Epilepsi

Just nu ligger jag i en solstol på Gran Canaria och mår gott. Resan gick till en början fint, men efter cirka en halvtimma sedan start på flyget började jag må så inåt helvetes jävla illa. Vanligtvis är jag aldrig åksjuk, men vad fasen, sådana åkommor kan väl hända alla någon gång. Jag liksom bara väntade tills jag skulle börja spy kaskader, men plötsligt hände det. Min blick bara frös och sedan var jag borta. Vaknade av att jag satt och ryckte i armen och hörseln var ungefär som att jag satt instängd i en burk, min egna lilla värld. Petit mal kallades iallafall den här typen av anfall förut, numera tror jag att det har ett annat namn. 


När jag var i Arjeplog fick jag frågan om hur jag mådde ett flertal gånger. Alltså, frågan om att "visst var det jag som var sjuk?". Det kändes liksom konstigt, för det var två år sedan jag hade ett epileptiskt anfall och däremellan är man väl inte märkvärdigt sjuk. Kanske lite känsligare för vissa saker men det är väl inte något konstigt egentligen. Alla är ju olika.

Jag pratade också med min kusin som också har epilepsi. Att det kändes lite löjligt att det påverkar så många saker fastän man inte är "sjuk". Tillexdmpel anses jag inte lämplig som blodgivare. Ambulansförare är inte heller lämpligt. Och yrkeschaufför är ingen karriär som jag heller bör satsa på.

I augusti, om jag får kallelsen som jag ska, ska jag på återbesök hos neurologen. Tänkte att det besöker skulle gå ut på att prata om att jag kanske borde sluta med medicinen - en onödig utgift tyckte jag.

Men tänk, så plötsligt det kan komma. Och så fruktansvärt olämpligt. 



Kommentarer



NAMN:
SPARA UPPGIFTER

E-MAIL: (publiceras ej)

BLOGG/HEMSIDA

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen
RSS 2.0