Pop

Jag är verkligen ledig idag. Jag har ingenting som jag MÅSTE göra. Jag har hunnit titta på massor av avsnitt av "Gift vid första ögonkastet", poppat lite för mycket popcorn (alltså locket ramlade av, var därför tvungen att ta en bild), skurit och ätit grönsaksstavar med yoghurtdipp, klippt mitt hår och slutligen tagit mig en dusch. Nu har jag exakt ingenting att göra. Känner mig inte riktigt tillräckligt fokuserad för att kunna påbörja något seriöst plugg nu heller. Den här veckan har verkligen varit lugn pluggmässigt men istället har jag haft huvudvärk varje dag - förmodligen pågrund av spiralen då huvudvärk tydligen är en mycket vanlig biverkning. Alltså, varför läste jag inte igenom listan över biverkningar innan jag fick för mig att sätta in den?

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget annat än att jag har jävligt tråkigt just nu och dessutom känner mig som ett latarsel. Jag skulle förutom att plugga till exempel lägga in alla mina kläder i garderoben, diska undan dagens samling med disk, gå en promenad eller vad som helst. Men nä, här ligger jag i min säng och väntar på bättre tider. Kanske är det lika bra att passa på - imorgon väntar jobb klockan 7 och sedan vidare till möte och när söndagen är över väntar en helvetesvecka pluggmässigt och massor av saker ska göras på nationen inför älggasquen.


Aj aj aj

Igår satt jag in en hormonspiral och det är antagligen den värsta smärtan jag upplevt. Jag vet att jag hade ont efter min bukoperation 2006, men kanske är det så längesedan att jag inte minns att det gjorde ondare än gårdagens läkarbesök - eller så är det fan värre att stoppa in en spiral i livmodern än att få magen uppskuren. Jag vet inte. Jag frågar mig själv varför jag ens utsätter mig för sånt där - alltså, att proppa i mig hormoner och att plåga min kropp. Det är lätt att tänka att det är onödigt, jag började äta p-piller för typ 100 år sedan och helt enkelt vant mig vid det. Jag är inte en sån där normal kvinna som blöder en gång i månaden som folk alltid påstår att "alla" kvinnor gör. Jag blödde två gånger per år i en månad, innan jag började med p-piller.
 
Visst är jag snuskig som skriver om mens? Personligen har jag aldrig förstått den där tabun. Alltså visst, jag skulle ju aldrig lägga upp en bild på en blodig binda eller så, men det talas ju inte om det. I skolan delades vi in i grupper - tjejer var med tjejerna och killar var med killarna och så patades det om puberteten och allt vad som följde med den. Bland annat mens, och den skulle komma en gång i månaden sa de alltid - i början kunde den vara oregelbunden, men sedan skulle den komma en gång i månaden. 
 
Anledningen till att jag stör mig på det där "en-gång-i-månaden"-snacket är för att det är vanligt att den inte gör det. Många är precis som jag, att den kommer någon enstaka gång per år. Andra kvinnor får ingen mens alls på naturlig väg. PCO eller PCOS pratade de dock aldrig om - fastän det är så vanligt.

Mina fantastiska katter

Efter allt skitsnack som kommit ur mig när Milou var sjuk, känner jag att jag borde ta igen det och skriva hur bra och fin hon är nu. Veterinärkostnaderna som sved hos en student känns inte som ett slöseri nu. På det senaste besöket köpte jag allergifoder på veterinärens beordran och Milou fick även en kortisonspruta.

Jag förstod nog aldrig tidigare hur dåligt hon faktiskt mådde. Nu när hon är symtomfri blir det tydligt. Numera kissar hon endast i kattlådan, hon är inte rädd för mig utan blir snarare avundsjuk när man klappar Molly. Då kommer hon springande och vill gosa. Och katterna gosar ofta med varandra.

Så himla fint.


Full rulle

Igår började jag dagen med att cykla till äldreboendet jag jobbar på 06.30. Det var en jävligt ångestfylld cykeltur. Orkar inte med det här med att massor av clowner verkar härja runt om i Sverige. Kan de bara gå och dra röven i grus eller något. Hur som helst så var det arbete med gamlingar som gällde mellan 07.00-13.00.

Sedan var det garderob mellan 21.30-05.00 som gällde. Jag somnade kanske klockan sex imorse så idag mår jag som om jag hade festat jävel hela natten. Stundvis är det ganska kul att jobba garderob eftersom att massa fyllon gillar att prata med en. Dock är ju inte alla trevliga, ett fåtal förtjänade faktiskt en smäll på käften. Eller åtminstone så hade de kunnat skona oss från otrevligheter och tjafs. Men det gick bra iaf, och jag håller tummarna att jag är en människa imorgon igen.

Om 13 dagar(!!) är det dags för Älggasquen. Det vill säga först en jävligt nice middag och sedan klubb som stänger 04. Den natten kommer dock bli tyngre än vad det varit under den här helgen, eftersom jag är med och fixar hela kalaset. Men det kommer bli kul! Framförallt när det är över och man kan slappna av och känna sig grym!


Pappa

Igår var det 9 år sedan min älskade pappa gick bort. Den sorgen kom dock idag istället för igår. Det är ju liksom ingenting jag går runt på dagligen, även om det var en händelse som förändrade allting. Men att det bara finns minnen kvar, det gör ont. Att han inte fick se sina barn växa upp, det är sorgligt. Inte heller fick han se sin äldsta dotter gifta sig och sitt första barnbarn kommer han heller aldrig träffa och hon kommer aldrig någonsin få chansen att lära känna honom.

Jag var ju bara ett barn när han dog. Vi fick aldrig heller lära känna varandra på riktigt. En tolvåring förstår mycket men ändå inte allt. Kanske hade jag varit ännu ledsnare om jag förstod vilken rutten vård han fick på Sunderby Sjukhus och hur det slet sönder vår familj. Det enda jag förstod då var att han var sjuk och skulle dö.

Om han hade insjuknat ett par år senare kanske forskningen hade gått längre. Han hade kanske inte blivit tvungen att lämna vid 51års ålder. Hade de på Sunderby Sjukhus varit bättre hade han kanske fått längre tid med oss. Han var alltså sjuk i 2år(!!!) och aldrig någonsin hittade de cancern på Sunderbyn. Annat var det i Umeå, där de upptäckte det inom 24 timmar. Efter det levde han i 6 veckor till, för att sedan somna in på Härbärget i Arjeplog.

I efterhand så sörjer jag inte bara pappa. Jag har varit förbannad på det som hänt, men det har mest berott på min egen sorg och hur orättvist livet kan vara. Nu är jag förbannad på vården också. Varför får fall som pappas hända?

Älskade pappa.


Aaaah

Jag har haft så jäkla mycket ADHD den senaste tiden. Eller alltså, jag vet ju inte om det är ADHD, jag har ju ingen diagnos. Men jag har varit så inåt helvete rastlös stundvis men ändå inte kunnat koncentrera mig på de saker jag bör göra. Det är mycket i plugget nu och jag har ju även anatomin sedan förra terminen som jag också borde plugga på, men ändå går det inte. Det liksom kryper i benen och jag vet inte om jag vill slå sönder en möbel eller lägga mig på golvet och rulla tills jag är så trött så att jag somnar. Men sova är verkligen inte ett alternativ i dessa stunder. JAG VET INTE VAD JAG VILL GÖRA (och inte heller vad det är för fel på mig). Jag måste ju ändå ge mig själv beröm för att jag blivit mer fokuserad på livet i övrigt än vad jag varit hela förra hösten och den här våren, men nu har jag fått mer och mer besvär av att bli sådär rastlös så att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Dessutom känns det ju orimligt att ringa vårdcentralen och boka en tid för att jag är tokig ibland när jag ändå inte är så tokig att jag förstör mitt liv genom det. Må hända att det påverkar mina studier men ändå inte värre än vad det varit tidigare. Gud förbannat. Vad gör man?


RSS 2.0
Bloggare