösten. Om jag inte kommer in på någon utbildning vill säga, jag har ju som sagt tackat nej till det jag kom in på. 

Det har regnat och varit dåligt väder hela dagen. Skulle det komma någon sommar hit skulle jag bli förvånad, men samtidigt finns ju hoppet där och precis som när det gäller allt annat är man naiv. Det var soligt en dag och då trodde jag nog faktiskt att vädret skulle vända. Men icke sa nicke. Nä, fan vilka opeppa inlägg jag skriver. Jag ville typ bara berätta att jag är sjuk och att det är dåligt väder. Tack och hej! 


Hem ljuva hem

Känslan av att få komma hem till gammhuset ikväll är obeskrivlig. Så skönt att få vara hemma och ha hela två dagar ledigt. Idag trodde jag inte att jag skulle orka med hela arbetspasset då jag dels knappt kunde svälja och hade riktigt ajaj i halsen samt en liten släng av feber. Men nu är det över och nu får jag vila så antagligen kommer jag bli lika sjuk som en människa av manligt kön. 

Diagnoser

Det är självklart att ingen vill vara sjuk, men jag blir så trött på att personer som blir sjuka inte får någon diagnos och att felet förblir okänt. Bara för att det inte finns någon sjukdom på papper betyder det ju inte att man är frisk in real life. Jag har ännu ingen diagnos utan väntar på att få en tid för ytterligare undersökning. Det är bra att de kollar ordentligt men åh vad jag ogillar sjukhus och en väntan av ovisshet. 

Jag har inte så mycket att skryta om men jag har en bra magkänsla, speciellt när det gäller dåliga saker. Jag har faktiskt haft helt rätt om grejer som jag bara känt på mig utan någon speciell grund egentligen. I sommar min magkänsla inte alls varit rolig. Det är lite pinsamt att skriva men i början av sommaren var jag övertygad om att jag skulle dö - förmodligen i en bilolycka. Det hade kunnat vara sanning om jag fått anfall när jag körde till jobbet den där dagen, så jag hade verkligen tur i oturen. Just efter anfallet innan jag verkligen hade landat i verkligheten igen trodde jag att slutet var kommet. Jag kallsvettades och allting snurrade. Mina problem var ju dock inte riktigt så allvarliga men i den stunden kändes det verkligen så. Förhoppningsvis lär inte detta sluta så illa just nu, men min magkänsla hade åtminstone rätt i en sak: att någonting dåligt skulle hända mig i sommar.

Nu ska jag sova och peppa inför att börja klockan sju imorgonbitti. Och sedan har jag hela två dagar ledigt!! Jag håller tummar och tår för att jag inte ska bli sjuk. Halsen är krasslig och jag har verkligen inte tid att bli sjuk nu. Resterande tid här i Arjeplog är uppbokat med jobb förutom några få dagar så jag har varken tid eller råd med någon förbannad förkylning nu. Godnatt!

Jag vill köra bil

Om 24 dagar åker jag från Arjeplog. För ungefär en vecka sedan fick jag veta att jag inte får köra bil på sex månader (eller till återbesök). För mig är det i princip bara viktigt huruvida jag får köra bil eller inte då jag befinner mig i Arjeplog. I Uppsala har jag ju bara kört bil inom hemtjänsten och tacka gudarna för att jag vågade säga upp mig från ett jobb som uppenbarligen var skit och fick mig att må skit. Magkatarren den hösten är allt annat än saknad. 

Jag har tur att jag känner snälla människor som låter mig vara inneboende när jag inte kan pendla längre. I början tog jag det hyfsat bra, tänkte att en månad går ju fort men nu vill jag bara sätta mig i bilen och köra hem. Jag gillar inte då jag satt en plan för en viss tid och sedan ska allt skita sig. Jag vill kunna ha min sommar så som jag tänkt och planerat istället för att bara vara ett paket som väntar på att jobba igen och som inte tar sig någonstans på egen hand. 

Wow. Jag var aldrig en av alla dem som längtade efter att fylla arton och ta körkort. Jag brydde mig så lite om det där och gjorde det mest bara för att man skulle och för att vi fick pengar av skolan. Men nu, nu saknar jag det.

Ord om livet

Det är svårt att smälta och ta in vad man varit med om när man själv varit medvetslös och inte kommer ihåg någonting. På något vis tycker jag synd om alla dessa stackare som fick se mig försvinna helt och hållet, men jag antar att ett sådant anfall ändå är värst för den som drabbas av det. Jag själv har aldrig sett någon få ett krampanfall, men vad jag hört så ser det riktigt hemskt ut. Jag hoppas att jag slipper se någon så, och att jag slipper vara med om det igen. 

Det känns lite konstigt att skriva om mitt lilla sjukhusdrama men jag tror att jag får lättare att ta in vad som hänt om jag inte bara ignorerar att det hänt. Jag tror att man måste prata om saker för att kunna smälta och förstå - inte bara låtsats som ingenting. Jag hade tid för en undersökning i sunderbyn idag, så nu väntar jag på resultatet. Hoppas förstås på det bästa, men framförallt att de kommer fram till något. Jag är så trött på alla som blir sjuka utan att vården kommer fram till vad det är. Personerna i fråga fortsätter ju vara sjuka fast de på papper är friska och ovissheten är värst. Jag har nog mycket dåliga erfarenheter av sådant. 

Idag, eller igår, enligt klockan skulle min älskade pappa blivit 59 år gammal. Han skulle snart varit en riktig gammgubb. Närma sig pensionsåldern och allt. Det kändes lite konstigt att vara på Sunderby sjukhus. Jag kommer inte ihåg när jag var där senast men det var förmodligen när pappa var sjuk. En plats med så många minnen och sorger. Ja fy fanken vad tiden går fort. Och vad livet kan ta olika vändningar. Tänk om man kunde lära sig hur skört livet är, ta väl hand om varandra och inte ta saker och ting förgivet. Var dag är unik och vi kan aldrig veta vad som erbjuds, men jag håller tummarna att de flesta upplevelser inte blir av det värsta slaget och att alla får ha en fortsatt lugn och fin sommar.

Nu ska jag vara lite töntig och avsluta det hela med: kram!

Fängslad

Vart börjar jag det här för att få något slags sammanhang? Igår fick jag åka ambulans till akuten i Piteå. Det var första gången jag åkte ambulans, men det hör egentligen inte till saken. Naiv som jag är trodde jag förstås att jag skulle få åka hem igår, men icke sa nicke och här spenderar jag nu min andra natt i väntan på att få åka till Sunderby sjukhus imorgon. All denna jävla väntan och att bara sitta på samma säng så länge. Det känns som att jag sitter inne på ett fängelse. Förvisso fick jag senare under dagen tillåtelse att röra mig över hela sjukhuset men hur kul är det på en skala från 1-10? Nja, inte riktigt my cup of tea. 

Som grädde på moset för hela mitt drama kom de där förbannade antagningsbeskedet som jag egentligen redan visste hur det skulle se ut på ett ungefär - jag skulle inte ta mig in i Uppsala vid första antagningen - men jag antar att man ändå hoppats. Jag var inte riktigt nöjd med reservplatsen heller och nu är jag sjukt osäker på om jag ens kommer in vid den andra antagningen. Jag blir så förbannad på mina gymnasiebetyg. Inte för att det inte är jag som satt mig själv i den sits jag är i men för att vi var försökskaniner på det nya betygssystemet. Jag kommer så väl ihåg när jag började ettan och lärarna sade: Ni kan inte få A, det är i princip omöjligt. Så inte jobbade jag för några A heller då det nu som sagt var omöjligt. Och det gör mig arg, för hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag kunnat ta mig in på den utbildningen jag ville gå utan massa nojor och besvär(jag fick för fan A i varenda sketen kurs i trean), nu vet jag inte ens om jag någonsin kommer kunna ta mig in på någonting jag vill i Uppsala. 

Och ja, jag må vara besatt av just Uppsala men det är svårt att förklara. Det är snart 10 år sedan jag kom till Uppsala första gången och redan då visste jag att hit ska jag senare, i Uppsala ska jag vara. Det kanske låter klyschigt men i så många år har Uppsala haft en alldeles speciell plats i mitt hjärta och det har alltid varit Uppsala, som i så många sammanhang känns rätt. Men vi får väl se, saker blir ju inte alltid som man tänkt sig. Jag menar: varför i helvete hamnade jag här nu?


Bilar

Det hände något sorgligt, nästan lite roligt igår. Min bil slutade fungera och jag blev sedan anklagad för soppatorsk i och med att ingen egentligen vet om tankmätaren faktiskt fungerar på det gamla rasket till bil. Idag rankades bilen och vi försökte kabla igång den utan resultat. Jag vet inte om slutet redan kommit för den allra käraste mormorbilen men tyvärr kan det vara fallet. Visst, det kanske inte är så konstigt egentligen med tanke på att bilen är över 30 år gammal och så vidare men ändå. Det är tråkigt både för att 1. Kommer aldrig någonsin ha en bil som denna igen och 2. Jag pendlar i sommar och det blir lite problematiskt utan bil. Rest in peace älskade du (men helst ser jag ju att du börjar fungera igen). Sveriges antagligen fulaste bil.



RSS 2.0
Bloggare