SNARK

Hjälp, vad händer med mig? Jag är så fruktansvärt otaggad på att jobba. Jag känner liksom hur jag börjar dö inombords. En stor anledning till detta är nuvarande schema, alltså inte mitt eget utan att det ibland blir så sjukt lite personal. Idag kommer vi under en stund vara tre personal på 20 vårdtagare(!!!). Kan någon berätta hur detta kan vara försvarbart på något sätt överhuvudtaget?


Det är liksom problem som dessa som gör att jag funderar på om jag verkligen har valt rätt bana i livet. Dessa dagar gör mig så jävla trött och får mig att vilja gå hem. Men det verkar tydligen vara okej.

På allt det här ska man liksom göra allt för alla när man jobbar inom vården. Alltid behålla lugnet fastän man blir kallad diverse fula saker och får man en rak höger ska man stå kvar där och le. För ve den vårdpersonal som skulle säga ifrån på skarpen. Man kan ju inte vara otrevlig liksom. Dessutom så ska vi svara på larm direkt - men vi får inte gå ifrån en vårdtagare som vi håller på att hjälpa. Och fyfan för oss om det någon gång skulle synas att vi är stressade. Glöm inte heller bort att alla vårdtagare har rätt till utevistelse.

Den här ekvationen går ju inte ihop alls. Haha, jag minns en gång när en kompis sa (som aldrig jobbat inom vården) "Men vadå, ni sitter ju typ och fikar med gamlingar - det är inget stressigt jobb".


Ännu en dag

Efter en dag där jag ändå var ovanligt pigg trots lite sömn så fick jag rejält med besk eftersmak kort efter jobbet. Jag tänker dock inte skriva något inlägg om irriterande-människor 2.0 just nu. Kanske en annan gång. Det lär ju säkert ske någonting irriterande inom en snar framtid. Nä, men det var faktiskt synd. Jag hade ett jävla flow på jobbet idag. Ni vet när man är sådär pigg och nästan blir lite rastlös av en lugn stund? Idag var det aldrig lite personal heller så det var verkligen skönt. Jag hoppas att detsamma gäller imorgon.


Jag tänkte slagga nu och den kyliga luften som kommer in genom fönstret påminner om hösten. Halva sommaren har redan gått och under resterande halva väntar jobb. Jag längtar till hösten faktiskt. Eftersom jag jobbar inomhus kan jag liksom ändå inte ta del av det fina vädret ute när det väl är fint väder.

Sensommaren och början på hösten är ju oftast helt fantastisk. Dessutom väntar så mycket kul. Alla är tillbaka efter sommaren och studentlivet drar igång igen. Den första tiden är ju dessutom bäst när de allra flesta är glada över att vara tillbaka, kvällarna är varma och ja, i min fantasi är allting fantastiskt åtminstone.

Nu ska jag drömma vidare.
Natti


Seriöööööst

Jag jobbar kväll idag. Detta var alltså min chans till en liiiten sovmorgon. Det är ju en himla skillnad på att stiga upp klockan 5 och klockan 8. Då kan man ju till och med göra något litet på kvällen utan att bli stressad och få dåligt samvete. Meeeeen, kort var min glädje då jag vaknade vid sju-tiden av ett dunkande. Jag förstod inte vad fan det var, men sedan insåg jag att någon stod och piskade mattor. Jag hade så stor lust att gå ut i mina sovkläder (alternativt öppna fönstret lite mer) och be gubben om att göra det liiite senare. Dock så behärskade jag mig. Stängde (smällde) igen fönstret och lyckades konstigt nog sova en liten stund till. Tillfredsställelsen när jag vaknade var tyvärr inte lika stor som den annars hade vart.

Jaja, om ett tag ska jag cykla mot jobbet igen och jag har inte direkt någon lust med det. Totalt kommer jag jobba sex dagar i rad innan jag har en ledig dag. På den lediga dagen måste jag skriva färdigt mitt slut-PM för annars kommer det aldrig bli av. Jag har en bra början men jag har inte riktigt hunnit få in de referenserna jag faktiskt behöver. Fasen att jag inte pluggar något samhällsrelaterat ämne nu, det är så mycket roligare än "vårdvetenskap". Dock tror jag på ett spännande och roligt yrke i framtiden istället för att leta jobb som en galning och sedan inte lyckas få något jobb. Typ fortsätta som vårdbiträde/undersköterska (kalla det vad ni vill) i resten av livet. Undra om det kommer bli lika många tunga lyft och så vidare sedan när jag är färdig sjuksköterska? Kommer ryggen gå sönder lika fort? Jag är så imponerade av alla som ägnar hela sitt yrkesliv till att jobba som undersköterska för fan vad slitigt det är. Och dåligt betalt. För en trasig kropp.

Förövrigt, fastän jag är jävligt trött just nu (ekorrhjulet är ju förödande) så är jag ovanligt pepp på livet. Det ska bli kul att börja plugga igen och komma vidare och dessutom väntar hyfsat roliga planer inför kommande termin. Dessutom har jag ju hunnit göra en hel del i sommar vilket gör att jag helt enkelt får stå ut med att jobba jävligt mycket just nu. Och när lönen trillar in kommer det kännas mer nice.

Nu ska jag äta min enkla hyfsat ok lunch. Fastän jag bara kokat spagetti med fryst spenat känns det mer ambitiöst än alla halvfabrikat jag ätit senaste halvåret. Är alltså till och med pepp på att börja laga ordentlig mat, och när fan hände det senast???


För 10 år sedan

För 10 år sedan firade vi pappas födelsedag. Han fyllde 51. Den dagen var inte alls lika storslagen som året innan då han fyllde 50. Billig engelsk konfekt och en vanlig sketen gräddtårta - alltså, inget särskilt överhuvudtaget egentligen. Jag tog en bild på honom med min Sony Ericsson Z530i. Sedan tog jag bort den eftersom telefonen hade för lite minne för att jag, i mitt tycke, skulle kunna ha några "skitbilder" som endast tog upp minnet. Dagen var dock mer speciell än vad vi någonsin kunnat ana - det var nämligen pappas sista födelsedag. Äldre än 51 blev han aldrig.

Dagen efter åkte han, än en gång till Sunderby sjukhus och den här gången stannade han ändå fram tills han fick sin dödsdom. Imorgon har det alltså gått 10 år sedan han åkte hemifrån för sista gången utan vetskap om att han skulle dö det där året.

Tiden går så himla fort och så himla långsamt. Då var jag ett barn och nu är jag väl vad man brukar kalla för ung vuxen. Ja, tänk vad jag kan sakna honom fast jag knappt fick lära känna honom och nu finns det inget annat än minnen kvar.

Idag skulle pappa blivit 61 år.


Sista resan

Igårkväll kom jag hem efter sommarens  (förmodligen) sista resa. Den här gången var det Härnösand med världens bästa förening som gällde. Vi kastade macka, bastade och badade i det kalla havet, festade och åt chips. Kul var det men det tärde på kroppen.


Idag jobbar jag mitt första pass här i Uppsala och jag är så jäkla trött vilket känns lite skamligt eftersom jag har varit ledig i cirka två veckor nu. Hade gärna haft en ledig dag hemma innan, ni vet, man måste ju få vila efter semestern också, eller hur?


Sommaren är kort

...Men chartern är ännu kortare.


Idag är vår näst sista dag på Gran Canaria. Jag hade gärna stannat här fram tills terminstart, men tjäna pengar bör man - annars dör man (eller hamnar på gatan åtminstone). 

Jag har ingen bränna att direkt skryta om men det får jag ju aldrig. Förutom det så är det helt fantastiskt härligt här. Hotellet vi bor på ligger ungefär 100 meter ifrån havet så man kan springa ner och bada där och sedan gå tillbaka till hotellet för att sola, helt perfekt för en som inte vill sanda ner sig. Dessutom är det bara 50 meter till köpcentret, så vi behöver inte bära vätskan vi inhandlat speciellt långt heller. Helt perfekt är det, är verkligen nöjd! Det enda negativa är kackerlackorna, men de har varit relativt få.

Just nu kokar vi potatis så det är alltså middagen. Potatis och bubbel. Mums.


Legs or hotdogs?
Det här med språk alltså..

RSS 2.0
Bloggare