Romantiseringen av snus och hatet mot cigg

 
Den här bilden dök upp i mitt flöde idag, och vet ni en tokig sak?
 
Under min tid i Uppsala har jag flertalet gånger fått höra att det är coolt att jag snusar. Antagligen för att sörlänningar inte ser snusande tjejer lika ofta som vi gör uppe i norr. Hemma kändes det ju som att typ 89 % av alla snusade - killar som tjejer. 
 
Men vadå coolt? På riktigt? 
Är det inte himla konstigt att vi kan kalla ett dåligt beteende för coolt, alltså uttryckligen, utan att det är såkallade "dåliga människor" som gör det utan helt vanliga, normala människor utan ett kriminellt eller avvikande leverne. Tänk om någon skulle säga att en rökare var cool på grund av ciggen - om någon hör det så får ni gärna höra av er till mig. Jag menar, vi är ju mycket snabbare med att hoppa på en rökare och säga att hen bör fimpa. Det är nog bara en person som rakt ut sagt till mig att jag borde sluta. Och ja, klart att det är provocerande. Det är ju inte som att jag lever i någon slags illusion om att det är någonting vettigt att spendera pengar på eller att det skulle vara hälsosamt. De flesta som använder sig utav tobaksvaror vet ju om att det är dåligt. Sedan, så är det väl knappast lika ohälsosamt att snusa som att röka, men det är ju fortfarande inte bra eller vettigt.
 
Å andra sidan så är det ju långt ifrån alla som tycker att det är coolt med snus och brudar som snusar. Förutom alla som tycker att snus är superduper vidrigt (många tycker ju till och med att det är äckligare med snus än cigg) så finns ju den där åsikten och föreställningen om att det är äckligare med tjejer som snusar än med killar som snusar. Jag antar att det handlar om det där att snus skulle vara något maskulint och att tjejer som snusar därför är lite skumma och antagligen konstiga och inte så himla kvinnliga i övrigt. 
 
Men är det inte konstigt så säg, hur vi snusare kan romantisera snus så mycket utan att bli påhoppade. Skulle en rökare göra detsamma skulle det antagligen bli ett jävla liv från alla håll och kanter. 

En förvirrad recce

Tänk att det redan gått tre år sedan jag flyttade till Uppsala och började plugga här. Höstterminen 2014 var det praktisk filosofi som gällde och förutom att det var ett nytt sätt att plugga på så var hela grejen med nationer och studentliv någonting nytt och spännande. Nu för tiden är det ju inte någonting sjuuukt häftigt utan snarare vardag. Det är lite coolt ändå, att hela den här "låtsats" världen är så många människors liv under flera år. Med låtsats menar jag att det är väldigt svårt att berätta för utomstående vad man egentligen sysslar med här nere. Studentgrejer, ja, men det är svårt att förklara ändå. 
 
Hur som helst, så kändes det konstigt att entra portarna på BMC i måndags, trots att jag varit här i tre år. Jag kände inte igen några som jag kunde följa efter för att hitta salen och det kändes så mysko att stå där och lyssna på alla: "HEEEEJ, HAR DU HAFT DET BRA I SOMMAR???" och så visste man knappt om man var på rätt plats. Rätt plats verkade jag dock ha varit på för nu är jag registrerad på termin 3 på sjuksköterskeprogrammet och den första inlämningen är redan inlämnad. Ju längre in på utbildningen vi kommer desto mer rivstart verkar det bli för varje termin. Alltså, det är så långt ifrån gymnasiet och grundskolan när första veckan var värsta chillveckan. Förvisso är det ju inte som att vi var tvugna att skriva någon tung inlämning på 35 sidor, men låt mig säga såhär: I tisdags visste jag inte ens vilka personerna i min basgrupp var, igår träffade jag dem för första gången och igår skrev vi vårt första grupparbete FÄRDIGT. Det är så skönt att hamna med människor som verkar vilja göra klart saker och inte skjuta upp dem, men vi får väl se vad framtiden väntar. Tänk om det är jag som blir den där latmasken? 
 
Så, eftersom vi gjorde färdigt inlämningen igår så är jag ledig idag. Det känns lite sisådär med lediga dagar eftersom det rubbar dygnsrytmen och ikväll/natt ska jag jobba på klubb och imorgon börjar jag 8.15 och har föreläsningar hela dagen. Jag är verkligen inte taggad för fem öre på att stå i någon garderob och hänga in jackor till folk, inte för att själva jobbet är tråkigt alla gånger, men det blir sent. Dessutom är Pernillas katt inte tillbaka fastän vi ställt ut kattfälla, igår började det regna vilket inte underlättar arbetet med det. Jag förstår inte varför katten inte vill gå in i fällan. En kattfälla är alltså som en bur, där man sätter in en skål med mat längst in. När katten går in i buren för att ta maten kommer katten trampa på en platta som gör att dörren till buren ramlar igen och katten blir instängd. Men ja, efter tre dagar har den tyvärr inte gett resultat ännu.

Varför är djurungar så söta?

Klockan två idag har jag introduktion, vilket innebär att vi delas in i basgrupper. Åtminstone om jag tror rätt. Jag mår skit idag vilket känns förjävligt. Det är ju inga konstigheter att det är trist när man inte mår bra. Saken är den att jag inte ätit min epilepsimedicin på tre dagar. Inte riktigt sådär att jag medvetet struntat i det, jag har helt enkelt glömt bort den. 
 
...Och på den tredje dagen mår jag ta mig fan riktigt räv. Jag skakar och mår illa. Tänk att det antagligen blivit så på grund av att jag vant mig vid medicinen. Kan inte minnas att jag mådde såhär illa förut. Beror det på vanan eller att epilepsin blivit värre? Dessa dagar när jag känner av den kan jag inte låta bli att fundera varför. Varför skulle jag drabbas av en sån här jävla skitgrej som de allra flesta dagarna inte märks av men som jag ändå måste mediciniera och som, fastän det oftast "inte finns" påverkar en rad saker som jag "inte kan" göra.
 
Alltså, jag fattar väl själv att det finns många saker som är mycket värre. Att personer går omkring och känner sina krämpor varje dag. Det gör ju inte jag egentligen. Men vafan. Kom igen. Tycker ju för det mesta att jag är frisk som en nötkärna men ändå kan jag ju lista två diagnoser som jag har på papper. 
 
Jag tänker att det var lättare "tiden innan" jag medvetet behövde se om vissa saker ens lämpar sig för epileptiker. Inte för att jag själv drabbas av att jag inte kan ge blod, men människor mår ju bra av att kunna syssla med välgörenhet. Sedan finns det ju andra saker. Inte för att jag direkt fått några drömmar krossade men ja, de allra flesta förstår nog vad jag menar. Framförallt de som själva har någon sån där grej som säger att en inte kan göra vissa saker. 
 
Jag funderar dock på om det ens finns någon "tid innan". Jag minns hur jag på lågstadiet kunde "somna" på brännbollsplanen. Hur jag var borta och sedan vaknade till av att någon skrek att jag var sämst eller något liknande för att jag inte tog bollen som låg mitt framför fötterna på mig. Jag var ju aldrig någon idrottstalang eller ens intresserad, idrotten betydde bara ångest, men i mitt innersta undrar jag om jag verkligen var så dum att jag inte skulle tagit en boll som låg framför mina fötter? Jag minns också hur fruktansvärt jobbigt det var att gå ibland. Hur benen bara vek sig. Men kanske berodde det på dålig kondition - kan det verkligen vara så illa att ett barn inte ens orkar gå? Sedan minns jag den där gången i Luleå när jag skulle in på krogen med en annans leg men de sa att det inte var ett leg så jag tog en promenad istället (lol) och köpte snus med den legitimationen. Ja, jag vet att identitetsstöld är sjukt olagligt men det var många år sedan så det går inte att anmäla. (ALLTSÅ NEJ, jag stal inte identiteten utan lånade den men oavsett så antar jag att det klassas som identitetsstöld.) Alla har väl något lik i garderoben och alla gör väl dumma saker som tonåring. Till saken hör dock inte min brottslighet utan att jag bara föll ihop. Det började med ett illamående och sedan ramlade jag ihop. Jag kollapsade. Blev förvisso inte medvetslös men mina ben kunde inte bära mig och för ett par sekunder var hela jag bortdomnad. Berodde det på en onormal hjärnaktivitet eller på de där svarta bantningspillerna och att jag inte åt ordentligt? Eller var det en kombination?
 
Epilepsi är ju så oklart om det inte går att spåra till något annat så som skalltrauma, stroke, tumörer, utvecklingstörningar etcetra. Och jag är ju normal förutom PCOS och epilepsi, alltså, rätt så normal. Så varför? Visst har vi olika varianter av hjärna, men jag undrar bara om jag hade epilepsi redan som barn som aldrig visade sig i tydliga anfall utan snarare att jag kunde försvinna lite nu och då? 
 
Jag vet att mina spekulationer inte hjälper någonting alls för anfall går inte att visa på efteråt utan det krävs ju att någon bevittnar det för att kunna tala om vad det verkligen är. 
 
Nåväl, nu ska jag hämta min tvätt och sedan ska jag klä på mig annat än mjukisbyxor och en skitig tisha för att traska iväg till den där introduktionen. Nervöst att börja i ny klass. 

CARPE DIEM

Jag borde packa. Inte för att det behövs speciellt mycket för en dygnskryssning, och desto större anledning ger väl det till att jag borde göra bort det. Istället sitter jag här i soffan och lyssnar igenom Keshas nya album. Jag gillade henne mycket förr i tiden, under min fjortistid. Hennes nya album är väldigt annorlunda jämfört med musiken hon gjorde på den tiden.
 
Jaja, mina tankar och åsikter om musik är inte intressanta överhuvudtaget. För det första kan jag ingenting om musik och för det andra så...lyssnar jag inte speciellt mycket på musik. Alltså, jag letar sällan upp nya låtar och så vidare. Förutom Markoolio och annat (på riktigt) töntiga saker så brukar jag lyssna på 90-tal, 00-tal och till och från ännu äldre musik. Vi ska dock inte glömma den klassiska musiken - det allra bästa när ens hjärna inte riktigt pallar med. Den här grejen med sång kan liksom bli jobbigt om man inte pallar lyssna på vad fasen folk säger. Ibland undrar jag om jag har någon ljudkänslighetsstörning. Hatar hög musik och som jag skrev, ibland tycker jag verkligen att det är skitjobbigt med sångtext. 
 
Hur som helst, så förstår jag inte varför jag började med ett utlägg angående musik eftersom jag skrev att jag inte borde skriva någonting. När jag började skriva här hade jag nog en tanke om att göra ett försök till att skriva någonting vettigt om ett ämne jag tänkt mycket på de senaste dagarna men nu kommer jag inte riktigt ihåg vad det var.
 
Bussen till kryssningen åker 15.20. Det lär ju bli jag, Amanda och massor med pensionärer. Men vem bryr sig, jag är ju inte direkt någon cool brud. Alltså, jag har inte råd med alla dom där balla sommaraktiviteterna en egentligen bör ägna sig åt för att maxa ledigheten. Har ni någonsin tänkt på hur stressig ledighet kan vara? Det finns ju en sådan press på att man ska hinna göra en massa coola och roliga saker och så ska man vara brun och snygg lagom till att jobb eller skola börjar om igen. Fyfan, jag kommer ihåg den där ångesten när frågan "Vad har du gjort i sommar?" alltid kom vid skolstart och så hade man inte gjort någonting häftigt överhuvudtaget. Jag var en innesittare som tillbringade nätterna vid datorn. Så ocool. Och så tänkte man att när jag flyttar till stan och blir äldre ska jag börja göra coola saker så att jag kan vara lika cool som alla andra kids. Så blev det ju tyvärr inte. Kan ibland ha lite ångest över det nu också - inte för att min sommar i år varit händelselös, jag har ju knappt haft en endaste dag där kalendern varit tom. Vad jag menar är att det kan vara tråkigt att inte vara rik, vilket det känns som att majoriteten i ens omgivning är. De kommer från familjer som typ har obegränsat med pengar så det har ägnat hela sitt liv åt coola saker.
 
Summan av kardemumman är att jag tycker att vi alla ibland borde tänka oss för. Visst är det ofta artighetsfrågor, men framförallt de som jobbar med barn bör vara restriktiv med den där frågan. För en unge är det inte speciellt kul att lyssna på alla andras fantastiska resor om de själva suttit hemma och inte haft ett skit att göra. Vidare kan det leda till frågor till föräldrarna och så kanske de av diverse anledning inte haft möjlighet eller råd att ägna sig åt massvis med aktiviteter. För att inte glömma de som har riktiga skitföräldrar som inte bryr sig om sina barn.
 
Sommaren 2006 var pappa sjuk jämt. Sommaren 2007 likaså, och i augusti fick vi veta att han skulle dö. Ja, så coola somrar kan barn (och vuxna) ha. 
 
Tack och hej leverpastej

Höst i luften

Det andas höst, fastän det är solsken och värme till och från. Att hösten känns nära blir ju inte mindre konstigt eftersom allt studenttjosan drar igång igen nu. Fast för tillfället är det inte all pepp inför alla diverse fester som väntar de närmsta veckorna som är den dominerande känslan. Just idag har jag hemlängtan. Kanske beror det på att jag gått med i en facebookgrupp som heter något i stil med "VI SOM ÄLSKAR NORRLAND" där det läggs upp hundratals fina landskapsbilder från mitt hemland. Hemland och hemland, men ni som själva kommer från NOSS (norr om södra Sverige) och är bosatta söderut förstår säkert vad jag menar. Det är inte alls samma sak.
 
Jag hängde hos en kompis för ett par dagar sedan. Hennes pojkvän berättade att han varit på fiskeresa i Arjeplog förra sommaren. Sedan berättade han en inte direkt ovanlig historia om att "det är skillnad på folket där jämfört med här". Det hade hänt något med bildäcken och de på verkstaden hade inte några som passade = det skulle inte gå för grabbgänget att åka hem. Sedan hade mekanikern, vart det nu var, ringt till folk för att höra efter om någon hade den typen men tillslut kommit på att han själv hade sådana hemma, åkt hem och hämtat dessa och sålt dem till grabbarna. Och ja, det är fint hur hjälpsamma människor där uppe kan vara. Att de liksom kan hjälpa okända människor på ett sådant sätt som man vanligtvis bara hjälper folk i sin närhet eller bekantskap. OCH att det inte är ett unikt fall, utan att en fått höra många liknande historier. 
 
Visst, jag är inte sugen på att flytta tillbaka. Men visst får man väl ändå längta efter den friska luften och glädjas åt den vänlighet som faktiskt finns där uppe trots att jag flydde därifrån för tre år sedan. 
 
 
Se så fiiiin vår norra landsdel är. 

Ledighet

Nu när den sista arbetsdagen för denna sommaren är förbi känner jag: Så fort det har gått! Varför känns det alltid så när det väl kommer till kritan? För en vecka sedan kändes det som att det aldrig skulle ta slut och nu sitter jag här utan några fler pass inbokade. Jag kommer inte ens kunna jobba extra eftersom jag redan har, i princip, hela den lediga veckan fullbokade med diverse saker. 
 
På tisdag åker jag på skaldjurskryssning. Jag tror inte ni kan förstå hur svårt det var att få med någon på detta, eftersom kryssningar bara är till för pensionärer. Och jaja, kan så vara, men det måste väl inte vara ett problem? Jag menar, kan en sitta på parkbänkar i öst så kan en väl åka på en kryssning. Eller, måste man vara fin ibland? Skämtåsido. Jag är nöjd att jag faktiskt ska göra någonting under den här veckan, annars hade det antagligen bara blivit ytterligare en arbetsvecka. 
 
Det kommer bli mycket skaldjur den här veckan, för på torsdag är det dags för den årliga kräftskivan med världens roligaste förening. På fredag väntar en mycket seriös talangjakt. 
 
Ja, ni hör ju själva - så upptagen jag är.
 
Förresten är katten inte tillbaka ännu. Vad fan ska jag göra? Lever han? Är han död? Jag såg honom dagen efter han försvunnit men då tog han ju löpet in i skogen och nu har jag inte sett honom sedan dess.

3 dagar kvar

På söndag jobbar jag min sista dag för sommaren. Skönt? JA! Tyvärr är jag inre säker än på att jag faktiskt kommer vara ledig. Jag menar, ringer de från jobbet och jag inte har något vettigt för mig kan jag ju likaväl tjäna pengar. Men idag är jag såå trött, hur ska jag klara av ett helt arbetsliv i framtiden? Hehe.


Förövrigt är min systers katt bortsprungen. Jag kattvaktar fram tills att hon flyttar till Uppsala och i förrgår måste han ha sprungit ut. Igår såg jag honom men när han såg mig kutade han in i skogen. Jag är glad över att veta att han huserar i närheten men det är verkligen frustrerande att han smiter i väg så fort man ser honom. Det är en innekatt så jag hoppas att han inte kommer bort sig. Dumma dumma katt. När jag väl får tag på honom ska jag sätta honom i finkan. 



RSS 2.0
Bloggare