Udda resa

Alltså YAAAS!! Förutom att jag fick ett mail med biljetten till Rhodos igår så hade vi även föreningsmöte på kvällen där vi skulle få veta vart årets resa blir av. Min gissning var ju hela tiden Budapest men det stämde tydligen inte. Årets resa bär av till en stad jag antagligen inte själv hade kommit på att man kan åka till - nämligen Bukarest. Jag är orimligt pepp, det ska bli så kul. Förutom att hänga med de bästa utav damer väntar billigt käk och förmodligen annat kul att titta på. Den 20e April bär det av och i nuläget känns det långt bort men alltså, det är ju typ bara 3 veckor!!!


På tisdagen efter det åker jag dessutom till Rhodos i en vecka, kommer bara vara hemma en dag däremellan men desto skönare blir det väl när man väl kommer hem sedan. Hoppas på att få en liten bränna tills dess, så man är fräsch på vårbalen (lol, mycket viktigt). 

Just nu känns dock allt sånt där skoj långt bort. Om en vecka ska jag skriva tenta i anatomi för fjärde gången och jag hoppas verkligen att det är fjärde gången gillt som gäller. Det här innebär såklart att jag måste sluta googla på Bukarest och sevärdheter där och återgå till gamla tentor. Men fyfan, det är svårt att fokusera idag.


En sorgens dag

Så var dagen här...

Den där dagen som jag förstått skulle komma. Den där dagen då jag skulle bära min älskade kissekatt till veterinären en sista gång. Inte för att försöka behandla, utan för att avliva. 

I fredags pratade jag och Slagge om att det nog var dags snart. Vi hade en fin liten stund på balkongen över ett glas vin. Vi skulle berätta om vårt bästa och sämsta minne med Milou. Vi var rätt överens om de båda: Det bästa var när hon slickat på oss. Mig på handen en gång och Slagge på låret en gång. Det var hennes sätt att visa någon form av kärlek var vår tolkning. Det värsta var alla gånger hon pissat på våra saker. Och när hon rivit upp sitt ansikte så att hon var helt förstörd. 

Men än var inget datum satt.

När jag kom hem i söndags såg Milou helt okej ut. Lite senare rev hon upp hela sitt ansikte. Hon var illröd i ögonen och från hakan droppade det blod. Hemska, öppna sår och några morrhår som var borta. Då bestämde jag mig.

Igår ringde jag veterinären och bokade tid. Vid det tillfället var det inte så verkligt. När jag på eftermiddagen gick till veterinären för att köpa ett lugnande piller blev det desto verkligare. Just när jag vek ihop den lilla plastpåsen och la ner den i plånboken, då kom den första sorgen. Lilla Millan ska dö. Snart. Så fort jag gick ut från veterinären började jag lipa som en treåring.

Hulkandes hämtade jag Milou till min säng när jag kom hem. Där låg hon på min kudde och ovanligt nog sprang hon inte iväg. Jag fick klappa henne och hon spann till och med. Och jag tänkte: "Är det verkligen rätt beslut, hon är ju så go' nu."

Imorse när jag vaknade var det inte heller så verkligt. Fram tills 10-tiden när processen började. Då plockade jag fram plånboken där pillret som jag hämtade igår låg. Tryckte i henne det fastän hon verkligen hatar tabletter. 

Vid 11-tiden stoppade jag in henne i hennes bur och vägen till veterinären började. Vi fick gå in i ett rum och jag tog ut henne ur buren, höll i henne. Klappade henne. Lite senare fick hon en spruta med lugnande och hennes kropp domnade av helt. Sedan fick hon sömnmedel och efter ett par minuter hade hon somnat in i min famn. Veterinären kom sedan och lyssnade på hennes hjärta - som var tyst. Sedan lämnade jag henne på veterinären bord, betalade 1500 kronor och återvände hem. 

Och nu?
Ett sms från Agria om att min skadesanmälan behandlas inom 14 dagar. 
En ledsen kattkompis som letar efter sin vän.
En förkrossad kattägare.
Ett stort tomrum.

Fyfan.
Älskade lilla söta Millan, att ditt liv skulle bli såhär. 9 månader fick vi ha dig. Lilla vän.

Man tror ju alltid att det ska finnas mer tid. 


"Vila lite"

Jahapp, hur hamnade jag här egentligen? I sängen alltså. Jag skulle ju pang på börja plugga efter att jag sett det senaste avsnittet av Rebecka Martinsson. Egentligen skulle jag inte ens tittat på det från första början men det kan bli så jäkla grisigt med mat i plugget och dessutom ska man väl ha någon ynka paus åtminstone? Men nu ligger jag här. Och det tycks vara lite svårt att komma upp.


Det kan gå så snabbt att vända tankarna till annat än det man faktiskt ska göra. Just nu tänker jag mer på morgondagen än hur människokroppen fungerar. Först ska jag jobba 07.00-13.00 och sedan ska jag cykla hem fort och göra mig iordning för gask. Vet faktiskt inte alls om jag är speciellt taggad nu. Det ska ju bli kul såklart. Men hur ska jag skriva det här? Ibland blir jag liksom lite mätt på alla festligheter som det bjuds på i Uppsala. Alltså jag älskar att man får klä upp sig och att det är fina middagar i fina lokaler och så vidare men ibland kan jag bara längta hem till stället där det aldrig hände något och där man visste att det var vår när biltestarna försvann. Men hemlängtan är väl inte så konstig med tanke på att det snart är ett år sedan jag var där.

Förra helgen var det också fest efter tentan. Min kära damförening fyllde hela 55 år vilket tog hela dagen att fira. Det var så häftigt att höra de gamla tanterna prata om svunna tider. Vi tar ju hela grejen med föreningen förgivet men på den tiden var de ju kontroversiella. En förening i sådan form var för herrar. Punkt. Och så förändrades det och lever kvar än idag. Wow.

Just det, jag hade ju gjort i ordning kaffe. Kanske var det därför jag skulle lägga mig en stund? Upp och hoppa!


Att stå upp för sig själv angående lön?

Varför känns det som att jag måste stå i någon slags tacksamhetsskuld över min anställning? 

 
Efter ett år på sjuksköterskeprogrammet vill jag ha bättre timlön. Jag kräver inte en massa mer men ett par kronor åtminstone. Om jag ska fortsätta på samma jobb alltså. Dessutom har jag erfarenhet. Just nu har jag samma lön som förra sommaren - 118kr/h om jag inte lägger till semesterersättning. Med den blir det väl cirka 130kr/h. 
 
Saken är den att olika arbetsgivare säger olika saker angående när en sjuksköterskestudent kan jämställas med en undersköterska. Det jag dock hört är att man läser sjuksköterskespecifika saker i T3, vilket inte en undersköterska "behöver" kunna. 
 
För min del känns det som att de vill hålla lönerna så låga som möjligt vilket blir enklare om de fortsätter kalla en vårdbiträde och inte anser att man har utbildning. Och får man inte veta lönen innan man tackar ja till ett jobb så kan man ju ha satt fast sig, men hur fan står man på sig?
 
Hjälp mig! Om ni är några här som jobbar inom vården så säg gärna vad ni har för lön, hur länge ni jobbat, om ni är vårdbiträden, undersköterskor eller sjuksköterskestudenter!!
 
Tack och bock
 
Tillägg:
Har pratat med några kompisar, varav en gått termin 2 och nu jobbar på sjukhus och tjänar 130kr/h. En annan, som gått T3 och ska jobba som sommarvikarie kommer tjäna 21000/mån. En annan kompis, som ej har utbildning i vård och jobbar på hemtjänst tjänar 110kr/h.

Andra tragedier

 
 
Eftersom det är många tragedier och hemskheter som tas upp idag i samband med kvinnodagen så tänkte jag att jag kan tipsa er om en sak jag ägnat mig åt idag (förutom föreläsning) och det är P3 dokumentär. Radio är ju typ det bästa tidsfördrivet för man kan göra annat under tiden också. Diska och sånt där som jag annars aldrig gör.
 
Hur som haver, så lyssnade jag på dokumentären ovan och den var så fruktansvärt hemsk. Jag mådde så jävla illa av att lyssna på den när de tog upp detaljer kring hur Abbas mördades. Det var alltså ett ungt par som fick möta ett fruktansvärt öde på grund av att hennes familj inte ansåg att han var bra för henne. Alltså - de var fel för varandra. Det jag tycker är läskigt med hela hederskultur är att den inte riktigt går att förstå sig på för en svennebanan. Det är någonting som inte syns om man inte är en del av den. Riktigt bra dokumentär med inslag av vidriga detaljer (på riktigt, jag är inte så känslig men bara tanken på den smärtan som förövarna orsakade den stackars killen fick mig att vilja gräva ner mig i snön.)
 
 
Här är ytterligare en dokumentär som jag lyssnat på idag, tyvärr laggade min telefon ihop så jag har inte lyssnat färdigt. Kumlafallet handlar om en 13-årig flicka som tar livet av sig.
 
Japp. Tragedier har jag ägnat mig åt idag. Nu ska jag ägna mig åt min egen i-landstragedi vid namn diskberg.

Internationella kvinnodagen

Igår var det Carin Holmberg som föreläste på kursen "Mäns våld mot kvinnor". Jag gillade hennes föreläsning. Den var olik de tidigare föreläsningarna vi haft och jag var inte alls lika trött igårkväll som jag varit de andra tisdagarna. Om det beror på att jag sovit bättre under dagen eller något annat har jag ingen aning om. Men hon höll en vaken iallafall och hade många intressanta slides som gör en irriterad. Hon visade tillexempel när vi kommer vara helt jämställda om det går i samma takt som nu och det gjorde mig så jävla irriterad. Sverige är ju världens mest jämställda land och på den fronten är ju Sverige helt fantastiskt. Det är ju inte som att jag som kvinna varje dag går runt och känner mig som det andra könet, men trots det så verkar det vara jävligt långt bort tills vi är jämställda på riktigt.
 
Att världens mest jämställda land är så långt bort från att vara helt jämställt är sorgligt. Hur ser det då ens ut i andra länder? Alltså, vi vet ju att Sverige är bra men ärligt talat vet jag jävligt lite om hur illa det är i andra länder. Visst har man sina fördomar om vissa länder där kvinnor är såå förtryckta men i hur det verkligen ser ut, det har jag ingen aning om.
 
Det är internationella kvinnodagen idag så på radio talar de förstås en hel del om saker som rör just kvinnor. Bland annat om hur arbetsmiljön är sämre i kvinnodominerade yrken. Bland annat tar de upp läget inom vården, något som jag tänkt på. Under mina somrar och när jag extrajobbat har jag verkligen imponerats av de personer som orkar jobba heltid som undersköterska. I somras var jag så jävla trött efter mina arbetspass att jag inte orkade göra ett skit och ofta var det inte alls kul att gå till jobbet dagen efter. Jag tror att det dels beror på att jag inte alls trivdes på min arbetsplats då (det är mycket bättre nu) och att vi var mycket färre i bemanningen här än vad vi var i Arjeplog.
 
Men summan av kardemumman, innan jag hunnit skriva mer osammanhängande skit, är att jag blir så jävla irriterad när dessa skillnader tas upp. Trots att jag är relativt medveten om det så är det ju ingenting jag tänker på varje dag. Om jag gjorde det skulle jag ju gå runt och vara arg exakt hela tiden. Jag växte ju ändå upp med tron om att alla var lika mycket värda och andra livslögner. Varför talas det aldrig om att samhället inte är helt jämlikt i grundskolan trots att vi lever i världens mest jämställda land? SAMTIDIGT som många av mina gamla lärare ursäktade när pojkarna jävlades med tjejerna med 1) Det är för att de tycker om dig och 2) boys will be boys. (Alltså, jag var ju inte liten på stenåldern) Hur ska de pojkar som beter sig illa mot framförallt tjejer när de är små någonsin kunna se kvinnor som sina jämlikar om deras omgivning ursäktar sådant beteende med att de är pojkar? Och vidare, om sådant beteende faktiskt beror på att män är män - varför är inte alla män idioter?
 
Edit: Just det, jag tror att jag virrade till mig lite. "Redan" på 20-talet kommer vi vara jämställda i vissa avseenden, men några andra skulle typ dröja hundra år. Alltså, hur fasen kan vi snat vara inne på 2020-tal? Håller jag på att bli gammal? Vad är det här?

Helg

Min helg har bestått av plugg som störts av borrande i grannlägenheten - dvs inget plugg, sittning i fredags och jobb igår och idag. Idag jobbar jag på en ny avdelning och det är läskigt. Känner mig helt grön och som ett pucko, men så är det ju alltid när man är ny. Anledningen till att jag ens vågar mig på detta är på grund av desperation. Jag har i princip ingen tid alls över till jobb nu i mars och jag måste ju iallafall dra in några små slantar till april. Det kommer bli så jävla fattigt. Är så tacksam över att jag sparat ihop pengar under gymnasiet för annars hade det verkligen varit hårda tider nu. Jag får väl en liten förståelse för de som i tid och otid sliter som timvikarier för att tjäna brödfödan. De arbetslösa är ju inte heller att förglömma. Skillnaden på mig är ju att jag ändå har sparpengar så jag sitter inte riktigt i sjön. 


Just nu saknar jag dock plugget. Det är så klart skönt att pausa lite men stressen över omtentorna närmar sig och jag vill bara bli klar. Jag har ju alltid varit duktig i skolan vilket tar kål på mig nu. Jag orkar inte känna mig dum för jag vet att jag inte är det egentligen. Jag kanske hade det för lätt i skolan förr och sedan valde jag sjuksköterskeprogrammet och så dippade jag. Hade jag inte försovit mig till den där förbannade tentan hade jag kanske inte ens behövt tänka på den nu. 


Bjuder på en bild på mitt misslyckade bröd för det summerar iaf en den av hur den här helgen vart

Tack och hej leverpastej 


Fattigdom och inställda föreläsningar

Jag är ju en sån där fjant som har ångest över pengar hela tiden. Anledningen till att jag är en fjant i detta nuet är för att jag inte direkt kommer svälta. Alltså, jag kommer ju inte svälta trots att jag den här månaden fått ut mindre lön än vad som är existens minimum. Jag har ju sparpengar vilket är det som gör att jag både klarar mig och kan göra roliga saker om jag så vill. Någonstans går jag väl runt och inbillar mig att jag ska kunna spara till en insats till en lägenhet samtidigt som jag pluggar och jobbar för att kunna försörja mig. Det är enklare att lägga undan pengar när man har CSN och har man jobbat något pass extra så är man ju i princip rik. I mars kommer jag knappt kunna jobba någonting överhuvudtaget då jag måste gå på många föreläsningar samt plugga seriöst om jag nu ska ha en chans att klara tentan den här gången. 
 
Idag skulle jag varit på njurföreläsning, men halvvägs till BMC fick jag veta att den var inställd. Så jävla surt. Det finns webföreläsningar som man kan se, men det är inte alls samma sak. Föreläsningarna som ligger uppe är något år gamla och dessutom så vet väl alla hur det blir om man ska kolla på en föreläsning hemma. Allt annat än plugg verkar ju viktigare. Det som verkade vara viktigare för mig än att plugga på njurarna (som jag dessutom suger på) var dekorationen till kommande föreningsjubileum. Alltså visst, det är ju viktigt med pynt och att det är snyggt under den dagen men det är ju någonting jag faktiskt har tid att göra en annan gång. 
 
Skitsamma. Så småningom kommer jag bli sjuksköterska någon gång. Just nu vill jag bara sova. Snark. 

RSS 2.0
Bloggare