Det går så jävla fort...

...När man har UL-kort!
 
I måndags var det frost. I måndags cyklade jag till skolan på ettans växel. Tiderna är bedrövliga. I måndags var det dags för busskort. Och, med det där jäkla busskortet följer en hel del andra saker med. Jag kan inte ta mig till mitt extrajobb på ett smidigt sätt, vilket resulterade i att jag sökte ett nytt. På måndag ska jag gå intro där (woho). Förvisso på min praktikplats, så det är väl eventuellt därför det gick så snabbt och enkelt. Men det känns bra. Dit går ju faktiskt bussar och det är nära skolan och, framförallt, mer utvecklande. Jag trivs ju på boendet numera, men som sagt, det ligger rent geografiskt dåligt till. 
 
Men, det var inte allt det där jag tänkte skriva om. Jag tänkte nämligen skryta om det faktumet att jag faktiskt tog mig till gymmet idag OCH att jag cyklade dit på treans växel! Så, temperaturen är lite varierande. 
 
Väl på gymmet lyssnade jag på en podd där de snackade om #metoo och det var väl inte direkt första gången jag hörde talas om det. Alltså, vi alla har väl sett det i våra flöden på sociala medier, i tidningar, på radio, i poddar. Universitetet skickade till och med ut ett mail angående en föreläsning på grund av denna hashtag. Jag har hunnit lyssna på två helt olika poddar som tar upp hashtaggen och feminism - vilka är väldigt olika. 
 
"Lilla gumman" var väl inte direkt temat i de båda poddarna, men ni vet hur det blir när det ska diskuteras vad som är okej och inte. I den ena podden hävdades det att det inte alls var något illa menat med det, och att kvinnor sääääkert också säger saker som är nedvärderande mot män. Alltså, visst, det har väl antagligen hänt någon gång i världshistorien, men jag skulle ju iallafall i de fallen vilja hävda att det då snarare blir någonting som är rent personligt mot den individen och inte något "lilla gubben" på grund av mannens kön. "Lilla gumman", när det inte är uttryckt på ett så kallat kärleksfullt sätt är ju snarare ett sätt att visa att man inte tar personen seriöst. Det är nedlåtande. Men jag kan inte heller kräva att alla kvinnor ska ta illa upp av den kommentaren. Jag kan inte heller påstå att jag aldrig ska ha glidit med i en sån där grej att "Nej, men du är ju så liten. Jag kan bära det tunga. Ta något lättare du." 
 
Sedan var det hela det där feministsnacket - att vissa menar att man inte kan kalla alla val en kvinna gör för feministiska och de andra menade typ att "jo, det kan man visst. Vi är kvinnor och gillar våra rättigheter och bla bla. Men vi måste tänka på männen också!!! Vi är inga manshatare!!!". Hela det där manshatsnacket är så jäkla komiskt. Det är ju faktiskt sällan man ens påpekar när en man säger något äckligt (sexistiskt) om en kvinna, utan snarare kan vi alla skratta litegrann, vi skulle aldrig kalla honom för "kvinnohatare" - men så fort en kvinna nämner att det inte är okej att män gör så - ja då jävlar är hon en manshatare. Det så kallade manshatet är ju ett svar på det kvinnohat som finns och en stor skillnad är att det där manshatet inte skadar fysiskt, (inte ens psykiskt?) och inte dödar. 
 
Visst dör män, män blir mördade i större utsträckning än kvinnor. Kvinnor blir dock mördade bara för att de är kvinnor. Dessutom kan vi gärna skylla på de stackars kvinnor som blivit ihjälslagna av sin partner för att hon var en konstig sköka som ens valde att hänga med den där snubben som betedde sig illa. Men nej, nej, att det skulle ha blivit så på grund av att hon var kvinna stämmer inte. För ärligt talat, det har säkert hänt någon gång, men när senast hörde ni om en man som blev ihjälslagen av sin flickvän efter att i flera månader ha försökt hjälp för att ta sig ifrån ett destruktivt förhållande? OM ni har det, kommentera gärna.
 
Nu lägger jag ner den här osammanhängande texten. Det är duschdag idag och jag tänkte att ilska kanske går att skölja bort med vatten.

Vad göra

Jag föll över en artikel på SVT angående att tusentals vårdanställda inom Uppsala kommun upplever hot och våld i sin kontakt med vårdtagare. Och det har jag också gjort. Och det tas inte riktigt på allvar heller. Visst har det väl aldrig varit så illa att jag faktiskt kunnat dö av det på så vis om vi inte ser till eventuell smittrisk ett rivmärke kan orsaka. Värst av allt tycker jag ändå är hur det viftas bort.
 
Vårdtagarna är ju de som är i underläge av den anledningen att de är i behov av hjälp av någon annan. Enligt artikeln tros de att en del av problemet är outbildad personal - och visst, så kan det väl absolut vara. Men hur vi ska hantera sådant i yrket har det än så länge inte talats någonting om på sjuksköterskeprogrammet heller. Att jobba med människor är ingen lätt sak. En del av mig blir förbannad och en annan del av mig kan förstå. Om en person inte är helt adekvat och aningen kognitivt nedsatt - det vill säga att hen inte riktigt förstår vad som händer och sker kan jag förstå att en blir arg och inte vill. För vissa saker vi måste utföra i yrket blir ju i princip ett övergrepp mot den personen fastän det måste ske. 
 
"Prata med patienten!" sägs det. Men vad ska man göra när det inte går, när personen inte förstår, när personen redan har utmålat de som ska hjälpa som ett direkt hot. "Då kan man ge lugnande!" Tja, ja, jo, men så vitt jag vet är det inte alltid så lätt. Dels, för att, vad jag lärt mig, är det inte lagligt att droga ner en person. Sedan är det inte alla som vill ta mediciner hit och dit. Och dessutom, kan det vara direkt negativt att tala om för en person att "det här är en lugnande tablett". Jag menar, jag hade ju tagit det som en förolämpning om jag i mitt eget tycke anser att jag är helt med och inte alls förvirrad och så kommer någon och vill ge mig knark. Det i sig blir ju också en typ av övergrepp. 
 
Det är svårt. Det är ingenting annat än svårt. Jag tycker aldrig att vårdpersonal ska behöva tolerera massor med fula ord, att någon gör en fysiskt illa etcetra. Men vad ska vi göra med de vårdtagarna som kämpar för sitt eget liv och tyvärr gör det med fula ord och våld? Vi kan ju inte bara strunta i dem. Det vore ju vanvård. De har ju uppenbarligen ett behov av vård. 

En dag kvar

Det är en ynka dag kvar av min praktik nu. EN. 
 
Slutbedömningen blev av redan i onsdags och öh, ja. Vad säger man? Jag blev godkänd. Hade jag inte blivit godkänd hade jag dels blivit rätt förvånad eftersom andra halvan av praktiken gått galant och sedan hade jag ju blivit fruktansvärt knäckt. Klarar man inte praktiken måste man göra om den, vilket innebär att man inte får fortsätta på kommande termin. Förutom att ha blivit godkänd så har jag dessutom hunnit med precis allt som jag hade skrivit som lärandemål. Det enda som saknades, av mina lärandemål, på slutbedömningen var att sätta PVK:er och det hann jag med idag. OCH JAG LYCKADES! 
 
Att sätta nålar och ta venprov kanske inte är världens största grej om det inte är en väldigt svårstucken patient, men det är liksom något med att ha en namnskylt där det står "student" och att inte vilja misslyckas. Jag tänker bara på hela den här försöks-kanin-grejen och att patienterna då kan bli väldigt skeptiska mot studenter i framtiden alternativt bli iriterade över att just hen var tvungen att vara försökskanin. Nåja, jag tror ju ärligt talat att de allra flesta förstår. Hade inga studenter funnits i verksamheten hade de ju aldrig fått lära sig först de varit klara och alla har ju varit ny någon gång.
 
Tiden går så jäkla fort. Vad jag inte hunnit med är att plugga till morgondagens examination. Sedan har jag en inlämningsuppgift som har deadline på söndag som jag enbart har påbörjat. 
 
Så vad gör jag? 
Middag på restaurang om en timme. 
Stipendiatmiddag imorgonkväll.
Jubileumsdag på nationen HELA dagen på lördag. (Och så kommer jag säkert vara lite bakis från stipmiddagen).
 
Det handlar om prioriteringar har jag hört. Men jag vill även slänga in den här klyschan om att "jag jobbar bäst under press" och att "man kan ju alltid komplettera i efterhand".
 
Nej, det enda som egentligen oroar mig är examinationen imorgon. Den får man ju förvisso också göra om, men det är ju ändå trist att behöva gå tillbaka dit om fallet skulle vara så.

Tid

Tid: Vad fan är det? 
 
1. Någonting jag inte riktigt har.
2. Någonting som går alldeles för fort. 
 
Inte för att jag är särskilt aktiv här numera, det är ju inte längre som när min så kallade slogan "Life as a nolifer" faktiskt stämde. Numera är tid någonting som jag känner att jag inte riktigt har. Nä, livet som en jävligt disträ student skulle passa aningen bättre.
 
Praktiken rullar på i alldeles för snabb takt och jag har så svårt att förstå hur jag verkligen ska hinna med allt som ska hinnas med. Imorse klev jag upp vid 4-tiden för att hinna förbereda det allra sista inför mittbedömningen. Den som jag kände att jag allra helst skulle slippa på grund av att jag är så jävla värdelös och inte alls hunnit göra allt vad jag bör hunnit göra under praktiken. Ta det med en nypa salt, som grädde på moset har jag PMS också. Men det är verkligen inte lätt att vara student. Det är verkligen inte lätt att veta vilka krav man ska ställa på sig själv. Vad som förväntas av en. Nä, det är inte alls lätt. Framförallt inte när man är nybörjare och en riktigt amatör, men kanske är det framförallt det som man måste tillåta sig själv att vara. Men fan vad jag hatar att känna mig dum och lost - så istället blir det pannakaka. Man vill inte fråga för mycket heller då man inte vill störa. Jaa, ni fattar. Och jag ska verkligen försöka bättra mig.
 
Som om det inte vore nog med praktiken! Mitt engagemang i studentlivet är i sitt esse den här veckan. Och då är ju frågan: "Jaha, så varför slutar jag inte bara hålla på med en massa annat utöver studierna?". Utan att börja argumentera direkt vill jag säga att jag funderat på det stundvis. Sedan kommer jag tillbaka till samma argument: Man måste tillåta sig själv att ha roligt också - inte så att det går ut över studierna till den graden att man inte klarar av dem, men tänk att sitta där som pensiönär (om jag nu hinner bli det) och så har man enbart gjort vettiga saker under hela ens livstid - det vill säga pluggat och jobbat extra för att spara pengar. Alla upplevelser och övriga erfarenheter är ju också så viktiga. 
 
Men just idag och hela veckan hade jag kunnat ge bra betalt för extra tid, för fasen vad den är dyrbar när man känner att den inte räcker till. 
 
 

20.30

Igår somande jag 20:30 med mina kläder på. Kanske inte så konstigt med tanke på hur den här veckan ser ut. Jag började praktiken på måndags vilket innebär att jag slängdes in i en miljö jag aldrig varit i tidigare och tja, det blir ju mycket med alla nya intryck. Det känns verkligen roligt att ha börjat praktiken igen men samtidigt känner jag mig genompuckad. Alltså, jag har ju aldrig jobbat på sjukhus innan och jag är ju en sån där som blir lite matt av nya miljöer. Hur som helst fick vi börja gå med undersköterskor vilket känns bra eftersom det annars, antagligen, hade känts ännu konstigare. Men som grädde på moset måste jag göra en dugga i läkemedelsräkning som kräver 100% rätt där jag jämt lyckas göra ett slarvfel, vilken har deadline på söndag. Och just det, icke att förglömma att PM:et ska vara helt klart tills på fredag och mina studiekamrater har också praktik och därav har vi inte längre likadana scheman. Inte nog med det, på fredag är det sittning och på lördag ska jag jobba garderob. Just det, mamma är på besök också. 
 
Det är en lite underlig känsla när jag i stort sett, genom hela mitt liv, har varit en riktig nolifer. Har aldrig kunna sätta mig in i det här busykvinnalivet men nu är det tydligen så. Förmodligen lugnar det ner sig tills nästa vecka men ändå. Hur fasen orkar folk ha grejer varenda jäkla dag, från morgon till kväll. Ingen tid till att bara chilla. 
 
Nåväl, dags att sätta igång.

Kul när det går bra osv

Skriv inläggstext 

Yes!


Nyårsresan bokades idag och jag är så pepp. Det är kul när planer man pratat om faktiskt blir av, framförallt när det är många personer inblandade. Såå, slutet på 2017 kommer spenderas i Warszawa (svåraste jävla staden att stava rätt). Vi kommer vara där hela fem nätter, vilket innebär att vi kommer hinna med en hel del grejer - så vi googlade på spa och fann bland annat det på bilden ovan. Polskt spa alltså. Kan det inte bara bli nyår? De resor jag gjort med min förening där vi vart 13 brudar som åkt iväg har varit så sjukt roliga och jag tror inte att det här kommer bli sämre. Och tänk er en riktig brakmiddag på restaurang som inte ens kommer vara i närheten så dyr som i Sverige - på nyår!!! Hur bra?

Min framtid låter för tillfället mycket roligare än vad jag har just nu. Jag hostar så att jag inte kan sova och jag har massor av saker jag måste göra. Dock har jag haft riktigt flyt studiemässigt då jag fick tillgodoräkna mig morgondagens seminarium vilket betyder att jag enbart behöver göra endel PM-kompletteringar imorgon innan jag börjar jobba. Och ja, fråga mig inte varför jag jobbar när jag är sjuk men de har verkligen stort behov av personal just nu och jag har ingen feber heller så det är inte som i början av förkylningen. Icke att förglömma att cash is king. Men ja, det är faktiskt riktigt jävla dumt att jobba, framförallt inom vården men nu känns det ju lite som pest eller kolera där valet är ingen personal eller lite krasslig personal. Typiskt.


Nya tider nya erfarenheter

Ni anar inte hur många gånger jag vart ute i skogen den här hösten för att leta kantareller. Helst gula kantareller. Jag är mer eller mindre uppvuxen i svampskogen, men likväl som det inte växer några äpplen i Arjeplog så växer det inte heller några kantareller (förvisso har jag hört talas om att det finns personer som hittat kantareller men aldrig skulle man få veta det stället så ja, det man inte vet finns inte) och jag har alltså aldrig plockat gula kantareller. Jag har inte ens sett några förutom när bekanta lagt ut bilder på facebook där de har 395kg kantareller. Men nä. Ingen lycka den här gången heller. Antagligen kommer jag aldrig någonsin komma i närheten av gula kantareller annat i butik och på en tallrik.

Hur som helst, så var jag ute igår och sökte. Och som vi sökte. Först hittade vi ungefär fem trattisar och så gick vi ännu längre utan resultat - men plötsligt hände det - Karl Johan! Inte för att det ens är i närheten av kantareller, men det var åtminstone en ätbar svamp som till och med räknas som delikatess. Tidigare såg vi knappt några giftiga överhuvudtaget. Karl Johan är dessutom svåra även dem att hitta i Arjeplog. Så, middagen blev en svamppasta och jag måste säga att den blev helt okej. Jag har aldrig tyckt om soppar eftersom konsistensen liknar skumgummi om man jämför med taggsvamp eller kantareller. Och på tal om det, vart fan är taggsvampen? Finns det ens i södra Sverige? 

Hur som helst, med goda ting kommer så även onda. Imorse när jag stod i duschen tyckte jag mig finna en liten sårskorpa som höll på att lossna. Försökte klösa bort den (jag ryser när jag skriver det här) men det gick inte och när jag sedan tittar så är det en...FÄSTING! Mest troligt så kommer jag dö av det. Jag plockade bort den med en pincett men käken sitter kvar. Enligt 1177 är det inte farligt men det stod också att man kunde bli hur sjuk som helst. Dessutom kan det dröja upp till två veckor. Det här betyder ju alltså att jag borde fånga alla mina dagar så mycket som det bara går men det är fan svårt. Som sagt, jag har en distansutbildning jag måste få struktur på och sedan var det ju mitt så kallade engagemang i studentgrejsimojs som ställer till det. Attans. Vem vill dra en jorden-runt-resa då? Måste ske snarast. Om två veckor är det för sent. 


Distansutbildning

Så nådde även reccepesten mig.
 
Reccepesten är den förkylning som alltid kommer i slutet på sommaren/början på hösten. Reccepest kallas det på grund av att det kommer massa nya studenter. Alltså, alla nya studenter drar hit en massa bakterier och virus och så blir alla sjuka. Det är vetenskapligt bevisat. Typ.
 
Så jag sitter alltså här med femtioelva webbföreläsningar som jag borde titta på. Idag har jag dock varit så seg att jag inte ens orkar sova. Jag blir så jäkla förbannad när jag blir sjuk. Jag skulle egentligen ha jobbat tisdagkvällen, ikväll och imorgon. Men icke sa nicke. Utöver att jag är förkyld och slö så har jag dåligt samvete över att jag inte kan jobba. Jag vet att det inte är mitt fel att jag inte kan jobba, men jag vet också hur svårt det är att få in vikarier (framförallt i förkylningstider) och jag vet också hur jobbigt det är att arbeta ett pass där det är kort om personal. Men hur ska man få bort det här samvetet som säger en att "du kanske faktiskt visst hade orkat jobba" fastän onödig ansträngning enbart förlänger den sjuka tiden. Kommer det alltid vara så? Är det så för alla yrkesgrupper, eller drabbar det vårdpersonal en smula mer än andra? Jag vet ju att om de inte lyckas hitta någon så går det ut över personalen och vårdtagarna. 
 
Jaja, det här dåliga samvetet är väl någonting som vi alla får jobba på. Att man kan bli sjuk är bara att acceptera. Men usch, det känns så. Skulle liksom vilja ringa till jobbet och höra hur det har gått. Och sedan säga att om det verkligen krisar sig kan jag komma in (fastän det bara vore dumt att ta in en sjuk, för alla inblandade).
 
Tillbaka till de där jäkla webbföreläsningarna då: Nästa vecka har jag två saker schemalagda. Totalt tror jag att det är 3 timmar - max 5 iallafall. Detta innebär ju såklart inte att vi är lediga, utan att vi ska lägga upp våra studier på egen hand. Där bland annat massor med föreläsningar utöver inlämningsuppgifterna. Hur fasen ska man ha disciplin till det, framförallt när man är sjuk och trött och ja, vem vet vad. Alltså, att se en webbföreläsning som är en timma lång kan ta tre timmar, beroende på hur ofta man pausar för att koka kaffe och så vidare. Sitter man på salsföreläsning kan man inte springa på toa när man vill eller gå och köpa kaffe när som helst, då får man bara acceptera läget och sitta där och lyssna.
 
Ja. Vilken vecka alltså.

Romantiseringen av snus och hatet mot cigg

 
Den här bilden dök upp i mitt flöde idag, och vet ni en tokig sak?
 
Under min tid i Uppsala har jag flertalet gånger fått höra att det är coolt att jag snusar. Antagligen för att sörlänningar inte ser snusande tjejer lika ofta som vi gör uppe i norr. Hemma kändes det ju som att typ 89 % av alla snusade - killar som tjejer. 
 
Men vadå coolt? På riktigt? 
Är det inte himla konstigt att vi kan kalla ett dåligt beteende för coolt, alltså uttryckligen, utan att det är såkallade "dåliga människor" som gör det utan helt vanliga, normala människor utan ett kriminellt eller avvikande leverne. Tänk om någon skulle säga att en rökare var cool på grund av ciggen - om någon hör det så får ni gärna höra av er till mig. Jag menar, vi är ju mycket snabbare med att hoppa på en rökare och säga att hen bör fimpa. Det är nog bara en person som rakt ut sagt till mig att jag borde sluta. Och ja, klart att det är provocerande. Det är ju inte som att jag lever i någon slags illusion om att det är någonting vettigt att spendera pengar på eller att det skulle vara hälsosamt. De flesta som använder sig utav tobaksvaror vet ju om att det är dåligt. Sedan, så är det väl knappast lika ohälsosamt att snusa som att röka, men det är ju fortfarande inte bra eller vettigt.
 
Å andra sidan så är det ju långt ifrån alla som tycker att det är coolt med snus och brudar som snusar. Förutom alla som tycker att snus är superduper vidrigt (många tycker ju till och med att det är äckligare med snus än cigg) så finns ju den där åsikten och föreställningen om att det är äckligare med tjejer som snusar än med killar som snusar. Jag antar att det handlar om det där att snus skulle vara något maskulint och att tjejer som snusar därför är lite skumma och antagligen konstiga och inte så himla kvinnliga i övrigt. 
 
Men är det inte konstigt så säg, hur vi snusare kan romantisera snus så mycket utan att bli påhoppade. Skulle en rökare göra detsamma skulle det antagligen bli ett jävla liv från alla håll och kanter. 

En förvirrad recce

Tänk att det redan gått tre år sedan jag flyttade till Uppsala och började plugga här. Höstterminen 2014 var det praktisk filosofi som gällde och förutom att det var ett nytt sätt att plugga på så var hela grejen med nationer och studentliv någonting nytt och spännande. Nu för tiden är det ju inte någonting sjuuukt häftigt utan snarare vardag. Det är lite coolt ändå, att hela den här "låtsats" världen är så många människors liv under flera år. Med låtsats menar jag att det är väldigt svårt att berätta för utomstående vad man egentligen sysslar med här nere. Studentgrejer, ja, men det är svårt att förklara ändå. 
 
Hur som helst, så kändes det konstigt att entra portarna på BMC i måndags, trots att jag varit här i tre år. Jag kände inte igen några som jag kunde följa efter för att hitta salen och det kändes så mysko att stå där och lyssna på alla: "HEEEEJ, HAR DU HAFT DET BRA I SOMMAR???" och så visste man knappt om man var på rätt plats. Rätt plats verkade jag dock ha varit på för nu är jag registrerad på termin 3 på sjuksköterskeprogrammet och den första inlämningen är redan inlämnad. Ju längre in på utbildningen vi kommer desto mer rivstart verkar det bli för varje termin. Alltså, det är så långt ifrån gymnasiet och grundskolan när första veckan var värsta chillveckan. Förvisso är det ju inte som att vi var tvugna att skriva någon tung inlämning på 35 sidor, men låt mig säga såhär: I tisdags visste jag inte ens vilka personerna i min basgrupp var, igår träffade jag dem för första gången och igår skrev vi vårt första grupparbete FÄRDIGT. Det är så skönt att hamna med människor som verkar vilja göra klart saker och inte skjuta upp dem, men vi får väl se vad framtiden väntar. Tänk om det är jag som blir den där latmasken? 
 
Så, eftersom vi gjorde färdigt inlämningen igår så är jag ledig idag. Det känns lite sisådär med lediga dagar eftersom det rubbar dygnsrytmen och ikväll/natt ska jag jobba på klubb och imorgon börjar jag 8.15 och har föreläsningar hela dagen. Jag är verkligen inte taggad för fem öre på att stå i någon garderob och hänga in jackor till folk, inte för att själva jobbet är tråkigt alla gånger, men det blir sent. Dessutom är Pernillas katt inte tillbaka fastän vi ställt ut kattfälla, igår började det regna vilket inte underlättar arbetet med det. Jag förstår inte varför katten inte vill gå in i fällan. En kattfälla är alltså som en bur, där man sätter in en skål med mat längst in. När katten går in i buren för att ta maten kommer katten trampa på en platta som gör att dörren till buren ramlar igen och katten blir instängd. Men ja, efter tre dagar har den tyvärr inte gett resultat ännu.

Varför är djurungar så söta?

Klockan två idag har jag introduktion, vilket innebär att vi delas in i basgrupper. Åtminstone om jag tror rätt. Jag mår skit idag vilket känns förjävligt. Det är ju inga konstigheter att det är trist när man inte mår bra. Saken är den att jag inte ätit min epilepsimedicin på tre dagar. Inte riktigt sådär att jag medvetet struntat i det, jag har helt enkelt glömt bort den. 
 
...Och på den tredje dagen mår jag ta mig fan riktigt räv. Jag skakar och mår illa. Tänk att det antagligen blivit så på grund av att jag vant mig vid medicinen. Kan inte minnas att jag mådde såhär illa förut. Beror det på vanan eller att epilepsin blivit värre? Dessa dagar när jag känner av den kan jag inte låta bli att fundera varför. Varför skulle jag drabbas av en sån här jävla skitgrej som de allra flesta dagarna inte märks av men som jag ändå måste mediciniera och som, fastän det oftast "inte finns" påverkar en rad saker som jag "inte kan" göra.
 
Alltså, jag fattar väl själv att det finns många saker som är mycket värre. Att personer går omkring och känner sina krämpor varje dag. Det gör ju inte jag egentligen. Men vafan. Kom igen. Tycker ju för det mesta att jag är frisk som en nötkärna men ändå kan jag ju lista två diagnoser som jag har på papper. 
 
Jag tänker att det var lättare "tiden innan" jag medvetet behövde se om vissa saker ens lämpar sig för epileptiker. Inte för att jag själv drabbas av att jag inte kan ge blod, men människor mår ju bra av att kunna syssla med välgörenhet. Sedan finns det ju andra saker. Inte för att jag direkt fått några drömmar krossade men ja, de allra flesta förstår nog vad jag menar. Framförallt de som själva har någon sån där grej som säger att en inte kan göra vissa saker. 
 
Jag funderar dock på om det ens finns någon "tid innan". Jag minns hur jag på lågstadiet kunde "somna" på brännbollsplanen. Hur jag var borta och sedan vaknade till av att någon skrek att jag var sämst eller något liknande för att jag inte tog bollen som låg mitt framför fötterna på mig. Jag var ju aldrig någon idrottstalang eller ens intresserad, idrotten betydde bara ångest, men i mitt innersta undrar jag om jag verkligen var så dum att jag inte skulle tagit en boll som låg framför mina fötter? Jag minns också hur fruktansvärt jobbigt det var att gå ibland. Hur benen bara vek sig. Men kanske berodde det på dålig kondition - kan det verkligen vara så illa att ett barn inte ens orkar gå? Sedan minns jag den där gången i Luleå när jag skulle in på krogen med en annans leg men de sa att det inte var ett leg så jag tog en promenad istället (lol) och köpte snus med den legitimationen. Ja, jag vet att identitetsstöld är sjukt olagligt men det var många år sedan så det går inte att anmäla. (ALLTSÅ NEJ, jag stal inte identiteten utan lånade den men oavsett så antar jag att det klassas som identitetsstöld.) Alla har väl något lik i garderoben och alla gör väl dumma saker som tonåring. Till saken hör dock inte min brottslighet utan att jag bara föll ihop. Det började med ett illamående och sedan ramlade jag ihop. Jag kollapsade. Blev förvisso inte medvetslös men mina ben kunde inte bära mig och för ett par sekunder var hela jag bortdomnad. Berodde det på en onormal hjärnaktivitet eller på de där svarta bantningspillerna och att jag inte åt ordentligt? Eller var det en kombination?
 
Epilepsi är ju så oklart om det inte går att spåra till något annat så som skalltrauma, stroke, tumörer, utvecklingstörningar etcetra. Och jag är ju normal förutom PCOS och epilepsi, alltså, rätt så normal. Så varför? Visst har vi olika varianter av hjärna, men jag undrar bara om jag hade epilepsi redan som barn som aldrig visade sig i tydliga anfall utan snarare att jag kunde försvinna lite nu och då? 
 
Jag vet att mina spekulationer inte hjälper någonting alls för anfall går inte att visa på efteråt utan det krävs ju att någon bevittnar det för att kunna tala om vad det verkligen är. 
 
Nåväl, nu ska jag hämta min tvätt och sedan ska jag klä på mig annat än mjukisbyxor och en skitig tisha för att traska iväg till den där introduktionen. Nervöst att börja i ny klass. 

CARPE DIEM

Jag borde packa. Inte för att det behövs speciellt mycket för en dygnskryssning, och desto större anledning ger väl det till att jag borde göra bort det. Istället sitter jag här i soffan och lyssnar igenom Keshas nya album. Jag gillade henne mycket förr i tiden, under min fjortistid. Hennes nya album är väldigt annorlunda jämfört med musiken hon gjorde på den tiden.
 
Jaja, mina tankar och åsikter om musik är inte intressanta överhuvudtaget. För det första kan jag ingenting om musik och för det andra så...lyssnar jag inte speciellt mycket på musik. Alltså, jag letar sällan upp nya låtar och så vidare. Förutom Markoolio och annat (på riktigt) töntiga saker så brukar jag lyssna på 90-tal, 00-tal och till och från ännu äldre musik. Vi ska dock inte glömma den klassiska musiken - det allra bästa när ens hjärna inte riktigt pallar med. Den här grejen med sång kan liksom bli jobbigt om man inte pallar lyssna på vad fasen folk säger. Ibland undrar jag om jag har någon ljudkänslighetsstörning. Hatar hög musik och som jag skrev, ibland tycker jag verkligen att det är skitjobbigt med sångtext. 
 
Hur som helst, så förstår jag inte varför jag började med ett utlägg angående musik eftersom jag skrev att jag inte borde skriva någonting. När jag började skriva här hade jag nog en tanke om att göra ett försök till att skriva någonting vettigt om ett ämne jag tänkt mycket på de senaste dagarna men nu kommer jag inte riktigt ihåg vad det var.
 
Bussen till kryssningen åker 15.20. Det lär ju bli jag, Amanda och massor med pensionärer. Men vem bryr sig, jag är ju inte direkt någon cool brud. Alltså, jag har inte råd med alla dom där balla sommaraktiviteterna en egentligen bör ägna sig åt för att maxa ledigheten. Har ni någonsin tänkt på hur stressig ledighet kan vara? Det finns ju en sådan press på att man ska hinna göra en massa coola och roliga saker och så ska man vara brun och snygg lagom till att jobb eller skola börjar om igen. Fyfan, jag kommer ihåg den där ångesten när frågan "Vad har du gjort i sommar?" alltid kom vid skolstart och så hade man inte gjort någonting häftigt överhuvudtaget. Jag var en innesittare som tillbringade nätterna vid datorn. Så ocool. Och så tänkte man att när jag flyttar till stan och blir äldre ska jag börja göra coola saker så att jag kan vara lika cool som alla andra kids. Så blev det ju tyvärr inte. Kan ibland ha lite ångest över det nu också - inte för att min sommar i år varit händelselös, jag har ju knappt haft en endaste dag där kalendern varit tom. Vad jag menar är att det kan vara tråkigt att inte vara rik, vilket det känns som att majoriteten i ens omgivning är. De kommer från familjer som typ har obegränsat med pengar så det har ägnat hela sitt liv åt coola saker.
 
Summan av kardemumman är att jag tycker att vi alla ibland borde tänka oss för. Visst är det ofta artighetsfrågor, men framförallt de som jobbar med barn bör vara restriktiv med den där frågan. För en unge är det inte speciellt kul att lyssna på alla andras fantastiska resor om de själva suttit hemma och inte haft ett skit att göra. Vidare kan det leda till frågor till föräldrarna och så kanske de av diverse anledning inte haft möjlighet eller råd att ägna sig åt massvis med aktiviteter. För att inte glömma de som har riktiga skitföräldrar som inte bryr sig om sina barn.
 
Sommaren 2006 var pappa sjuk jämt. Sommaren 2007 likaså, och i augusti fick vi veta att han skulle dö. Ja, så coola somrar kan barn (och vuxna) ha. 
 
Tack och hej leverpastej

Höst i luften

Det andas höst, fastän det är solsken och värme till och från. Att hösten känns nära blir ju inte mindre konstigt eftersom allt studenttjosan drar igång igen nu. Fast för tillfället är det inte all pepp inför alla diverse fester som väntar de närmsta veckorna som är den dominerande känslan. Just idag har jag hemlängtan. Kanske beror det på att jag gått med i en facebookgrupp som heter något i stil med "VI SOM ÄLSKAR NORRLAND" där det läggs upp hundratals fina landskapsbilder från mitt hemland. Hemland och hemland, men ni som själva kommer från NOSS (norr om södra Sverige) och är bosatta söderut förstår säkert vad jag menar. Det är inte alls samma sak.
 
Jag hängde hos en kompis för ett par dagar sedan. Hennes pojkvän berättade att han varit på fiskeresa i Arjeplog förra sommaren. Sedan berättade han en inte direkt ovanlig historia om att "det är skillnad på folket där jämfört med här". Det hade hänt något med bildäcken och de på verkstaden hade inte några som passade = det skulle inte gå för grabbgänget att åka hem. Sedan hade mekanikern, vart det nu var, ringt till folk för att höra efter om någon hade den typen men tillslut kommit på att han själv hade sådana hemma, åkt hem och hämtat dessa och sålt dem till grabbarna. Och ja, det är fint hur hjälpsamma människor där uppe kan vara. Att de liksom kan hjälpa okända människor på ett sådant sätt som man vanligtvis bara hjälper folk i sin närhet eller bekantskap. OCH att det inte är ett unikt fall, utan att en fått höra många liknande historier. 
 
Visst, jag är inte sugen på att flytta tillbaka. Men visst får man väl ändå längta efter den friska luften och glädjas åt den vänlighet som faktiskt finns där uppe trots att jag flydde därifrån för tre år sedan. 
 
 
Se så fiiiin vår norra landsdel är. 

Ledighet

Nu när den sista arbetsdagen för denna sommaren är förbi känner jag: Så fort det har gått! Varför känns det alltid så när det väl kommer till kritan? För en vecka sedan kändes det som att det aldrig skulle ta slut och nu sitter jag här utan några fler pass inbokade. Jag kommer inte ens kunna jobba extra eftersom jag redan har, i princip, hela den lediga veckan fullbokade med diverse saker. 
 
På tisdag åker jag på skaldjurskryssning. Jag tror inte ni kan förstå hur svårt det var att få med någon på detta, eftersom kryssningar bara är till för pensionärer. Och jaja, kan så vara, men det måste väl inte vara ett problem? Jag menar, kan en sitta på parkbänkar i öst så kan en väl åka på en kryssning. Eller, måste man vara fin ibland? Skämtåsido. Jag är nöjd att jag faktiskt ska göra någonting under den här veckan, annars hade det antagligen bara blivit ytterligare en arbetsvecka. 
 
Det kommer bli mycket skaldjur den här veckan, för på torsdag är det dags för den årliga kräftskivan med världens roligaste förening. På fredag väntar en mycket seriös talangjakt. 
 
Ja, ni hör ju själva - så upptagen jag är.
 
Förresten är katten inte tillbaka ännu. Vad fan ska jag göra? Lever han? Är han död? Jag såg honom dagen efter han försvunnit men då tog han ju löpet in i skogen och nu har jag inte sett honom sedan dess.

3 dagar kvar

På söndag jobbar jag min sista dag för sommaren. Skönt? JA! Tyvärr är jag inre säker än på att jag faktiskt kommer vara ledig. Jag menar, ringer de från jobbet och jag inte har något vettigt för mig kan jag ju likaväl tjäna pengar. Men idag är jag såå trött, hur ska jag klara av ett helt arbetsliv i framtiden? Hehe.


Förövrigt är min systers katt bortsprungen. Jag kattvaktar fram tills att hon flyttar till Uppsala och i förrgår måste han ha sprungit ut. Igår såg jag honom men när han såg mig kutade han in i skogen. Jag är glad över att veta att han huserar i närheten men det är verkligen frustrerande att han smiter i väg så fort man ser honom. Det är en innekatt så jag hoppas att han inte kommer bort sig. Dumma dumma katt. När jag väl får tag på honom ska jag sätta honom i finkan. 



SNARK

Hjälp, vad händer med mig? Jag är så fruktansvärt otaggad på att jobba. Jag känner liksom hur jag börjar dö inombords. En stor anledning till detta är nuvarande schema, alltså inte mitt eget utan att det ibland blir så sjukt lite personal. Idag kommer vi under en stund vara tre personal på 20 vårdtagare(!!!). Kan någon berätta hur detta kan vara försvarbart på något sätt överhuvudtaget?


Det är liksom problem som dessa som gör att jag funderar på om jag verkligen har valt rätt bana i livet. Dessa dagar gör mig så jävla trött och får mig att vilja gå hem. Men det verkar tydligen vara okej.

På allt det här ska man liksom göra allt för alla när man jobbar inom vården. Alltid behålla lugnet fastän man blir kallad diverse fula saker och får man en rak höger ska man stå kvar där och le. För ve den vårdpersonal som skulle säga ifrån på skarpen. Man kan ju inte vara otrevlig liksom. Dessutom så ska vi svara på larm direkt - men vi får inte gå ifrån en vårdtagare som vi håller på att hjälpa. Och fyfan för oss om det någon gång skulle synas att vi är stressade. Glöm inte heller bort att alla vårdtagare har rätt till utevistelse.

Den här ekvationen går ju inte ihop alls. Haha, jag minns en gång när en kompis sa (som aldrig jobbat inom vården) "Men vadå, ni sitter ju typ och fikar med gamlingar - det är inget stressigt jobb".


Ännu en dag

Efter en dag där jag ändå var ovanligt pigg trots lite sömn så fick jag rejält med besk eftersmak kort efter jobbet. Jag tänker dock inte skriva något inlägg om irriterande-människor 2.0 just nu. Kanske en annan gång. Det lär ju säkert ske någonting irriterande inom en snar framtid. Nä, men det var faktiskt synd. Jag hade ett jävla flow på jobbet idag. Ni vet när man är sådär pigg och nästan blir lite rastlös av en lugn stund? Idag var det aldrig lite personal heller så det var verkligen skönt. Jag hoppas att detsamma gäller imorgon.


Jag tänkte slagga nu och den kyliga luften som kommer in genom fönstret påminner om hösten. Halva sommaren har redan gått och under resterande halva väntar jobb. Jag längtar till hösten faktiskt. Eftersom jag jobbar inomhus kan jag liksom ändå inte ta del av det fina vädret ute när det väl är fint väder.

Sensommaren och början på hösten är ju oftast helt fantastisk. Dessutom väntar så mycket kul. Alla är tillbaka efter sommaren och studentlivet drar igång igen. Den första tiden är ju dessutom bäst när de allra flesta är glada över att vara tillbaka, kvällarna är varma och ja, i min fantasi är allting fantastiskt åtminstone.

Nu ska jag drömma vidare.
Natti


Seriöööööst

Jag jobbar kväll idag. Detta var alltså min chans till en liiiten sovmorgon. Det är ju en himla skillnad på att stiga upp klockan 5 och klockan 8. Då kan man ju till och med göra något litet på kvällen utan att bli stressad och få dåligt samvete. Meeeeen, kort var min glädje då jag vaknade vid sju-tiden av ett dunkande. Jag förstod inte vad fan det var, men sedan insåg jag att någon stod och piskade mattor. Jag hade så stor lust att gå ut i mina sovkläder (alternativt öppna fönstret lite mer) och be gubben om att göra det liiite senare. Dock så behärskade jag mig. Stängde (smällde) igen fönstret och lyckades konstigt nog sova en liten stund till. Tillfredsställelsen när jag vaknade var tyvärr inte lika stor som den annars hade vart.

Jaja, om ett tag ska jag cykla mot jobbet igen och jag har inte direkt någon lust med det. Totalt kommer jag jobba sex dagar i rad innan jag har en ledig dag. På den lediga dagen måste jag skriva färdigt mitt slut-PM för annars kommer det aldrig bli av. Jag har en bra början men jag har inte riktigt hunnit få in de referenserna jag faktiskt behöver. Fasen att jag inte pluggar något samhällsrelaterat ämne nu, det är så mycket roligare än "vårdvetenskap". Dock tror jag på ett spännande och roligt yrke i framtiden istället för att leta jobb som en galning och sedan inte lyckas få något jobb. Typ fortsätta som vårdbiträde/undersköterska (kalla det vad ni vill) i resten av livet. Undra om det kommer bli lika många tunga lyft och så vidare sedan när jag är färdig sjuksköterska? Kommer ryggen gå sönder lika fort? Jag är så imponerade av alla som ägnar hela sitt yrkesliv till att jobba som undersköterska för fan vad slitigt det är. Och dåligt betalt. För en trasig kropp.

Förövrigt, fastän jag är jävligt trött just nu (ekorrhjulet är ju förödande) så är jag ovanligt pepp på livet. Det ska bli kul att börja plugga igen och komma vidare och dessutom väntar hyfsat roliga planer inför kommande termin. Dessutom har jag ju hunnit göra en hel del i sommar vilket gör att jag helt enkelt får stå ut med att jobba jävligt mycket just nu. Och när lönen trillar in kommer det kännas mer nice.

Nu ska jag äta min enkla hyfsat ok lunch. Fastän jag bara kokat spagetti med fryst spenat känns det mer ambitiöst än alla halvfabrikat jag ätit senaste halvåret. Är alltså till och med pepp på att börja laga ordentlig mat, och när fan hände det senast???


För 10 år sedan

För 10 år sedan firade vi pappas födelsedag. Han fyllde 51. Den dagen var inte alls lika storslagen som året innan då han fyllde 50. Billig engelsk konfekt och en vanlig sketen gräddtårta - alltså, inget särskilt överhuvudtaget egentligen. Jag tog en bild på honom med min Sony Ericsson Z530i. Sedan tog jag bort den eftersom telefonen hade för lite minne för att jag, i mitt tycke, skulle kunna ha några "skitbilder" som endast tog upp minnet. Dagen var dock mer speciell än vad vi någonsin kunnat ana - det var nämligen pappas sista födelsedag. Äldre än 51 blev han aldrig.

Dagen efter åkte han, än en gång till Sunderby sjukhus och den här gången stannade han ändå fram tills han fick sin dödsdom. Imorgon har det alltså gått 10 år sedan han åkte hemifrån för sista gången utan vetskap om att han skulle dö det där året.

Tiden går så himla fort och så himla långsamt. Då var jag ett barn och nu är jag väl vad man brukar kalla för ung vuxen. Ja, tänk vad jag kan sakna honom fast jag knappt fick lära känna honom och nu finns det inget annat än minnen kvar.

Idag skulle pappa blivit 61 år.


Sista resan

Igårkväll kom jag hem efter sommarens  (förmodligen) sista resa. Den här gången var det Härnösand med världens bästa förening som gällde. Vi kastade macka, bastade och badade i det kalla havet, festade och åt chips. Kul var det men det tärde på kroppen.


Idag jobbar jag mitt första pass här i Uppsala och jag är så jäkla trött vilket känns lite skamligt eftersom jag har varit ledig i cirka två veckor nu. Hade gärna haft en ledig dag hemma innan, ni vet, man måste ju få vila efter semestern också, eller hur?


Tidigare inlägg
RSS 2.0 www.cocoo.se - 
Massor av trendiga halsband, armband, örhängen, ringar och klockor!
Cocoo.se - Massor av trendiga smycken, klockor, ringar, örhängen, halsband och armband! Matbloggstoppen