CARPE DIEM

Jag borde packa. Inte för att det behövs speciellt mycket för en dygnskryssning, och desto större anledning ger väl det till att jag borde göra bort det. Istället sitter jag här i soffan och lyssnar igenom Keshas nya album. Jag gillade henne mycket förr i tiden, under min fjortistid. Hennes nya album är väldigt annorlunda jämfört med musiken hon gjorde på den tiden.
 
Jaja, mina tankar och åsikter om musik är inte intressanta överhuvudtaget. För det första kan jag ingenting om musik och för det andra så...lyssnar jag inte speciellt mycket på musik. Alltså, jag letar sällan upp nya låtar och så vidare. Förutom Markoolio och annat (på riktigt) töntiga saker så brukar jag lyssna på 90-tal, 00-tal och till och från ännu äldre musik. Vi ska dock inte glömma den klassiska musiken - det allra bästa när ens hjärna inte riktigt pallar med. Den här grejen med sång kan liksom bli jobbigt om man inte pallar lyssna på vad fasen folk säger. Ibland undrar jag om jag har någon ljudkänslighetsstörning. Hatar hög musik och som jag skrev, ibland tycker jag verkligen att det är skitjobbigt med sångtext. 
 
Hur som helst, så förstår jag inte varför jag började med ett utlägg angående musik eftersom jag skrev att jag inte borde skriva någonting. När jag började skriva här hade jag nog en tanke om att göra ett försök till att skriva någonting vettigt om ett ämne jag tänkt mycket på de senaste dagarna men nu kommer jag inte riktigt ihåg vad det var.
 
Bussen till kryssningen åker 15.20. Det lär ju bli jag, Amanda och massor med pensionärer. Men vem bryr sig, jag är ju inte direkt någon cool brud. Alltså, jag har inte råd med alla dom där balla sommaraktiviteterna en egentligen bör ägna sig åt för att maxa ledigheten. Har ni någonsin tänkt på hur stressig ledighet kan vara? Det finns ju en sådan press på att man ska hinna göra en massa coola och roliga saker och så ska man vara brun och snygg lagom till att jobb eller skola börjar om igen. Fyfan, jag kommer ihåg den där ångesten när frågan "Vad har du gjort i sommar?" alltid kom vid skolstart och så hade man inte gjort någonting häftigt överhuvudtaget. Jag var en innesittare som tillbringade nätterna vid datorn. Så ocool. Och så tänkte man att när jag flyttar till stan och blir äldre ska jag börja göra coola saker så att jag kan vara lika cool som alla andra kids. Så blev det ju tyvärr inte. Kan ibland ha lite ångest över det nu också - inte för att min sommar i år varit händelselös, jag har ju knappt haft en endaste dag där kalendern varit tom. Vad jag menar är att det kan vara tråkigt att inte vara rik, vilket det känns som att majoriteten i ens omgivning är. De kommer från familjer som typ har obegränsat med pengar så det har ägnat hela sitt liv åt coola saker.
 
Summan av kardemumman är att jag tycker att vi alla ibland borde tänka oss för. Visst är det ofta artighetsfrågor, men framförallt de som jobbar med barn bör vara restriktiv med den där frågan. För en unge är det inte speciellt kul att lyssna på alla andras fantastiska resor om de själva suttit hemma och inte haft ett skit att göra. Vidare kan det leda till frågor till föräldrarna och så kanske de av diverse anledning inte haft möjlighet eller råd att ägna sig åt massvis med aktiviteter. För att inte glömma de som har riktiga skitföräldrar som inte bryr sig om sina barn.
 
Sommaren 2006 var pappa sjuk jämt. Sommaren 2007 likaså, och i augusti fick vi veta att han skulle dö. Ja, så coola somrar kan barn (och vuxna) ha. 
 
Tack och hej leverpastej

Kommentarer



NAMN:
SPARA UPPGIFTER

E-MAIL: (publiceras ej)

BLOGG/HEMSIDA

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen
RSS 2.0