Ekorrhjul

Idag försov jag mig, vilket inte förvånar mig sådär jätte mycket egentligen. Jag är helt slut. Jag har blivit en sån där upptagen tjej med en mer eller mindre fullspäckad kalender och jag gillar det inte. Det är tungt att plugga till omtentor, läsa en kvällskurs och jobba samtidigt. Jag får heller inte glömma min förening som snart ska ha 55års jubileum och ytterligare några småsaker. Livet hinner jag inte med. Eller så är det här livet, vilket känns tråkigt. Alltså, trots att de flesta sakerna är roliga (omtentorna hade jag gärna sluppit) så saknar jag att kunna ligga i soffan ibland och lata mig. Nu hinner jag knappt duscha! Är det såhär det ska vara? Är det såhär tiden efter examen kommer att se ut? Isåfall vill jag helst gå i ide och inte komma fram förens jag kan göra något annat.
 
Igår jobbade jag dubbelpass och det gjorde jag i fredags också. Det ska jag även göra på torsdag och helt seriöst tycker jag att delade turer borde vara förbjudna. Vid sådana pass har man tre timmars "rast" mitt på dagen men i och med avståndet till mitt hem från jobbet så hinner jag inte åka hem emellan och därav befinner jag mig fortfarande på jobbet under den tiden. Alltså - Hela. Jävla. Dagen. Och även om vårt personalrum är ganska fint så är det skit.
 
Dessa stressiga veckor får mig att mer och mer börja tänka tanken om jag kanske borde jobba i Arjeplog i sommar. Visst är jobbet där uppe också tungt men där finns det åtminstone en lugn miljö runt om kring. Men jag vet inte. Jag har ju inte så mycket kvar där uppe så vad ska jag göra där, förutom att jobba?
 
Det enda jag egentligen ser framemot just nu är slutet på april. Näst sista helgen är det äntligen dags för föreningsresa till okänd destination (en långweekend) och sedan blir det Rhodos!!! Planen är även att boka ännu en resa i sommar till något varmt land. Men annars då? Jobb, jobb, jobb. Kanske tenta också, vem vet. Det beror på hur det går. Just nu känns det dock skit. Jag är så jävla trött att jag liksom inte kommer igång. Förbannades jävla skit att jag försov mig, annars hade jag åtminstone betat av fyra timmars plugg på föreläsning men det gick ju som det gick.
 

Arjeplog

Jag ringde till Arjeplog igår för att säga upp min tandförsäkring. Det låter antagligen inte jätte kul, men det påminde mig ändå om något fantastiskt (och roligt) med lilla, lilla Arjeplog. Jag hade missat att höra av mig och senaste datumet för betalning hade gått så jag var stressad över att det redan hade hunnit gå till inkasso och då är det ju svårare att fixa. Nu har de gratis tandvård upp till 23 i Uppsala så jag kände inte riktigt för att ha en försäkring i Arjeplog (men om jag skulle ha en försäkring vill jag ha den där hehe). Hur som helst hann jag inte säga så mycket innan personen jag pratade med sa "Ja, jo, din mamma var här imorse. Jag tror att de tog bort avtalet då.". Att man har koll på vilka som är vilka är väl inte så konstigt i en kommun där det bara bor några tusen, men när man vant sig med en stad så glömmer man bort hur enkla saker kunde vara där. Det är så roligt.

Att ta beslutet om någon ska få leva eller inte

Jag står inför ett tungt beslut. Det har varit så ett tag nu och jag har på sätt och vis börjat acceptera att det är som det är. Det allra svåraste med att ha ett djur är när djuret måste dö. Inte för att det ligger på dödsbädden med andningsuppehåll utan av den anledningen att något är fel. Milou har ju varit väldigt sjuk och sedan blivit fin efter att ha fått kortisonsprutor. Veterinären hittade inte något riktigt fel men rekommenderade allergifoder vilket jag nu kan utvärdera och det har helt enkelt inte gett något resultat. Problemet med Milou är återkommande. När jag verkligen insåg att Milou snart måste dö blev jag så ledsen. Känslan av att jag, som djurägare, är den som fattar beslut om huruvida hon ska leva eller inte känns så fruktansvärt olustigt. Att valet står mellan att plåga katten till att leva med sina krämpor för mitt eget samvetesskull eller att avliva henne för att hon ska slippa lida. Båda alternativen ger en ju dåligt samvete.
 
Min åsikt har alltid varit att om man inte klarar av tanken på att avliva sitt djur när det väl behövs så ska man inte skaffa djur, men jag har aldrig tidigare varit den personen som måste ta tag i saken. Som måste ta beslutet. Som måste boka tiden. Som måste gå med djuret till veterinären. Jag hoppas dock att jag kan få någon annan att gå med henne till veterinären, jag vet att jag antagligen är mesig som inte känner att jag orkar med det själv, men usch vad tungt det är. Mycket tragiska saker har jag ändå sett och varit med om men tanken på att gå med henne till veterinären och se när de tar hennes liv känns för hemsk. Att det liksom är jag som sett till att nu ska hon minnsann dö.
 
Jag vet inte när det hela blir av eftersom hon inte är extremt dålig nu och hennes klåda verkar pendla från att hon ser bra ut till att hon är väldigt röd i ögonen. Jag badade henne i veckan och dagen efter det såg hon väldigt bra ut. Självklart kommer jag att göra vad jag kan och se hur det hela artar sig. Just nu vill jag inte ge henne mer kortison, men om behandling som består av bad en gång i veckan fungerar så är det självklart att jag kommer göra det innan jag bokar en tid för att avliva henne. Jag hoppas ju innerligt att det finns lösningar så att den stackars, fina, tvååriga katten kan få leva och må bra ett tag till.
 
 

RSS 2.0
Bloggare