Ok att välja hudfärg?

Jag läste det här idag och blev ärligt talat lite chockad. Inte för att det inte finns strukturell rasism i samhället, men jag ser många frågetecken och undrar om det ens är lagligt.

Visst, hårdare språkkrav inom vården kanske vore något. Men i det här fallet verkar det ju inte som att det enbart handlar om språket. Och det här med utländsk bakgrund verkar ju snarare syfta till hudfärg. 

Vårdtagare har ju förvisso rätt att neka vård, men att neka en viss "grupp" av människor att utföra denna? 

Å ena sidan å andra sidan vet jag att vårdtagare ofta får önska kön, men jag ställer mig tveksam till att det kan likställas med att välja hudfärg på personalen.

Där jag jobbar är det väldigt många med utländsk bakgrund, och hur skulle en dag bli om hälften av kunderna hade krav på att de personerna inte får hjälpa dem? Det är ju inget annat än orimligt.

Ännu vidrigare är det att de dessutom jämför denna önskan (eller krav) med kattallergi? Sen när blev rasism en ny, acceptabel "allergi"?

Fullständig artikel

Attendo gör det igen

 
Imorgon är det egentligen lönedag. Förra månaden sade min chef på mitt föredetta extrajobb att jag skulle få den uteblivna lönen (som jag skulle haft i november och december). Då jag varken fått lönespec eller sett någon framtida insättning på kontot ringde jag till chefen igen imorse. Jag fick inget svar så jag lämnade ett meddelade där jag lät rätt irriterad och bad henne ringa upp mig. När hon väl ringer upp mig så ifrågasätter hon MITT beteende. Jag svarar att hon borde ju förstå varför jag är upprörd, då jag skulle haft min lön för längesedan. Hon säger då att hon inte alls förstår varför jag är upprörd eftersom hon sagt att hon ska fixa det. (Ja, det är bra att hon sagt att hon ska fixa det för länge sedan men hon har ju inte gjort det!!!). Men värst av allt var, när jag verkligen försökt förklara vad problemet var: Att de inte bett om ursäkt överhuvudtaget för alla misstag de gjort, och att visst, jag klarar mig utan de cirka två tusen kronorna som de inte betalat ut, men tänk om jag varit en ensamstående morsa som verkligen behövt dessa pengar till mat. Då säger hon: Varför ska jag be om ursäkt? Varför pratar du såhär med mig? Jag är myyyycket äldre än dig och dessutom din chef.
 
Jag trodde att jag skulle dö.
 
Jag blev så paff.
 
Så chockad.
 
När jag googlade på Attendo då jag fått jobbet stod det i stort sett bara om massvis med skandaler, men vad fan tänkte jag, det är ju ett stort företag och ALLA enheter kan väl inte vara dåliga?
 
När jag tänker på Attendo hemtjänst som jag jobbade för vet jag inte ens i vilken ende jag ska börja när det gäller all skit. I slutet på oktober gick jag på intervju och den gick bra - jag fick jobbet. Jag talade också om att jag aldrig kört bil i Uppsala tidigare och chefen sa att det var lugnt, att jag skulle få köra när jag var redo. Ett litet tag senare hade jag min första introduktionsdag och jag gick brevid en undersköterska som var trevlig och väldigt pedagogisk. Hon berättade sådana saker som är bra att veta när man ska börja på en ny arbetsplats, till och med sådana saker man själv antagligen knappt tänker på då det är ens vardag. När jag skulle ha min nästa introduktionsdag blev det inte alls lika bra. Jag fick gå introduktion med en annan kvinna som också skulle gå introduktion - Alltså, varken hon eller jag fick något intro utan vi jobbade som vanligt fastän vi inte var kvalificerade att göra det. Som ni kanske förstår gick det inte speciellt bra och jag tänkte som jag brukar tänka, att ärligt spel är bäst. Jag berättade då för både chefen och samordnaren vad som hade hänt och sa att det inte gått bra och att jag inte tyckte att det var okej. Chefen höll med mig om att det inte var okej men ingen där verkade se problemet egentligen. Jag antar att det var avsiktligt, att de helt enkelt hade personalbrist den kvällen och gjorde sådär medvetet.
 
Jag hade min sista introduktionsdag en fredag och jag skulle jobba mina första självständiga pass den helgen. Jag sa till samordnaren att jag inte trodde att det var någon bra idé eftersom jag inte fått något ordentligt intro. Mina tankar och åsikter viftades dock bort med att "det kommer gå sååå bra". Det gjorde det inte. Trots att jag på intervjun blev lovad att inte behöva köra bil först jag själv kände mig redo fick jag köra bil mitt första arbetspass. Det gick inte alls bra. Jag körde vilse, hade panik och såhär i efterhand är jag nästan lite förvånad att jag inte körde ihjäl mig.
 
Av någon underlig anledning gick jag tillbaka dit på söndagen fastän jag var helt slutkörd av gårdagen. Då fick jag iallafall cykla och då gick arbetet rätt bra. Kollegorna var gulliga och hjälpte mig fastän de själva antagligen också hade fullt upp - för tro mig, det har man. Jag hann sällan ta någon matrast när jag jobbade där och trots det får man inte ens betalt för de 45 minuterna som är avsedda till lunch. Om jag lyckats jobba snabbt så kunde det hända att jag hann gå in en snabbsväng på kontoret för att trycka i mig en banan på typ en kvart.
 
Jag antar att ni som orkat läsa igenom allt det här förstår varför jag är arg. Först bli lovad saker som man inte får, sedan utebliven lön och inte ens en ursäkt utan istället bli bemött som en människa som inte är värd något alls. Idag mailade jag både Uppsala kommun som faktiskt köpter tjänster från detta företag, samt regionschefen för Attendo hemtjänst. Vi får väl se om det händer något nu.
 
Nu tänker jag gå och lägga mig, jag blir så himla trött när jag tänker på allt det här. Tänk vad ett extrajobb kan kosta en egentligen.. Till alla andra som hamnar i liknande situationer som mig: Var inte tysta, stå upp för er rätt. 
 
 

Svensk cancerforskning finansieras av cancerfonden

Ett brev kom på posten. Avsändaren var Cancerfondens insamlingschef. I slutet av Maj skänkte jag och Malin (Krossa Cancer UF) 8200 kronor var till Cancerfonden, Barncancerfonden och UngCancer. Det är inte speciellt mycket pengar egentligen, men som man brukar säga - många bäckar små... Nu när det gått ett tag sedan vi avslutade vårt UF-företag är det lätt att glömma bort arbetet vi faktiskt gjorde. Visst ser jag ganska ofta kunder som bär våra armband, men jag tänker inte riktigt på det. Självklart är jag stolt över vår insamling, det var helt klart värt allt slit och det känns bra att arbeta till ett välgörande ändamål.
 
På cancerfondens hemsida skriver de att en av tre får cancer men att alla drabbas. Klickar man in på fliken "Vad gör cancerfonden?" kan vi läsa följande: Cancerfonden är en fristående, ideell insamlingsorganisation som arbetar för att fler ska överleva och färre ska drabbas av cancer. Våra insamlade medel går till forskningsfinansiering, kunskapsspridning och påverkansarbete. Sedan Cancerfonden grundades 1951 har vi delat ut närmare 8 miljarder kronor till svensk cancerforskning.
 
Vi kan ju börja med att glädjas åt att Cancerfonden finns, eftersom det är de som finansierar svensk cancerfoskning. Men vet ni vad jag tycker är mest skrämmande i det hela? Hur cancerfoskningen i Sverige går framåt, beror då alltså på enskilda personer och företag som väljer att stödja cancerfonden. Cancerfonden är inte statligt finansierad utan går runt på gåvor och folkets välvilja. Cancer är en av våra största folksjukdomar, den näst vanligaste dödsorsaken i Sverige och med tanke på hur många som dör i cancer (vilket inte är alla drabbade) är det helt galet hur många som blir drabbade. Detta ifrågasätts sällan, men jag undrar, varför finansieras inte någon cancerforskning av staten då det är ett så förbannat stort problem? Vad skulle egentligen hända om enskilda personer och företag inte valde att engagera sig? Det skulle inte längre fungera, det skulle bli kaos.
 
Det som gör att många väljer att engagera sig i välgörenhet är personliga erfarenheter och upplevelser. Jag har ett bra exempel väldigt nära intill mig - nämligen mitt egna och Malins UF företag. Malin är själv drabbad av cancer och jag förlorade min pappa i cancer år 2007. När jag tänker på år 2007, ser jag inte det som en speciellt omodern tid. Det han dog i var dock odefinierbar cancer och han var sjuk i någon de inte visste vad det var i cirka två år innan de upptäckte att det var cancer - som han dog i sex veckor senare. Detta var den främsta anledningen till att jag ville stötta cancerfonden, eftersom de står för i princip all svensk cancerforskning och ju bättre forskningen blir desto mindre fall av cancer som inte kan definieras. När jag tänker tillbaka på det hela blir jag så förbannad. I Sverige litar vi oerhört mycket på sjukvården. Vi tar förgivet att om vi blir sjuka ska vi få den hjälp vi behöver, men tyvärr (och nu tänker jag inte alls gå in på hur pappa och resternade av familjen behandlades på sjukhuset då det är en tragiskt historia försig).
 
Många andra insamlingar handlar också om personliga erfarenheter och upplevelser. Den jag känner till som är mest aktuell nu är cancervandringen. Nära intill mig har jag också Jutiskalendern. Jutis är byn jag kommer från och för x-antal år sedan kallades Jutis för Änkornas By då nästa alla män i byn dog i cancer. Jutis byaförening ger varje år ut en kalender där en summa går till olika cancerfonder. Även där finns en historia, en by med egna erfarenheter och upplevelser av just cancer.
 
Anledningen till att de flesta som väljer att engagera sig och starta någon form av insamling beror på egna erfarenheter och upplevelser ser jag inte direkt som konstig. Jag vet ju själv att jag förmodligen inte skulle ha samma förståelse och känslor till just cancer. Det är skillnad på sjukdomen cancer och personen som blir drabbad. Har man inte stött på sjukdomen själv i sin närhet är det förmodligen svårt att sätta sig in i vad det egentligen innebär. Jag har fått uppleva tiden innan familjen visste vad som egentligen pågick, resan till döden och tiden efteråt. Jag vet att en sådan sak sätter spår som aldrig någonsin kommer försvinna. Varken för mannen som dog, kvinnan som förlorade sin man eller barnens som berövades sin barndom. Har man inte träffat på sjukdomen och dess konsekvenser i sin närhet är det svårt att få någon djupare insikt eller förståelse. Den kommer troligtvis först när det är ens egna verklighet.
 
Det är klart att det är fantastiskt att folk väljer att engagera sig. Vi behöver sådana personer - speciellt eftersom det är de pengarna som går till just sådant som cancerdrabbade behöver (och även övriga folket som förmodligen förr eller senare kommer få upplevelser av just cancer). Det är självklart att alla eldsjälar ska vara stolta och att de ska beundras - men när ska vi egentligen ifrågasätta varför värdet av våra liv går ut på just välgörenhet? Vart är den andra tryggheten?
 
Ta hand om er!

Ett stort kliv in i vuxenvärlden

Igår var det EU-val och det tror jag inte att någon missat. Det var första gången jag fick rösta och självklart gjorde jag det. Det kändes dock lite tveksamt. Borde jag verkligen få rösta? Är jag mogen nog? Påläst nog? Asså va, asså vänta, hallå? Jag gick i alla fall dit och röstade och det kändes bra. Då vi ändå för rösta här i Sverige, så är det ju lite utav en plikt att faktiskt göra det också.
 
Jag försökte även hänga med i svängarna igår och tänkte valvaka men jag somnade någon gång där mitt i allt. Resultaten kikade jag istället på idag när jag vaknade. I Arjeplog fick SD 12 % av alla röster och det var ett resultat som många ogillade. Inklusive jag för inte var det då SD som fick min röst igår. Och sedan finns det även de som blir upprörda när andra blir upprörda av att så många röstade på SD. VARFÖR? Det är väl klart att i Sverige får man rösta precis som man vill, men minst lika självklart är det väl att folk kommer ifrågasätta detta och det är väl också just därför politik är så fruktansvärt känsligt här. Jag röstade för första gången igår, liksom många andra, och kan redan nu märka av den där konstiga stämningen när man frågar någon vilka de röstade på eller när man själv får den frågan. Däremot börjar jag fundera litegrann, på alla som känner att de måste skydda SD-sympatisörer (men som påstår att de inte röstar på SD själva), varför? Kritiker finns till allt, kommer alltid finnas, det är liksom så det funkar. Vi har lagar och sedan har vi normer, uppenbarligen anses det inte riktigt vara lika okej att rösta på SD som något av dom etablerade partierna. Yttrande-och åsikts friheten finns ju åt båda hållen, lika mycket rätt till alla de som fått hem ett röstkort och valt att rösta på SD har andra att kritisera SD.
 
Punkt. Tänker nog inte diskutera någon mer politik idag. Känner mig inte riktigt insatt i detta ännu, däremot ser jag faktiskt framemot att få rösta i riksdagsvalet. Politiken blir så mycket intressantare när man själv är tillräckligt gammal för att ta den av den!

Att välja bort kött

Vi såg en film på naturkunskapen idag som handlade om dagens köttkonsumering och köttindustrin. Jag blir så himla ledsen. Sverige är ett av länderna där vi äter kött varenda dag till varenda måltid. Sedan jag började förstå att kött kanske inte bara är guld och gröna ängar har jag imponerats av de som väljer att äta mindre kött. Det kött som är mest känt för att vara dåligt, eftersom det är cancerframkallande och fruktansvärt omiljövänligt, är det röda. Många har därför istället för att käka rött som standard, börjat äta fågel istället. Sedan ett par år tillbaka har det blivit standard. När jag började bo ensam och laga min egen mat har det framförallt varit kyckling. Kyckling är billigt, gott, lätt att tillaga och man kan göra så många olika rätter av det.
 
I filmen kastade de omkring små, gula, söta kycklingar som om det vore skräp. Så är det även i klipper som jag bäddat in här. Jag blir äcklad. Det är som att kött inte längre handlar om djur, dödande eller slakt. Det är en proteinkälla, en produkt och allt vi verkar tänka på är att det ska vara billigt och lättillgängligt.
 
Jag har länge sagt att jag ska börja äta mer vegetariskt och grejer, för det är ju bra, det är billigt och man får mer variation i kosten. Inte först det nya året har jag faktiskt tagit tag i saken. Jag har dock aldrig tänkt börja kalla mig för vegetarian eller sådant eftersom jag inte riktigt tror på begränsningar i livet. För min del skulle det nog inte funka att säga att jag aldrig mer ska äta kött. Jag ser inte heller något fel i att äta kött och det är många som väljer bort kött helt och hållet som inte tycker att just köttätandet är felet. MEN något som jag helt och hållet håller med om, som många icke-köttare säger är att vi som äter kött borde ta ansvar för vilket kött vi väljer att äta. Det är så jäkla rätt. Borde inte alla lägga lite eftertanke på vad vi faktiskt proppar i oss, både för vår egen, miljön och djurens skull?
 
Imorse skrev jag en inköpslista. Kyckling och mjölk. Jag känner mig som världens hycklare då jag sitter och tycker så synd om de små söta dunbollarna som åker iväg på ett band, som är sjuka och ihop packade som om det faktiskt inte handlade om små liv. Att tycka att köttindustrin suger, att känna medlidande för djuren men att inte ta ställning själv kommer inte påverka någonting. Jag säger inte att man inte får äta kött eller att jag inte kommer göra det. Däremot vet jag inte om jag kommer vara så jäkla sugen på att ta fram en kycklingfilé ur frysen, tillaga den och äta den inom den närmsta framtiden. Jag vill göra rätt för mig. Både äta mindre kött överhuvudtaget men också ta ansvar för vilket kött jag äter.
 
Jag har däremot en fruktansvärd tur när det kommer till kött eftersom mamma jagar. Vi har en frys med älgkött. Älgarna som ligger i frysen har haft ett bra och naturligt liv innan de hade oturen att träffa på en jägare och bli skjuten. Det är ju liksom så det ska vara, inte djur på löpande band och grejer.
 
Vad tycker ni? Och hur tar man reda på vilken kyckling som är okej?

Tuttar och sånt där

När man är inne på blogg.se dyker olika blogginlägg upp här i sidan. Jag halkade in på ett inlägg som handlade om kroppskomplex och i detta fallet tuttar.
 
Tjejen tar upp nojan över att ha ''för små bröst'' (det är ju liksom det vanligaste komplexet tjejer har när det gäller bröst???) och att det förmodligen beror på att KILLAR oftast snackar om att stora bröst är snyggt, att tjejer med stora bröst får mer uppmärksamhet och att det värsta är media som ständigt visar upp retucherade bilder med snygga smala modeller med opererade bröst. Hon skriver också ''Tro det eller ej, men det finns faktiskt killar (och tjejer) som tycker om små bröst också.'' En fråga som hon ställer är också ''vad är det som är så speciellt med stora bröst egentligen?''
 
De som kommenterat inlägget jublar, så fantastiskt bra skrivet - de önskar själva att de läst inlägget då de var lite yngre. Jag reagerade på en kommentar som en tjej på 13,5 år skrivit. I hennes skola dreglar killarna över stora bröst och de anser att hon har värsta modellkroppen, i omklädningsrummet glor tjejerna sönder och frågar om hennes bhar verkligen är hennes. Detta ger henne bättre självförtroende meeen hon tycker att det är lite jobbigt att många bara ser hennes utseende. Låt mig tillägga att en tjej kommenterade att det faktiskt finns de som har komplex för sina stora bröst.
 
Seriöst.
 
Vad är det alla jublar över?
 
Det här är bara en text i mängden. Den går tydligt ut på att byta ut ett ideal mot ett annat - vad är det som är så speciellt med stora bröst? Dessutom är det väldigt tydligt med att andras bekräftelse är så viktig, speciellt den från killar, att det faktiskt finns KILLAR som gillar små bröst och bla bla bla.
 
Jag blir så oerhört besviken, att det alltid ska handla om vad andra tycker och att någon person anser sig vara klok då han/hon insett att folk gillar olika. En annan sak jag tycker är otroligt sorglig är den att folk fått för sig att man inte duger om andra inte tycker att man är snygg (det viktigaste är att bli uppskattad av killar) och att det är det som skapar ett gott självförtroende.
 
För fan.
 
Hur länge tar det innan folk inser att ALLA ÄR OLIKA, ALLA HAR KOMPLEX FÖR OLIKA SAKER OCH SLUTAR VARA BEROENDE AV ATT ''BYTA UT IDEAL'' FÖR ATT KÄNNA ATT DE DUGER?
 
Det är väl klart som korvspad att folk kan ha komplex för alla möjliga olika grejer på olika sätt. Lika självklart som att alla gillar olika. Varför måste något vara bättre än det andra och varför ska vi vara så satans beroende av vad andra tycker (speciellt killar, det är dem vi måste duga åt - om killar inte tycker att man är snygg så är man ju dålig???).
 
Alltså skärp er. Allvarligt.
 
Godnatt

Jul, jul, strålande jul

Hej hopp!
Jag bad om ledigt de resterande skoldagarna på terminen och jag fick ett solklart ja. Jag har lov nu. Jullov. Nu i dessa juletider är julen en sak som är aktuell att dissa under rasterna. Jag har flera anledningar till att inte känna mig exhalterad av det hela.
 
1. Det är inte som förr.
2. De flesta jag firade jul med är döda och nu återstår typ .. 2 stycken (om jag inte räknar med mig själv)
3. Det är samma sak varje år: man ska fejka julkänsla, äta tills man vill spy och sedan titta på Kalle Anka som inte ens är kul.
 
Julen är så förbaskat påtvingad. Det går inte att bara förbise den och göra något annat istället. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag förmodligen skulle klara mig alldeles utmärkt utan allt vad julen är i Sverige. Det låter mycket mer tilltalande att hitta på något med kompisarna, men jag vet också att det inte är någon idé att fråga någon om man ska hitta på något (man ska ju vara med familjen på julen).
 
Hemma hos oss är julafton ingen tillställning där man tar till med sprit. Jag är otroligt tacksam över att jag haft vita jular under min uppväxt. Barn och alkohol i en mängd så att den märks av på ett negativt sätt må vara en av de värsta kombinationerna jag vet. Det är bara fel. Nu är jag dock säker på att en öl eller två skulle liva upp stämningen. Jag antar att alla de vuxna som känner mig önskar att jag aldrig skrev det där. Alkohol och ungdomar är ett känsligt ämne i många fall. Jag kan inte låta bli att tänka på alla dessa skvallertanter som bara antar att så fort någon som inte har åldern inne för att förtära alkohol dricker så är de inte kapabla till något annat. Dessutom finns det alltid en risk med att skvallertanter hittar på saker som inte ens är sanna om de vet någon ungdom som dricker. Jag kommer aldrig glömma valborgs året jag gick i 9an. Jag hade fest hemma och några veckor senare fick jag höra att en kompis mamma hört att jag varit ute och drällt den helgen (det var jag verkligen inte, jag hade fullt upp at my place). Det jag ville komma fram till med det hela, om någon dum skvallerkärring läser min blogg är att ni måste sluta vara så jävla svartvita och nöja er med era egna liv. FUCK OFF alkohol betyder inte alltid att man inte klarar av livet och jaaa, ni fick mig att spåra kraftigt från ämnet.
 
Julklappar är också en grej att diskutera och en sak som jag tycker blåses upp rätt ofta. Facebook, bloggar och instagram spammas jämt med massa nya coola (och dyra) prylar.  Julen skapar en jävla massa ångest kring materiella saker. Det är som att folk måste tala om och skryta över vad dom fått, ifall de fått något häftigt. Ingen som inte får något hippt skryter ju om det liksom. För några dagar sedan såg jag en grej som jag blev sjukt imponerad av, som går emot hela julgirigheten bland barn så att det skriker om det: två pojkar på 12 och 14 år tackade nej till deras utlovade playstation och valde att istället låta pengarna gå till UNICEF. Heja dem och usch på oss andra som skulle ha oerhört svårt att bara släppa taget sådär.
 
Nä, vart ska jag dra min slutsats? Julen kommer vare sig jag vill det eller inte. Jag försöker inte glorifiera alkohol eller säga att man ska strunta i alla julklappar. Det jag vill säga är att utan all ångest runt omkring den stora dagen skulle det kunna vara en fin grej.
 
Bjuder på bilden bara för att den var ful. No hate. GOD JUL FÖR FAN!

Är du seriös

Jag orkar inte sitta och skriva om massa åsikter här. Jag gjorde det förut, men det blir så lätt fel. Just nu är jag dock måttligt irriterad. Vissa människor måste ju bara vara otroligt korkade eller åtminstone väldigt trångsynta. Vet inte hur många som läst denna krönika: "Vi behöver riktiga karlar och män – inga jävla hen". Iallafall så tycker tjejen som skrivit krönikan att kvinnorna borde ta ett steg tillbaka och att det är dags för männen att ta för sig. ''Jag är helt för jämställdhet meeeen''. Det känns lite som det här typiska ''Jag är inte rasist meeeen'' ''Feminismen har spårak ur''. OK.
 
En sak som jag säkert kan säga är att alla är människor och en sak jag tycker är att alla, oavsett kön ska kunna man kunna vara hur man vill utan att det ska vara några konstigheter. Ordet hen betyder inte heller att man inte har något kön. Alla vet väl att de antingen är man eller kvinna, det är ju bara att dra ner byxorna om man tvivlar. Känner man som att man inte har något kön alls, så okej. Jag var anti-hen förut. Jag vet att jag är tjej, jag har inget problem med att vara tjej och vill absolut inte bli kallad hen. Nu har jag dock ändrat uppfattning lite. Jag använder inte ordet hen, men av praktiska skäl tror jag inte att det dröjer så länge innan jag automatiskt kommer skriva hen istället för hon/han. Det är ju liskom bara ett könsneutralt ord när man pratar om varken en hon eller han.

Jag vet egentligen inte ens varför jag kommenterar det här. Jag vill bara tro att tjejen som skrivit krönikan driver. Det är klart att det är skillnader på kvinnor och män, lika mycket som det är skillnad på KÖN och GENUS. Vi uppfostras olika pågrund av våra kön, men vi får inte våra könsorgan på grund av vår uppfostran.Jag har alltid varit omringad av majoriteten tjejer. Jag har bara systrar och när jag var liten och bodde i Jutis var de flesta andra barnen tjejer. Det fanns två killar i min ålder och en av dom flyttade rätt tidigt. Alla med alla. Det var aldrig något problem. Vi bara var. Är det verkligen ett problem med att bara vara? Är det inte helvetes jävla bra om det blir accepterat att vara sig själv oavsett vilket kön man är?
 
Slutar skriva nu, vet inte om jag fick fram mina tankar rätt men alltså... Vilket jävla troll.
 

Doesn't mean anything

Idag funderade jag på varför jag har kvar min blogg. Jag gjorde den i början av 2009 då både Pernilla och Sandra hade gjort varsin. Jag bytte header varannan dag och skrev väl inget som var speciellt välskrivet. Sedan har jag haft bloggen sedan dess. Nu vill jag inte skriva lika mycket längre. Jag förstår inte längre den där grejen med att spilla ut saker om sitt liv på internet, ge människor som man inte känner material att döma av.
 
Visst är det väl kul när man får beröm för sakerna man lägger upp, men ofta är det ju inte speciellt vettiga saker som hamnar här. Jag tycker att det kan vara bra att skriva av sig då och då, men varför ska man göra det så att vem som helst kan läsa? Är jag verkligen så jäkla beroende av att andra ska se det jag skriver? Det känns lite som att det kom en punkt under uppväxten där man inte längre behövde säga vad man tycker och tänker i verkligheten, utan man gör det på internet och skapar på så sätt sin person.
 
Jag kommer antagligen inte ta bort bloggen, jag har haft den i fyra år och därför har jag separationsångest. Men det är klart man undrar varför man egentligen har den, när man faktiskt skriver och suddar ut de allra flesta inläggen? För lite mer än ett år sedan älskade jag att skriva om allt mellan himmel och jord, skriva hur jag tänker, tycker och resonerar men jag förstår inte vad det ska göra för skillnad, förutom att folk ska kunna döma en? Jag vet faktiskt inte varför jag bryr mig, för oavsett om man har en blogg, instagram eller inget alls kommer det alltid finnas folk som retar sig på det man gör, anser att man har fel åsikter och att man är en idiot samtidigt som det kommer finnas de som inte tycker att det man gör är fel.
 
Nä, vafan, jag kanske ska ta och tuffa till mig lite. Jag kanske ska bli sjukt jävla grym? Typ sluta vara så grov i käften, bli lite trevligare, sluta vara så konstig, börja engagera mig i saker och bli allmänbildad och framförallt hitta någon mening i det jag gör och sluta tänka efter varje gång jag gjort något att ''vad fan var meningen med det här?''
 
Jag tror att det inte finns någon mening med något, men att vi är alldeles för beroende av att känna att det finns någon mening och därför blir vi deprimerade istället för att bara leva.
 
Allt är faktiskt ganska värdelöst.
 
Puss på er
 
Åh du kära sorgefria barn vad jag saknar er och staden

Hälsosam eller inte?

Jag har tänkt mycket på en sak och ni får rätta mig om jag har fel. Har ni någon varit med om att någon sagt till en person som äter för mycket godis eller dricker lite för mycket läsk? Jag har aldrig hört något sådant. Skulle någon göra det skulle förmodligen följdfrågan ''Vadå, tycker du att jag är fet eller?'' komma upp. Däremot så har jag själv upplevt att när man bestämt sig för att äta nyttigare (sluta med godis, chips, läsk osv och kontrollera lite mer vad man äter samt träna) att man blir kallad för tönt och tråkig. Det är som att det är mer okej att gnälla lite över att man är fet än att faktiskt ta tag i problemet. Men nu tänker jag inte bara på vikt, för vikt är faktiskt inte det enda som finns. Jag menar, de personer som är naturligt smala och kan äta hur mycket skit som helst borde ju inte ha det som ett skyll för att leva extremt ohälsosamt egentligen. Allting, när det gäller att leva hälsosamt, handlar faktiskt inte om vikt fastän många fäster sig väldigt mycket vid det.
 
Även om jag ser vikt som en stor del i att leva hälsosamt så är det inte det ändå. Och direkt man säger att man vill ändra på sig själv, så är det som att alla vill intala en att det är fel och att ''allt sitter bara i ditt huvud''. Men nej, det handlar inte enbart om vad som rör sig i mitt eller någon annans huvud utan det finns ju faktiskt saker som är mer och mindre hälsosamma. Att det är okej att kalla någon för tönt och tråkig tycker jag egentligen är konstigt. Det är som att det inte ens är menat som något dumt, att man helt enkelt är en tönt om man bryr sig om sin hälsa.
 
Dessutom verkar det som att väldigt många har inbillat sig att man är sjukt hälsosam om man vågar motså samhällets ideal genom att strunta helt och hållet i vad man äter, aldrig träna och älska sin kropp som den är (många gör bara de två förstnämnda sakerna dock), eftersom det är att vara hälsosam(?!). Självklart är det ju bra att man kan tycka om sig själva som man är, men det är ju ännu bättre om man faktiskt bryr sig. Inte bara för att de som tränar är snyggare utan för man faktiskt mår bra av att äta nyttigt och träna. Jag förstår inte varför folk försöker få fram att det skulle vara dåligt.
 
Jag har faktiskt funderat en hel del på det där. Min farmor rökte, hon började förmodligen när hon var väldigt ung om jag får gissa lite vilt skulle jag säga att hon var 13 år gammal. Hon dog av lungcancer när hon var 68 år. 68 år är egentligen inte så mycket, men med tanke på rökningen så fick hon ju inte ett så jävla kort liv. För min morfar var alkoholen boven, efter 71 år pallade hans kropp inte mer. Min pappa, han drack inte speciellt mycket under tiden jag levde, han varken rökte eller snusade men han var ändå den som dog yngst - 51 år gammal. Men, bara för att han inte brukade någon tobak eller drack speciellt mycket alkohol betyder det inte att han hade goda vanor. Han åt väl inte speciellt hälsosamt och tränade inte. Tänk om det var det som var problemet?
 
Man blir ju inte sjuk av att tänka på hälsan som många verkar inbilla sig och jag tycker aboslut inte man är töntig eller tråkig för att man lägger vissa saker åt sidan (alkohol, godis, chips, läsk). Handlar det om avunsjuka? Eller att man tror att ens vän ska bli en anorektiker bara för att den bryr sig? Eller vad är det? Till en stor del har jag uppfattat att folk har den synen och det är jävligt synd.

Det här med ärlighet

När jag har svårt att sova tänker jag alltid på så konstiga saker och får upp sådana saker som jag inte ens borde komma ihåg. Igår tänkte jag på en sak som hände för kanske 6 år sen då alla var med i en bokklubb. Om man fick med något bidrag i deras klubbtidning fick man dessutom en present hemskickad. Jag och Sandra hade skickat in något som kom med, dock i mitt namn, så det var jag som fick presenten (som var en tröja). Det var ju lite svårt att dela på en tröja så jag ringde till deras kundtjänst och sa att det var fel på tröjan och att jag ville ha en ny. Jag ljög. Efter det kunde jag inte sova med gott samvete precis. Jag gick väl och mådde dåligt varenda dag. Jag antar att jag har lite för stort samvete. För att gottgöra mig själv var jag tvungen att ringa till kundtjänsten igen och tala om att jag ljög. Det kändes lite bättre. Dock hade jag fortfarande dåligt samvete. Men vad ska man säga? Gör man dumheter och mår dåligt över det är det bara rätt att säga som det är, göra alla en tjänst liksom.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer kunna vara ledsen igen.


Mormors begravning äger rum imorgon. Jag borde vara ledsen, men jag känner ingenting. Verkligen ingenting. Jag tror inte ens att det är sant (tolka inte denna mening som att jag är chockad och inte har fattat det än). Jag vet att hon är död. Antingen kan jag acceptera det eller så tillåter jag inte mig själv att vara ledsen. Jag vet inte.

Den 14 oktober 2007 dog min pappa. Det kom som en väldigt stor chock för mig. Pappa åkte in och ut på sjukhus i 2 år men de hittade aldrig något så stort fel att det skulle kunna kosta honom livet. Eftersom de inte hittade något fel på honom på sunderbysjukhus skickade de honom till Umeå. Där hittade dom felet och det felet skulle kosta honom livet. Han var döende. Cancer var det. Jag kan fortfarande tänka mig hur hemskt det var. Emma har flera gånger berättat att pappa varit glad när han pratat med Emmas pappa och sagt ''Det är ju iallafall inte cancer'', men det var det. Pappa var nog lika chockad som alla andra. Från att för några månader sen varit en glad gubbe som hjälpte sin yngsta dotter med fiske till att ligga döende i en säng. Det gick så snabbt.

Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Jag trodde på allvar att jag skulle dö, för en sådan sak kunde inte hända mig. Det kunde ju bara hända andra och det hände oftast bara på film. Vet ni vad? Jag dog inte, det hände och jag tog mig igenom det. Idag ser jag händelsen som en del av mitt liv bara. Jag tänker sällan hur livet hade varit om han inte dog. Han är död och det är ingen som kan göra något åt det.

Trots att jag accepterat det och gått vidare har det satt spår på mig. Jag undrar om det är därför jag inte kan vara ledsen nu. Det känns som att den största skadan i mitt liv redan skett. Jag förlorade en av de viktigaste personerna i mitt liv, de andra personerna som stod mig nära förändrades och ingenting blev som förut igen. Pappas död förändrade hela mig och hela mitt liv. Ibland kommer det ju såna där stunder då man vill ha en pappa där, som man kan visa vad man går för och göra stolt. Det kommer jag aldrig mer få göra och det gör rätt ont, men alla har ont någon gång ibland. Jag undrar om någonting kommer kunna bryta ned mig totalt igen. ''Är jag stark som kan acceptera att mina nära försvinner eller är jag totalt känslokall?'' - en fråga jag ställer mig själv hela tiden. Jag vet inte. Jag får se om det hela känns annorlunda imorgon. Älskade pappa, älskade mormor.

Såna tankar som dyker upp när jag varit utan sömn 36 timmar.

Något eller någon måste krossa dig för att du sedan ska kunna bygga upp dig igen, starkare än någonsin. För när du är sådär nere som du bara kan bli, vad gör du då inte för att försöka ta dig upp igen? Många kör på att visa svagheten fullt ut, så att de kanske får några fina ord sagda om hur bra dom är och så vidare. Jag säger inte att den typen av stöd är fel på något sätt, men ärligt talat: när någon bara ser mörker och hemskheter hela tiden, vill man verkligen säga såna saker till dem? Och menar man alltid det man säger fullt ut? Jag tror inte att det är en stor procent av dom som håller på på det sättet som faktiskt tar åt sig och blir stärkta av sånt, för stärka och laga det kan vi bara göra själva. Det är bara vi själva som vet hur allting egentligen är och hur det ska lagas på bästa sätt.

Det kanske inte är något man gör på några minuter eller på en dag. Det kanske till och med tar år. Men när man väl har vaknat upp från det mörkret är det förmodligen nästan omöjligt att falla tillbaka. När du får höra att någon sagt något negativt om dig, vad tänker du då? Tycker du då att dom har rätt och funderar ut hur du ska göra för att kunna göra dem nöjda? Eller är du tillräckligt stark för att kunna säga att dom har fel? Eller vet du kanske att dom har rätt, men anser att om dom inte kan ta den bristen hos dig så är du inte rätt för dem?

Men hur gör man då, för att kunna laga sig själv? Ja, jag vet inte egentligen och jag kan inte tala för en hel massa. Men ställ dig frågor. Vem vill du vara egentligen och hur vill du att omvärlden ska se på dig? Vi tar ett typiskt exempel, du känner dig ful och vill vara snygg och ska gå ner i vikt. När du tränar tänker du att allt äckel från din kropp åker av(ja, träning är även bra för ens inre, det vet jag, men det är tankesättet jag menar). Eller så kanske du svälter dig, whatever. Och visst är det sant, att det du vill bli av med åker bort. Vad vill du bli sedd som? Snyggast? Ja, den bittra sanningen är att du aldrig kommer bli snyggast och att perfektion inte heller existerar. Men att perfektion inte finns är ju ingen nyhet. Och varför finns det inte då? Jo, för att vi är olika. Ännu en självklarhet. Det som någon anser är vackert och bra tycker någon annan är fult.

Men till själva saken... Varför vill alla vara snygga? Visst, det är inget illa att ha ett vackert yttre, men varför prioriterar folk det före en vettig insida? Ytligheten räcker inte långt alls och  sådant tröttnar man på. Eller vissa kanske bara vill stå där och vara någon slags staty som andra ska glo på, jag vet inte. Men jag tror inte att det finns en jävel som innerst inne bryr sig huruvida du är snygg eller inte om du har en tom insida. Utstrålning betyder helt klart dubbelt så mycket som den faktiska utsidan. En så kallad ful person, vad det än är, kan bli hur fin som helst så länge den har den rätta insidan.

Jag tycker att det är vackert med folk som kan stå på sig själv och som inte bara ser mörker i saker och ting, som ser lite längre än bara ytan. Jag både tror och hoppas att det är något vi alla egentligen kan göra, bara vi vaknar upp från det här. Självklart har även uppvaket nackdelar, precis som allt annat. Många blir skeptiska och upplever inte lika mycket av dessa fina känslor och överskott av glädje, men det man upplever blir så mycket riktigare än vad det annars hade varit.

Men, det är hit jag ville komma med allt: För helvete, prioritera att laga ditt inre före ditt yttre. Då jävlar kommer du ta dig långt.

Tappad i stengolvet + förlorat hjärnan.

Jag vet faktiskt inte om det bara är jag som reagerat på att det tydligen blivit coolt att ha tillexempel ha ''Misshandlad och rånad'' som bloggtitel. Känns ganska wierd. Och sjukt. Att folk söker uppmärksamhet på så sätt. Man vill väl hellre bli sedd för den man är än för det man varit med för? Nåja, det verkade kul iaf. Byter namn på min blogg ett tag, den har ju trots allt hetat ''HELENAWJ'' sen jag gjorde den, så varför inte ''Tappad i stengolvet'' ett tag framöver? Det känns som att vissa utnyttjar saker de genomlidit för att få uppmärksamhet. Egentligen så borde det inte förvåna alls eftersom vissa gör vad som helst för uppmärksamhet. Men just såna saker tycker jag är himla sorgligt.

Och nej, jag tänker inte byta bloggtitel på riktigt. Jag skojade bara. Hallå.

Självmordstankar eller bara ren frustration?


Jag gjorde ett självportätt som blev väldigt likt. Som ni kanske vet så har jag spindelben och två meter långt hår och så vidare. Men det ni ska lägga uppmärksamhet på mest är det sura ansiktet. Har ni gjort det så har jag lite hopp för er iallafall. Nu ska jag inte vara alldeles för negativ, för där ute så är det perfekt väder för att promera vilket jag gjorde för bara ett tag sen. Klockan är 1 men det är ändå ljust och när det är så brukar det vara perfekt kvällsluft. Kvällsluften får en att tänka bra (om man nu kan göra det överhuvudtaget vill säga), och när man tänker så genomgår man självterapi (vilket jag ändå inte tror att speciellt många kan). Jag har iallafall insett att min plats borde vara i en mörk skrubb där jag aldrig kan komma ut och när jag insåg det insåg jag även att det är lika bra att dö. Mänskligheten överhuvudtaget är tragiskt. Natten efter julafton satt jag och kollade i unicefs gåvoshop och insåg att det är sjukt billigt och att det är stört att man inte lägger ner något på det. Men å samtidigt skulle jag känna mig som en otroligt snäll människa om jag tillexempel köpte vaccin till fattiga barn istället för ett nytt lanza-serum. Så istället för att köpa vaccin blir jag jätte arg. Världen borde inte vara såhär, man borde inte känna sig som en otroligt människa för att man lägger ner egentligen jätte lite pengar på att hjälpa någon annan. De borde inte ens behöva vår hjälp, vi alla borde ha det lika bra. Jag undrar vad det från början och i den riktiga grunden egentligen var som förstörde. För det är så jävla tragiskt. Och visst är det bra att det finns såna organisationer som tillexempel UNICEF, men det borde inte behövas. Men sen så är vi ju alla människor vilket måste vara jordens mest egoistiska skapelse. Jag skulle inte kunna tänka mig att halvera hälften av det jag har för att hjälpa de andra, möjligtvis om alla andra gjorde det men jag har svårt att tro att det kommer att hända. Världen styrs av osäkerhet och strävan efter mer och så länge vi strävas så kommer det här dåliga kretsloppet bara att fortsätta. Jag blir så arg, att det inte bara kan förändras och jag blir så arg på mig själv för att det är såhär, och för att jag är så vidrig och inte kan göra något heller, eller att jag överhuvudtaget inte försöker. Det är också såhär att om man vill bli omtyckt så ska man vara en vit och tom själ, man ska inte ha särskilt starka åsikter och de åsikter man har ska man helst av allt ändra på beroende på vad ens omgivning tycker är rätt. Men först om främst så ska du överhuvudtaget undvika att säga vad du tycker. Du ska vara osäker helt enkel. Något mer som gör mig så arg är att folk tror att de självsäkra är dom osäkraste, alltså dom som tror att dom är störst bäst och vackrast, men ändå snackar en massa skit. Snackar man en massa skit är det faktiskt ett bevis på att man inte är så cool. Är man nöjd med sig själv behöver man inte det. Att vara nöjd är väl inte heller så jävla bra när man tänker efter. Dom som är nöjda är ofta smarta, men syns inte eftersom dom inte känner det där behovet av uppmärksamhet. Det är väl lätt att bli likgiltig och helt enkelt inte bry sig om nått ifall man är nöjd. Vem vill du vara egentligen? Ha flest vänner? Snyggast? Smalast? Ha mest pengar? Vara bäst på att sjunga eller spela något instrument? Måla extremt fina bilder? Men till punkten, vad ska man egentligen med allt till? Varför inte bara gå och dö och få slut på denna stora irritation? Jag stör mig på mänskligheten och inte på någon enskild individ. Men satan vad det går att brusa upp sig alltså. Tack och lov för kvällsluften, det måste vara det bästa som finns. Speciellt när det är snö. Att bara gå med musik i öronen för att slukas upp av sina egna tankar. Det måste vara toppen av vardagen, men när det väl kommer till punkten, vad fan ska det ge? Vad ska något överhuvdtaget ge? Varför finns vi? Vad är meningen med allt? Vad är egentligen säkerhet?

Jag skulle vilja vara korkad, inte ha några åsikter och inte heller kunna argumentera för dem (varför i helvete vill jag vara så när det är såna människor som stör mig?). Visserligen skulle jag säkert vara ledsen då. Men jag skulle inte vara så kall, jag skulle känna sorg. Känner man mycket sorg måste det ju finnas mycket glädje bakom det. Allt har ju sin motsats. Men vad är motsatsen till min likgiltighet egentligen? Förstå det inte fel. Jag gillar mitt liv, det gör jag faktiskt. Men mitt synsätt på saker och ting kan göra allting jävligt irriterande(?). Jag vet ju att jag inte är dum, men det måste ju också vara det som får mig att känna mig så helvetes dum. Om man nu är smart, varför gör man som man gör? Men vem är jag egentligen att veta? Vem är det som bestämmer vad som är rätt? Vad är det som säger att någon har mer rätt än någon annan? Har någon något vettigt att säga så får ni göra det, för nu ska jag skratta tills jag gråter över hur tragiskt allting är.

Fast som en kompis också sa till mig: Hur kan du ha rätt när du reagerar på sakerna ingen annan reagerar på?
Bra fråga, men jag är inte annorlunda. Jag är precis som alla andra.

Lev som om du skulle dö imorgon.

Det finns massvis med korkade ordspråk här i världen, men jag tror nog att det jag reagerat mest på och stör mig mest på är ''lev som om du skulle dö imorgon'' eller ''lev varje dag som om det vore din sista''. Riktigt otroligt helvetes jävla korkat är det faktiskt. Skulle man leva varje dag som om det vore den sista skulle man strunta i alla nödvändigheter och göra allt fanskap man bara skulle kunna komma på, och vad skulle det resultera i? Jo, förmodligen fattigdom, ingen utbildning och en väldigt förstörd kropp. Och vad är man då? Otroligt misslyckad. Sen så förstår jag inte varför så många nappar på det ordspråket, när de flesta kritiserar dom som lever så, tycker att dom är dumma och så vidare. Visst, tanken bakom ordspråket kanske är bra, eftersom det står för att man inte ska skjuta upp allting. Men hade den som kom på det från början varit smart hade den nog formulerat det på ett annat sätt så att det hade låtit bra. För det där är tamefan en av dom dummaste sakerna jag har hört. Usch.

Att väcka döda och andra konstiga saker.

Igår, eller i förrgår fick jag en helt awesome idé om vad jag skulle kunna ge Hedvig i present, som skulle betyda mycket mer än allt annat småtjaffs. Visserligen vet man ju inte vilken syn hon kommer ha på det hela eftersom man inte kan sakna något som man aldrig någonsin har haft. Men bara för att pappa är död så tycker jag att Hedvig ska få lära känna honom, och då tänkte jag att man kunde prata med dom som kände han, fixa massvis med bilder och stories och sedan fixa ihop det till en bok på något vänster. När jag kom att tänka på det så insåg jag att det skulle vara som att återuppliva honom från det döda, och någon sekund efter att jag fått den tanken insåg jag att han lever. Nej, jag är inte trög. Inte alls, jag vet att han är egentligen är död, att hans hjärta inte längre slår. Jag vet inte ens vad det finns för rester kvar av just honom(var jag för okänslig nu?). Det är frustrerande hur mycket synen på en person ändras bara för att denne är död. Det är som att man får för sig att personen är gud eller något. Men jag eller någon annan lider förmodligen inte av det. Nåja, återigen till att han inte är död, för det låter antagligen som en mycket psykad tanke. Vi alla lever mer eller mindre i två världar, alltså i verkligheten(det som händer oss vardagligen, jorden vi står på och så vidare) och sist men inte minst, det som kanske till och med betyder mer för oss - våran egna värld, våran fantasi och våra tankar. Man skulle till och med kunna blanda in ännu fler saker i världen jag nämnde sist, men det är iallafall den som från början gör att han fortfarande lever, skapar man sedan nytt som har anknytning till honom så lever han ju - på riktigt. Jag tror inte att någon egentligen dör eftersom historia hela tiden förs vidare, och visst, han var ingen kung eller någonting - han var inte stor överhuvudtaget, men han lever fortfarande. För alla nära var han stor, tror jag iallafall, jag kan inte tala för flera än för mig själv - men för mig var och förblir han störst. Detta är helt klart nytt tänkande för mig, men det känns samtidigt som en stor lättnad. Min pappa lever och kommer göra det så länge jag vill att han gör det.



Det är verkligen inte det enklaste att sätta ord på mina tankar, för dom är stora, kanske till och med förstora för mig. Jag vet inte om det är jag som är galen eller vad det egentligen är med mig, eftersom jag tror på allt detta så hårt. Kanske är det jag som inte vill leva i verkligheten och borde sluta tänka. Nåja, ingen tar åtminstone skada av dem, så jag antar att det är okej. Och egentligen borde jag väl inte lägga upp detta eftersom jag antar att 99 % av dom som kommer läsa det här inte kommer förstå ett skit. Men, jag är sån här! (Vad det än är)

Drottning av missförstånd

Alla klickar inte med alla - hitta dom som du klickar med och låt andra finna de som är rätt för dem.
Försök inte vara alla tillags - oftast resulterar det till att du inte gör någon nöjd.
Ta reda på vem du är - du blir en tryggare person då.
Stå upp för dig själv - då blir det lättare att stå upp för andra.
Prioritera det som är viktigt för dig - så finner du balans i ditt liv.
Fråga dig själv varför du gör som du gör - då kommer du hitta meningen med det.
Lär dig att läsa mellan raderna - orden som sägs betyder inte alltid det du tror.

Lite skitsnack

Det är galet hur fort tiden går och hur mycket som förändras. Man sitter där ena stunden och suktar efter något som man lite senare får och grejer som man aldrig någonsin trodde skulle hända händer. Man sitter där och funderar på att ge upp och tror att det aldrig någonsin kommer bli bättre. För två år sen var jag nog hoppfullare än vad jag är idag, för då såg jag mörkret i allting och det måste ju betyda att det även finns ett ljus. Buddhismen har så rätt i en sak - allt är lidande. Det är sällan att man hör någon komma och säga att allting är frid och fröjd. För aldrig är någonting frid och fröjd. Överallt är det gnäll och negativa tankar. Jag skulle inte säga att jag är mycket bättre själv egentligen, men jag har börjat se igenom allt detta. Jag försöker hitta orsaker och lösningar istället för att gräva mig djupare ner i problem som inte ens finns. Jag vet att mitt synsätt gör mig mer isolerad än vad jag borde vara egentligen, men allting innebär risker. Den största risken man kan ta är att lita på en annan människa. Jag har problem med att lita på folk även fast många litar på mig. För 2 år sen ville jag ha en vän som kunde lyssna på de sjukaste sakerna och tankarna och som verkligen kunde lyssna. Och se på fan, det fick jag. Jag har inte bara dem att tacka, utan ärven mig själv som tog den där risken att släppa in någon på riktigt och ta risken att bli sviken. Det tog sin tid, men det är priceless. Alla förtjänar riktiga vänner, det får man höra varje dag. Alla förtjänar en vän som är bra för dom, eftersom vi alla är olika och inte har samma åsikt om vad som är bra. Det viktigaste i vänskap enligt mig är respekt och tillit, finns det borde man kunna ha kul. Man borde inte känna sig rädd för att stå upp för sig själv och säga men ändå så är det så många som gör det, ofta. Visst gör alla det i något tillfälle, men det finns så många som aldrig någonsin yttrar sig. Såna människor gör mig sjukt illa till mods, dom som bara står där när det krisar sig och säger ''jag vet inte'' eller ''jag bryr mig inte'' när man gjort stora uppoffringar för dem, men är det så kan man iallafall se det från det hållet att det inte var ens egna fel. En känslokall livsåskådning. Det var väl att ta i, men jag har klivit kallad hård som sten och kall som is. Det kan väl stämma till en viss del, men då är det inte jag som är pessimisten eftersom jag endast inte ser det negativa i det. Sanningen är den att det faktiskt finns något positivt i allt, till och med i att vara pessimist. En pessimist blir sällan besviken eftersom denne inte har så höga förväntningar hela tiden. Sedan så kan jag inte heller föstå hur man kan ha så otroligt höga förväntningar i en värld som denna, när alla dessutom verkar må så dåligt hela tiden? Vi kan säga att någon sitter där och mår så hemskt dåligt, och sedan förvånas denna av att det går dåligt i något annat. Folk dör, vänner sviker, våra nära blir sjuka, vi får inte allt vi vill ha och så vidare. Men det måste heller inte betyda något negativt, istället för att gräva ner sig i det och må dåligt måste man försöka se igenom allting. Världen är som den är och inte som vi vill att den ska vara och det är vi som har skapat den på egen hand. Jag tror inte att det egentligen finns mycket i denna värld, men jag tror att det som finns är otroligt starkt. Den enda ditt mående spelar roll för är dig själv och den enda som kan påverka det är du. Tänk på det.

And I've been denying this feeling of hopelessness

Hon trodde att kontroll var vad hon behövde när det egentligen var det som förstörde. Vi har missbrukat tillit till högsta grad så nu finns det ingenting kvar och jag låter er lifta på mina vingar trots att jag vet att ni aldrig skulle ta emot mig när det är min tur att falla. Jag forstätter att önska när jag ser stjärnfall även fast det alltid gett motsatt effekt. Ska vi sticka till ett annat land där det finns oförbrukade resurser? Där kan vi bli höga på lycka för i den här världen är allt redan taget. Men vi fortsätter med våran förvridna livåskådan och får allt det negativa att låta positivt. Vi är bara barn i en lekpark, vi vet hur spelet funkar och den som ger sig in i leken får leken tåla. Men jag bad aldrig om att bli född och inte visste jag hur det skulle vara när jag tog mitt första andetag. Men med dagens teknik, kan vi väl uppfinna en tidsmaskin och skruva tillbaka tiden. Då kan jag göra som jag vill, slippa alla spel och så kan jag rätta alla felen så att jag alltid står på första plats. Men första platsen fick någon annan och inte var det genom det som jag ansåg vara viktigt. För ärlighet och att vara trogen det betyder ingenting idag. Ingenting betyder någonting. Så jag frågar igen, ska vi sticka till ett annat land med oförbrukade resurser där vi kan få överskott av både lycka och kärlek? Följer du med?


Tidigare inlägg
RSS 2.0 www.cocoo.se - 
Massor av trendiga halsband, armband, örhängen, ringar och klockor!
Cocoo.se - Massor av trendiga smycken, klockor, ringar, örhängen, halsband och armband! Matbloggstoppen