Farsdag

Igår var det farsdag. Det vill säga många telefonsamtal till fäder eller firande på annat vis. Presenter, tårta och antagligen en hel del annat. Själv försökte jag minnas pappas mobilnummer. En gång i tiden kunde jag det utantill, precis som mammas. Det började 07053 och slutade med 576, om jag minns rätt. På något vis var numrena ganska lika varandra. Men det är klart att det vore lite konstigt om jag fortfarande kunde rabbla pappas nummer som rinnande vatten, eftersom det numera är rätt många år sedan jag ringde det numret. Han har ju trots allt varit död i mer än 9 år nu. Men trots det lär jag ju komma på vad hans nummer var om några dagar. Ni vet hur det kan bli då man funderat på vad en person egentligen hette men man kan verkligen inte komma på det, och så kommer man på det några dagar senare. Ungefär som en blixt från ovan. Ibland kan jag minnas så konstiga saker. Saker som inte gör någon nytta att minnas. Tillexempel exakt ordföljd av vad någon skrev till mig på MSN år 2008.
 
Det hade varit fint att ha en pappa vid liv, en bra pappa alltså. Har man en pappa som ändå skiter i en kanske det inte gör så himla stor nytta i ens liv. Men vad vet jag? Fastän jag levde med två föräldrar i 12 år så är det inte direkt någonting som känns som en naturlig tanke i mitt liv nu. Ungefär tanken över att ringa pappa på farsdag. Han är ju inte ens en person som jag har känt i vuxen ålder. Inte som vuxen, inte som tonåring - bara som barn. Samtalet skulle antagligen bli på en väldigt barnslig nivå. Eller jävligt awkward, lite konstigt sådär. Typ som när man stöter på någon som man kände för längesedan men som man glidigt ifrån. En sån där "Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig?"-grej.
 
Jag minns en dröm som jag hade för några år sedan. Det var när jag bodde i lägenheten på Dagshemsvägen hemma i Arjeplog. Ute på parkeringen stod pappa, han skulle antagligen hälsa på. Jag var kanske 17 år då och i drömmen var jag den jag var då i verkligheten också. Jag kramade honom hårt och småpratade litegrann. Sedan sa han att han var tvungen att gå och sorgen som jag hade när han dog återupplevdes i drömmen. Han lämnade igen helt enkelt.
 
Ibland blir jag så himla ledsen när jag tänker på pappa. Stackars pappa. Han var bara 51 år när han fick sitt dödsbesked. Han var tvungen att lämna familj, vänner och ett liv alldeles för tidigt. Det är så lätt att ta förgivet att vi alla ska få leva tills vi blir gamla. Att vi ska hinna bilda familj, skaffa barn, bostad och att vi sedan ska bli gamla - se barnen växa upp, gå i pension och så vidare. Att vetskapen om vilken framtid och hur länge vi ska leva inte finns gör oss nog gott, trots att det får oss att tänka att vi ska göra saker som vi vill senare i livet, fastän det kanske aldrig blir något senare i livet
 
Det är intressant det där. Om man faktiskt kunde tänka på det där helt seriöst kanske man skulle ta bättre vara på sin tid. Fast ärligt talat kan vi nog inte leva varje dag som om de vore vår sista. Vad fan skulle man ens göra då? Antagligen stanna i sängen med total panik över döden.

Kommentarer
Postat av: Anonym

❤💔💓

2016-11-15 @ 05:52:23



NAMN:
SPARA UPPGIFTER

E-MAIL: (publiceras ej)

BLOGG/HEMSIDA

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen
RSS 2.0