Dålig matlåda

Ni vet när man lagat en maträtt som man vet är god och sedan blir misslyckad? Det är hemskt. Framförallt när matlådan ligger där i kylen och väntar på att bli medtagen och så vet man att det smakar värre i matlåda än när det var tillagat. Det tar emot, men jag hatar verkligen när man måste slänga mat som egentligen är ätbar. Idag fick jag ignorera mitt begär efter en bra matlåda och ta en dålig.

Tiden går så himla fort. Halva veckan på den andra praktikveckan har redan gått. Jag börjar dessutom känna mig hemma här. Jag har fått göra massvis med saker jag inte testat på innan och det har gått bra. Varför är det så kul att plugga till sjuksköterska när man är ute i verksamheter men sjukt tråkigt när man sitter med böcker hela dagarna och ändå inte lyckas nå upp till poängen som krävs för godkänt på tentorna? Jag känner mig verkligen dum i huvudet många gånger fastän jag vet att jag inte är korkad. Man glömmer liksom bort att kraven för godkänt på det här programmet är lika höga som för VG på många andra kurser. Dock blir jag ju helt klart mer pepp på den här utbildningen när jag är ute på praktik. Det är klart att man måste klara alla tentor och uppgifter tillslut, men jag tror ärligt talat inte att ens poäng på tentor och liknande säger särskilt mycket om huruvida man kommer bli en bra sjuksköterska eller inte.


07:07

Idag börjar praktiken, vilket innebär lite för tidiga mornar för min smak. Jag ska åka ut till Knutby varje dag i fem veckor. Idag har vi dock lyxen att få komma vid 8, men efter det börjar vi 7 och då måste jag åka vid 05.30 från Eriksberg. Antagligen vänjer man sig precis som man gör med det mesta. Dock känns det surt när man pendlat hela livet och sedan blir det så igen. Alltså, jag flyttade ju inte från en håla till stan för att pendla. Men det är bara att stå ut, universitetet kan ju inte gräva fram hur många praktikplatser som helst inne i stan.

Meeen det ska såklart bli spännande också! Vi ska vara på äldreboende och efter att ha jobbat mycket som vårdbiträde ska det bli spännande att vara i samma miljö som sjuksköterskestudent istället för vårdbiträde.


Nattmänniska?

Jag satt uppe till klockan sex imorse och tittade på webföreläsningar. Och vet ni vad? Jag tog faktiskt med mig en del och nu vill jag bara fortsätta. Skillnaden nu mot då är att mitt fokus är aningen lägre. Jag har alltid trott mig vara en morgonmänniska och går gärna upp rätt så tidigt för att ha tid på mig att förbereda mig inför dagen. Men hur är det med fokuset egentligen? Är det det som avgör huruvida man är en morgonmänniska/nattmänniska? När jag var liten klev jag alltid upp tidigt. Hoppade på min syster och tyckte att hon var dötråkig för att hon inte ville kliva upp och hänga med mig. Satan vad arg hon var på mig över det.
 
Konsekvensen av mitt nattplugg blev att jag inte klev upp först 13.00(!!) idag, och har man tenta om två dagar är det inte speciellt smidigt överhuvudtaget. Bör jag stanna uppe i natt också? Min rädsla är ju att jag snurrar totalt på dygnet och att jag försover mig till tentan, vilket vore oerhört smidigt. 
 
Alltså, jag har kommit till den punkt då jag inte bara har ångest över den kuggade tentan som även kan skapa en spärr för att få fortsätta nästa termin. Nu känns det till och med lite pinsamt. Är jag korkad eller är jag lat eller har jag helt enkelt svårt för de naturrelaterade kurserna? Tyvärr tänkte jag nog för mycket på annat än plugg förra terminen. När jag tittar tillbaka på det hade jag kanske halvt fokus på kursen och flummade på rätt mycket, vilket jag lätt gör. Jag har svårt för att sätta mig ner och verkligen plugga fokuserat en tid, jag börjar alltid greja på med annat onödigt skit. Sedan är jag taggad på plugg nu och då, varvat med funderingar på om jag ens är skapt för att plugga på universitetet. Önskar dock att jag kunde tänka på det här som jag tänkte med körkortet, vilket jag också funderade på om jag någonsin skulle klara. Klarade ju förvisso det på första försöket, men ändå. Kan idioter klara av saker bör jag också göra det. För oavsett kuggade tentor så vet jag ju att jag iallafall inte är helt tappad i marken.

Bostäder

Lyssnade på en podd idag. De sade att de som oroar sig klarar sig bättre, det vill säga att om man inte är nöjd och oroar sig inför vad som kommer ske i framtiden så överlever man bättre. Man fortsätter kämpa och utvecklas (om jag förstod det rätt), så all min oro inför diverse saker kanske inte är till spillo. Tänk bara om den där tentaångesten kunde ge mig lite mer kraft för att kötta plugg. Idag har jag istället legat i fosterställning i soffan ett par timmar på grund av hemsk mensvärk (eller vad det nu är för värk, men känns som mensvärk). 
 
Dock är det inte tentor som jag tänkt tjata om nu, utan istället bostäder. Jag betalade precis Uppsalas nya bostadskö och kikade samtidigt på lediga lägenheter. Hyrorna är ju skyhöga. En lägenhet som inte är skitlångt bort från stan men samtidigt inte nära går på ca. 11000/månad. Har man tur hittar man väl en för 8000. Inte för att jag ens tänkt, eller har en chans att få en lägenhet som inte är studentlägenhet med min kötid, men en vacker dag kommer jag ju inte längre vara student - med eller utan examen. Hur fasen ska man kunna spara till en insats till en bostadsrätt om hyran äter upp nästan hela ens lön efter skatt? Utöver hyra ska man ju ha råd med skit som mat, internet, telefonräkning och så vidare. 
 
Jag förstår inte varför vuxna påstår att saker och ting blir bättre med åldern. Allt blir ju tamigfan bara värre. Numera måste jag ju ansvara för mina handlingar och jag får verkligen utstå konsekvenserna av dem. Inte är det längre någon som fyller mitt kylskåp med mat eller betalar mina räkningar. Pengarna ska man fixa själv oavsett om det är CSN för att man pluggar eller lön genom arbete. Och lönen går åt till att leva! Under gymnasiet kunde jag ju göra vad jag ville med den lön jag tjänade. Spara eller shoppa. Det var liksom fritt fram. 
 
Nog om det, vi studenter lever ju till stor del i lyx sett till hyra och diverse studentrabatter. Dessutom så slipper vi ju faktiskt betala för vår utbildning om än vi måste ta CSN för att klara oss under studietiden. Men tiden efter? Hur fan ska den bli. Kan inte någon bara ge mig en bostadsrätt på något magiskt vis. Någon rik människa får gärna köpa en lägenhet till mig i julklapp (men helst inte en sån där som de "nya" stora silverfiskarna finns i).

Farsdag

Igår var det farsdag. Det vill säga många telefonsamtal till fäder eller firande på annat vis. Presenter, tårta och antagligen en hel del annat. Själv försökte jag minnas pappas mobilnummer. En gång i tiden kunde jag det utantill, precis som mammas. Det började 07053 och slutade med 576, om jag minns rätt. På något vis var numrena ganska lika varandra. Men det är klart att det vore lite konstigt om jag fortfarande kunde rabbla pappas nummer som rinnande vatten, eftersom det numera är rätt många år sedan jag ringde det numret. Han har ju trots allt varit död i mer än 9 år nu. Men trots det lär jag ju komma på vad hans nummer var om några dagar. Ni vet hur det kan bli då man funderat på vad en person egentligen hette men man kan verkligen inte komma på det, och så kommer man på det några dagar senare. Ungefär som en blixt från ovan. Ibland kan jag minnas så konstiga saker. Saker som inte gör någon nytta att minnas. Tillexempel exakt ordföljd av vad någon skrev till mig på MSN år 2008.
 
Det hade varit fint att ha en pappa vid liv, en bra pappa alltså. Har man en pappa som ändå skiter i en kanske det inte gör så himla stor nytta i ens liv. Men vad vet jag? Fastän jag levde med två föräldrar i 12 år så är det inte direkt någonting som känns som en naturlig tanke i mitt liv nu. Ungefär tanken över att ringa pappa på farsdag. Han är ju inte ens en person som jag har känt i vuxen ålder. Inte som vuxen, inte som tonåring - bara som barn. Samtalet skulle antagligen bli på en väldigt barnslig nivå. Eller jävligt awkward, lite konstigt sådär. Typ som när man stöter på någon som man kände för längesedan men som man glidigt ifrån. En sån där "Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig?"-grej.
 
Jag minns en dröm som jag hade för några år sedan. Det var när jag bodde i lägenheten på Dagshemsvägen hemma i Arjeplog. Ute på parkeringen stod pappa, han skulle antagligen hälsa på. Jag var kanske 17 år då och i drömmen var jag den jag var då i verkligheten också. Jag kramade honom hårt och småpratade litegrann. Sedan sa han att han var tvungen att gå och sorgen som jag hade när han dog återupplevdes i drömmen. Han lämnade igen helt enkelt.
 
Ibland blir jag så himla ledsen när jag tänker på pappa. Stackars pappa. Han var bara 51 år när han fick sitt dödsbesked. Han var tvungen att lämna familj, vänner och ett liv alldeles för tidigt. Det är så lätt att ta förgivet att vi alla ska få leva tills vi blir gamla. Att vi ska hinna bilda familj, skaffa barn, bostad och att vi sedan ska bli gamla - se barnen växa upp, gå i pension och så vidare. Att vetskapen om vilken framtid och hur länge vi ska leva inte finns gör oss nog gott, trots att det får oss att tänka att vi ska göra saker som vi vill senare i livet, fastän det kanske aldrig blir något senare i livet
 
Det är intressant det där. Om man faktiskt kunde tänka på det där helt seriöst kanske man skulle ta bättre vara på sin tid. Fast ärligt talat kan vi nog inte leva varje dag som om de vore vår sista. Vad fan skulle man ens göra då? Antagligen stanna i sängen med total panik över döden.

Bajsrumpa

Milou fyllde 2 år i lördags. Har inte tänkt på hur ung hon faktiskt är tidigare. Vi funderar på om hennes ökade ålder kan vara det som gör att hon och Molly numera slåss hela tiden. Det är svårt att avgöra om det är bus eller faktiska slagsmål. Förmodligen vill Milou bli den nya bossen. Men vad gör man om katterna inte slutar slåss? Kan det bli så att katter som tidigare varit vänner blir ovänner när den yngre blir äldre? Stundvis är de ju gosiga med varandra och verkar uppskatta varandras sällskap men de slåss flera gånger dagligen. Nu när Milou är så fin känns det trist om vi måste ge bort henne. Dessutom skulle det ju kunna orsaka sorg hos båda katterna. Anledningen till att jag skriver att det är Milou som skulle få flytta är för att Molly är vår favorit hur elakt det än låter. Jag gillar såklart Milou jätte mycket också men Molly är ändå vår favvo. ❤


En helg utan planer

Jag har inga planer alls i helgen. Inga krav på att göra ett skit (om vi bortser från plugget) och det är så konstigt. Förra helgen var jag på stipresa i Oslo och helgen innan tog Älggasquen upp. Vet inte om en helg utan någonting alls planerat är skönt eller till och med lite obehagligt. Min sambo, eller kombo som det egentligen heter (någon påstod att är man sambo har man en sexuell relation men jag gillar inte riktigt ordet kombo) ska iväg på massa galej. Själv sitter jag i soffan och castar webföreläsningar, vilket jag antagligen kommer fortsätta med.

Hur som helst så var Oslo verkligen kul. Några gånger per termin kan man söka sådana resor. Vad man gör då är att representera nationen på vännationer på andra ställen. Så vi gick på bal, eller gala, som det heter i Oslo och det var verkligen kul. Skulle lätt åka igen! Det var inte lika formellt där som här, men Uppsala är ju tydligen de som håller hårdast på klädkoder och traditioner om jag förstått det rätt. Maten var iallafall toppen och stämningen var bra. Efter sittningen pågick festen till klockan 8 morgonen där på, så vi sov enbart två timmar innan det var dags att dra till Oslo centralstation för att åka vidare mot Sverige. Tågresan var lång som fan. Alltså först var tåget lite normalt försenat men sedan hoppade någon framför tåget. Det är så himla tragiskt att det finns personer som mår så dåligt att de väljer att ta sitt eget liv och det blir så olustigt när de väljer att hoppa framför tåg där massvis med resenärer suckar och blir irriterade. Jag blev också irriterad, vilket inte är så konstigt. Men det är så konstigt - någon har precis avslutat sin tid och här sitter vi och blir 120 minuter försenade.

Trots förseningar på väg dit och hem så hade vi iallafall fantastiskt kul. Det blir nog svårt att toppa den helgen!


Ångest

Idag funderar jag på varför jag inte valde Det Enkla Livet. Det vill säga, stannat i Arjeplog, fortsatt jobba som vikarie och sedan förmodligen lasat in på något ställe. Samtidigt vet jag att det egentligen inte är det jag vill. Jag vill fortsätta utvecklas både utbildningsmässigt men också geografiskt. Jag har en tro om att det antagligen skulle bli väldigt enformigt om jag aldrig skulle bo på något annat ställe än i Arjeplog. Inget illa menat mot de som vill göra det. Jag avundas snarare, av de som "nöjer" sig. Fan vad skönt det måste vara att vara nöjd i nuet. 
 
Jag sitter och försöker plugga till anatomin en tredje gång. Klarar jag inte tentan den här gången kan jag inte fortsätta plugga till vårterminen. Å andra sidan hade det varit lite skönt, för då skulle jag läsa båda småkurserna som jag sökt - retorik 10hp och mäns våld mot kvinnor 7,5 hp. Samtidigt vill jag inte stanna upp och ha den här kvarliggande känslan av misslyckande. 
 
Det var så lätt på gymnasiet. Hjälp och ständig tillgång till lärare serverades på silverfat. Man behövde sällan anstränga sig hemma för att lära sig saker. Nu sitter jag och ska klara mig helt och håller på egen hand. Banka in hela människokroppen i min lilla hjärna och allt vad som följer med - joner, latin, aktionspotentialer och så vidare. Visst är det kul, på sätt och vis, att förstå hur vår kropp funkar. Men samtidigt, det finns saker som jag personligen tycker är mycket intressantare. 
 
Hade jag haft livspepp just nu istället för livsångest hade det gått bättre. Jag skulle bara behöva en gnutta självförtroende i studierna och det hade vart mycket roligare. Men icket sa nicke. Smärtan som uppkom i livmodern idag säger mig att jag kanske drabbats av PMS, och aldrig kommer det i rätt tid. Ingen tid är rätt för sådan skit. 

RSS 2.0
Bloggare