När Gud skapade mig


På sätt och vis börjar Facebook likna vad det var när jag gick med med tanke på alla tester och grejer man kan göra. Sådant fyllde flödet när det var nytt och alltid var det något. Idag såg jag att man kunde kolla hur Gud gjorde när han skapade en och som den tönt jag är kunde jag inte låta bli att kolla (de som jag såg hade lagt upp hade ju fått roliga resultat). Den översta bilden är mitt första resultat vilket inte alls var lika roligt *host*(smickrande) som de andra hade fått. Jag gjorde om testet och den andra bilden är resultatet jag fick då. Hm, ibland undrar jag om dessa tester som bara slumpen avgör kanske stämmer litegrann ändå. Ungefär som horoskop. Saker man egentligen skiter i men om det ser lovande ut så vill man tro att det stämmer.

Kvällsläsning

En sak som är lite rolig med att vara här ute är att man kan hitta massor med gamla grejer, från den där gamla tiden som bara blir äldre och äldre. Ikväll hittade jag massor med gamla brev. Det var ungefär 85 stycken som låg i en låda och skräpade. Antagligen har de bara öppnats en gång tidigare. Jag läste igenom några stycken. Relevanta frågor då verkade vara sådant som "Har du någon kille? Vad heter dina bästisar? Får du cykla utan hjälm? Har du en mobil?" Jag undrar om ungar idag också har brevvänner eller om det är ett fenomen som dog ut med den förlorade generationen aka 90-talisterna? Kan inte fatta att de som är födda år 2000 är femton år nu. Jag tror ju rätt ofta att jag är femton. Å andra sidan är det bara fem år sedan, men ändå. Ibland får jag en c chock då jag ser yngre människor här, som jag tror är små små barn och så är de både längre och större än mig. Tiden är så konstig, den går både fort och långsamt. 

Det är sex år sedan morfar dog idag. Ibland känns det som e en evighet sedan men när jag tänker lite mer på det känns det som att det typ år tre år sedan. Jag kommer ihåg den dagen. Jag och Pernilla gick upp till renbergsstugan. Det var varmt som attan och på eftermiddagen, när vi kommit hem, ringde mamma och sa att det var slut. Fastän det är det mest självklara i vår värld är det så konstigt att en människa bara kan upphöra att existera. Det är så jävla konstigt att vi finns överhuvudtaget. 

Nuläget


Jag har ju tänkt så himla många gånger att jag måste ta och bli kreativ igen. Ni vet, göra saker som att läsa, skriva och fotografera. Det var ju lite my cup of tea förr i tiden. Och saken är den att jag funderar på att köpa en systemkamera igen. Jag vet ju varför jag köpte en hybrid förra gången och varför det är så bra men jag är lite kluven: är inte en systemkamera trots allt det optimala? Tyvärr kommer jag ju dock aldrig bli någon skicklig fotograf då jag inte riktigt har tålamodet att lära mig allt vad olika inställningar innebär och för det mesta bara har mina kameror inställda på autoläge. För att inte nämna att jag har haft samma photoshop i 10 år (ja, jag började faktiskt pilla på det för 10 år sedan och hade antagligen kunnat vara riktigt skicklig om jag hängt med i utvecklingen). Ibland skäms jag faktiskt över mitt bristande tålamod. Tålamod måste ju vara en utav de mest lönsamma egenskaperna. Sådana som jag, som saknar tålamod, vi blir ju knappast riktigt bra på saker och ting. Men nog om det, att köpa eller inte köpa det är frågan? Är det värt det? Och vad ska man köpa? Jag vill ju ha Nikon modell enklast på marknaden, tänk er dagslägets D40. 

Nog om det. Upp med tuppen imorgon, dags att jobba jobba jobba. 

Tillbaka men ändå borta

Telefonens alarm är inställt på 05:00 imorgonbitti. Jag vet inte riktigt hur det ska gå. Jag brukar vara duktig på att stiga upp när det väl gäller, men att somna när solen skiner för fullt dygnet runt är inte helt enkelt. 

Jag anlände i kalla norr i förrgår. Det känns konstigt att inte riktigt veta ifall jag åkte bort eller hem. Jag är tillbaka till det gamla vanliga men samtidigt borta från det som varit det vanliga i nästan ett år. Det är lite vemodigt. Men å andra sidan är det nog snarare jag som alltid tycker att det är vemodigt att lämna. 

Läget här uppe är annars kallt som fan. Jag gjorde en riktig felprioritering då jag åkte i min tunna fjällrävenjacka istället för en dunjacka. Jag håller tummar och tår för att vi åtminstone får ett par plusgrader även här innan det är dags för mig att lämna igen, annars får jag ge allt mitt hopp till den eventuella utlandsresan senare i sommar. Ja, visst är det väl fint här men kom igen mitt kära norr: Du kan bättre än såhär!

Nu ska jag invänta men dejt. John Blund - klockan säger att det är natt nu även fast himlen talar för något helt annat. Kom hiiiit. 

Hybris

Jag skulle vilja ge den här dagen mycket beröm, för det har i princip varit årets första riktiga sommardag. Det har varit sol och bad som stått på schemat. Ärligt talat var det nog första gången jag badade på typ fyra år. Eller så var det tre år sedan, jag vet inte riktigt, men badplatsen är densamma som den var då. 

Jag måste dock vakna upp lite. Jag lider av någon slags hybris då jag inbillar mig att jag aldrig bränner mig i solen, att solskydd bara gör så att man inte blir brun och att den svenska solen är för svag för att jag ska kunna bränna mig. För idag har jag bränt mig över hela armen, ena benet och bröstet. Yay! Solskyddsfaktor har jag också inhandlat men det var innan jag hade sett katastrofen. Jag tvekade på att ta SPF 30 men tänkte att det kommer behövas när jag ska åka utomlands. Nu när jag vet bättre så vet jag att den kommer behövas redan imorgon. Aftersun kanske hade suttit fint nu också. Det känns som att axeln fräter mot kudden. Men nog med gnäll, mina sista dagar här nere i södern verkar bli en toppen avslutning på allt.

Nu ska jag ladda för morgondagen, natti!


Jag är sne

Det var typ år 2012 jag upptäckte att jag var sne, antagligen för att jag började noja om diverse saker som skulle kunna vara fel på min kropp. Det var också första gången jag drog till en sån där person som kan laga till ryggar, skelett eller vad man nu vill kalla det. Jag vet inte riktigt själv vart felet sitter, men irriterande är det. För ett tag sedan började jag känna av smärta i axeln igen. Idag kändes det värre. Det är klart att det är uthärdigt och jag ska inte gnälla allt för mycket. Jag kunde dock inte låta bli att kolla efter i spegeln och jo, jag är så jäkla sne. Jag vet inte om jag ser mig själv som sneare än vad jag egentligen är bara för att jag har ont och för att jag börjar noja. Jag hoppas att voltarengelen gör sitt och att jag får sova gott i natt iallafall, men usch vad detta ger mig 2012-feeling - både på gott och ont.
 
Jag är trött på mina dåliga vanor. Trött för att jag sover dåligt (nähä, vad konstigt?) och för att jag äter dåligt. Både dåligt som i icke-optimal kost och dåligt som på oregelbundna tider och så vidare. Jag skulle vilja säga att jag är halvpeppad på att ordna upp alla dessa vanor i sommar och det ger mig också en sån himla 2012-feeling.
 
För mig har våren alltid varit början på slutet. Slutet på skolan och slutet som att alla åker bort. Ett avbrott på det vanliga livet på så många sätt. Tråkigt för att umgänget inte kommer vara detsamma och tråkigt för att jag inte har en aning om vad jag ska göra förutom att jobba. Och så alla de där planerna på att vara en helt ny människa till hösten men som man aldrig riktigt fullföljer. Hade jag någon gång faktiskt följt mina planer på att bli en riktig superwoman hade jag ju varit allsmäktig vid det här laget men det har ju aldrig riktigt hänt.
 
Vad vill jag säga med det här egentligen? Att jag kanske förutom jobb, bör tillägga en riktig detox över min sommar. Jag tror problemet i att jag aldrig riktigt fullföljt alla mina planer sitter i att jag inte riktigt vet hur eller vad jag faktiskt ska göra. Att sträva efter att bli fucking perfect över en sommar vet jag mycket väl om att det är löjligt (och att sådana tankar faktiskt är löjliga överhuvudtaget för vi alla är, hör och häpna, rätt bra som vi är ändå). Men vanor, det saknar jag för vanor är något jag faktiskt behöver i mitt liv.
 
Att skriva om vanor som något mycket nödvändigt i mitt liv känns lite lustigt när jag tittar mig omkring i mitt rum. Jag är osäker på om det någonsin varit ett sådant kaos som det är nu om vi bortser från när jag flyttade in. Jag kanske får skylla på att jag faktiskt börjat planera för hemgången (är Arjeplog fortfarande hemma?). Fyra tvättmaskiner och så mycket som jag måste rensa ut: Vad tänkte jag med när jag tog med underställ och tre fleecetröjor när jag flyttade till Uppsala? Att jag skulle ut och åka skidor eller? Skidorna ligger i och för sig fortfarande kvar hemma.
 
I brist på annat bjuder jag på en bild på mig och bebis i riktig 2012-vår-andra. Ja, duckface var tydligen en grej då. No regrets.
 

Det kanske blir en höst ändå

Jag vet att jag ofta överdramatiserar små snedsteg, men ärligt talat var omtentan jag fick ett riktigt breakdown. I lördags fick jag mitt resultat och jag var godkänd! Jag blev så himla glad och lättad. Nu kan jag tro på en fortsättning här i Uppsala. Tankarna om att packa ihop och åka tillbaka dit jag kommer från finns inte kvar. Visst, jag åker till Arjeplog om cirka två veckor men jag hoppas också på att komma tillbaka till hösten. Jag vågar faktiskt till och med tro att jag kommer göra det. 

Jag vet att det är lite läskigt att ord som dessa kommer från en pessimist som mig men just nu är jag så peppad på livet. Jag vill göra massor med roliga grejer och just nu håller jag på att sätta upp planer. Det känns bra, det känns som om jag gjort ingenting alldeles för länge (eller så har jag bara glömt bort sakerna jag faktikst gjort). 


RSS 2.0
Bloggare