Hej

Jag vill påbörja detta inlägg med att det känns som att jag går högstadiet igen. Inte på grund av min livsstil eller så, utan att jag skriver det här. Jag vet inte hur många sömnlösa nätter jag gått igenom nu men det finns så himla lite att göra om nätterna att jag helt enkelt inte kommer på något bättre än att skriva här.

Mina tankar just nu går till alla er som är och som varit i samma situation som jag är nu. Jag har inga vanor längre och jag har inte heller någon hälsa kvar. Det värsta utav allt är att jag inte ens har någon motivation att förändra situationen. Jag sover inte, jag äter inte när jag är hemma och jag har så ont i kroppen. Allt har eskalerat totalt. Just nu funderar jag på att flytta hem tills jag ska börja plugga igen. Att jobba för ingen lön till sent på kvällarna gör inte mitt liv gott just nu. Det är dock inte bara ett sånt där förhastat beslut jag kan ta för vet ni vad? Jag håller på med en epilepsiutredning och jag vet inte hur många besök på sjukhuset det kräver. 

Jag blir så jävla ledsen på livet ibland. Varför måste det innehålla så många bajsmackor? Dessutom tycker jag att jag är alldeles för ung för alla dåliga grejer som hunnit hända under min korta livstid. Hade det för en gångsskull inte bara kunnat vara någon annan? Vill inte.

Det där gräset som alltid är grönare på andra sidan

Hejsan hoppsan.
Till att börja med vill jag bara säga att min dygnsrytm är helt åt helvete. Förra natten somnade jag antingen sex eller sju på morgonen och det verkar som att precis samma sak kommer hända igen. Hur kan det komma sig att man är trött på kvällen och sedan, när man väl ska sova så går det bara inte? Jag känner stort medlidande till alla er som jobbar på krogar i vanliga fall. Att jag numera jobbar på Orvar ett par gånger i veckan räknas inte riktigt för nationsjobb är ju inga riktiga jobb. Ni vet när man tjänar 45 kronor i timmen är det i samma klass som högstadiets sommarjobb på kyrkogården - jobb som behöver göras men som det ej betalas för. Alltså jag fattar att nationen inte kan betala personal, men ni förstår vad jag menar. 

Jag längtar hem, hem till Arjeplog. Av någon mycket underlig anledning vill jag se snö (i Arjeplog alltså inte i Uppsala) och det är lustigt eftersom jag verkligen inte är ett så jäkla stort fan av varken min hemkommun eller av vinter. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Jag vill hem extra mycket de nätterna då jag inte kan sova, vet inte varför men jag sover mycket bättre där. Är det så att vi bondläppar inte pallar med statslivet eller varför sover jag så mycket bättre där? Jag vill veta. Nu ska jag hur som lägga bort telefonen, sluta klaga på att jag sover dåligt och faktiskt försöka somna tidigare än när andra börjar jobba.

RSS 2.0
Bloggare