En sorgens dag

Så var dagen här...

Den där dagen som jag förstått skulle komma. Den där dagen då jag skulle bära min älskade kissekatt till veterinären en sista gång. Inte för att försöka behandla, utan för att avliva. 

I fredags pratade jag och Slagge om att det nog var dags snart. Vi hade en fin liten stund på balkongen över ett glas vin. Vi skulle berätta om vårt bästa och sämsta minne med Milou. Vi var rätt överens om de båda: Det bästa var när hon slickat på oss. Mig på handen en gång och Slagge på låret en gång. Det var hennes sätt att visa någon form av kärlek var vår tolkning. Det värsta var alla gånger hon pissat på våra saker. Och när hon rivit upp sitt ansikte så att hon var helt förstörd. 

Men än var inget datum satt.

När jag kom hem i söndags såg Milou helt okej ut. Lite senare rev hon upp hela sitt ansikte. Hon var illröd i ögonen och från hakan droppade det blod. Hemska, öppna sår och några morrhår som var borta. Då bestämde jag mig.

Igår ringde jag veterinären och bokade tid. Vid det tillfället var det inte så verkligt. När jag på eftermiddagen gick till veterinären för att köpa ett lugnande piller blev det desto verkligare. Just när jag vek ihop den lilla plastpåsen och la ner den i plånboken, då kom den första sorgen. Lilla Millan ska dö. Snart. Så fort jag gick ut från veterinären började jag lipa som en treåring.

Hulkandes hämtade jag Milou till min säng när jag kom hem. Där låg hon på min kudde och ovanligt nog sprang hon inte iväg. Jag fick klappa henne och hon spann till och med. Och jag tänkte: "Är det verkligen rätt beslut, hon är ju så go' nu."

Imorse när jag vaknade var det inte heller så verkligt. Fram tills 10-tiden när processen började. Då plockade jag fram plånboken där pillret som jag hämtade igår låg. Tryckte i henne det fastän hon verkligen hatar tabletter. 

Vid 11-tiden stoppade jag in henne i hennes bur och vägen till veterinären började. Vi fick gå in i ett rum och jag tog ut henne ur buren, höll i henne. Klappade henne. Lite senare fick hon en spruta med lugnande och hennes kropp domnade av helt. Sedan fick hon sömnmedel och efter ett par minuter hade hon somnat in i min famn. Veterinären kom sedan och lyssnade på hennes hjärta - som var tyst. Sedan lämnade jag henne på veterinären bord, betalade 1500 kronor och återvände hem. 

Och nu?
Ett sms från Agria om att min skadesanmälan behandlas inom 14 dagar. 
En ledsen kattkompis som letar efter sin vän.
En förkrossad kattägare.
Ett stort tomrum.

Fyfan.
Älskade lilla söta Millan, att ditt liv skulle bli såhär. 9 månader fick vi ha dig. Lilla vän.

Man tror ju alltid att det ska finnas mer tid. 


Kommentarer



NAMN:
SPARA UPPGIFTER

E-MAIL: (publiceras ej)

BLOGG/HEMSIDA

Kommentar:

Trackback
Matbloggstoppen
RSS 2.0