Varför är djurungar så söta?

Klockan två idag har jag introduktion, vilket innebär att vi delas in i basgrupper. Åtminstone om jag tror rätt. Jag mår skit idag vilket känns förjävligt. Det är ju inga konstigheter att det är trist när man inte mår bra. Saken är den att jag inte ätit min epilepsimedicin på tre dagar. Inte riktigt sådär att jag medvetet struntat i det, jag har helt enkelt glömt bort den. 
 
...Och på den tredje dagen mår jag ta mig fan riktigt räv. Jag skakar och mår illa. Tänk att det antagligen blivit så på grund av att jag vant mig vid medicinen. Kan inte minnas att jag mådde såhär illa förut. Beror det på vanan eller att epilepsin blivit värre? Dessa dagar när jag känner av den kan jag inte låta bli att fundera varför. Varför skulle jag drabbas av en sån här jävla skitgrej som de allra flesta dagarna inte märks av men som jag ändå måste mediciniera och som, fastän det oftast "inte finns" påverkar en rad saker som jag "inte kan" göra.
 
Alltså, jag fattar väl själv att det finns många saker som är mycket värre. Att personer går omkring och känner sina krämpor varje dag. Det gör ju inte jag egentligen. Men vafan. Kom igen. Tycker ju för det mesta att jag är frisk som en nötkärna men ändå kan jag ju lista två diagnoser som jag har på papper. 
 
Jag tänker att det var lättare "tiden innan" jag medvetet behövde se om vissa saker ens lämpar sig för epileptiker. Inte för att jag själv drabbas av att jag inte kan ge blod, men människor mår ju bra av att kunna syssla med välgörenhet. Sedan finns det ju andra saker. Inte för att jag direkt fått några drömmar krossade men ja, de allra flesta förstår nog vad jag menar. Framförallt de som själva har någon sån där grej som säger att en inte kan göra vissa saker. 
 
Jag funderar dock på om det ens finns någon "tid innan". Jag minns hur jag på lågstadiet kunde "somna" på brännbollsplanen. Hur jag var borta och sedan vaknade till av att någon skrek att jag var sämst eller något liknande för att jag inte tog bollen som låg mitt framför fötterna på mig. Jag var ju aldrig någon idrottstalang eller ens intresserad, idrotten betydde bara ångest, men i mitt innersta undrar jag om jag verkligen var så dum att jag inte skulle tagit en boll som låg framför mina fötter? Jag minns också hur fruktansvärt jobbigt det var att gå ibland. Hur benen bara vek sig. Men kanske berodde det på dålig kondition - kan det verkligen vara så illa att ett barn inte ens orkar gå? Sedan minns jag den där gången i Luleå när jag skulle in på krogen med en annans leg men de sa att det inte var ett leg så jag tog en promenad istället (lol) och köpte snus med den legitimationen. Ja, jag vet att identitetsstöld är sjukt olagligt men det var många år sedan så det går inte att anmäla. (ALLTSÅ NEJ, jag stal inte identiteten utan lånade den men oavsett så antar jag att det klassas som identitetsstöld.) Alla har väl något lik i garderoben och alla gör väl dumma saker som tonåring. Till saken hör dock inte min brottslighet utan att jag bara föll ihop. Det började med ett illamående och sedan ramlade jag ihop. Jag kollapsade. Blev förvisso inte medvetslös men mina ben kunde inte bära mig och för ett par sekunder var hela jag bortdomnad. Berodde det på en onormal hjärnaktivitet eller på de där svarta bantningspillerna och att jag inte åt ordentligt? Eller var det en kombination?
 
Epilepsi är ju så oklart om det inte går att spåra till något annat så som skalltrauma, stroke, tumörer, utvecklingstörningar etcetra. Och jag är ju normal förutom PCOS och epilepsi, alltså, rätt så normal. Så varför? Visst har vi olika varianter av hjärna, men jag undrar bara om jag hade epilepsi redan som barn som aldrig visade sig i tydliga anfall utan snarare att jag kunde försvinna lite nu och då? 
 
Jag vet att mina spekulationer inte hjälper någonting alls för anfall går inte att visa på efteråt utan det krävs ju att någon bevittnar det för att kunna tala om vad det verkligen är. 
 
Nåväl, nu ska jag hämta min tvätt och sedan ska jag klä på mig annat än mjukisbyxor och en skitig tisha för att traska iväg till den där introduktionen. Nervöst att börja i ny klass. 

Kommentarer



NAMN:
SPARA UPPGIFTER

E-MAIL: (publiceras ej)

BLOGG/HEMSIDA

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen
RSS 2.0