Att ta beslutet om någon ska få leva eller inte

Jag står inför ett tungt beslut. Det har varit så ett tag nu och jag har på sätt och vis börjat acceptera att det är som det är. Det allra svåraste med att ha ett djur är när djuret måste dö. Inte för att det ligger på dödsbädden med andningsuppehåll utan av den anledningen att något är fel. Milou har ju varit väldigt sjuk och sedan blivit fin efter att ha fått kortisonsprutor. Veterinären hittade inte något riktigt fel men rekommenderade allergifoder vilket jag nu kan utvärdera och det har helt enkelt inte gett något resultat. Problemet med Milou är återkommande. När jag verkligen insåg att Milou snart måste dö blev jag så ledsen. Känslan av att jag, som djurägare, är den som fattar beslut om huruvida hon ska leva eller inte känns så fruktansvärt olustigt. Att valet står mellan att plåga katten till att leva med sina krämpor för mitt eget samvetesskull eller att avliva henne för att hon ska slippa lida. Båda alternativen ger en ju dåligt samvete.
 
Min åsikt har alltid varit att om man inte klarar av tanken på att avliva sitt djur när det väl behövs så ska man inte skaffa djur, men jag har aldrig tidigare varit den personen som måste ta tag i saken. Som måste ta beslutet. Som måste boka tiden. Som måste gå med djuret till veterinären. Jag hoppas dock att jag kan få någon annan att gå med henne till veterinären, jag vet att jag antagligen är mesig som inte känner att jag orkar med det själv, men usch vad tungt det är. Mycket tragiska saker har jag ändå sett och varit med om men tanken på att gå med henne till veterinären och se när de tar hennes liv känns för hemsk. Att det liksom är jag som sett till att nu ska hon minnsann dö.
 
Jag vet inte när det hela blir av eftersom hon inte är extremt dålig nu och hennes klåda verkar pendla från att hon ser bra ut till att hon är väldigt röd i ögonen. Jag badade henne i veckan och dagen efter det såg hon väldigt bra ut. Självklart kommer jag att göra vad jag kan och se hur det hela artar sig. Just nu vill jag inte ge henne mer kortison, men om behandling som består av bad en gång i veckan fungerar så är det självklart att jag kommer göra det innan jag bokar en tid för att avliva henne. Jag hoppas ju innerligt att det finns lösningar så att den stackars, fina, tvååriga katten kan få leva och må bra ett tag till.
 
 

Kommentarer



NAMN:
SPARA UPPGIFTER

E-MAIL: (publiceras ej)

BLOGG/HEMSIDA

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen
RSS 2.0