Bal

Det var bal i lördags och för fösta gången i mitt liv hade jag folkdräkt på mig i offentlighet. (Tidigare har jag bara provat den inför kommande bal.) Det var kul förutom att västen var lite stor och hängde på axeln på typ varenda bild så jag har i princip bara dåliga bilder på mig själv från balens medan alla tjejer i klänning såg ut som prinsessor. När jag bodde i Arjeplog skrattade jag mest åt folkdräkter och förstod inte riktigt varför folk inte gjort sig av med de där fula gamla kläderna. Såhär i efterhand skäms jag lite över att ens skriva ut den där meningen då det är både fint och coolt med folkdräkt, framförallt för att det inte är så vanligt och för att det avspeglar någon form av stolthet för hembygden. Detta kan ju dock också bero på att jag för några år sedan för det mesta bara hyste hat kring mitt egna såkallade hem. Efter att ha tillbringat ett tag i södra Sverige känner jag inte alls så längre. Det värsta är att jag till och med är less till och från. Uppsala som var min stora kärlek, hur kunde det bli såhär?

Förutom trevliga saker som bal och sånt där så plågas jag av tentaångest. Klarar jag inte kommande tenta vet jag inte vad jag gör. Saken är den att jag rent ut sagt suger på många saker och någonstans också önskar att jag gick natur på gymnasiet trots att jag egentligen värderar allmänbildning och förståelse för sen faktiska personen samt att tänka kritiskt och så vidare mer än att typ vara grym på natursaker som kemi och sånt där.  Klart att jag tycker att anatomi och sånt där är rätt coolt men jag tänker ju alltid kritiskt och kan inte undgå att faktiskt sitta och fundera hur fan de vet allt det där - framförallt för att vissa saker inte ens har en förklaring utan för att vi bara ska acceptera att "det är så". 

Men, jag bör väl sätta mig och försöka förstå farmakologin lite bättre än att sitta och skriva svammel här. Hungrig är jag också. 

Död

Just nu sitter jag och ska skriva en essä om kvinnors och barns hälsa. Det är en väldigt fri uppgift och vi får även använda skönlitterära böcker till hjälp. Böcker som de gav som exempel som gick att använda var bland annat "Du är hos mig ändå", en samling av berättelser av barn och ungdomar som mist en förälder. Den boken har legat och dammat i min bokhylla väldigt länge nu och när jag tänker på det så är det till och med lite konstigt att jag lät den följa med till Uppsala. Jag fick den av mamma ganska kort efter att pappa dog och jag minns att jag bara läste litegrann i förordet. Därefter konstaterade jag att det minnsann var vanligt med barn som förlorade en förälder och sedan fortsatte jag att sura över att jag fått den där boken. Varför fick jag den ens? Vad skulle vara speciellt med min situation då, egentligen, bara för att pappa precis hade dött? 
 
Nästan 9 år senare fick jag användning för boken och öppnade den ytterligare för första gången. Härom kvällen när jag skulle börja skriva essän blev allt som en enda slags minibegravning av min egen far istället. Jag blev liksom till en enda grå boll när jag läste andra barn berättelser för att hur mycket jag än har inbillat mig tidigare att förlusten av en förälder i ung ålder inte skulle bli någon mer gemensam nämnare för dessa barn än just att föräldern dog så var det många av dessa berättelser som jag kunde känna igen mig i. Det handlade bland annat om att växa upp snabbt, barn som kände att de inte tyckte att samma saker var viktiga som deras kompisar - de fick lära sig och laga mat och tvätta kläder medans andra barn i deras omgivning inte ens behövde ägna en tanke åt det. Och så har vi alla de där exemplena som är klassiska. Repliker som vi alla som förlorat någon väldigt nära antagligen har hört. "Jag skulle aldrig klara mig utan min pappa" och när man svarar att ens egna är död och att man inte har någon, så blir det alltid spänd stämning och "Förlåt". Något jag själv minns så himla tydligt var när en vän sa att hon "Aldrig skulle klara sig om hennes mormor och morfar dog" och jag svarade att "Det skulle du minnsann visst" och gensvaret blev att jag var känslokall. Ganska länge trodde jag på det också, att det var jag som var känslokall. Flera år senare, alltså idag, så inser jag att det faktiskt var alla de som sa sådana saker till mig som var känslokalla. 
 
Att göra en uppgift som inte ska vara personlig eller privat om ett ämne som ligger mig så pass nära själv blir så konstigt. Jag vet ju exakt hur det är, men däremot har jag aldrig läst vetenskapliga artiklar eller kurslitteratur om dessa saker. På något sätt upplever jag min sorg på nytt, något mildare, men ändå. Det är så många av sakerna i dessa barn och ungdomars berättelser som jag själv har upplevt och saker som står i den vetenskapliga artikeln jag använder mig av förklarar så mycket. Tillexempel att många barn som förlorar en förälder känner att de måste växa upp så fort och får därför svårt att känna samhörighet till andra barn i sin egen ålder samtidigt som detta bidrar till att de blir som små barn i sin sorg som är fruktansvärt ensamma och att det kan göra att göra att relationer med vänner blir mer ansträngda då ett barn som har förlorat en förälder har ett helt annat perspektiv på livet än ett barn som lever med två föräldrar. Jag kan ju inte föreställa mig hur jag hade varit om pappa aldrig hade dött.
 
Att säga att jag är tacksam över att ha fått detta perspektiv på livet låter helt fel, men någonstans tror jag att denna förståelse kan både hjälpa och stjälpa mig i mitt framtida yrke om jag slutför sjuksköterskeutbildningen. Det är klart att jag önskar att det som hände då inte skulle ha hänt, men när någon är död så är den personen död och det kommer ingenting någonsin kunna förändra. Jag vet ju hur det är att vara den tyngsta sortens anhörig och hur det är att förlora en oerhört viktig person i livet. Jag kommer antagligen någon gång i mitt framtida yrke stöta på liknande fall som min egen familjs. Om man grinar över att läsa en bok om barn med liknande upplevelser som mig 9 år efter incidenten, hur kommer man då senare i livet hantera att möta en sådan situation igen face to face? Och hur agerar man då professionellt? Allt sådant är en sån balansgång. Jag tror trots allt att allt som hänt mig i livet, att jag varit både anhörig och patient själv kan vara till god hjälp för att bli en så bra och förstående sjuksköterska som möjligt men det kommer ju vara fruktansvärt tungt. 

RSS 2.0
Bloggare