Det går så jävla fort...

...När man har UL-kort!
 
I måndags var det frost. I måndags cyklade jag till skolan på ettans växel. Tiderna är bedrövliga. I måndags var det dags för busskort. Och, med det där jäkla busskortet följer en hel del andra saker med. Jag kan inte ta mig till mitt extrajobb på ett smidigt sätt, vilket resulterade i att jag sökte ett nytt. På måndag ska jag gå intro där (woho). Förvisso på min praktikplats, så det är väl eventuellt därför det gick så snabbt och enkelt. Men det känns bra. Dit går ju faktiskt bussar och det är nära skolan och, framförallt, mer utvecklande. Jag trivs ju på boendet numera, men som sagt, det ligger rent geografiskt dåligt till. 
 
Men, det var inte allt det där jag tänkte skriva om. Jag tänkte nämligen skryta om det faktumet att jag faktiskt tog mig till gymmet idag OCH att jag cyklade dit på treans växel! Så, temperaturen är lite varierande. 
 
Väl på gymmet lyssnade jag på en podd där de snackade om #metoo och det var väl inte direkt första gången jag hörde talas om det. Alltså, vi alla har väl sett det i våra flöden på sociala medier, i tidningar, på radio, i poddar. Universitetet skickade till och med ut ett mail angående en föreläsning på grund av denna hashtag. Jag har hunnit lyssna på två helt olika poddar som tar upp hashtaggen och feminism - vilka är väldigt olika. 
 
"Lilla gumman" var väl inte direkt temat i de båda poddarna, men ni vet hur det blir när det ska diskuteras vad som är okej och inte. I den ena podden hävdades det att det inte alls var något illa menat med det, och att kvinnor sääääkert också säger saker som är nedvärderande mot män. Alltså, visst, det har väl antagligen hänt någon gång i världshistorien, men jag skulle ju iallafall i de fallen vilja hävda att det då snarare blir någonting som är rent personligt mot den individen och inte något "lilla gubben" på grund av mannens kön. "Lilla gumman", när det inte är uttryckt på ett så kallat kärleksfullt sätt är ju snarare ett sätt att visa att man inte tar personen seriöst. Det är nedlåtande. Men jag kan inte heller kräva att alla kvinnor ska ta illa upp av den kommentaren. Jag kan inte heller påstå att jag aldrig ska ha glidit med i en sån där grej att "Nej, men du är ju så liten. Jag kan bära det tunga. Ta något lättare du." 
 
Sedan var det hela det där feministsnacket - att vissa menar att man inte kan kalla alla val en kvinna gör för feministiska och de andra menade typ att "jo, det kan man visst. Vi är kvinnor och gillar våra rättigheter och bla bla. Men vi måste tänka på männen också!!! Vi är inga manshatare!!!". Hela det där manshatsnacket är så jäkla komiskt. Det är ju faktiskt sällan man ens påpekar när en man säger något äckligt (sexistiskt) om en kvinna, utan snarare kan vi alla skratta litegrann, vi skulle aldrig kalla honom för "kvinnohatare" - men så fort en kvinna nämner att det inte är okej att män gör så - ja då jävlar är hon en manshatare. Det så kallade manshatet är ju ett svar på det kvinnohat som finns och en stor skillnad är att det där manshatet inte skadar fysiskt, (inte ens psykiskt?) och inte dödar. 
 
Visst dör män, män blir mördade i större utsträckning än kvinnor. Kvinnor blir dock mördade bara för att de är kvinnor. Dessutom kan vi gärna skylla på de stackars kvinnor som blivit ihjälslagna av sin partner för att hon var en konstig sköka som ens valde att hänga med den där snubben som betedde sig illa. Men nej, nej, att det skulle ha blivit så på grund av att hon var kvinna stämmer inte. För ärligt talat, det har säkert hänt någon gång, men när senast hörde ni om en man som blev ihjälslagen av sin flickvän efter att i flera månader ha försökt hjälp för att ta sig ifrån ett destruktivt förhållande? OM ni har det, kommentera gärna.
 
Nu lägger jag ner den här osammanhängande texten. Det är duschdag idag och jag tänkte att ilska kanske går att skölja bort med vatten.

Vad göra

Jag föll över en artikel på SVT angående att tusentals vårdanställda inom Uppsala kommun upplever hot och våld i sin kontakt med vårdtagare. Och det har jag också gjort. Och det tas inte riktigt på allvar heller. Visst har det väl aldrig varit så illa att jag faktiskt kunnat dö av det på så vis om vi inte ser till eventuell smittrisk ett rivmärke kan orsaka. Värst av allt tycker jag ändå är hur det viftas bort.
 
Vårdtagarna är ju de som är i underläge av den anledningen att de är i behov av hjälp av någon annan. Enligt artikeln tros de att en del av problemet är outbildad personal - och visst, så kan det väl absolut vara. Men hur vi ska hantera sådant i yrket har det än så länge inte talats någonting om på sjuksköterskeprogrammet heller. Att jobba med människor är ingen lätt sak. En del av mig blir förbannad och en annan del av mig kan förstå. Om en person inte är helt adekvat och aningen kognitivt nedsatt - det vill säga att hen inte riktigt förstår vad som händer och sker kan jag förstå att en blir arg och inte vill. För vissa saker vi måste utföra i yrket blir ju i princip ett övergrepp mot den personen fastän det måste ske. 
 
"Prata med patienten!" sägs det. Men vad ska man göra när det inte går, när personen inte förstår, när personen redan har utmålat de som ska hjälpa som ett direkt hot. "Då kan man ge lugnande!" Tja, ja, jo, men så vitt jag vet är det inte alltid så lätt. Dels, för att, vad jag lärt mig, är det inte lagligt att droga ner en person. Sedan är det inte alla som vill ta mediciner hit och dit. Och dessutom, kan det vara direkt negativt att tala om för en person att "det här är en lugnande tablett". Jag menar, jag hade ju tagit det som en förolämpning om jag i mitt eget tycke anser att jag är helt med och inte alls förvirrad och så kommer någon och vill ge mig knark. Det i sig blir ju också en typ av övergrepp. 
 
Det är svårt. Det är ingenting annat än svårt. Jag tycker aldrig att vårdpersonal ska behöva tolerera massor med fula ord, att någon gör en fysiskt illa etcetra. Men vad ska vi göra med de vårdtagarna som kämpar för sitt eget liv och tyvärr gör det med fula ord och våld? Vi kan ju inte bara strunta i dem. Det vore ju vanvård. De har ju uppenbarligen ett behov av vård. 

En dag kvar

Det är en ynka dag kvar av min praktik nu. EN. 
 
Slutbedömningen blev av redan i onsdags och öh, ja. Vad säger man? Jag blev godkänd. Hade jag inte blivit godkänd hade jag dels blivit rätt förvånad eftersom andra halvan av praktiken gått galant och sedan hade jag ju blivit fruktansvärt knäckt. Klarar man inte praktiken måste man göra om den, vilket innebär att man inte får fortsätta på kommande termin. Förutom att ha blivit godkänd så har jag dessutom hunnit med precis allt som jag hade skrivit som lärandemål. Det enda som saknades, av mina lärandemål, på slutbedömningen var att sätta PVK:er och det hann jag med idag. OCH JAG LYCKADES! 
 
Att sätta nålar och ta venprov kanske inte är världens största grej om det inte är en väldigt svårstucken patient, men det är liksom något med att ha en namnskylt där det står "student" och att inte vilja misslyckas. Jag tänker bara på hela den här försöks-kanin-grejen och att patienterna då kan bli väldigt skeptiska mot studenter i framtiden alternativt bli iriterade över att just hen var tvungen att vara försökskanin. Nåja, jag tror ju ärligt talat att de allra flesta förstår. Hade inga studenter funnits i verksamheten hade de ju aldrig fått lära sig först de varit klara och alla har ju varit ny någon gång.
 
Tiden går så jäkla fort. Vad jag inte hunnit med är att plugga till morgondagens examination. Sedan har jag en inlämningsuppgift som har deadline på söndag som jag enbart har påbörjat. 
 
Så vad gör jag? 
Middag på restaurang om en timme. 
Stipendiatmiddag imorgonkväll.
Jubileumsdag på nationen HELA dagen på lördag. (Och så kommer jag säkert vara lite bakis från stipmiddagen).
 
Det handlar om prioriteringar har jag hört. Men jag vill även slänga in den här klyschan om att "jag jobbar bäst under press" och att "man kan ju alltid komplettera i efterhand".
 
Nej, det enda som egentligen oroar mig är examinationen imorgon. Den får man ju förvisso också göra om, men det är ju ändå trist att behöva gå tillbaka dit om fallet skulle vara så.

RSS 2.0
Bloggare