Känslan när...

...Man återfinner sitt gamla winning kladdkakerecept, nedskrivet i mammas receptbok. Ibland har jag haft mina ljusa stunder.

Första snön

Mammas bild, Oktober 2012, "första snön"
Bild som nu är precis fyra år gammal, "första snön"
November 2010, ordentligt med snö redan då
November 2010
Galtis november 2010
Galtis november 2010
Kyrkholmen november 2010
 
När den första snön kommer är det alltid lite roligt. Med handen på hjärtat måste jag säga att jag inte är något jätte stort fan av snö och vinter egentligen. Detta beror förmodligen på att jag bor i ett riktigt vinterland där vi har snö största delen av året och där det kan bli riktigt, riktigt kallt på vintrarna. Nu när jag är långt bort ifrån allt vad som kallas första snön och sådant så är jag lite avundsjuk på alla de där hemma i Arjeplog. Eller, för att förtydliga det hela ytterligare - jag har hemlängtan. Till alla er som vill påstå att Uppsala inte alls är södra Sverige så vill jag bara säga att jag visst bor i södra Sverige nu. Denna åsikt blev starkare när jag tittade på en karta och insåg hur långt det faktiskt är. 
Ni ser ju själva hur långt Arjeplog och Uppsala faktiskt ligger från varandra!

Fortsättning på krossade illusioner

Min nya verklighet där den norska översättningen på banan inte är guleböj har fallit mig in och känns inte riktigt lika konstig idag som det gjorde igår. Vad som däremot gör att jag känner mig lite lugnare angående min egen dumhet är att mamma faktiskt också på allvar trodde att banan heter guleböj på norska. Hon är 30 år äldre än mig. Sådan mor, sådan dotter. Här kan vi ju iallafall dra slutsatsen att dumhet föder dumhet. Jag lägger skulden för detta bedrägeri helt på min far, som inte bara lurade sina barn utan även sin fru. Om du någonstans från himlen kan se oss, hur tänker du nu? Jag antar att du skrattar. Det är så jag minns min friska pappa, att han hela tiden drev om saker, skojade mycket och glömde berätta vad som var skämt. Något som jag också kan göra ibland. Jag kommer ihåg när det beteendet var väldigt pinsamt. Under en tid i mitt liv hade jag som vana att svara "nej" när någon kompis frågade om de fick smaka mitt godis. Jag menade ju egentligen inte att de inte fick smaka, utan jag skojade, men glömde helt enkelt bort att säga att jag bara skojade så de tänkte förmodligen att jag var en jävligt snål surpuppa. Jag kan nog uppfattas som en snål surpuppa men alltså, jag har inget problem med att låta folk smaka mitt godis. Det är ju bara bra om man får hjälp med onyttigheterna så att man inte lyckas pressa i sig alldeles för mycket. Än en gång, dumhet föder dumhet. 

Krossade illusioner

Mina föräldrar ljög väldigt mycket för mig och min syster när vi var små. De ljög självklart inte för att göra oss illa på något vis, utan de skojade med oss ibland men talade aldrig om att det faktiskt inte var verklighet de talade om. Många av mina barndoms illusioner har krossats med tiden. Jag trodde bland annat i flera år att tjejer inte bajsar. Ja, fråga mig inte hur det går ihop för jag har inget vettigt svar. Det tog mig även ett par år att inse att det faktiskt inte fanns dinosaurier när min pappa växte upp. Ja, det var en av sakerna han berättade historier om för mig och min syster. 
 
Idag, den 5 oktober 2014, har Helena snart 19 år fått reda på att den norska översättningen på banan faktiskt inte är guleböj på riktigt utan att det är ett skämt. När jag skriver detta är jag helt seriös. Jag, Pernilla, mamma och pappa brukade åka över till Norge en gång per år när vi var små. Någon gång under min uppväxt berättade mina föräldrar att banan är guleböj på norska. Eftersom de berättade det, och ämnet aldrig togs upp under mina äldre år, så har jag inte funderat på att det kanske skulle vara ett skämt. Banan heter ju guleböj på norska, det är ju vad jag har lärt mig. Jag vet inte hur samtalsämnet norska ord kom upp idag, men eftersom jag fann guleböj lite löjligt så kunde jag inte låta bli att säga "haha, banan på norska är ju guleböj". Och där, just i den stunden hade jag gjort bort mig. Nej, banan heter inte guleböj på norska PÅ RIKTIGT. Det är så himla konstigt när man får reda på att man trott på ren goja under hela sin livstid. Jag tänker bara på alla stunder man skrattat då någon annan sagt något lite småkorkat och sedan händer det, att man är den korkade personen. Jag kan inte heller låta bli att undra på hur många andra "skämt" jag faktiskt tror på för att ingen någonsin sagt att det faktiskt inte är så. Aj, aj, aj, det är inte konstigt att jag inte fick så högt resultat på högskoleprovet. Dags att växa upp och bli smart på riktigt. Och till alla småbarnsföräldrar: Ibland kan det vara bra att tala om att endel saker ni säger bara är ett skämt. 
Happy, happy family

58

Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är pappas födelsedag men alla "hurra" hoppar jag över. Idag skulle du blivit 58 år. Det är sju år sedan vi fick fira din födelsedag tillsammans med dig och jag kommer ihåg precis hur din 51 års dag var. Det var inget stort firande som det var när du fyllde 50 med alla olika sorters tårtor man skulle kunna tänka sig och folk från alla olika håll. Det var lugnt, med en gräddtårta, en smörgåstårta och billig engelsk konfekt i en skål. Vi firade tillsammans och på kvällen blev du dålig så du och mamma åkte iväg.
 
Trots att vår sista sommar tillsammans bestod av en sjukdom som gick uppåt och neråt hela tiden, sjukhusbesök hit och dit så hade vi kanske den bästa tillsammans. Jag var 11 år, vilsen och ensam. För det mesta satt jag instäng på mitt rum på Renbergsgatan. Jag var rädd för att gå ut, ville inte visa mig, isolerade mig från omvärlden. De gångerna jag mådde bra var när vi var tillsammans i Jutis. Jag fiskade och du hjälpte mig. "Nästa år ska du få börja köra båten" sa du. Men det blev inget nästa år. I slutet av sommaren kom beskedet om att du inte skulle få leva med oss mer och sex veckor senare dog du.
 
Det finns en dag jag aldrig kommer glömma. Jag, Mica och Meja stod vid bron och fiskade. De plockade upp abborre efter abborre och jag bara kastade och kastade men lyckades inte ens få bottennapp. Efter ett tag tröttnade vi och gick till den gamla bron istället. Jag kastade mitt första kast och satt fast. Jag suckade och försökte slita loss draget från botten. Efter en tids stretande dök två ögon nära kanten vi stod vid upp. Alla tre skrek - det var typ världens största gädda. I paniken ringde jag pappa och sa att han var tvungen att komma, fort fort eftersom jag fått en gädda. Efter en stund kom han och då hade gäddan stuckit iväg med draget. Senare under kvällen gick jag ut och fiskade igen. Samma sak hände då. En stor äcklig gädda var det enda jag fick upp. Även denna gången ringde jag pappa och sa att han var tvungen att skynda sig ut med håven. När han kom hade gäddan stuckit. Och så hände det en gång till... Inga av mina monstergäddor fick jag upp den sommarn, inte ens tack vare att pappa sprang med hoven så fort jag ringde, men vi hade iallafall kul tillsammans och jag önskar så innerligt att det inte tvunget varit vår sista sommar ihop.
 
Grattis på födelsedagen.

Byebye Silverbilen

Silverbilen är nu inte längre min och 2000 kronor rikare är jag. Jag kommer inte sakna vraket och dess oljeläckge, fast vår tid varit rolig. Det var en väldigt rolig present som jag fick av mina vänner som hjälpt till att samla ihop pengar (namn i bakluckan). Silverbilen blev ju helt klart toppen på min 18-års fest, det blev som på film fast på ett bondevis, inte sådär glammigt som det ofta är på film. Ni vet när någon fyller år och får en skit fin bil och sedan blir de arga för att det är fel? Jag blev inte arg eller något utan snarare förvirrad efter all bål jag hällt i mig och undrade vems bil det var, varför den parkerade utanför byastugan, varför jag skulle sitta i den och vart vi egentligen skulle åka. Mer än toppen på min 18-års fest blir dock inte denna bil. Det är klart att det finns ett känslomässigt värde i den, men mest för att det var en present och för att vi kommit på ett smeknamn till hen. Allting som man sätter smeknamn på känns mycket närmare på något sätt. Dessutom skrev ju jag, Anna och Lada halvt färdigt en låt om Silverbilen:
 
Den är blå som havet
Och den siktar mot himlen
Den är vild som ett djuir
Ja, vi älskar silverbilen och så vidare...
 
BYEBYE SILVERBILEN

Bli vuxen 2.0

Det har varit en sjukt jobbig dag idag. Från att ha haft en väldigt rolig start på studentveckan med fest och skratt och mestadels positiva saker till att verkligen inse att fan, nu tar det här slut. I tisdags fikade jag och lilla klassen med vår mentor på Arjeplogs nya café. Hon frågade oss hur vi tyckte att vi förändrats under dessa tre år (eller något liknande). Det har snart gått tre år och när jag börjar tänka närmare på det, så växer klumpen i magen lite till.
 
Min första tanke går till fjortis-Helena som började ettan och vad sjukt nöjd och glad över att få flytta in i en egen lägenhet. För herregud vad roligt och coolt det skulle få vara att leka lite vuxen. Bo själv, laga min egen mat, tvätta min egen tvätt, ta hand om hunden, leva loppan och göra hur fan jag vill. Och gymnasiet var spännande. Lite tuffare än högstadiet, för vi var ju lite äldre. Och jag och mitt gäng, vi skulle hålla ihop föralltid. Hela gymnasiet och även tiden efter det. Men kedjerökningen på balkongen, halsande av te och springandet mellan elevhem och lägenhet i blå-vitprickiga gummistövlar tog slut. Saker förändrades, snabbt. Jag har utvecklats så himla mycket, insett att jag inte är stor och skitcool och äger hela världen. I världen är varje enskild individ, eller åtminstone de flesta, så himla små. Det är dags att stå stadigt på benen och kämpa för att komma dit man vill. Ingen annan kommer hjälpa dig, och ingen annan kommer förmodligen tänka efter speciellt mycket om du faller efter vägen. Från att det i oktober 2011 kändes så sjukt mäktigt med den där första, egna lägenheten där jag skulle få leka vuxen till att i juni 2014 inse att nu är det snart dags, så känner jag mig inte alls lika mäktig. Jag känner mig ynklig, liten och rädd för framtiden. Jag vill inte att alla ska dra härifrån än. Jag vill ju ha den där tryggheten som jag haft den senaste tiden, samtidigt som jag vet att allt har sitt slut.
 
Separationsångesten från mina tidigare erfarenheter tar över och jag vill bara bli fem år igen. En femåring som inte riktigt tänker på problemen. Samtidigt kommer framtiden närmre, den jag längtat efter så mycket. Trots att jag haft roligt under mina senaste tre år här på gymnasiet har jag längtat bort från Arjeplog mer än någonsin. Jag har byggt upp drömmar, som jag började spinna på redan som elvaåring. Första gången jag åkte till Uppsala sa jag faktiskt att det var dit jag skulle i framtiden och nu är jag förhoppningsvis, snart där. Idag räknade jag ut mina meritvärden inför universitetet. Jag vet inte om jag ska förvånas över de själv, eller om de skapar ångest. Siffrorna ser bättre ut än vad jag någonsin hade kunnat tro om min egen skolgång. Förut var jag inte engagerad, förut gled jag alltid genom skolan. Stannade hemma 1-2 dagar i veckan bara för att jag visste att det gick ändå och så vidare. Idag sitter jag och bannar mig själv för att jag inte gjorde lite mer, för att jag är så jävla nära men ändå så fruktansvärt långt bort.
 
Till alla goda ting hör många negativa också, och avslut är väl alltid läskiga? Det är väl inte bara jag som är konstig?
Skolavslutningen i 9an, kanske den svettigaste dagen i mitt liv. Dagen då en trodde att en blivit stor som nu känns så långt borta.
De blå gummistövlarna som försvann i samma veva som allt annat som fanns under den tiden.
16 år och nyinflyttad i lägenheten.
Och hej och hå och vi vinkade in ett nytt år.
Början på tvåan, ny hårfärg, less tjej som bara vill bort.
Nyår 2012 i bästa staden och stora förhoppningar på ett bättre år.
Och vips tog år 3 av gymnasiet fart.
18 år och vuxen på papper.
Och slutet attackerar lite till.
Och såhär förvirrad är jag.

Jag missade din födelsedag

Sista gången jag träffade min morfar var den 12 maj 2009. Han fyllde 71 år och jag, mamma och Pernilla skulle gå ut och äta med honom för att fira. Middagen blev inte riktigt som tänkt då han uppenbarligen firat lite själv innan och inte var i sina sinnes fulla bruk. Han fick en chock då han såg mig. "Fan, vad fet du har blivit!" utbrast han i samma stund som han improviserade på en sång om "Feta Helena" som fylldes på med "Spinkiga Pernilla". Mamma blev arg och han ursäktade sig senare för mig, sa att han inte ville vara dum. Efter den middagen såg jag honom aldrig mer. Jag och den övriga familjen  var besvikna - inte för att han kallade mig fet, utan för att han inte var nykter. Han brukade undvika oss när han drack. Tidigare ville han inte visa sin sämsta sida för de bästa han hade.
 
Två månader senare dog han. Det var en solig dag. Jag och Pernilla gick upp till renberget, fullt ovetande om att slutet var här. I samma veva som vi kom hem från promenaden vi nästan gick vilse på kom samtalet, att det var slut. Lever-och njursvikt tog hans liv, en följd av alldeles för mycket alkohol.
 
Han skulle fyllt 76 i måndags och jag glömde bort det. Morfar var min idol, han var bäst och han tyckte att jag var bäst. Vi var bra vänner. När jag var liten åkte jag ofta till Racksund bara för att jag tyckte om att vara där med honom. Jag brukade skriva små böcker till honom och jag lovade att jag skulle utveckla alla häften till ett helt bibliotek. Han sa att han brukade plocka fram dem när han hade tråkigt och skratta.
 
Idag gick jag förbi kyrkogården och tänkte på vilken bok jag skulle ge honom idag. Jag vill skriva att jag saknar honom och att jag inte är arg på honom, för att han gjorde som han gjorde, för att beroendet till alkoholen var starkare än det andra. Förutom att jag avgudade honom som barn, innan jag visste att han var en nedsupen gubbe som vissa andra skulle säga, så har han lärt mig att även de bästa gör misstag och att det är okej, man måste förlåta. Det gör ont att veta att han hade varit med mig nu om det inte vore för spriten - han hade firat jul med oss, han hade uppvaktat oss alla på våra födelsedagar och han hade stått där och väntat utanför skolan då jag tagit studenten och sedan varit med på mitt studentfika som nu kommer vara tomt. Förhoppningsvis hade han varit stolt och jag hade varit glad att han var med.
 
I denna värld kommer han aldrig mer vara med mig, men han finns alltid med mig ändå. Tyvärr står detta inte skrivet i ett litet häfte som jag gjort till honom, men jag hoppas att han vet det - att han alltid kommer vara den bästa och att jag inte är arg på honom.
 

Syster

Jag och min kära syster satt uppe länge igår och pratade. Det är alltid så jäkla kul att prata om gamla tider och hur idiotisk man var som barn. Istället för en lekstuga fick jag och Pernilla leka i mammas och pappas gamla folkvagnsbuss. De hade förmodligen inte tittat vilka föremål som fanns i den innan de lät oss ta över bussen. Vi inspirerades av pippi och tankade den med gammal senap som vi hittat i kylskåpet. Dessutom fann vi någon typ av kniv och massakerade både tak och gardiner. Dessutom hade de gamla tvättsvampar hårda som sten och de fungerade utmärkt att repa bussens utsida med. Tur att det inte var någon fin buss för det hade gjort ont i mitt hjärta dessa dagar om jag hade förstört en sådan. Och tro det eller ej, men mamma fick sälja den gröna skönheten till ett par norskar för några år sedan.
Förbannat ful var den och fulare blev den av våra lekar där man kniiiivade tak och andra grejer. Konstigt nog lät vi sätena förbli hela.Kommer även ihåg att jag tog en titt i mammas gamla DAF. Vet dock inte om jag massakerade den, men det skulle absolut inte förvåna mig. Varför har man inte det där barnasinnet helt utan konsekvenstänk i behåll?

Pippi är smart

Klockan är tio över elva och jag har redan hunnit springa en mil och lite andra övningar, duschat, målat naglarna, busat lite och ska snart laga mat. Jag är ledig idag, från jobbet alltså, men knappast ledig som i ledig. Klockan två ska jag köra bil och ja, jag är nervös. Fullständigt inställd på att det inte är något för mig. Tjabba tjena hallå PRESTATIONSÅNGEST!
 
Jag var så himla trött imorse när jag vaknade men tvingade mig upp iallafall. Jag var inte alls så mycket piggare när jag skulle träna men tvingade mig igenom det ändå, trots ovanligt täta pauser. Det var härligt att jag klarade målet fastän jag var så trött. ;)
 
Nu sitter jag och väntar på att mitt hår ska torka. Jag har gjort som Pippi Långstrump, eller Jennifer, och haft ägg i håret och jag tror fan i mig att det är en mirakelkur. jag brukar ta bort äggulan när jag äter ägg men igår sparade jag två stycken i ett glas för att ha som inpackning. Ni borde testa själv, men spola inte ur det med så varmt vatten för då kan det bli äggröra. Haha.
 
Förövrigt känns det helt otroligt att jag målat naglarna. Jag är skit ful på sommaren. Även fast jag har kläder som är helt okej tar jag typ på mig det fulaste som finns i min garderob. Håret får bara hänga i en tofs och sminket får torka ihop, i förpackningarna alltså. Sommar i Arjeplog är inte min tid på något sätt alltså. Inte för att jag är någon beautyqueen i vanliga fall heller, men jag är nog åtminstone lite bättre än vad jag är nu, hehe. Men skit i det, det otroliga är egentligen inte att jag ''brytt mig om mitt utseende'' utan att jag faktiskt ska lämna Arjeplog för en jävligt syndig helg. Pernillas pojkvän har fyllt år och eftersom mitt liv i Arjeplog suger kunde jag inte låta bli att fråga om jag också fick komma. Eller, för att vara korrekt, så frågade Pernilla åt mig. Men ni fattar. Jag kommer eventuellt att vara människa för en helg och då föredrar jag inte att se ut som en grottmänniska. Fantastiskt. Kan påpeka att jag redan nu känner mig som en helt ny människa. Att lite nagellack kan göra en sådan skillnad.
 
Bara för att:
 

Twitter

Varför har ingen god själ talat om för mig varför man ska använda twitter? Att missa SÅNT HÄR med cirka två månader är inte okej. Det gjorde min dag för fan. Så sjukt kul, gamla goda tiden när omklädningsrummen var skoj? ;)

Är det okej om jag saknar?

Igår åkte jag till Jutis helt frivilligt. Ibland vill jag faktiskt åka dit. Visserligen tycker jag många gånger illa om det mesta som har med Arjeplog att göra, men ibland vill jag bara hem. Hem dit jag växte upp. Leta efter allt gammalt. Längtar tillbaka till alla de stunder då vi var mamma, pappa och två trollungar. Tiden då vi alla samlades vid matbordet och alla de fredagar då vi skulle ha myskväll men mamma alltid gick och lade sig först. När vi hade en olydig vit älghund som stod i hundgården och skällde. När vi var en familj. När vi hade ett hem. När vi bara var. När man fick vara ett barn. När man bara sprang över vägen för att komma till sina vänner. Jag saknar det. Ibland får jag en slags separationsångest, längtar tillbaka, vill tillbaka, men jag vet att det aldrig kommer gå. Jag vet att det aldrig kommer vara som förr. Jag vet att jag inte kan bli ett barn igen, att jag bara måste växa upp ännu mer. Att stället aldrig kommer bli vad det var. Att vår familj alltid kommer vara splittrad. Att det enda möjliga är att gå vidare och skapa nytt, inte stå stilla i tiden och tänka tillbaka. Jag är väldigt duktig på att fastna i saker och längta efter allt annat än nuet. Längta bort från Arjeplog, längta tillbaka till allt det som inte var som det var förut.
 
Så jag åkte iallafall dit igår, mötte både Mica och Meja på vägen och så gick vi en liten promenad innan vi satte oss i mitt vardagsrum och pratade. Det är så knasigt, för Meja var liten alldeles nyss och man var tvungen att vara stor och mogen när man var med henne, följa henne över vägen och så, se efter henne. Nu är hon typ stor. Och snygg. Lilla Meja som alltid klöste en när hon blev arg har blivit stor! Undra om jag också blivit stor? Jag känner mig ofta som samma lilla 8-åring som flyttade ifrån Jutis. Shit. Kan vi inte spola tillbaka tiden och bara vara en stund. Låta mig vara ett barn igen, låta vår familj återförenas. Låta oss jutisungar leka som förr.
 
Och så får jag de där dumma tankarna om att jag kanske inte alls hatar Arjeplog eller allt som har med det att göra, att jag kanske till och med ska flytta tillbaka till Jutis, att jag kanske ska kunna känna trygghet här fastän det nästan är omöjligt. Jag skulle inte säga att jag känner en hatkärlek för Arjeplog, snarare att jag både kan hata och älska det, beroende på vilket humör jag är på. Just nu kryper nog mitt 8-åriga jag fram, så som det gör ibland.
 

Det här med ärlighet

När jag har svårt att sova tänker jag alltid på så konstiga saker och får upp sådana saker som jag inte ens borde komma ihåg. Igår tänkte jag på en sak som hände för kanske 6 år sen då alla var med i en bokklubb. Om man fick med något bidrag i deras klubbtidning fick man dessutom en present hemskickad. Jag och Sandra hade skickat in något som kom med, dock i mitt namn, så det var jag som fick presenten (som var en tröja). Det var ju lite svårt att dela på en tröja så jag ringde till deras kundtjänst och sa att det var fel på tröjan och att jag ville ha en ny. Jag ljög. Efter det kunde jag inte sova med gott samvete precis. Jag gick väl och mådde dåligt varenda dag. Jag antar att jag har lite för stort samvete. För att gottgöra mig själv var jag tvungen att ringa till kundtjänsten igen och tala om att jag ljög. Det kändes lite bättre. Dock hade jag fortfarande dåligt samvete. Men vad ska man säga? Gör man dumheter och mår dåligt över det är det bara rätt att säga som det är, göra alla en tjänst liksom.

Lilla familjen!


De som kännt mig och min syster en längre tid eller när vi var barn skulle nog beskriva mig som den jävligaste lillasystern någon kan ha. Jag kommer inte ihåg att jag brukade vara speciellt go med henne iallafall. När jag var liten bet jag henne så att hon blödde en gång. Jag fick rätt mycket skäll då. Vi bråkade ofta, som alla syskon. Oftast lät det som att jag var värstingen. MEN, när jag var i mormors lägenhet ikväll kollade jag igenom ett album hon gjort till mig. Det fanns massvis med bilder där jag kramade Pernilla. Så, vi kanske var goda vänner och inte rivaler helt enkelt? Eller försöker mormor lura mig att jag var en snäll och söt unge? Och btw, dom sista bilderna, jag har ju inte förändrats ett dugg! Kanske bytt lite klädstil, men vafan. Peddoleendet på den första bilden, och håret på den andra bilden. Precis som nu. ;)

Babybixi♥


(Bixi imitten) Känns stört att hon bara varit en liten skit. Första gången jag såg henne så var hon nog lika stor som ett marsvin ungefär. Nu är hon som en vedklabb. :( Hon är nästan lika söt ändå, men när hon var valp var hon iallafall inte lika störd (hon gjorde inte saker som att gömma mat i sängarna och hon sprang inte heller och gömde sig när man ropade på henne).

Gamla tider..

Kollade lite i mitt arkiv. Gamla tider alltså.



Ja, jag vet att bilderna är väldigt små. Men jag använde aldrig större än 400 px förut. Så det är därför.

NOSTALGII


Åhåh, barbapappa! Fick ju värsta flashback, eller ja, kanske inte. Det är väl bara för att vi har det inspelat på film, men jag fyllde iallafall 2 år. Jag och Pernilla sov i mammas och pappas säng och på morgonen kom dom med varsitt paktet till oss och mamma filmade. Pernilla rev upp sitt paket som en galning och jag satt förjäves och försökte klösa upp tejpen samtidigt som man hör mamma säga ''RIV OCH SLIT!'' Sen när jag ser vad jag fått -> Barbapappa så blir jag jätteglad och bara ''paaapaaa''. Tänk om man fortfarande var liten och gullig. Det var tider det.

Hahaha..

Haha! Idag pratade jag och Annica om ''våran tid'' och jag trodde verkligen att jag skulle dö. Så sjukt. Vi tävlade verkligen om allt. Om vem som hade mest saker, bäst saker och så vidare.. Men om man hade mer saker, eller dyrare så var man ändå dum i huvudet för då var man ju bortskämd. Vi skrattade även åt alla störda saker vi gjort. Som när vi hade ''grodfarm''. Jag hade två grodor inne i mitt rum, i ett plastakvarium. När jag kom hem från skolan frågade pappa mig om mina grodor, för det hade kommit en groda in i vardagsrummet när han satt och kollade på TV.. Haha. Sen har vi fångat humlor också, i en petflaska och skakat om den så att de blev yra sen la vi dom i hus vi byggt. Sjuka tjejer!


Snygg bild från klassresan i 6an, haha! Ja, Nintendo DS ingick säkert i våran eviga tävling. Jag kommer dock inte ihåg vem som hade sitt först. Kan det ha varit jag..?


Born this way.

Alltså, jag sa saker när jag var liten som folk förmodligen kommer påminna mig om resten av mitt liv.

När jag var liten så bytte jag ut bokstaven u mot i, så jag sa att jag bodde ''i det gila hiset i jitis''. En av mammas kompisar tyckte att det var jätte roligt att jag sa så, så hon skulle ''visa'' det för hennes gubbe också, men då sa jag inte ''det gila hiset i jitis'' utan jag kände väl på mig att det var något lurt, så då skorrade jag som fan och sa ''i det röda huset i racksund''..

En till sak angående mitt fina sätt att prata var när pappa blev lite irriterad på mig, då sa han alltid ''NU BLIR DET HÅRDA PILLER!'' Men varje gång han sa det blev jag glad och sa ''hååårda giila piller!!!'' Mamma och pappa fattade ju aldrig varför jag blev glad, eller vad jag menade med gila piller fram tills en morgon då mamma åt inlagd gurka på mackorna, då blev jag så glad och pekade på senaps frönen och sa ''hårda gila piller!''

Dom kristna, vet inte vad det heter men några kristna höll igång träffen förut(vet inte om det fortfarande hålls igång) för barn och då brukade jag och Pernilla vara där. Då hade en av mammas kompisar frågat vad man gjorde där egentligen. Pernilla sa väl som en söt liten flicka skulle säga - ''Man ber till gud.'' Då hade jag skrattat, sett lite full i fan ut och sagt - ''Men man kan be till andra också!''
Alltså nä, jag är iallafall inte född för någon religion kan man lugnt säga.

Jag tar en sista grej nu, som mamma inte kommer uppskatta men.. ;)
Mamma hade duschat eller något sådant, och så hade jag stått och kollat in i badrummet och sagt ''dom blir bara läängre och längre.'' Låt mig säga att pappa skrattade ihjäl sig!

Jag såg till och med galen ut.
Vad är jag egentligen för människa? Haha, det vet jag inte ens själv. Men det är väl på gott och ont!

HAHAHAH!

Jag kommer ihåg så väl när jag och Emma beslutade oss för att ändra attityd, att vi måste börja le hela tiden för inget och sluta vara sånadär bitchar som vi är sedda som. Och vet ni vad vi gjorde? Vi gick omkring och flinade mot alla. Vi såg inte ens glada ut, vi såg riktigt perversa ut. Konstigt nog fick vi ovanligt många hälsningar den dagen, dock uppskattade inte alla våra ''leénden''..;)


Hahahaha!! Så fula!
Emma ser ut som någon slags fågel och jag ser allmänt korkad ut..


Tidigare inlägg
RSS 2.0 www.cocoo.se - 
Massor av trendiga halsband, armband, örhängen, ringar och klockor!
Cocoo.se - Massor av trendiga smycken, klockor, ringar, örhängen, halsband och armband! Matbloggstoppen