Millan

Igår hade jag så jävla mycket ångest. I fredags var jag och Milou hos veterinären. Det blev ett dyrt besök, men att det är dyrt att gå till veterinären är väl inte någon nyhet. Vi har ju som sagt haft väldigt mycket problem med henne. När vi fick henne hade hon svarthaka, sedan blev det sår kring ögonen. När det nästan läkt klöste hon upp dem och så vidare. Sedan började hon kissa på saker och stup i kvarten tvingades vi tvätta saker som man vanligtvis inte tvättar så ofta. 
 
Gårdagens ångest innehöll funderingar på om vi verkligen är kapabla att ta hand om en sjuk katt. Veterinärbesök är ju sådant som man som djurägare får räkna med. Jag var dock inte beredd på att detta skulle ske så tidigt i och med att tidigare ägare inte haft problem med katterna. Det kändes inte alls bra. Det kändes omoget att jag överhuvudtaget fått för mig att skaffa två katter. Nu har Milou haft tratt sedan fredagen och idag ska jag hämta ut medicin till henne, antibiotika och kortison. Hon ser redan mycket finare ut och jag håller tummarna för att det blir bra när hon genomgått sin kur. En infektion kan ju göra djur (och människor för den delen) knäpp i huvudet så hennes kisseri kan ju vara grundad i det. Idag känns det taskigt att jag överhuvudtaget tänkte tanken om att inte ha kvar henne längre.

Epilepsi

Jag har fått diagnosen ospecificerad epilepsi. Om jag hade vetat att jag hade epilepsi våren 2015 hade jag antagligen känt mig ganska påverkad av det eftersom jag ofta hade känningar, men i och med att jag var omedveten tänkte jag att det var blodtrycksfall eller dylikt. Det finns ju liksom tusen anledningar till att man kan uppleva yrsel. Numera är det väldigt lugnt. Kanske för att jag äter medicin, eller att min hjärnaktivitet helt enkelt håller sig i schack för det mesta. Sedan jag fick mitt stora anfall förra sommaren har jag inte haft speciellt mycket känningar. Då och då har jag ju upplevt ljuskänslighet och så vidare, men inte SÅ ofta.
 
Men igår hände det, när jag skulle gå ner för en trappa började hela världen röra på sig och benen kändes svaga. Nu när jag vet vad det beror på är det läskigt att inte veta om dessa känningar kommer eskalera till ett anfall eller om det går över just där. Jag hade tur, och det hände ingenting. Däremot blev jag påmind om att jag faktiskt har epilepsi. Eftersom min epilepsi i princip inte påverkar mitt liv överhuvudtaget är det lätt att glömma bort att den finns. Visst, jag äter medicin men det tar ju 21 dagar att skapa en vana och nu har jag snart ätit medicin i ett år. Det är för mig lika naturligt som att dricka morgonkaffe förutom att mina besök och kostnader på apoteket ökat markant efter att jag fått diagnosen.
 
Jag undviker för det mesta saker som jag vet kan trigga igång ett anfall. Som stoboskop till exempel, varför finns det ens på klubbar? För det första är det för mig som har en epilepsidiagnos farligare att vistas bland stroboskop när jag är nykter än när jag är full och för det andra är stoboskop så provocerande för hjärnan att det kan trigga ett anfall hos vem som helst. Så om man vill ha säkra klubbar, varför har man ens strobe? Det som däremot är obehagligt är när man inte gör någonting "farligt" utan när det kommer helt oprovocerat, som i en trappa. Tacka fan för att det inte hände något, för isåfall hade jag förmodligen haft brutalt ont - inte bara för att alla muskler skulle vara helt slutkörd, utan för att jag antagligen hade slagit mig ganska ordentligt i den där stentrappan.  
 
 

Förkyld

Det som inte fick hända har hänt. De få gågna höstveckorna har jag varit glad över att jag sluppit undan den där förbannade förkylningen som kommer varje år vid skolstart. I fredags var jag fin i klänning och strumpbyxor på reccegask på nationen, men vad jag inte tänkte på under min cykeltur hem, trots att jag hade packat ner ett par byxor, var att faktiskt ta på mig dem så: Förkylningen huserar i min kropp nu också. 
 
Och. Jag. Har. Inte. Tid. 
 
Redan innan förkylningen kom så var jag stressad över att det är mycket att göra i skolan och tänkte att jag var tvungen att skynda på lite. Jag skulle dessutom ha jobbat idag men fick ringa och sjukanmäla mig imorse. Jag har liksom känt mig bakis och det värsta är att det här bara är början. Finns det inte något quick-fix för en förkylning? 
 

Stackars Milou

Stackars Milou. Eftersom hon är lite tillbakadragen så är det sällan man tittar på henne på nära håll. Idag gjorde jag dock det och hon har riktigt hemska sår på både haka och vid ögonen. Vid ögonen har hon haft sår relativt länge och de har varit nästa läkta vid några tillfällen men precis då så kliar hon upp dem igen och så ser det hemskt ut igen. Idag såg jag dock helheten och det ser rent ut sagt förjävligt ut så jag måste kontakta veterinär snarast. På ena sidan av munnen har hon knappt någon hud kvar. Det konstiga är dock att hon i princip verkar oberörd, men jag funderar på om hon verkligen är det. Hennes pisseri kan ju såklart bero på ogillande av kattsanden, men det kanske också kan bero på hennes smärta? Det kanske är så hon ger uttryck över sitt missnöje. Men hur ska vi veta, som inte kan prata med kattstackaren? 
 
Det är krångligt det där med katter - framförallt eftersom jag inte är van att kontakta försäkringsbolag hit och dit. Det är väl dock på tiden att lära sig eftersom katter lever länge och Milou bara är 2 år. Dessutom så känns det inte riktigt som att det kan vänta längre. När jag köpte henne så hade hon svarthaka (typ som finnar, fast på katter) och vi fick med ett schampo och pads. I början brukade vi badda henne men när vi inte tyckte att det riktigt hjälpte och att hon inte gillade det så slutade vi. Vi har badat henne med schampot och det blir lite bättre då, men hur ofta bör man bada henne? Senast när vi badade henne kissade hon ner sig, alltså - hon gillar inte direkt vatten. Så, veterinärkontakt kanske är på tiden och sedan är det bara att hålla tummarna på att de har något bra förslag angående hennes hälsa.
 
Jag vet att djur kan få problem med hud och päls pågrund av foderallergi och ofta är det spannmål. Vi har dock köpt ett väldigt rent foder eftersom Molly inte tål spannmål så vi är noga med det där. Men det kanske kan vara andra saker i maten som hon är allergisk mot?
 
Det är så svårt med djur som man inte kan fråga direkt. 

Det talas om att studenter inte kan cykla

Man hör ofta att studenter cyklar som galningar, att de inte har något trafikvett och så vidare. Jag vill inte förneka dessa påståenden, det är nog sant många gånger. Jag själv stör mig faktiskt när någon cyklar på trottoaren när man själv går där och sedan plingar de på en och vill att man ska flytta på sig. Av ren reflex så gör man ju också det. MEN - MAN FÅR INTE CYKLA PÅ TROTTOAREN!!! Och ja, det är pinsamt men det är klart att det ibland händer att jag själv gör det också på grund av smidighet på endel gator. Men ja, jag håller med om att det är störande. Sedan kan vi ju också ta upp problemet med att folk cyklar på cykelvägarna fast åt fel håll. Jag gör också det ibland MEN det är också jävligt irriterande. Cykla i rätt riktning för fan, hur svårt kan det vara? Åtminstone om du ska cykla en lång bit. När det gäller korta sträckor och smidighet så tycker jag ändå att det är lite okej.
 
Men, trots att studenter cyklar som galningar så måste jag säga att det finns ett mycket värre problem med det här. Studenter kan inte parkera cyklar. Igår när jag kom till BMC fanns det lediga cykelparkeringar egentligen, men då hade massvis med folk ställt sina cyklar huller om buller. Jag hittade dock en lämplig plats i ett ställ men för att komma in dit så välte en annan cykel. Ibland välter jag cyklar med flit till och med för att jag blir så jävla irriterad av att de inte parkerar sina cyklar ordentligt. Igår, vid BMC var det dock inte med flit men det var endast för att det var en fin röd (förmodligen ny) monark och cyklar tar ju lätt illa vid sig om de välter för mycket. Har man problem med det bör man ju, för att undvika att de välter, parkera de ordentligt om det finns utrymme för det. 

En annan höst

Det är kallt som fan i Uppsala idag och igår var det så varmt att man i princip blev kokt av att ha en liten tunn fjantig fjällrävenjacka. Hösten är tydligen här, inte mig emot i och för sig men jag vill åtminstone få klara bud på hur man bör klä sig när man går utanför dörren. Jag vill varken dränkas i svett eller frysa ihjäl, men jag antar att det är mycket begärt. När man kommer från Arjeplog där det typ jämt är kallt så är man van att klä på sig. Det ska vara jacka, tjocktröja och långbyxor under i princip alla årstider - om det inte krävs att man har allt det där på sig, så bör man åtminstone ha det i väskan. 
 
Efter två år i Uppsala känner jag att jag saknar norra Sverige mer och mer. Just nu hade jag behövt lite friskare luft och lite lugnare gator. Jag vill inte påstå att det faktiskt är staden som gör mig stressad, men det finns ju väldigt mycket mer att göra här än hemma vilket vidare innebär att jag hade varit mindre stressad om jag befunnit mig norr om södra Sverige just nu. 
 
Katten pissar i hallen och toapappret är snart slut. Kattsandsbyte är nödvändigt men jag har ingen bil för att åka och köpa massa stora saker. Min telefon är inne på lagning och numera måste jag använda bankdosa för att föra över pengar till kortet. Allt är liksom komplicerat nu och jag hinner inte med allt jag borde och måste göra. Det känns som att allt just nu består av en stor tjorv och jag vet inte riktigt hur jag ska reda ut det här. Studieuppehåll till våren? Bita ihop och lida igenom? Flytta NOSS igen? Varje dag är någon form av livskris just nu.

Min kära Milou

Jag hatar att prata om det här men just nu är jag förbannad - Milou, alltså en av katterna, pissar jämt på saker. Framförallt plastpåsar. Idag håller jag hus i tvättstugan och precis när jag satt igång en tvättmaskin med kattpissade grejer och kommer in i lägenheten så ser jag hur hon sitter och kissar på min väska där jag har mina skolpapper. Den nya mappen jag köpte för papper i fredags är alltså förstörd. Och så även mitt anteckningsblock. Jag vet att det låter extremt att skriva såhär men just i den stunden önskade jag att jag inte hade henne. Att hon gör så är ju förmodligen på grund av något missnöje. Vi har precis köpt en till kattlåda och vi rengör ofta men ändå så pissar hon på saker.
 
Så, slutsatsen vi har dragit nu är att hon kanske inte gillar kattsanden vi använder just nu. Annars vet jag inte vad. Hon verkar börja trivas allt bättre här men hon har börjat kissa på saker på senare tid. I skrivande stund låter det ju lite korkat att vi inte tänkt på att det kan vara kattsanden i och med att hon inte gjorde det innan men ändå. Jag vill ju inte vara en dåligare kattägare och vanligtvis har man ju sig själv att skylla när katter håller på sådär men jag blir ändå så förbannad. 
 
Alltså, dagen har inte varit guld och gröna skogar för jag hade någon typ av två-dagars-bakis-likgiltighet så jag har varit på krigsstigen hela dagen. Jag läste någon debattartikel på Nyheter24 (jag vet att det är en sida) om att LUF väst(?) ville att män skulle kunna göra juridisk abort vilket gjorde att jag redan var hetlevrad innan jag såg vad fan Milou höll på med. Blä. 

Misslyckande

Jag kan hitta tusen anledningar till att jag misslyckades med anatomikursen. Jag vet att jag tjatar om den men det är en av sakerna som skapar en återkommande ångest hos mig, som får mig att undra hur jag någonsin ska klara av att bli sjuksköterska om det nu faktiskt är vad jag vill. För ett år sedan, alltså hösten 2015, gjorde jag ingenting annat än att läsa naturkunskap 2 på komvux i fem veckor. Resterande tid gick jag på lite läkarbesök och så jobbade jag på nationen och hade en totalt rubbad dygnsrytm. Sedan var det fest, väldigt mycket fest. Jag var alltså typ halvalkis och arbetslös och låt mig säga såhär: Det var inte enkelt att gå från det livet till att börja läsa ett program där man skulle ha någorlunda vettiga rutiner samt en hjärna i schack. Förra terminen var jag dessutom sjuk var och varannan vecka och på det hade jag en post på nationen som jag inte alls tyckte om. Alltså. jag hade väl inte riktigt lämnat det tragiska livet jag hade HT15 bakom mig när jag skulle ta till mig allt det där komplicerade som anatomi och fysiologi kursen innehåll.
 
Nu har dock verkligheten kommit i kapp och för att få fortsätta på utbildningen MÅSTE jag klara av den. Den där ångesten jag har byggt upp liknar tyvärr mina känslor för matte i gymnasiet - hjärnan har satt en spärr som förstört självförtroendet i studierna helt vilket vidare innebär att istället för att fokusera på att lära sig någonting så sitter jag istället och nojar över att jag aldrig kommer klara det. Ska det bli tredje gången gillt den här gången eller bör jag helt enkelt hoppa av utbildningen och försöka hitta någonting annat att ägna mig åt? 

Hur man spenderar hela CSN på 10 minuter

Som student har man ju inte mycket pengar. "Jaha, vilket nyhet" tänker ni säkert nu, för det där har man ju absolut aldrig hört förr. För ungefär en timma sedan spenderade jag hela mitt inom loppet av tio minuter. En kort stund efteråt känns det lite jobbigt samtidigt som det känns skönt. Jag beställde nämligen en ny laptop, en laserskrivare och så en försäkring till det. Så, fastän det är mycket pengar spenderade på kort tid så känner jag att jag fick väldigt mycket för mina pengar. I och med studentrabatten hos HP så fick jag datorn hela 1000 kronor billigare. Jag passade även på att beställa hem en touchpenna och ett laptop fodral. Nu hoppas jag bara att datorn är bra och att livet kommer bli så mycket smidigare som jag har tänkt att det ska bli. Den bärbara datorn jag har nu är från 2011. Det är skoldatorn som jag fick när jag började gymnasiet och som jag sedan köpte ut för 750 kronor. Det känns ju typ som att det var igår jag hämtade ut datorn på skolan och den var helt ny, men det börjar ju knasigt nog vara ett par år sedan och för ett par år sedan var det nog inte någon annan än Apple som designade tunna och lätta datorer. Grejen är bara det att det känns lite onödigt att köpa en ny dator när jag har en som fungerar felfritt där problemet är att den är så himla klumpig och jobbig att ta med samt har ett dåligt batteri. Jag tänkte länge att jag skulle vänta tills den gått sönder innan jag köpte någon ny, men i detta nuet har jag insett att eftersom jag sällan orkar ta med mig den kommer den aldrig att gå sönder och dessutom skulle en ny och smidig dator förmodligen underlätta mina studier en hel del och det är just det jag behöver nu.
 
Så, nu har jag skrivit en roman om ett datorköp. Kul. Det jag vill säga (främst till mig själv) är: VÅGA VÄGRA SPÄRR TILL T3!

Vilja

Det här med hur nöjd man känner sig med sitt liv varierar ju väldigt mycket, det går ju inte att säga någonting annat. Såhär i terminsstart känner jag mig väldigt nöjd för det mesta. Fine, jag hade gärna vart rik så jag hade kunnat köpa en bostadsrätt och så vidare, men om vi tänker på en rimlig nivå så är jag nöjd. Jag är till och med pepp på min utbildning! Alltså, under hela förra terminen har jag inte alls varit motiverad. Jag tänkte mest att jag läste till sjuksköterska för att det är en bra utbildning och för att man får jobb. Nu försöker jag tänka annorlunda och på en lite djupare nivå, jag känenr kanske inte att jag har kommit sådär jätte långt i mitt tänkande om varför jag vill bli just sjuksköterska, men jag har åtminstone kommit framåt. 
 
Alltså, just nu är jag taggad. Just nu vill jag absolut inte få spärr inför termin 3, vilket jag kommer få om jag inte klarar nästa anatomiomtenta. Och då är det självklart lätt att tänka att jag åtminstone får se till att klara den. Och jovisst, det blir lättare att plugga om man känner sig mer motiverad, men anatomin och fysiologin blir tyvärr inte enklare bara för det. All basic stuff suger jag på. Jag förstår mig inte på alla dessa joner. Och natrium-kalium-pumpen. Och allt jäkla skit vad det innebär. Jag har väntat och väntat på att den där poletten ska trilla ner men det händer liksom inte. Hur fanken ska jag ta mig vidare? 

RSS 2.0
Bloggare